De åldriga ödlornas ed lyrics

De åldriga ödlorna ed –
Oath of the Ancient Wyrms
Third song on Svavelvinter's full-length-album Mörkrets Tid.
English lyrics translation and explanations below.
Album available at Dimout Production.

De åldriga ödlornas ed is sung by the dragon Blatifagus who is featured in the novels. He sweeps through the night over the dark sea, carrying the prince Arn Dunkelbrink on his back, cursing and raging over the fact that he's forced to serve this puny human for as long as it lives, dreaming of the days when he'll be free again, savouring the havoc he'll wreak among 'the wet ones' then.


Swedish lyrics

Stormarna tystnar 

under vredens vridna vingslag

Länderna sargas 

under vassa klornas blodbad

Händer ska krama 

vad de våta funnit döden värt

rinna mellan fingrar 

allt det ni har hållit mödan kärt

Gisslar min rygg 

med rapp från herremannens piska

Nesan – ur släktled 

hör jag förfäderna viska

”Varför bland ormar

miste ätaren sitt höga namn?”

Varför bland drakar

lever jag med denna svarta skam

Allting ska brinna

en ny värld att vinna

Ingen ska hinna

i elden försvinna

Vansinnet bär jag

Flamman ska snärja

och natten förhärja

till den brinnande dag

Ingen kan värja

Blodet ska färga

de kroppar jag bärgar

Förgörelsen är jag

Jag flyger under månen in i gryningen

Min led är lagd 

mot mänskoland längs dyningen

Mitt ögas stål 

ska nagla fast din våta kropp

Du krälar, klagar, vädjar

sedan slukar jag ditt sista hopp

Min mörka skugga sveper över sjö och land

Snart vänder morgonfriden 

till en dag i gyllne brand

Förtära ska jag allt ni rest 

med trägen hand

Det gamla går i grav 

när lågan väller över tand

Markerna gungar

Käftar ska sjunga

Jag slukar era unga

de kokar på min tunga

Illväder hopas över

folkens trygga nästen

Ätaren av de egna sliter

murar från fästen

Strupar ska skria

”Blatifagus! Nu är döden här!”

Klornas vassa liar

till benpipan genom köttet skär

English lyrics

Storms fade 

under wingbeats of wrath

Lands are rent

in the bloodbath of tearing claws

Hands will cling to 

what the wet ones would die for

running through fingers 

all that you held dear

The whip of my master 

scourging my back

Oh shame! Out of my past 

I hear the ancestors whisper

”Why among wyrms

did The Eater loose his name?”

Why among dragons

do I live with this black shame

All shall burn

A new world to win

No one will escape

in the fire they’ll perish

I carry the madness

My flames will ensnare

blazing the night

into burning day

No one will escape

Blood will spatter

the bodies I claim

I am destruction

Under the moon I fly into the morning

My route is laid 

towards men’s lands along the swell

The steel of my eye 

will impale your wet bodies

Wailing you’ll pray for mercy 

until I devour your hope

My dark shadow sweeps over sea and land

Soon the sweet morning 

will turn into golden fire

I’ll eat what you have built 

with diligent hands

All that is old dies 

when flames escape my teeth

The grounds will shake

jaws will sing

I devour your young

they boil on my tongue

The storms will gather

over the homes of humans

The Eater of his own

tears walls from their roots

Throats will scream

”Blatifagus! Doom is here!”

The scythes of my claws

cut through flesh to the bone

# # #

I think I actually was inspired by the Swedish version of 1985 music TV-show Night Flight when I wrote this song ;-).

Arn Dunkelbrink och hans vänner

Jag råkade mest av en slump se två filmer med Michael Shannon på bilden här intill: Take Shelter och The Iceman och slogs av vilken bra skådespelare han är. Han har en eftertänksam och lågmäld stil som blir mycket effektiv eftersom han ser farlig ut och ofta spelar dubiösa typer. Bilden är dock från den senaste Stålmannenfilmen Man of Steel där han gestaltar general Zod. En sådan serietidningsfilm har förstås sina begränsningar men jag slogs redan när jag såg den i våras av hur Shannon spelar skjortan av de andra genom att både vara mänsklig och hänsynslös.

Hur som helst: eftersom jag för närvarande skriver kapitel med Arn Dunkelbrink som huvudperson så adopterade jag genast Shannon som min nya förebild och jag tycker redan att det tillfört tydlighet.

Jag har också kommit att fundera över Arn Dunkelbrinks personlighet och drivkrafter i linje med Shannons spel: Dunkelbrink har blivit en ofrivillig och inte helt lyckad kung som under många år drevs framåt av eden att döda en drake, ett motiv som bortfaller i Vredesverk. I gengäld har han blivit besinningslöst förälskad i en kvinna. Han har alltid varit envis och trångsynt och lyssnar sällan på andra. Jag slogs av att Arn Dunkelbrink är en person som söker en tydlig väg framåt. Han VILL fokusera på en enda sak som han kan hålla i tankarna och går sedan utan sidoblickar mot målet, en officer som till varje pris och utan tanke på konsekvenser i övrigt är besatt av att utföra sin order. I Arns fall är ordern vald av honom själv, men sedan han valt den lyder han som under ett heligt åläggande. Problemet är att det inte alltid har gått så bra och nu börjar han fundera över sina egna motiv...

Förutom Shannon har jag uppdaterat inspirationskällor för några andra personer som kungen träffar:

Shelley Duval som Jarmona av gryningen, ni har förmodligen sett henne som Jack Nicholsons fru i The Shining.

Min gamla karatelärare "Kickan" (vars nuvarande efternamn jag inte har koll på) som Nirôrin av Bodertaal, en stridsmunk av sinavanerorden som slåss vid Arn Dunkelbrinks sida i Vredesverk.

Gerald McRaney som Aveva Sinombra, sinavanernas ordensledare, en man som nämns i Vredesverk men dyker upp mer i Vanderland. McRaney såg jag först i TV-serien Deadwood och sedan i House of Cards. Han har förmågan att se ut som en snäll morfar men plötsligt byta till iskall och skärpt kyla på ett sätt som imponerar och som passar en ordensledare för krigarmunkar med en dold agenda.

EDIT: Jag glömde förresten bilden på Juno Temple som jag på senare tid använt som förebild till Perrima.

Vad säger ni förresten om Matthew McConnaughey som Uroboren? Den riktige Wittgenstein under honom. Jag har aldrig riktigt tålt McConnaughey, men blidkades av hans spel i True Detective.

Smakprov från Örebro

Jag tog med mig ett par sidor från Bladverk till bokmässan i Örebro för att läsa upp om det blev tid över. Jag lägger ut dem här som smakprov. Observera följande:

* Detta är inte slutversionen
* Två #-tecken innebär att jag klippt bort ett stycke och det som står inom tecknen är vad som händer i det jag klippt bort (duh). Detta gjorde jag förstås för att det inte skulle finnas tid att läsa så länge.

Kapitlet heter "Konungens återkomst" (jodå, jag har hittat på det alldeles själv) Hela kapitlet är något av en pastisch på Odysseus återkomst till Ithaka med inslängda glimtar från Röde Orm och Frithiofs saga.

* * *

Konungens återkomst

Ketrabergen är den gördel som förbinder barboskernas land Ziddisbar med resten av Palamux. Draken Blatifagus svepte så tätt över de högsta, snöklädda topparna på sin färd västerut att klippblock slogs ur läge och tumlade mot dalgångarna. Arn Dunkelbrink hånade djuret för vingveknad och svagstyrning efter den årslånga vilan på Stegos, men då översköljde besten sin ryttare med varmluft genom nacköppningarna. Det var en hederssak, förklarade den, att minska bergens höjd vid varje passage eftersom mannalössen i trakten var så enfaldigt stolta över landets reslighet.
Bortom Ketrakammen sträckte sig skogsklädda dalar ända ner till Londervikens vatten. Draken följde sänkorna strax ovan trätopparna på jakt efter en anständig frukost men bytesdjuren måste ha anat oråd för inget vilt värt namnet stod att finna. Över ön Mygorans träsk flög de istället in i moskitsvärmar så täta att ekipaget hann bli svartprickigt av krossade flygfän innan Blatifagus tagit höjd över insektsmolnen.

#De flyger vidare och ser att gårdarna längs kusten är nedbrända. Arn undrar om detta är spåren efter den andra drake som Blatifagus ska hjälpa honom att döda, vilket besten förnekar#

Utanför Vel-Anila upptäckte kungen hur några pallissadomgivna gårdar på en höjd undgått härjningar. Här på kusten norr om ön Bhannavil bar orterna underliga namn sagda på saniternas utdöda språk, det som sades komma från bortom haven i väst. Hjälmklädda huvuden och spjut stack upp över stockarnas spetsar. Ett par arbalestlod satt fortfarande fastnaglade i de timrade byggnaderna som vittnesbörd om att härar härjat kusten snarare än odjur. Arn Dunkelbrink landade på en äng nedanför höjden och beordrade draken att se fredlig ut men då grinade besten med alla sina huggtänder och spärrade upp ögonen i en så vidrig nidbild av ett mänskligt leende att den istället blev svår att betrakta.
Kungen lade ner sina vapen på gräset och vandrade uppför körvägen mot byns stockport. Han noterade spår efter tungskodda hjul och även kvarlämnade, nedslagna pålar som stadgat belägringsmaskiner, men anfallet kunde inte ha pågått länge för byn tycktes vara i det närmaste oskadd. På pilskotts avstånd stannade han och ropade.
”Jag är Arn Dunkelbrink, furste av Kharasma. Jag kommer ensam och som vän till krigaren Zahemra. Törs han lämna sin pallissad eller vill han hellre att jag knäcker mig väg genom hans staket och kommer in?”
Huvuden dök och steg som nyfikna uttrar bakom skyddvallen. Ord byttes utan att man kunde höra vad som sades. Ur skuggorna av en vagn reste sig under kungens väntan en stor och raggig stridshund som med sänkt huvud betraktade främlingen. Den var av molossertyp och det massiva huvudet var lika skrynkligt som ett sviskon. Kungen förbannade att han lämnat sin vapen nedanför kullen när besten började röra sig mot honom. Ändå var djuret inte hotfullt och man märkte på stegen att det var långt åldersgånget. Nu spann svansen tungt från sida till sida och när Arn satte sig på huk lade den sitt jättelika huvud i hans knä. Den slängde några gånger med tungan mot hans händer och ansikte varpå den luggslitna kroppen tumlade på rygg för att bli kliad.
”Bruno”, sade kungen och rev djuret vid revbensfogen som förr. ”Gamle Bruno, är du fortfarande vid liv din rackare! Vad gör du här i obygden?”
Medan Arn kelade med hunden öppnades porten och en man av det jättelika tolguldersläktet steg ut. Han var klädd i nitläderrustning med stäpplöparnas plymerade halvhjälm som lämnar kinden fri för bågsträngens smekning. Armarna var inbäddade i sköldjärn med fångsthakar ägnade att avväpna angripare och benen bar hosor av pläterat snärjvide.

#Männen käbblar manligt men visar sig vara kamrater#

”Tänk att se dig igen, din arme oxbultare! Stred du ens med draken som man berättar eller har du rest mellan krogarna och skrutit om drömda dåd?”
”Nog kämpade vi, men besten bjöd så vekt motstånd att jag inte gitte döda den”, svarade Arn Dunkelbrink. ”Istället behöll jag den som riddjur.”
Zahembra skuggade ögonen med sin långa hand och kisade ner mot Blatifagus som blängde tillbaka med en svavelgul rökslinga sipprande ur ena mungipan.
”Ska det där alltså föreställa en drake? Enligt sagorna är de stora som berg. Jag trodde att du kommit flaxande på en grip du stulit från Ransard.”
”Nog är den ynkligare än man kunde tro”, nickade Dunkelbrink. ”Den lyckades inte ens slå byte för att föda sig under färden. Kanske avstår du någon gammal get åt den av ren medlidsamhet?”
”Jag slängde några dödfödda svinfoster på dyngstacken i morse. De har nog inte kallnat helt ännu. Behöver den hjälp med att fösa undan kråkorna tror du?”
De skrattade samstämmigt men draken mullrade så att marken skalv och svällde till en kopparskimrande blåsbälg.
”Era vämjeliga små jordsuggor!” väste den. ”Den dag jag återfår min frihet ska jag komma och sluka er alla. Jag ska gräva upp era döda och trä halsband av deras kotor att skänka mina systrar om de nu gitter bära så billig krams.”
Männen skrattade bara än mer. Samtidigt vände vinden och den gamle stridshunden Bruno fick odjurets vittring i nosen. Synen var sedan länge bleknad till töckenvitt och hörseln hade tystats men väderkornet var lika skarpt som i yngre dagar. Morrande sköt han ragg, kom på fötter och skumpade utför körvägen. Innan Arn Dunkelbrink hann ropa sköljde en våg av eld över hela sydsluttningen. Av hunden återstod därefter bara ett rykande beläte.
Zahembra fällde sin sharyng inför flammorna men kungen var redan på väg ner mot draken genom det brinnande fjolårsgräset.
”Eländiga kräk! Är det allt du kan göra: att anfalla kvinnor, husdjur och fredliga skepp. Ska du någonsin vara mig till minsta nytta?”
”Jag kände mig hotad”, fnös Blatifagus och betraktade kyligt sin herre. ”Led mig du till en här istället för till dina skabbiga bekanta så ska du få se vad drakar kan uträtta.”

#De pratar vidare och gör upp en plan som ska sättas i verket sedan de ätit tillsammans#

Arn Dunkelbrink gick med på att följa tolgulden in bakom pallissaden medan ett par av byns bönder skyndade iväg för att finna kött åt draken. Kungen ville ta farväl av sin gamla trotjänare Bruno, men hundkroppen stod ingenstans att finna.
”Jag behövde en aptitretare”, bekände Blatifagus när han tillfrågades. ”Du hade knappast någon nytta av honom längre och när inget smakligare serveras så får den hungrige hålla tillgodo med en varm hund.”

Odysséen i Lasemos

Ni som läst Svavelvinter minns att Arn Dunkelbrink lämnade Lasemos sedan han svurit att döda en drake för att därmed visa sig värdig furstendömet Kharasmas draktron. Det tog riddaren fyra år att spåra upp draken Blatifagus och deras möte beskrivs i Svavelvinters allra första kapitel. När berättelsen i Slaktare små slutar så har det gått tolv år sedan Dunkelbrink reste från fadershuset och jag har tänkt att han äntligen ska få komma hem igen i nästa bok.

Idén slog mig då att dra en parallell till Odyssevs hemkomst till Ithaka. Redan i Slaktare små finns ju en blinkning till Odysséen om ni hunnit dit. Någon fru har Arn inte därhemma i Kharasma och därför finns heller inga friare men istället andra besvärliga snyltgäster. En ny pilbåge har han med sig, hunden har väntat i alla år och prästinnan Emaia bjuder honom på mat i ett närliggande Trocuspatempel sedan han hjälpt henne att utfordra svinen. Scenen är dukad för dramatisk bankett i fursteborgens storsal.


Förresten kom jag idag på att Tom Waits passar bra som förebild för Gaddagormgald.

Författarens förljusning

Mitt i Trakoriska sjön ligger den förmörkade ön Stegos på vilken draken Blatifagus i Svavelvinter störtade med sina passagerare Arn Dunkelbrink och Jarmona av Gryningen. Jag skriver just nu om deras fortsatta öden på ön. Förutsättningarna är att ön bröt en helig ed för tvåhundra år sedan när den heliga staden Albarunzia hotades av en plundrande invasionsflotta. Istället för att försvara staden såsom stegoserna lovat gick de till havs för att hinna före fienden i plundring. Det var ingen bra idé för man retar inte upp sanningsguden Shamash, kanske den kraftfullaste guden i Trakorien, ostraffat. Shamashi överstepräst Shar Kishatin nedkallade gudens vrede över stegosernas flotta från en klippa över havet så att skeppen gick till botten utan en enda överlevande. Samtidigt lades Stegos under ett permanent mörker som nu har varat i två sekler. Ingen kan ta sig till eller från ön eftersom varken vatten eller luft längre bär farkoster eller ens fåglar - orsaken till att draken störtade.

När jag skriver är det lustigt, för att inte säga lustfyllt, hur berättelsen om livet på den mörka ön till stora delar skriver sig själv. Ni har säkert hört författare vittna om hur romanfigurer tar över och plötsligt går egna vägar som inte alls var planerade. Så är det förvisso ständigt men det ligger inget mystiskt i mekanismen vilket ofta antyds utan går så till att när man lagt fast A, B, C, D, E etc. så ger sig F, G, H, I osv mer eller mindre av sig självt. Därtill uppstår plötsligt en oförutsedd motsättning mellan B och G vilket i sin tur föder konflikten J som inte alls fanns i författarens föreställningsvärld. Man måste nu gå tillbaka och ändra Z och Y tre kapitel innan för att möjliggöra J. Det är en fantastisk om än omtumlande upplevelse där författarens största problem blir att hinna anteckna alltsammans innan det burit iväg utom synhåll.

Konkret så har jag i under dagens skrivande levt med stegoserna som utan min aktiva inverkan har visat sig vara oändligt uttråkade men ändå obotliga optimister. Inget nytt händer på ön, ingen vet om eller hur förbannelsen någonsin ska lyfta, men ingen metod lämnas heller oprövad och själva försöken till flykt underhåller det hopp som håller folket vid liv - lite som ett kroniskt spelberoende: "den här gången så ..."

Arn Dunkelbrink själv tvingas spela med i upprepade tragikomedier bara för att stävja massjälvmord bland befolkningen. Varje dag måste han berätta om hur solen eller träd ser ut eftersom folk vill höra honom säga det om och om igen. Man uppskattar hans berättelser så mycket att det till och med gått mode i att härma läspljudet i hans talfel. Så där byggs det hela på.

Fascinerande!

Utanförskap i konfluxsviten

Freke Räihä har skrivit en akademisk uppsats vid Linköpings universitet betitlad: Skurkens utanförskap i Erik Granströms Konfluxsvit. Uppsatsen, som jag funnit mycket tänkvärd och underhållande, handlar framförallt om Shagul och Melealina - två av de viktigaste personerna i den ursprungliga spelsviten - och i synnerhet om likheter och skillnader mellan de två.

Räihä kontaktade mig redan före sommaren för en intervju i samband med uppsatsskrivandet men fick rådet av sin handledare att inte blanda in mig som författare. Jag tror att det var helt rätt eftersom han därmed kunde göra en oberoende analys.

Utöver att ge en bra beskrivning av personerna ur ett litteraturhistoriskt perspektiv så gör Räihä reflektionen att Shagul och Melealina båda karaktäriseras av sitt utanförskap. De visar många likheter men har valt en ond respektiv god väg. Utanförskapet gör dem båda mer eller mindre oberörbara, de har följeslagare som signalerar val av sida etc.

Det intressanta med Räihäs slutsats är att jag själv kommit att betrakta hela romanbygget som en studie i utanförskap eftersom samtliga huvudpersoner är särlingar som mer eller mindre självförvållat hamnat utanför alla gemenskaper. Det gäller förstås Shagul själv som emellertid har en annan dimension i böckerna eftersom han där ser sig mer som rebell mot gudarnas färdigskrivna öde än som blivande världshärskare. Därav kapitelnamnet "Mannen utan öde" i Svavelvinter vilket förstås anspelar på Imre Kertes bok där huvudpersonen just vägrar se sig som ett offer för förintelsen eftersom det skulle ta ifrån honom hans individualitet. Arn Dunkelbrink är udda eftersom han fått höra det höga språket av draken Blatifagus och därmed fått en osund insyn i skapelsens bakomliggande strukturer - lite som Adam och Eva med äpplet alltså. Vindhäxan Silvia Miranda har själv ställt sig utanför alla sammanhang genom att försöka fly vad hon uppfattade som tillvarons fängelse men som kanske visat sig vara gudarnas skyddande kokong mot kaos. Även Praanz da Kaelve är en enstöring i sin gammeldags lojalitet mot huvudstaden helt bortsett från att han tycks ha problem med känslomässiga relationer i största allmänhet. Alltsammans bottnar förmodligen i min egen känsla av utanförskap - inget påtvingat eller ens särskilt sorgligt utan konsekvensen av ett ohejdbart existentiellt grubblande. Många delar säkert känslan som knappast minskas av samtidens tvärsäkra påståenden om tillvarons beskaffenhet.

Freke har också lärt mig uttrycket Ergodisk litteratur. Se engelska Wikipedi om Ergodic Literature. (Svenska Wikipedia föreslår att jag istället ska läsa om "erotisk litteratur" - den svenska synden förnekar sig inte!). Ordet Ergodisk kommer av grekiska "Ergon" - "arbete" och "Hodos" - "stig", dvs litteratur som kräver arbete av läsaren utöver att vända sida och fundera över intrigen. Urspungligen myntades uttrycket om Hypertext, dvs hoppandet via länkar där slutresultatet blir beroende av läsarens val - någon minns kanske soloäventyren "Ensamma vargen" och liknande. Strikt talat är väl mina romaner om konfluxen inte ergodisk litteratur, men genom kopplingen till ursprungsspelen, påbyggnader via olika nätforum och varierande gestaltning av intrigen i spelade kampanjer så skulle jag vilja påstå att det samlade trakoriska ödet är just ergodiskt. Tankegången ger också en intressant postmodern koppling där läsarna / spelarna är medskapare genom dekonstruktion och nytolkning.

Kanske undslipper Shagul till sist sin stora skräck, den att bara vara en fiktiv person i en redan färdigskriven berättelse.