lördag 19 december 2015

Toki Pona – Det låga språket

Toki Pona är ett minimalistiskt språk konstruerat av lingvisten Sonja Lang på 2000-talet. Det innehåller bara 120 ord och 14 bokstäver och är således en smula begränsat för kommunikation. Exempelvis finns bara ett ord för alla landdjur, ett för alla frukter och grönsaker, inga singular eller pluralformer etc. Å andra sidan ska man kunna lära sig det flytande på bara 30 timmar. Orden är lånade från olika existerande språk och har inte särskilt stor latinsk prägel, vilket man som europé kanske hade förväntat sig. Se pajdiagram nedan.

Toki Pona är enligt upphovskvinnan primärt heller inte tänkt för kommunikation utan ägnat att väcka reflektion över språk som sådant och sätta igång tankar runt vad som återstår när allt onödigt skalats bort. Taoism och Zen-buddism nämns som inspirationskällor – Sonja Lang har tidigare själv översatt Laozis taoistiska skrift Tao Te Ching till engelska och esperanto. Jag fick nyligen den avbildade boken och får plugga på under julen.

Mitt intresse för Toki Pona väcktes genom min allmänna nyfikenhet på språk, men dessutom har jag i konfluxromanerna talat om Det höga språket och Det låga språket. Toki Pona kunde ge lite inspiration runt det senare var min tanke. Jag har tidigare nosat på Noam Chomskys språkteorier om medfödd språkstruktur i sammanhanget, men har inte gett mig på att läsa honom – som Sperlich säger: "Chomsky tar inga fångar när det gäller teknisk komplexitet". Jag har också sneglat på en bok om förutsättningarna för att kommunicera med varelser från andra planeter, men den var mer fokuserad på det tekniska (se kommentar till inlägget för titel).

Det låga språket innebär i romanerna alla intelligenta varelsers grundförmåga att alls förstå språk. Vissa hävdar att det består i kaklunen Logos som finns spridd i oss alla och som pratar med sig själv. Det låga språket låter varelser i viss mån kommunicera på ett begränsat sätt även om de inte har något språk gemensamt.

Lite synd att romansviten redan är färdigskriven, men jag kanske får översätta den till Toki Pona.


Toki Ponas etymologi

7 kommentarer:

Magnus Gille sa...

Vad heter boken?

"Jag har också sneglat på en bok om förutsättningarna för att kommunicera med varelser från andra planeter"?

Erik Granström sa...

Magnus: Jag letade redan när jag skrev inlägget, men hittade först nu boken:

"Archaeology, Anthropology and Interstellar Communication"
ed. Douglas A. Vakoch

Det är alltså en antologi med många olika författare som går igenom olika aspekter på tänkbar kommunikation med aliens, vilka lärdomar och begränsningar vi kan se i jämförelse med försök att avkoda vår egen fornhistora och dess språk.

Boken är faktiskt ganska intressant men liknar till formen en ganska osexigt skriven rapport från ett vetenskapligt symposium, vilket väl egentligen är ganska naturligt. Jag trodde tills jag tittade att det var en enda författare, men så var det alltså inte vilket förklarar den torra stilen.

Jag har läst ungefär halva och sammanfattningsvis framhålls stora svårigheter att förstå aliens eller ens se att de försöker kommunicera. Alla tolkningar av historiska döda språk har krävt någon slags gemensam plattform eller kunskap så att man får någonstans att börja nysta. Så är förmodligen inte fallet med aliens. Det framhålls ibland att matematiken kunde vara en gemensam plattform, men även matematik måste framställas i någon slags kontext.

Boken är ändå inte pessimistisk utan vill mer mana till att inte fastna i förutfattade paradigmer om hur kommunikation måste se ut. Som ett intressant exempel används stenåldersyxor som före 1600-talet noterades, men förklarades som naturfenomen eller "alvpilar" därför att "vetenskapen" inte hade förmågan att föreställa sig primitiva förfäder – förklaringen var helt enkelt inte tillgänglig som bild, fast bevisen fanns tillgängliga. Författarna menar att det kan vara likadant nu: vi kanske redan har tecken på kommunikation utan att kunna se dem.

Magnus Gille sa...

Intressant, ska se till att kolla upp den. Jag är väldigt förtjust i SF/fantasyböcker som lyckas förmedla känslan av medvetande som är fullkomligt främmande vårt eget. "Emvassytown" av China Mieville och "Southern reach" trilogin av Jeff Vandermeer lyckas väldigt bra med detta.

Erik Granström sa...

Precis, fast detta är då inte fiction utan forskare som pratar och skriften är utgiven av NASA.

Magnus Gille sa...

Jo, det förstod jag. Trevligt att den gick att få tag på helt gratis (och lagligt!), ligger nu inlagd på min läsapp!

Magnus Gille sa...

Tack för tipset förresten!

Erik Granström sa...

Magnus: God Jul!