Kung Ottar sjunger

Illustration: Martin Bergström

"Shum shaula

Regum laaba

Kvur Kaarot bas Shum shaula

Regum ailee!"

"Svavelvintern

Konungen har vaknat

Cruri under svavelvintern

Vik undan för konungen!"

Det är en sak att skriva orden – en helt annan att höra dem growlade som tung dödsmetall. Igår fick jag Christian Älvestams första, förproducerade version av sången Shum Shaula till bandet Svavelvinters nästa platta. Jag har skrivit sångtexten och vi är nog lika barnsligt förtjusta båda två.

Ett stick i sången, vilken alltså uttrycker det uråldiga kungadömet Cruris rosslande men mäktiga uppvaknande, har hämtats från Vanderland där häxan Månvind sjunger en crurisk kampvisa:

"Mitt folk är tidens hjältar nu

Jagannath drar vårt ödes plog

Se fälten vita i morgonens ljus

och bergen stiger bortom berg"

Den senare texten är en pastisch på inledningen till John Adams moderna opera Nixon in China. Jag är inte inlyssnad på dödsmetall-musik, heller inte på modern opera, men jag utforskar gärna det okända. När jag skriver texterna så famlar jag som en larv vid grässtråets ände efter fäste där inget finns, men Christian är uppmuntrande och det är kul att släppa taget ibland. Jag lyssnar alltid till musik när jag skriver och har tidigare använt Meredith Monks nyskapande röstexperiment (Aldruns sång), citerat populärmusik (Eternal flame och Personal Jesus) och försökt transkribera klassisk musik (Verklärte Nacht och Våroffer i kapitel 24 i Slaktare små), så det faller mig naturligt att leka med obekanta musikstilar.

Jag ger mig alltså i kast med nya metal-texter där bland annat draken Blatifagus och Shagul ska få uttrycka sina störda känslor.

Befolka byn Clusta Noba!

Byn Clusta Noba med omnejd

Flera kapitel i den kommande romanen Vanderland utspelar sig i byn Clusta Noba på holmen med samma namn, belägen i en bukt på Marjuras ostsida. Fria ligan har bett mig rita en detaljskiss över byn till den kommande modulen till spelet Svavelvinter. Ovan ser ni min skiss såsom den ser ut just nu. På kartan nedan ser ni var byn är belägen på holmen.

Ett antal platser är utsatta i byn, varav några omtalas i romanen, men fler ska till. Då fick jag idén att be er om hjälp! Jag utlyser alltså en tävling till den som levererar den mest inspirerande platsen, familjen, företeelsen eller kanske rentav deläventyret till kartan. Använd gärna befintlig bebyggelse som inte redan tingats. Vinnaren får en signerad modul när denna dyker upp, förmodligen till hösten 2016. Andra vars alster hamnar i byn kommer att omnämnas i modulen. Några garantier för att inskickade förslag verkligen används kan inte ges, för det beror förstås på helheten.

Tips: Clusta Noba är inte Tricilve utan en gudsförgäten plats långt uppe i norden där folk lever under knappa omständigheter av fiske och jakt. Klimatet är bistert, att jämföra med Islands. Håll igen lite med det spektakulära och tänk mer "Briggen Bluebird av Hull" än "Willy Wonka" om ni förstår hur jag menar. Skriv heller inte för omfattande eftersom mycket annat ska in. Ett stort antal flyktingar från Marjuri storland har anlänt byn och bor där de ges plats eller i tältläger (finns utsatta på skissen). Halvsvält råder – man kan inte odla på Clusta Noba och jakt på själva Marjura är riskabel pga crurernas närvaro. Vore kul att få både lokalbefolkning och flyktingar med backstory, eller varför inte en acklimatiserad orghinsk pirat?

Ni kan maila förslag till trakorien@hotmail.se / annan adress ni har till mig, eller skicka PM på Facebook. Låt oss sätta deadline för själva tävlingen till sista januari 2016.

Här är de förklaringar till siffrorna på skissen som gäller för tillfället. Platser markerade med * kan ni gärna använda / utveckla medan övriga inte bör röras pga romantexten.

1. Värdshuset Svinhugg (drivs av Hildur Ornetand)

2. Tingshällen

3. Sillsaltarens gård, där fisk rensas, saltas och jäses.

4. Ravin

5. Varma källor (och ohälsosam gas)

6. *Tältläger med flyktingar från Marjura

7. Podium för auktioner och framträdanden

8. Felikermunkarnas hus i byn

9. *Anxalistempel

10. Lebemund – admiratan Vemsicas flaggskepp

11. Batrellan – Vemsicas snabbseglare

12. *Hamnkiken med signaleld

13. *Hinefall – Havsutkik med signaleld. Här kastar sig ibland olyckliga i havet.

14. Hinaåsen – delvis skogsklädd ås vars träd lämnats som vindfång mot havet

15. *Abzakällan – bästa färskvattenkällan, tillägnad Enki.

16. *Rökeri

17. Marknadstorg

18. *Tulhalans skeppsvarv (”tula” är det lokala ordet för furu)

19. Harkan – naturgasfyr som flammar upp var fyrtionde sekund

20. *Gistvallen – område med stöttor där man syr och lagar nät

21. *Grostes kräleri – Groste sköter byns fyra klippkrälare och vagnar

22.*Jorgaskuggan – husen i detta område har köpts av rika bönder från Ollach.

23. *Frisalen – ”Folkets hus” för möten och fester.

24. *Dregan – slaktplats för valar och större fiskar

25. *Fara-Mallas tingebod – byns enda handelskvinna för farsegels saker.

26. *Drollertshus. Ödegård som anses hemsökt efter en familjetragedi

27. *Hinadäld – gravplats med litet kapell till Ereshkigals ära. Ingen präst.

Skissens läge på ön Clusta Noba

God Jul från Marjura!

Bild: Martin Bergström, julpimpad av Maja Granström

Sjätte versionen av Vanderland klar!

Lagom till jul är den sjätte versionen av konfluxsvitens avslutande del Vanderland klar. I denna version, som känns nästan slutgiltig, har jag tagit hänsyn till Ylva Spångbergs synpunkter, samt språkmässigt gått igenom texten rad för rad med Axel Henriksson och Roney Lundell (de har redan tidigare läst och kommenterat romanen med fokus på handlingen). Dessa tre har tillsammans med Robin Iversen och Fredrik Fischer varit mig till ovärderlig hjälp i arbetet och jag kan bara framföra mitt mest innerliga tack.

Som ett ringa erkännande har jag som tidigare nämnts bakat samman de fem till en besvärlig kopist mot bokens slut med namnet Ronaxa Peskyl.

Härnäst tar jag helg och läser förmodligen därefter igenom romanen ytterligare en gång på jakt efter kvardröjande fnas och gjutskarvar. Inväntar också dom över skriften från Ola Wikander och Jerry Lasota innan texten slutligen går till Ersatz.

Vanderland är i denna version något längre än Svavelvinter: 1 175 969 tecken lång.

Nedan ser ni tre av mina redaktörshjältar tillsammans med sin slavdrivare på releasefesten för boken om Äventyrsspel förra helgen. Vi ska för övrigt försöka spela rollspel ihop. Rapport följer med säkerhet!

I vimlet syntes Robin Iversen, Axel Henriksson, berättaren och Roney "Bad Cop" Lundell

Toki Pona – Det låga språket

Toki Pona är ett minimalistiskt språk konstruerat av lingvisten Sonja Lang på 2000-talet. Det innehåller bara 120 ord och 14 bokstäver och är således en smula begränsat för kommunikation. Exempelvis finns bara ett ord för alla landdjur, ett för alla frukter och grönsaker, inga singular eller pluralformer etc. Å andra sidan ska man kunna lära sig det flytande på bara 30 timmar. Orden är lånade från olika existerande språk och har inte särskilt stor latinsk prägel, vilket man som europé kanske hade förväntat sig. Se pajdiagram nedan.

Toki Pona är enligt upphovskvinnan primärt heller inte tänkt för kommunikation utan ägnat att väcka reflektion över språk som sådant och sätta igång tankar runt vad som återstår när allt onödigt skalats bort. Taoism och Zen-buddism nämns som inspirationskällor – Sonja Lang har tidigare själv översatt Laozis taoistiska skrift Tao Te Ching till engelska och esperanto. Jag fick nyligen den avbildade boken och får plugga på under julen.

Mitt intresse för Toki Pona väcktes genom min allmänna nyfikenhet på språk, men dessutom har jag i konfluxromanerna talat om Det höga språket och Det låga språket. Toki Pona kunde ge lite inspiration runt det senare var min tanke. Jag har tidigare nosat på Noam Chomskys språkteorier om medfödd språkstruktur i sammanhanget, men har inte gett mig på att läsa honom – som Sperlich säger: "Chomsky tar inga fångar när det gäller teknisk komplexitet". Jag har också sneglat på en bok om förutsättningarna för att kommunicera med varelser från andra planeter, men den var mer fokuserad på det tekniska (se kommentar till inlägget för titel).

Det låga språket innebär i romanerna alla intelligenta varelsers grundförmåga att alls förstå språk. Vissa hävdar att det består i kaklunen Logos som finns spridd i oss alla och som pratar med sig själv. Det låga språket låter varelser i viss mån kommunicera på ett begränsat sätt även om de inte har något språk gemensamt.

Lite synd att romansviten redan är färdigskriven, men jag kanske får översätta den till Toki Pona.

Toki Ponas etymologi

Boken om Äventyrsspel

Snart är det jul. Alla med minne av rollspelens glansdagar på 80- och 90-talen kan därmed frigöra de två översta platserna på sina önskelistor och skriva dit de två böcker som utkommit denna vecka: "Finna dolda ting" som jag ägnade mig åt i förra inlägget och "Boken om äventyrsspel" (vars originaltitel är något i klass med "By Grand Central Station I Sat Down and Wept" och som därmed får hålla till godo med detta öknamn. Ni lär ändå inte ta fel; gå bara in på närmaste bokhandel och:

1. ta ett exemplar av varje bok i kundvagnen
2. ställ tillbaka alla som väger under två kilo
3. ställ tillbaka alla med en framsida understigande åtta och en halv dm3
4. ställ tillbaka alla som inte är grällt gröna)

Boken består av cirka 240 sidor bilder och grov nostalgi. Skriften är nominellt författad av Jimmy Wilhelmsson och Orvar Säfström, vilka emellertid gjort en listig Svetlana och låtit sina intervjuoffer, däribland jag själv, stå för själva innehållet i form av citat.

Inom sina ladugårdväggar till pärmar rymmer boken en riktig skatt, med mängder av pikanta detaljer om samtliga Äventyrsspels alster genom åren (nästan – var är Malenas lustspel?) Bildmaterialet imponerar därigenom att tryckkvalitén ofta överglänser ursprungsprodukterna eftersom gärningsmännen lyckats rota rätt på en mängd original. Alltsamman är förtjänstfullt formgivet av Dan "Dante" Algstrand.

Min egen konfluxsvit upptar inte mindre än åtta av bokens sidor, med information som överraskade även undertecknad, exempelvis att Svavelvinter sålde riktigt bra och att Johan Anglemark (åtminstone då) ansåg mig vara en vuxen man. Roligt är också att min ungdomssynd "Smolles varuhus" fick vara med på bild. En rolig incident finns med om när några Stockholmare ringde och ville ta färjan över till Clusta Noba, dvs Storön i Ångermanälven – inte minst skojigt eftersom jag nu långt senare återknutit bekantskap med dessa herrar.

Boken släppts igår i samband med en väl så rolig releasefest i R1 under KTH – Sveriges första kärnreaktor som man uppenbarligen tyckte var lämplig att gräva ner under själva huvudstaden. Platsen till ära lät jag Isabelle Vernersson tillverka en Pip-boy 3000 från spelet Fallout 3 att bära på festen. Några bilder längst ner.

Kort sagt: vad väntar ni på? Gå och köp böckerna! De två kompletterar varandra på ett mycket bra sätt.

R1-hallen. Bild av Patric Backlund (tror jag).

Orvar och Jimmy har satt sig i säkerhet undan kritikerna.

Kontrollrummet i R1. Backlund fotograf igen (?)

I som här inträden ... Bild Isabelle V.

Undertecknad med grabbigt grabbad bok. Bild: Theodor Paues.

Min Pip boy, tillverkad av Isabelle Vernersson.

Finna dolda ting

Den här veckan släpps inte mindre än två böcker som handlar om svensk rollspelshistoria. Jag har skickat material och är intervjuad i båda. Idag lade jag vantarna på den avbildade "Finna dolda ting"* av Anna-Karin och Daniel Linder Krauklis**. Daniel har i och för sig lovat skicka mig ett ex, men jag kunde inte vänta utan sprang ut och köpte boken på Akademibokhandeln. Jag får ge bort den andra i julklapp.

Efter en snabb skumning av boken och mer detaljerad genomläsning av de partier som direkt berör mina egna eskapader, kan jag bara konstatera att boken inte bara är en njutning utan en sann kulturgärning. Här får man en tämligen fullständig genomgång av den svenska rollspelshistorien från 1970-talets första, trevande tärningsslag (den ramlade in under soffan) fram till idag, när vi glädjande nog ser en nytändning bland pengastinna medelålders nostalgiker och deras barn. Företeelsen är viktig att dokumentera för många hundratusen ungdomar spelade rollspel när hobbyn var som störst.

Boken är bra och sakligt skriven med en uppsjö bilder i både färg och svartvitt – en nostalgisk guldgruva helt enkelt! Inte minst avhandlas den moralpanik som drabbade hobbyn i början på 90-talet och som kulminerade i den tragikomiska boken "De övergivnas armé"***. Det enda jag kan sakna är en innehållsförteckning.

Kort sagt: spring och köp! Nästa nostalgibok kommer på fredag.


* "Finna dolda ting" anspelar på ett tärningsslag man gör i rollspel. Rollfiguren kommer in i ett rum och slår för "finna dolda ting" för att ... finna dolda ting, duh.
** Jag anar härstamning från Cruri i detta efternamn.
*** Inte att förväxla med kapitlet med samma titel i "Vredesverk".

Inkompetens som inspiration

Jag är inget vidare på grammatik, eller rättare sagt tycker jag mig ha en ganska bra känsla för grammatik utan att kunna förklara vad jag håller på med. Ibland läser jag om modus och konjunktiv och hjälpverb för att ganska snart åter glömma vilket begrepp som var vilket. Sådan påläsning är inte bara försök att vinna bildning utan jag tycker att det är roligt att läsa om språkliga knivigheter, exempelvis i "Språkriktighetsboken" som tar upp luriga exempel. Jag och min förläggare Ola Wallin hade exempelvis en diskussion inför romanen Vredesverk om huruvida det heter "kejsarinna Heneguya" i analogi med "drottning Aurora", eller "kejsarinnan Heneguya" i analogi med "prinsessan Kunigunda".

Igår funderade jag och min redaktör Axel Henriksson över följande mening: 
"Ramilard går med tunga steg fram till divanen, lämnar bara med tvekan portalens fasthet, som fruktade han dyka ner i ett vatten där han inte förmår andas.”

Axel undrade om inte alla meningens verb borde stå i presens:
 "Ramilard går med tunga steg fram till divanen, lämnar bara med tvekan portalens fasthet, som fruktar han dyka ner i ett vatten där han inte förmår andas.”

 Ingen av oss var säker, men språksyntalden Johan Jönsson kom till vår räddning genom att påpeka att preterium (dåtidsform) kan användas modalt, dvs uttrycka önskan eller osäkerhet tillsammans med presens. Han gav exempel från Stig Dagerman och Vilhelm Moberg, i vars sällskap jag gärna stannar.


När jag sedan skulle sova på kvällen fick jag en idé: Ni känner till Voight-Kampff testen för att hitta replikanter i "Blade Runner" och ordet "Schibbolet" som avslöjar varifrån man kommer. Antag att vi vill hitta odjur som lever mitt ibland oss och blir flera hundra år gamla – vampyrer till exempel. Antag att dessa vampyrer förmår lära moderna vanor och hänga med samtidens utveckling, men att de har svårare att lära bort det gamla. Man kunde då avslöja dem genom språktester som lägger in gamla former bland nya för att se om de reagerar. Bara en tanke som jag kanske omsätter någon gång ...

Ambassadörens avsked

Mitt uppdrag som bloggambassadör för Augustpriset 2015 går mot sitt slut och på måndag utses vinnarna. Det har varit en intressant erfarenhet även om jag inte varit helt bekväm med uppgiften. Obekvämheten beror på min personliga läggning och det gungfly som infinner sig, eller åtminstone borde infinna sig, under var och en som försöker bedöma litteratur på skalan bra-dåligt. När jag vädrade min olust frågade mina uppdragsgivare en smula ängsligt om det fanns något de kunde sköta bättre nästa år, men de har verkligen gjort ett utmärkt jobb, varit både professionella och tillmötesgående. All heder och allt tack till dem!

Jag har hunnit läsa igenom de sex böcker som nominerats till årets skönlitterära pris och avrapporterat mina subjektiva åsikter här på bloggen. Tre av böckerna gillade jag – tre tilltalade mig mindre, vilket inte ska förväxlas med att de senare är objektivt dåliga. Fick jag utse vinnare så skulle jag ge Augustpriset till Agneta Pleijel för den självbiografiska romanen Spådomen som jag tyckte var en såväl språklig som dramaturgisk njutning, likväl lågmäld i tonen. Min gissning är dock att Aris Fioretos eller Carola Hansson vinner. Vinnaren är i alla händelser att gratulera – ingen av de sex böckerna är på något sätt dålig.

Mitt dilemma har främst legat i att jag själv skriver böcker. Jag vet därmed vilket arbete som ligger bakom en bok och hur svårt det är, ens för en insatt läsare, att förstå alla aspekter av ett verk. Detta i kombinationen med att lästiden varit kort för mig som långsam läsare gör att underlaget för att avge omdöme brister. Jag hoppas att mina nominerade kollegor kan förlåta mig det jag missat och missförstått.

Det är min övertygelse att böcker ska skrivas på många olika sätt ur olika vinklar där vissa kommer att säljas, älskas och prisas medan andra inte ens omnämns i media. Det betyder inte nödvändigtvis att de framgångsrika böckerna är de viktigaste eller de bästa. Jag bekänner mig till Skjlovskijs Ostranenie – att konstens roll inte är att förklara utan att främmandegöra det alltför bekanta. Ett sådant främmandegörande är ofta förvirrande och inte sällan provocerande för dem som prisar och kanske har sin ställning i kraft av det etablerade. Personligen respekterar jag alla som söker sin egen väg och kastar sig ut i det okända, de som, med Moa Gammels ord "äger sitt eget liv". Ingen är garanterad framgång, pengar eller utmärkelser för det som skrivs eller görs, gudskelov heller inte de som primärt suktar efter sådana godsakerna. Jag tvekade inför att ta uppdraget som ambassadör därför att jag var rädd att en specifik bok skulle dyka upp bland de sex, men så skedde inte till min lättnad.

Till er som skriver och inte vinner, till er som aldrig blir nominerade till Augustpriset, till er som blir refuserade av förlagen: ett citat från Theodore Roosevelt.

"The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat."

Läsrapport: Masja, Carola Hansson

 Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.

Bok: Masja
Författare: Carola Hansson

Masja är en av Leo Tolstojs döttrar. Carola Hanssons roman porträtterar hennes liv i skuggan av den store fadern – ett starkt ömsesidigt band finns mellan de två. Masja trivs där i skuggan och tar pappans parti gentemot den starka modern som blir alltmer orolig över den excentriske patriarkens radikala idéer. Först när föräldrarna avfärdat ett antal friare revolterar hon och väljer make mot deras vilja. Vi får följa vardagslivet på godset Jasnaja Poljana, hur Masja så småningom gifter sig, får åtta(!) missfall och dör redan i 35-årsåldern.

Det går inte att ta miste på författarens fascination inför tiden runt förra sekelskiftet och den stora familjen Tolstoy i synnerhet. Avsnitt berättade ur Masjas perspektiv varvas med redovisning av Hanssons egna efterforskningar i ämnet.

Jag är intresserad av historia och läser gärna biografier, men har det stora problemet med historiska romaner att jag som läsare inte riktigt vet vad som är dokumenterat respektive vad som är fabulerat. Känslostämningar kan exponeras även i biografier med meningar som: "allt tyder på att YY var förtvivlad under dessa år. I ett brev till YY från våren 1879 hon ger uttryck för sin oro: ". I en historisk roman däremot spelas känslorna upp inför våra läsglasögon med påhittade ansiktsuttryck, repliker och tankar, vilket må göra framställningen mer levande men samtidigt vag i kanten. Sådana konstruktioner förekommer förstås i alla romaner, men just detta fabulerande om faktiska historiska personer försätter i alla fall mig som läsare i ett limbo där jag inte vet vad som egentligen är autentiskt.

I vissa böcker går det helt över styr. Conn Igguldens första roman i serien om Julius Caesar är en av de få böcker jag slängt i papperskorgen utan minsta ånger därför att den var behäftad med medvetna sakfel (som Iggulden medgett och ansett dramaturgiskt motiverade). Vad gäller Hanssons bok om Masja så har jag ingen anledning att betvivla författarens uppriktighet eller grundliga kunnande. Ändå kvarstår formens osäkerhet. Skulle jag alternativt strunta i det historiska och betrakta romanen som ren skönlitteratur så saknas istället till stor del intrigen eftersom den yttre handlingen i boken är mycket stillsam och fastslagen, där fokus istället ligger på människorna. Inget fel i det – om jag bara visste om detaljerna var belagda eller påhittade.

Språkligt är boken påfallande välskriven och jag skulle gärna läsa en biografi av Hansson, kanske skriven om någon lite mer spännande historisk person. Jag måste säga det till författarens försvar: kalescher, krocket, guvernanter, schalar och 'Papá' stod mig efter ett tag upp i halsen. Jag blev uttråkad. Älskar man sekelskiftesmiljöer och familjedrama är boken förmodligen en höjdare. Jag unnar Hansson Augustpriset för hantverkets och konsekvensens skull även om denna bok inte passade mig.

Läsrapport: Rörelsen, John Ajvide Lindqvist

 Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.

Bok: Rörelsen
Författare: John Ajvide Lindqvist

Jag hade sparat denna bok som en pralin i asken och ville gärna tycka om den eftersom det rör sig om fantastik. Så blev det tyvärr inte. Jag har aldrig tidigare läst någon av Lindqvists böcker utan bara sett filmen "Låt den rätte komma in" som jag tyckte var mycket bra. Förmodligen missar jag en del av sammanhanget eftersom "Rörelsen" enligt omslaget är en fristående prequel till "Himmelstrand" som jag alltså inte läst.

Jag gillar skräck, även om jag är lite för lättskrämd för det allra hemskaste, och har därför stött på en del i den vägen. Som många andra tycker jag att skräckfilmer och -böcker brukar vara som mest spännande innan man presenterats för det hemska så att mystiken kvarstår. Det vet förstås skräckproducenter också och därför har det blivit allt vanligare att inte alls förklara sammanhang i TV-serier och filmer, vilket kan irritera mig eftersom jag får jag misstanken att det inte ens finns någon förklaring utan bara mystik och ruggig stämning.

Jag tror nog att Lindqvist har förklaringar bakom fenomenen i "Rörelsen" och kanske framgår de av hans andra böcker, men i stort sett klargörs inget av det övernaturliga i denna roman, vilket för mig belastar berättelsen. Några intressanta varelser dyker upp eller försvinner oförklarligt utan att något egentligen reds ut mellan pärmarna och någon omvälvande insikt dyker heller aldrig upp. Positivt är att det övernaturliga väsen som står i romanens centrum och som har förmågan att mot blod låta människor leva sina "verkliga" jag inte nödvändigtvis vill ont utan mest är tragiskt. Kopplingen till Palmemordet känns mig dock en smula krystad och egentligen onödig för berättelsen.

Språket i boken flyter ledigt utan att vara märkvärdigt – bortsett från en del briljanta meningar. Referenser och personbeskrivningar blir för mig lite simpla och leder tanken till en deckare, där bifigurer rutinmässigt presenteras med ett yttre attribut. Lindqvist använder en fiktiv version av sig själv som huvudperson, vilket lovar intressanta meta-aspekter även om det borde ha givit mer. Samtidigt använder han grepp som irriterar mig, exempelvis att han i boken deklarerar att han inte tänker beskriva lägenheten där han växte upp i Blackeberg därför att han redan gjort det ingående i Låt den rätte komma in. (Greppet uppskattades av någon recensent – så inte av mig.)

Sammantaget fann jag boken lättläst och medryckande, men inte särskilt gripande eller tänkvärd. Förmodligen bättre för dem som följt författaren.

Vanderland, ver 5

Återigen har jag gått igenom den avslutande delen i krönikan om den femte konfluxen från början till slut, denna gång gisslad av färska synpunkter från Robin Iversen och Fredrik Fisher. Mest har det rört sig om korrigeringar av tempo, dvs trimning av segare partier, fördelning av spänning, delning av alltför långa förklaringar samt mer stråkar och spänning där så varit påkallat. Nu börjar texten komma i läsbart skick.

Vanderland, version 5 är 1165 000 tecken lång och 54 kapitel, ungefär lika lång som Svavelvinter med andra ord. Nu har romanen skickats till Ylva Spångberg och Jerry Lasota för färska synpunkter medan jag tillsammans med Roney Lundell och Axel Henriksson åter börjar från början för att trimma formuleringar mening för mening.

Jag har letat lämpliga smakprov att lägga ut här på bloggen, men faktum är att det är svårt att hitta textavsnitt utan spoilers, eftersom det i många fall är avslöjande bara att säga vilka personer som befinner sig på en viss plats. Här ändå något:

"Allt sedan vinddemonen Pazuzus förbannelse hade vindhäxan varit rädd för att gå i eterform eftersom hon utan luftvarelsernas beskydd vore utlämnad till skuggvärldens rovjägare. Ändå ville hon genast komma iland på Clusta Noba för att läsa av landet. Hon stod ute på en av Bladverks sidostammar och spanade mot land i mörkret, smekte närhängande löv snarare än såg dem, levde sig närmare deras väsen. I Shaguls grav hade hon lärt sig singla som ett löv; att bli lätt nog för vindarna att bära henne, och nu återkallade hon känslan. Tyngd lämnade henne, andningen lättade och kroppen kändes alltmer graciös. Vindhäxan tog spjärn mot trädets allra minsta grenar och kunde snart häva sig från underlaget nästan utan att kvistarna böjdes. 

Hennes avsikt hade varit att kalla Imhullu som bärare, men innan hon hunnit anropa ondvinden blev hon varse hur ett par fasettögon betraktade henne från vattenytan. En raugon såg på henne, men den skrämde inte utan motstrålade kärlek och tjänstvillighet av främmande slag, känslor skilda från allt hon tidigare erfarit men ändå omisskännerligt genuina. Insekterna hade alltså följt skeppet på avstånd trots allt. Silvia Miranda sökte framkalla en hälsning och förvånades över de märkliga klickanden och svaga pip som trängde ur hennes kropp. Varelsen hävde sig som på kommando ur djupet och välte sig på rygg inför henne i lövskvalpet med två benpar vickande i små små rörelser, som när en kattunge vill bli kelad. Försiktigt sträckte vindhäxan fingrarna mot insektens närmast klo. Raugonen blev stilla och när hon rörde vid den vällde intryck av underkastelse och tilltro mot henne, överväldigande och äcklande distanslösa. Den bjöd henne att befalla, ville vara hennes skugga, bjöd henne att äta delar av den om hon blivit hungrig. Vagt mindes Silvia Miranda hur hon tilltalat en raugon på det höga språket under sina första förvirrade dagar på Bladverk. Hon hade sagt sig vara Honan och i samma stund blivit djurets befallerska."

Läsrapport: Spådomen, Agneta Pleijel

 Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.

Bok: Spådomen
Författare: Agneta Pleijel

Jag blev glatt överraskad av denna bok. Det är första gången jag läser Agneta Pleijel och jag tog mig an hennes roman pliktskyldigt eftersom inget på utsidan egentligen attraherade mig. Snart var jag uppslukad. Spådomen berättar om Pleijels egen uppväxt och skolgång och framför allt om hennes betraktande av föräldrarnas dysfunktionella relation – hur denna påverkar henne och andra. På ytan beskriver boken en akademikerfamilj i Lund där det spektakulära ligger i relationer och tankar snarare än i yttre handling.

Själv har jag alltid haft svårt att dansa, därför att jag under dans alltför lätt börjar betrakta mig själv från avstånd med mästrande och uppgiven blick. Sådan självmedvetenhet, något som kan liknas vid Sartres "den andres blick", fast där ingen utomstående behövs, förnimmer jag inte sällan i skönlitteratur; hur författaren står på avstånd från sin egen text och dompterar den i olika syften, något jag också själv dessvärre hemfaller åt. Det gör inte Pleijel i denna bok, utan hon berättar utan omsvep eller effektsökeri det hon har att säga i en text som besitter både närhet och integritet. Min tanke går till P-O Enqvist, en annan författare med omedelbart tilltal, vars böcker jag också gillar. När jag började läsa de sex böckerna hänvisade jag till Moa Gammels definition av begreppet geni: "en människa som äger sitt eget liv". Jag sade mig då vilja läsa "författare som äger sin egen text". Pleijels roman är snarast "en text som äger sig själv", ett glas klart vatten bland drinkar och alltför omtalade viner. Av de fyra augustnominerade böcker jag hittills läst är detta den som fängslat mig mest.

Läsrapport: bli som folk, Stina Stoor

Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.

Bok: bli som stor
Författare: Stina Stoor

Att läsa Stina Stoors novellsamling "bli som folk" är som att dricka en rökig whisky, där själva rökigheten är norrländskan som sätter sin prägel på sidorna. Man smuttar och smakar njutningsfullt på varje mening i de nio novellerna. Stoor skildrar det stillastående, eftertänksamma, av världen lätt akterseglade norrländska inlandet med kärlek och exakthet i uttryck och detaljer. Perspektivet är nio- till tolvåringens betraktande av de vuxna och av omgivningen. Jag blir förtjust när novellerna visar sig ha inbördes sammanhang. Det enda jag möjligen kan sakna är slutkläm, någon slags vändning eller insikt på sista sidan som åtminstone jag väntar mig av noveller. Min förväntan kan bero av konvention, för Stoors noveller är njutbara ändå. Som de står får vi levande utsnitt ur en pågående verklighet. Vi går in och vi går ur – allt fortsätter på sin kant.
Mer har en Erik int å säg.
Så.

Läsrapport: Mary, Aris Fioretos

Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.




Bok: Mary
Författare: Aris Fioretos

 Jag hade svårt för den här boken, det får jag erkänna, och avstår därför värdeomdöme, särskilt som jag ser i recensioner att den generellt höjts till skyarna och jag, vilket förklarats ovan, tvingats läsa den hastigt (jag läser recensioner av Augustböckerna först sedan jag själv läst böckerna och bildat mig en uppfattning – för att se om jag missat något väsentligt eller för att få kringinformation om författaren och förhållanden runt boken).

Rent sakligt kan jag förstås konstatera att hantverket är gott – allt annat skulle också förvåna. Tidningsrecensenter påpekar att "en sämre författare sannolik gjort ett större spektakel av det dramatiska förloppet" (Victor Malm i Expressen). Scener och handling i "Mary" är nämligen genuint obehagliga – det tror jag de flesta kan enas om – handlingen utspelar sig i en ospecificerad militärdiktatur på 1970-talet, tämligen lätt avkodad som Grekland, där huvudpersonen, den 23-åriga studenten Mary torteras och fängslas under vidriga former. Häri ligger det som stör mig mest.

Jag har tidigare läst exempelvis Imre Kertesz "Mannen utan öde" om nazisternas koncentrationsläger och Solzjenitsyns "En dag i Ivan Denisovitjs liv" om Stalins fångläger. Fruktansvärda böcker, men skrivna om självupplevda förhållanden och därför att se som angelägna vittnesmål. "Mary" är emellertid en fiktiv berättelse skriven av en person som efter vad jag förstår inte upplevt något liknande. Han har heller inte burit på ett foster som huvudpersonen gör. För mig får de vämjeliga detaljerna därmed något obehagligt över sig och när recensenten Malm avslutar med "... gör romanen så sorgsamt hudnära att man mot slutet bara kan gråta" så blir jag närmast äcklad. Som påpekats håller Fioretos igen på skildringen och har naturligtvis inga avsikter att frossa i elände, men jag blir själv efter denna hastiga läsning inte klar över vad han egentligen vill säga med boken. En fiktiv skildring av ett elände blir inte angelägen bara för att den med all säkerhet har motsvarighet i verkligheten. Det klara men tillbakahållna språk han använder blir för mig samtidigt en brist på krydda i framförandet, även om greppet är nödvändigt med det valda temat.

Jag bytte några ord med författaren vid "Augustpriset live" för två veckor sedan. Han nämnde då att han fått romanen "Metro 2033" av min förläggare, men lagt boken åt sidan eftersom han, som jag uppfattade det, sade sig ha svårt för fantastik och hellre ville läsa om verkligheten. När jag sedan läser romanen "Mary" och möter en fabulerad verklighet, så reflekterar jag ofrånkomligt om huruvida gränsen mellan fantastik och realism verkligen är så självklar eller ens löper där den ofta påstås befinna sig. Mänskliga dilemman kan skildras väl så tydligt i fantastiska miljöer.

Intervjuad av rollspelare

Spelledaren Axel Widén och hans fem marionetter på "Vi spelar rollspel" har under våren och sommaren spelat igenom den gamla versionen av äventyret Svavelvinter. Jag har med stort nöje lyssnat på alla tjugofem avsnitten och inte bara jag – Axel meddelade att varje avsnitt hade närmare 1000 lyssnare!

Samma gäng spelar nu för fullt nästa del i serien: Oraklets fyra ögon, denna gång med de nya reglerna från Fria ligan. Avsnitten kommer att börja publiceras så småningom, men som pausinslag intervjuade de mig och den intervjun har nu lagts ut på deras webbplats. Kanske bjuds ett par nya inblickar även för gamla förhärdade rävar!

Ni får själv gissa vilken bild som föreställer spelarfigurerna och vilken som är spelarna.

Läsrapport: Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri

Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.




Bok: Allt jag inte minns
Författare: Jonas Hassen Khemiri

Allmänt omdöme

Allt jag inte minns är en mycket lättläst bok med tre intressanta huvudpersoner som man lär känna ingående. Det jag särskilt gillar är deras olika perspektiv, där människorna i mycket missförstår varandra och händelser på ett sätt som känns trovärdigt och som leder till tragedi av närmast klassiskt snitt. Miljön är samtidens Stockholm. Miljöbeskrivningarna är sparsamma, men tidsandan fångas på ett naket sätt med många slående, vardagliga iakttagelser.

Jag har tidigare hört och uppskattat dramatik av Hassen Khemiri och min tanke går osökt till dramatik också när jag läser den här romanen. Bra bok. Den blir kanske inte en av mina personliga favoriter, men är klart läsvärd.

Originalitet

Jag uppfattar inte romanen som särskilt originell såtillvida att jag hört liknande berättelser tidigare berättade på liknande sätt. Detta innebär inte att boken känns som en upprepning eller ett derivat utan snarare att vi rör oss i en ganska bekant miljö där dramatiken utspelar sig mellan människorna.

Upplägget är lite udda där slutet avslöjas genast och ramen är att en person som skymtar i berättelsens utkant tar sig för att skriva en bok om det inträffade och då intervjuar de inblandade. Jag gillade metanivån där plötsligt en av de intervjuade vägrar berätta vidare tills han får betalt. I början var jag lite förvirrad eftersom berättare växlade från stycke till stycke utan förvarning, men man kom snabbt in i greppet. Jag gillar att vara förvirrad i början på en bok.

Språk

Språket är enkelt och rakt vilket passar bra här. Metaforer och andra stilgrepp förekommer mycket sparsamt.

Konsekvens

Romanens berättelse genomförs mycket bra och håller sin linje där bitar faller på plats allt eftersom.

Balans

Bra. Mycket dialog vilket som sagt stärker intrycket av dramatik. Lite undrar jag hur huvudpersonen Samuel över huvud taget kan fungera i sitt arbete.

Dramaturgi

Också mycket bra där intresset hålls till liv ända till slutet.

Budskap

Inte riktigt tillämpligt även om teman kan urskiljas, exempelvis rörande subjektiva minnen.

Återbesök i målad forntid

Jag har jagat de illustratörer som bildsatte mina gamla speltexter för Äventyrsspel mellan år 1987 och 1993, bland annat till Säfströms och Wilhelmssons nostalgibok. Det har varit väldigt roligt och återseendet har varit glatt från alla håll.

Alla är spridda för vinden till nya spännande öden. Marc Grieves (laveringar i "Trakorien") driver exempelvis hotell i Uddevalla, Steven Hägg (omslag Svavelvinter) ägnar sig åt CGI i Malaysia och Gregor Eldarb (teckningar i "Oraklets fyra ögon") är konstnär i Österrike. Ingen enda har blivit terrorist, kultist eller mördare efter vad jag märkt trots att sådana öden var att vänta enligt boken "De övergivnas armé".

Eldarb skickade mig till och med en konstbok som jag uppskattar väldigt mycket. Nedan några uppslag ur boken att jämföra med hans teckningar från 1989. Det händer saker i världen – rentav i världarna.

Läsdags!

Följande sex böcker har alltså nominerats till det skönlitterära Augustpriset:

Allt jag inte minns – Jonas Hassen Khemiri
Mary – Aris Fioretos
Bli som folk – Stina Stoor
Spådomen – Agneta Pleijel
Rörelsen – John Ajvide Lindqvist
Masja – Carola Hansson

Jag tänkte försöka läsa böckerna i denna ordning, vilket inte speglar något särskilt utom att jag försökt blanda lite och har lagt Carola Hanssons bok sist för att den är tjockare än de andra. Beroende på tidsåtgången så får jag se om jag hinner läsa hela eller bara delar av dem.

Jag ger ett övergripande omdöme och bedömer som jag berättade i ett tidigare inlägg böckerna avseende:

Originalitet
Språk
Konsekvens
Balans
Dramaturgi (om tillämpligt)
Budskap (om tillämpligt) 

På det hela taget tycker jag att startfältet ser spännande ut.

Ps. Vet inte om ni såg intervjun från Augustpriset live. Jag hade tänkt säga helt andra saker men valde inte samtalsämnen. Bland annat så såg jag TV-programmet Babel kvällen innan där både Aris Fioretos och Carola Hansson medverkade. Dock imponerade den tredje gästen mest på mig: skådespelerskan Moa Gammel. Hon har intervjuat personer hon beundrar och därvid gjort en egen definition av begreppet geni: Ett geni är en person som äger sitt eget liv – någon som inte sneglar på andras omdömen, pengar, det opportuna, någon som tvekar inför att kallas geni, någon som kanske försöker ägna sig åt annat, men till sist, under viss vånda och försakelse dras till sitt egentliga intresse. Detta har mycket gemensamt med de författare som intresserar mig: författare som äger sin egen text.  Ds.

Vanderland, version 4

En kort statusuppdatering om redigeringsarbetet av Vanderland, sista delen i krönikan om den femte konfluxen.

Jag har just kommit fram till version 4, i vilken jag tagit ställning till och inkorporerat synpunkter från mina två första testläsare Axel García Henriksson och Roney Lundell. Bland annat fanns ett redogörande kapitel i bokens slut där det beskrivs vad som händer i Trakorien sedan berättelsen tagit slut och som testläsarna fann just alltför redogörande. Inatt skrev jag om avsnittet så att istället krönikören Ludenbrand försöker sammanfatta händelserna i Trakorien för sin krönika Vedergällning. Som ett vänskapligt rumpnyp åt mina besvärliga redaktörer får han därvid käbbla med en kopist kallad Ronaxa. Jag fick i kapitlet också tillfälle att presentera staden Karamandrin i Kalklanden och förklara hur släkten Trastamara i urminnes tider lyckades förslava de stora luftandarna.

Nu går version 4 iväg till Robin Iversen och Fredrik Fisher för fräsch läsning och ytterligare synpunkter på den modifierade texten. Själv börjar jag om från början med mer fokus på själva språket. Så här långt har jag ägnat mig åt att åtgärda scener och kapitel som haft oklarheter, tempobrister, övertydligheter och liknande. Någonstans vid version 6, kommer jag att skicka texten till Ylva Spångberg och Ola Wikander för ytterligare finish och sedan återstår förlagets redigering och korrläsning i Ola Wallins regi i början av 2016.
Kort sagt: bokserien rör sig obönhörligt mot den stora virveln.

Det hela artar sig väl och jag ser redan fram emot att få höra alla er andras omdömen när boken kommer ut vid midsommar 2016!

Fantastisk podd om litteraturpriser

Fantastiskt podd spelade in ett specialavsnitt om litteraturpriser samma dag som Nobelpriset i litteratur gavs till den belarusiska författarinnan Svetlana Aleksijevitj, i Sverige utgiven av mitt alldeles eget förlag Ersatz om någon missat det. (Återigen ett grattis till Ola Wallin och Anna Bengtsson!)

I podden diskuterar Anders Björkelid, Oskar Källner och undertecknad Nobelpriset, Augustpriset och andra litteraturpriser – vilken nytta de kan medföra och vilka faror de kan innebära. Vi tar också upp värdet av genrer, av en litterär kanon och lite annat smått och gott som råkar falla i våra entusiastiska tankar.

Länk till avsnittet

Fantastisk podd spelas in av femton svenskspråkiga fantastikförfattare i fyra geografiska grupper: Malmö, Göteborg, Finland respektive Stockholm. Nytt avsnitt kommer varannan torsdag, varje gång med ett nytt spännande tema.

Bra böcker 2 – Kriterier

Webbplatser och tidningar bedömer ofta böcker på en femgradig skala där betyget ett motsvarar uselt medan fem signalerar något underbart. Samma skala används regelmässigt för exempelvis filmer, dataspel, maträtter och idrottsinsatser. En så enkel betygsvaluta är lika behändig som grov: behändig därför att den nyfikne enkelt kan skumma grädden från mjölkkrukan; grov därför att världen inte bara består i grädde och skummjölk.

Vad gäller filmer så gillar jag ofta sådana som är usla i något avseende samtidig som de besitter vissa element jag finner sevärda, det kan röra sig om skådespeleri, originalitet, foto, stämning etc. Om ni tittar i bloggens högerspalt så ser ni att jag betygsatt flera variabler vad gäller filmer, samtidigt som jag avstått från att ge betyg över huvud taget till skönlitteratur av ren respekt (där finns ännu inte många recensioner över huvud taget dessvärre.)

Academy awards, "Oscar", delas som bekant ut i en mängd kategorier även om objektivitet kanske inte är det första man tänker på i sammanhanget. Vad gäller Augustpris och Nobelpris i litteratur så är betygsskalan ännu enklare, eftersom slutbedömningen hamnar på "Bäst" för en och "Inte bäst" för samtliga andra. Augustpriset utser först sex finalister i varje kategori från vilka vinnaren utses. Alla priser ovan delas naturligtvis ut efter en samlad och komplex bedömning som dock sällan blir publik.


Måndagen den 19 oktober utses de sex nominerade till det skönlitterära Augustpriset. Som ambassadör får jag ett exemplar av alla böckerna och ska försöka hinna läsa alla sex, eller åtminstone delar av dem eftersom jag läser sakta. Det kändes angeläget att redan innan jag vet vilka böckerna är redovisa hur jag tänker bedöma dem. Jag påstår inte att nedanstående kriterier är objektiva eller fullständiga, utan de speglar vad jag personligen tycker är viktigt som läsare och fantastikförfattare:

Originalitet
Jag värderar originalitet högt. Dels avskyr jag medvetet plagierande, sneglande på andras tidigare framgångar och struttande i lånta fjädrar, dels anser jag att konst bör ge nya perspektiv, ifrågasätta det taget-för-givna och främmandegöra det alltför bekanta för att låna ord från Viktor Skjlovskij.

Språk
Vissa författare skriver bra rent språkligt, vissa gör det inte. Måhända blir betygsättningen rent subjektiv från min sida, men jag har blivit mer kräsen vad gäller författares språkbehandling med åren. I denna variabel innefattar jag dels ren formuleringskonst, dels bildspråkets effektivitet. Rena språkfel drar förstås ner betyget medan medvetna brott mot språkliga konventioner snarast kan vara en krydda.

Konsekvens
Med konsekvens menar jag att författaren faktiskt genomför det projekt han eller hon (borde?) föresatt sig, att boken har något slags fokus och levererar det den utlovat.

Balans
Med balans menar jag fördelningen mellan bokens olika komponenter: att inte väldigt mycket text används till det ena, medan annat avhandlas summariskt på ett störande sätt. Därtill hur exempelvis exposition, dialog och personbeskrivningar balanseras.

Dramaturgi
Alla böcker är inte beroende av en dramatisk kurva, men spänningslitteratur är det. Om tillämpligt bedömer jag den.

Budskap
Böcker behöver inte ha ett identifierbart budskap, men om de har det så kan det framföras på bättre eller sämre sätt, intresseväckande eller övertydligt. Det kan röra politiska teser, vittnesbörd från ett land, en tid eller en grupp människor. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj har exempelvis ambitionen att porträttera vanliga, ofta bortglömda människogrupper från en viss tid och ett visst skeende. Budskapets angelägenhet i sig betyder mindre för min bedömning.


Ungefär så. Ge gärna synpunkter och föreslå kompletteringar, men gör det INNAN måndag 19 oktober, för grejen var ju att ha dessa bedömningskriterier klara INNAN jag får böckerna.

Tolerans som njutningsmedel

På 1980-talet gick Colleen McCulloughs "Törnfåglarna" som TV-serie. Där satt jag i soffan och hånskrattade åt melodramen, allt medan familjens kvinnor snyftade och torkade tårarna av rörelse. Jag finner det fortfarande närmast omöjligt att utan illamående svälja text som:

"From the moment it leaves the nest it searches for a thorn tree, and does not rest until it has found one. Then, singing among the savage branches, it impales itself upon the longest, sharpest spine. And, dying, it rises above its own agony to outcarol the lark and the nightingale."

På samma sätt tycker jag att kitschiga målningar av gråtande barn eller milda aforismer om livet och kärleken uppsatta med nålar på väggen har något pornografiskt över sig, en eftergift åt låga och skamliga böjelser.

Vid en plötslig insikt fastnade emellertid skrattet i halsen på mig där jag satt i TV-soffan – jag minns ögonblicket mycket väl. Det slog mig att människor jag älskade uppskattade vad jag avfärdade som smörja, och att mitt hån bara gjorde dem ledsna. Någon annan effekt uppnåddes inte. Varför satt jag då och förstörde istället för att bara gå därifrån och låta dem ha sin njutning?

Från det ögonblicket tror jag mig faktiskt ha blivit mer tolerant, såtillvida att jag fortfarande inte uppskattar vissa saker, men kan respektera andras smak och njutning eftersom den ändå inte skadar mig eller andra. Det har blivit en utmaning att försöka upptäcka vad andra ser i det jag själv ännu inte förstår. En sådan nyfikenhet har lärt mig gilla musik av i stort sett alla sorter, från skillingtryck, dansbandsmusik, kletzmer och klassiskt till modern konstmusik, metal och techno. Det enda som händer om man öppnar sig för det främmande är att världen blir rikare. Det är i sig en underbar erfarenhet.

Jag tror heller inte att hån av den typ jag ägnade mig åt är så oskyldigt som man kanske kan tro, utan misstänker att förakt av samma typ till stor del ligger bakom förföljelse av homosexuella och trakasserier av kvinnliga debattörer som Anita Sarkeesian på nätet. Det är mest en gradskillnad. Jag har själv spelat innebandy och tittar gärna på matcher, men det slår aldrig fel att anonyma män dyker upp på nätforum, fradgande som galtar, när spelet ska diskuteras. De kallar föraktfullt innebandy för fjollsport och säger att ishockey – det är sport för en karl! Varför är de ens där och diskuterar i så fall?

Lustigt nog stöter jag också på motsatsen: många av mina bekanta är intellektuella för att inte säga nördar. Jag gillar dem, men så snart det vankas VM i fotboll eller liknande på TV så säger någon med avsmak på FaceBook: "Jaha, det pågår tydligen någon slags tävling ...". Som om Star Wars och Dr Who vore objektivt mer högtstående än sport eller vice versa.

Varför inte istället tänka: "Vad kul! Här är något som jag inte förstår. Nu ska jag försöka se vad som är så spännande!" Världen skulle bli både trevligare och vänligare för alla. Dessutom skulle bejakande diskussioner leda till nya bekantskaper utanför de trygga och välkända kretsarna.


Slutligen en bekännelse: På högstadiet fick vi en gång en lärarvikarie som tog sig för högriskföretaget att läsa kärlekspoesi inför klassen. Hon läste och vi brölade som bara slynglar på högstadiet kan bröla. Spydiga kommentarer frästes som snor över det skira. Jag deltog också och minns fortfarande besvikelsen i hennes ansikte och tror att den gjorde mig ont redan då fastän det inte märktes utåt.

Jag tyckte om lärarvikarien och tyckte om dikten och minns fortfarande raden: "Love is white panties lying all forlorn". Senare har jag identifierat dikten som "Love is" av Adrian Henri. Många gånger har jag tänkt att jag skulle vilja träffa henne, förklara att hennes mod inte var förgäves, att hon faktiskt nådde hjärtat hos åtminstone en av dessa bräkande pojkar.

Det är förstås för sent, precis som i dikten "Spela kula" av Sten Selander. Jag vet inte vem hon var, men minns hennes ansikte och hoppas att jag trots allt inte skadade henne varaktigt. Låt mig ändå framföra min ursäkt till henne, liksom till alla andra lärarvikarier när de går hem och gråter som en oljemålad pojke efter sin arbetsdag. Ert arbete må synas otacksamt men är inte förgäves!

Tolerans är ett bra sätt att närma sig både litteratur och människor.

Bra böcker 1 – Passionen

Den tjugotredje november ska alltså vinnarna av Augustpriset 2015 utses. Utan tvivel har juryn en lika spännande som svår uppgift framför sig att nominera sex kandidater. Enligt statuterna ska priset ges till "de bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket" inom respektive kategori. Men vilken bok är bäst – eller ens bra? Som ambassadör tänkte jag diskutera den saken ur mitt personliga perspektiv i några inlägg.

Det första jag vill slå ett slag för är alltså passionen – författarens engagemang för sin egen text, hans eller hennes brinnande intresse för att berätta en historia, förmedla en erfarenhet eller något i sak, längtan efter att bada i bubblande språk.

Förvånansvärt ofta har jag mött författarkollegor som primärt försöker höja försäljningssiffror eller status med sin skrivargärning. Skrivandet är för dem i första hand instrumentellt, dvs ett medel till något annat. Med en bakgrund i informations- och reklambranschen är jag mycket väl införstådd med tänkandet; inom dessa branscher är varje text, bild eller annan åtgärd just instrumentell, dvs den saknar egenvärde och får betydelse enbart genom effekterna den uppnår: en produkt som säljer bättre, ett varumärke som stärks, fler som söker till en utbildning, etc.

Förstå mig rätt: Jag ser inga moraliska problem i en sådan hållning. Det är mig helt OK att skriva böcker med det främsta målet att uppnå försörjning, även om jag personligen inte är intresserad av att läsa dem. Ur förläggarnas synvinkel måste naturligtvis böcker också sälja vissa volymer för att bokbranschen alls ska kunna överleva och utvecklas.

Det ena utesluter emellertid inte det andra. Jag arbetade under tio år på dataföretaget MySQL AB som låg bakom en av nätets vanligaste databashanterare. MySQL användes, åtminstone på den tiden, bland annat av Google, YouTube, Wikipedia, HUGO-projektet etc. Databasen var liksom operativsystemet Linux, helt gratis, och våra programmerare blev rockstjärnor i fattigare länder som kunde programmera med öppen källkod för att bygga affärsprojekt med hjälp av skicklighet och tid snarare än pengar. När jag intervjuade BBC:s IT-strateg – indier av börd – berättade han att det indiska IT-undret över huvud taget inte hade kommit till stånd utan öppen källkod. Det kändes bra att arbeta på ett sådant företag. Grundarna brann för MySQL och för sina kunder. De blev med tiden mycket rika när företaget såldes för en fantastisk summa, och jag har aldrig missunnat dem vare sig rikedom eller berömmelse. De gav världen något vackert och belönades för sin insats efter många års magert slit – antitesen till den man som nyligen köpte rättigheterna till en AIDS-medicin och sedan höjde priset med 5000% för att tjäna pengar.

Just så vill jag att det ska vara med skönlitteratur: böcker får gärna sälja bra, författare bli rika och berömda, men jag vill att boken kommer i första hand och belöningen sedan, inte att litteratur skrivs under ängsligt sneglande på försäljning och berömmelse, på sådant som tidigare sålt bra. Jag vill se passion bakom texten, inte marknadskalkyler.

Augustpriset fyller en viktig funktion, dels genom att stärka bokmarknaden som sådan, dels genom att framhålla författarskap som förtjänar uppmärksamhet!

Ambassadör för Augustpriset 2015

Tankar från Trakorien har blivit utsedd till en av fyra ambassadörsbloggar för 2015 års skönlitterära Augustpris! Ett par spännande månader väntar med följande hållpunkter:

19 okt – nominerade böcker offentliggörs
23 nov – Augustgalan där vinnarna koras

Bara några få personer vet på förhand vilka böcker som nominerats, och jag tänkte därför skriva om litteratur i allmänhet fram tills jag har böckerna i min hand. Därefter ska jag försöka läsa åtminstone delar av alla sex böckerna i den skönlitterära kategorin och skriva mer specifikt om dem.

Frågan om att medverka som ambassadör dök först upp som en kommentar när omslaget till romanen Vanderland presenterades. Jag var till en början skeptisk och tänkte att det hela var ett skämt eller ett massutskick; dels har jag inte recenserat särskilt många böcker på bloggen och dels skriver jag fantasy för vuxna, en genre som jag inte trodde intresserade representanterna för Augustpriset. Några email och telefonsamtal senare så insåg jag att man menade allvar och känner mig nu både hedrad och entusiastisk.

Som jag förstått har jag mer eller mindre fria händer och återkommer snart om hur jag tänker ta mig an uppgiften. Jag ska alltså inte vara Augustprisets röst utan har blivit ombedd att skriva personligt i en positiv anda. Spontant vore det roligt att ytterligare försöka knuffa upp dörrarna mellan olika litterära rum. Kom gärna med synpunkter!

Jag kommer förstås att fortsätta med sedvanliga blogginlägg parallellt och märker de som har direkt bäring på Augustpriset med bokmärket ovan.

Bakom Augustpriset står Svenska Förläggareföreningen.

Nostalgi är bara försättsbladet!

Idag lagom till bokmässan påannonseras en nostalgidrypande bok om spelen från Äventyrsspel. Den ska släppas inför julen och hotar bli så mustig att julskinka och sillsallad förbleknar.

Under 80- och 90-talen försedde Äventyrsspel en generation finniga ungdomar med fantasier och drömmar vilka behöll sitt skimmer ända tills dataspelen likt Saurons skugga lade sig över världen. Som ni förmodligen vet publicerades mina egna alster i konfluxssviten först som moduler till Drakar och Demoner – Sveriges genom tiderna mest sålda rollspel. Från en obemärkt födsel i pubertal kulturslum har de sedan blivit romaner och 2012 ett nytt rollspel i Fria Ligans regi, detta förhoppningsvis utan att grändernas odörer helt vädrats ur.

På senare år har en tydlig renässans för de gamla spelen infunnit sig i takt med att socialt otympliga nördar från fordom växt upp till besuttna skråäldste, barder, fogdar och krämarbaroner, som under kvällningens stearinljus åter öppnat sina solkade häften i syften att inviga barnen i ungdomens last. Min tro är att rollspel innan jag själv går ur tiden blir finkultur. Ett första tecken må vara att jag själv häromdagen citerades i magasinet Sköna hem*.

Författare till boken är:
* Jimmy Wilhelmsson som driver spelbloggen spelpappan.se och tidigare bland annat har släppt en bok om den arkaiska speldatorn Commodore 64
* Orvar Säfström, en mångsysslare kanske mest känd som programledare av Filmkrönikan på SVT under några år.
* För formgivningen står Dan Algstrand, Dante i rollspelssammanhang.

Jag har själv haft förmånen att träffa de trevliga, entusiastiska och professionella författarna i Stockholm under en intervju för boken. De har därtill fått mig och andra gamla uvar att rota bland halvt vittrade papper och kontakter för att leta originalbilder, utkast och brev.

Projektet är barnsligt spännande och jag ser verkligen fram emot att bläddra i boken som alltså blir en påkostad pralin för kaffe- och glöggbordet, nördarnas våta dröm att läsa i fackelsken under täcket.

Under granen kommer alla att höra dig skrika!


* Ur magasinet "Sköna hem" eftersom några var nyfikna: