Läsrapport: Spådomen, Agneta Pleijel

 Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.

Bok: Spådomen
Författare: Agneta Pleijel

Jag blev glatt överraskad av denna bok. Det är första gången jag läser Agneta Pleijel och jag tog mig an hennes roman pliktskyldigt eftersom inget på utsidan egentligen attraherade mig. Snart var jag uppslukad. Spådomen berättar om Pleijels egen uppväxt och skolgång och framför allt om hennes betraktande av föräldrarnas dysfunktionella relation – hur denna påverkar henne och andra. På ytan beskriver boken en akademikerfamilj i Lund där det spektakulära ligger i relationer och tankar snarare än i yttre handling.

Själv har jag alltid haft svårt att dansa, därför att jag under dans alltför lätt börjar betrakta mig själv från avstånd med mästrande och uppgiven blick. Sådan självmedvetenhet, något som kan liknas vid Sartres "den andres blick", fast där ingen utomstående behövs, förnimmer jag inte sällan i skönlitteratur; hur författaren står på avstånd från sin egen text och dompterar den i olika syften, något jag också själv dessvärre hemfaller åt. Det gör inte Pleijel i denna bok, utan hon berättar utan omsvep eller effektsökeri det hon har att säga i en text som besitter både närhet och integritet. Min tanke går till P-O Enqvist, en annan författare med omedelbart tilltal, vars böcker jag också gillar. När jag började läsa de sex böckerna hänvisade jag till Moa Gammels definition av begreppet geni: "en människa som äger sitt eget liv". Jag sade mig då vilja läsa "författare som äger sin egen text". Pleijels roman är snarast "en text som äger sig själv", ett glas klart vatten bland drinkar och alltför omtalade viner. Av de fyra augustnominerade böcker jag hittills läst är detta den som fängslat mig mest.