Läsrapport: Rörelsen, John Ajvide Lindqvist

 Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.

Bok: Rörelsen
Författare: John Ajvide Lindqvist

Jag hade sparat denna bok som en pralin i asken och ville gärna tycka om den eftersom det rör sig om fantastik. Så blev det tyvärr inte. Jag har aldrig tidigare läst någon av Lindqvists böcker utan bara sett filmen "Låt den rätte komma in" som jag tyckte var mycket bra. Förmodligen missar jag en del av sammanhanget eftersom "Rörelsen" enligt omslaget är en fristående prequel till "Himmelstrand" som jag alltså inte läst.

Jag gillar skräck, även om jag är lite för lättskrämd för det allra hemskaste, och har därför stött på en del i den vägen. Som många andra tycker jag att skräckfilmer och -böcker brukar vara som mest spännande innan man presenterats för det hemska så att mystiken kvarstår. Det vet förstås skräckproducenter också och därför har det blivit allt vanligare att inte alls förklara sammanhang i TV-serier och filmer, vilket kan irritera mig eftersom jag får jag misstanken att det inte ens finns någon förklaring utan bara mystik och ruggig stämning.

Jag tror nog att Lindqvist har förklaringar bakom fenomenen i "Rörelsen" och kanske framgår de av hans andra böcker, men i stort sett klargörs inget av det övernaturliga i denna roman, vilket för mig belastar berättelsen. Några intressanta varelser dyker upp eller försvinner oförklarligt utan att något egentligen reds ut mellan pärmarna och någon omvälvande insikt dyker heller aldrig upp. Positivt är att det övernaturliga väsen som står i romanens centrum och som har förmågan att mot blod låta människor leva sina "verkliga" jag inte nödvändigtvis vill ont utan mest är tragiskt. Kopplingen till Palmemordet känns mig dock en smula krystad och egentligen onödig för berättelsen.

Språket i boken flyter ledigt utan att vara märkvärdigt – bortsett från en del briljanta meningar. Referenser och personbeskrivningar blir för mig lite simpla och leder tanken till en deckare, där bifigurer rutinmässigt presenteras med ett yttre attribut. Lindqvist använder en fiktiv version av sig själv som huvudperson, vilket lovar intressanta meta-aspekter även om det borde ha givit mer. Samtidigt använder han grepp som irriterar mig, exempelvis att han i boken deklarerar att han inte tänker beskriva lägenheten där han växte upp i Blackeberg därför att han redan gjort det ingående i Låt den rätte komma in. (Greppet uppskattades av någon recensent – så inte av mig.)

Sammantaget fann jag boken lättläst och medryckande, men inte särskilt gripande eller tänkvärd. Förmodligen bättre för dem som följt författaren.