Det första jag vill slå ett slag för är alltså passionen – författarens engagemang för sin egen text, hans eller hennes brinnande intresse för att berätta en historia, förmedla en erfarenhet eller något i sak, längtan efter att bada i bubblande språk.
Förvånansvärt ofta har jag mött författarkollegor som primärt försöker höja försäljningssiffror eller status med sin skrivargärning. Skrivandet är för dem i första hand instrumentellt, dvs ett medel till något annat. Med en bakgrund i informations- och reklambranschen är jag mycket väl införstådd med tänkandet; inom dessa branscher är varje text, bild eller annan åtgärd just instrumentell, dvs den saknar egenvärde och får betydelse enbart genom effekterna den uppnår: en produkt som säljer bättre, ett varumärke som stärks, fler som söker till en utbildning, etc.
Förstå mig rätt: Jag ser inga moraliska problem i en sådan hållning. Det är mig helt OK att skriva böcker med det främsta målet att uppnå försörjning, även om jag personligen inte är intresserad av att läsa dem. Ur förläggarnas synvinkel måste naturligtvis böcker också sälja vissa volymer för att bokbranschen alls ska kunna överleva och utvecklas.
Det ena utesluter emellertid inte det andra. Jag arbetade under tio år på dataföretaget MySQL AB som låg bakom en av nätets vanligaste databashanterare. MySQL användes, åtminstone på den tiden, bland annat av Google, YouTube, Wikipedia, HUGO-projektet etc. Databasen var liksom operativsystemet Linux, helt gratis, och våra programmerare blev rockstjärnor i fattigare länder som kunde programmera med öppen källkod för att bygga affärsprojekt med hjälp av skicklighet och tid snarare än pengar. När jag intervjuade BBC:s IT-strateg – indier av börd – berättade han att det indiska IT-undret över huvud taget inte hade kommit till stånd utan öppen källkod. Det kändes bra att arbeta på ett sådant företag. Grundarna brann för MySQL och för sina kunder. De blev med tiden mycket rika när företaget såldes för en fantastisk summa, och jag har aldrig missunnat dem vare sig rikedom eller berömmelse. De gav världen något vackert och belönades för sin insats efter många års magert slit – antitesen till den man som nyligen köpte rättigheterna till en AIDS-medicin och sedan höjde priset med 5000% för att tjäna pengar.
Just så vill jag att det ska vara med skönlitteratur: böcker får gärna sälja bra, författare bli rika och berömda, men jag vill att boken kommer i första hand och belöningen sedan, inte att litteratur skrivs under ängsligt sneglande på försäljning och berömmelse, på sådant som tidigare sålt bra. Jag vill se passion bakom texten, inte marknadskalkyler.
Augustpriset fyller en viktig funktion, dels genom att stärka bokmarknaden som sådan, dels genom att framhålla författarskap som förtjänar uppmärksamhet!
4 kommentarer:
Håller med. På det stora hela är tåtrippandet, det ängsliga sneglandet, bristen på intellektuell integritet och flockmentaliteten nedslående - för att inte säga en samhällsfara.
Jonatan
Jonatan: Men nu är det slut med det! ;-)
Jag har hört talas om böcker som skrivs med enbart krassa ekonomiska avsikter.
Men jag har aldrig hört talas om några sådana som faktiskt lyckats ekonomiskt.
Grottbjörnens folk, Harry Potter, Millennium, Törnfåglarna, Örnnästet, DaVinci-koden ... tom Twilight och dess porriga fanfiction ... är skrivna av författare som älskade sina egna berättelser, som kände hjärtat banka i svalget av angelägenhet. (Jag tycker att några av ovanstående suger och att andra är förtjusande, men de är alla beskyllda för att vara författade enligt något slags "billig kod".)
En framgångsrik författare som säger: Okej, nu ska jag dra tårarna ur tanterna med en riktig snyftarscen, gäsp...
Okej, de finns, men de är väletablerade. De skriver uppföljare till tidigare succéer. Jag lovar att deras genombrott inte skrevs på det viset, och om så hade varit, så hade de inte slagit igenom.
Det finns böcker som berör och böcker som bara är förströelse.
Diskuterar just nu Slaktare Små med en vän som tragglar sig igenom början av den. Han finner den inte så lättläst som han anser den borde kunna vara.
(en bra synpunkt han hade var att det även borde finnas ett sakregister förutom ett namnregister, tex Langocker = , Kyffermåra = , Bodâken = , etc)
Jag menar att det som verkligen skiljer konfluxsviten från "vanlig" main stream fantasy är just de många nivåer den är skriven på. Den är inte lättläst. Det gör att man måste ägna den tid, koncentration och eftertanke för att uppfatta dess dimensioner.
Jag läser många böcker från pärm till pärm som förströelse och får spänning och underhållning för stunden men inget mer. De kan även behandla relationsdramor, mord och brott som kan vara raffinerade men till slut blir det bara bleka kopior eller varianter av samma grundberättelser.
Boken "Berättelsen om Pi" var en lång liknelse om en pojke och en tiger i en livbåt som ställde världsreligionernas och naturvetenskapens likheter på dess spets. --> Bra bok som tillförde något till min livsåskådning. (Filmen...var inte samma upplevelse men boken var bra)
Sålunda tycker jag att en bok till Augustpriset skall uppfylla kravet att minst en livsfråga behandlas och ifrågasätts. Gärna så att diskussionen mellan diametrala motsatser uppstår istället för debatten (från ditt tidigare inlägg om titrerkurvor).
Skicka en kommentar