Läsrapport: Masja, Carola Hansson

 Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.

Bok: Masja
Författare: Carola Hansson

Masja är en av Leo Tolstojs döttrar. Carola Hanssons roman porträtterar hennes liv i skuggan av den store fadern – ett starkt ömsesidigt band finns mellan de två. Masja trivs där i skuggan och tar pappans parti gentemot den starka modern som blir alltmer orolig över den excentriske patriarkens radikala idéer. Först när föräldrarna avfärdat ett antal friare revolterar hon och väljer make mot deras vilja. Vi får följa vardagslivet på godset Jasnaja Poljana, hur Masja så småningom gifter sig, får åtta(!) missfall och dör redan i 35-årsåldern.

Det går inte att ta miste på författarens fascination inför tiden runt förra sekelskiftet och den stora familjen Tolstoy i synnerhet. Avsnitt berättade ur Masjas perspektiv varvas med redovisning av Hanssons egna efterforskningar i ämnet.

Jag är intresserad av historia och läser gärna biografier, men har det stora problemet med historiska romaner att jag som läsare inte riktigt vet vad som är dokumenterat respektive vad som är fabulerat. Känslostämningar kan exponeras även i biografier med meningar som: "allt tyder på att YY var förtvivlad under dessa år. I ett brev till YY från våren 1879 hon ger uttryck för sin oro: ". I en historisk roman däremot spelas känslorna upp inför våra läsglasögon med påhittade ansiktsuttryck, repliker och tankar, vilket må göra framställningen mer levande men samtidigt vag i kanten. Sådana konstruktioner förekommer förstås i alla romaner, men just detta fabulerande om faktiska historiska personer försätter i alla fall mig som läsare i ett limbo där jag inte vet vad som egentligen är autentiskt.

I vissa böcker går det helt över styr. Conn Igguldens första roman i serien om Julius Caesar är en av de få böcker jag slängt i papperskorgen utan minsta ånger därför att den var behäftad med medvetna sakfel (som Iggulden medgett och ansett dramaturgiskt motiverade). Vad gäller Hanssons bok om Masja så har jag ingen anledning att betvivla författarens uppriktighet eller grundliga kunnande. Ändå kvarstår formens osäkerhet. Skulle jag alternativt strunta i det historiska och betrakta romanen som ren skönlitteratur så saknas istället till stor del intrigen eftersom den yttre handlingen i boken är mycket stillsam och fastslagen, där fokus istället ligger på människorna. Inget fel i det – om jag bara visste om detaljerna var belagda eller påhittade.

Språkligt är boken påfallande välskriven och jag skulle gärna läsa en biografi av Hansson, kanske skriven om någon lite mer spännande historisk person. Jag måste säga det till författarens försvar: kalescher, krocket, guvernanter, schalar och 'Papá' stod mig efter ett tag upp i halsen. Jag blev uttråkad. Älskar man sekelskiftesmiljöer och familjedrama är boken förmodligen en höjdare. Jag unnar Hansson Augustpriset för hantverkets och konsekvensens skull även om denna bok inte passade mig.