Vad gäller filmer så gillar jag ofta sådana som är usla i något avseende samtidig som de besitter vissa element jag finner sevärda, det kan röra sig om skådespeleri, originalitet, foto, stämning etc. Om ni tittar i bloggens högerspalt så ser ni att jag betygsatt flera variabler vad gäller filmer, samtidigt som jag avstått från att ge betyg över huvud taget till skönlitteratur av ren respekt (där finns ännu inte många recensioner över huvud taget dessvärre.)
Academy awards, "Oscar", delas som bekant ut i en mängd kategorier även om objektivitet kanske inte är det första man tänker på i sammanhanget. Vad gäller Augustpris och Nobelpris i litteratur så är betygsskalan ännu enklare, eftersom slutbedömningen hamnar på "Bäst" för en och "Inte bäst" för samtliga andra. Augustpriset utser först sex finalister i varje kategori från vilka vinnaren utses. Alla priser ovan delas naturligtvis ut efter en samlad och komplex bedömning som dock sällan blir publik.
Måndagen den 19 oktober utses de sex nominerade till det skönlitterära Augustpriset. Som ambassadör får jag ett exemplar av alla böckerna och ska försöka hinna läsa alla sex, eller åtminstone delar av dem eftersom jag läser sakta. Det kändes angeläget att redan innan jag vet vilka böckerna är redovisa hur jag tänker bedöma dem. Jag påstår inte att nedanstående kriterier är objektiva eller fullständiga, utan de speglar vad jag personligen tycker är viktigt som läsare och fantastikförfattare:
Originalitet
Jag värderar originalitet högt. Dels avskyr jag medvetet plagierande, sneglande på andras tidigare framgångar och struttande i lånta fjädrar, dels anser jag att konst bör ge nya perspektiv, ifrågasätta det taget-för-givna och främmandegöra det alltför bekanta för att låna ord från Viktor Skjlovskij.
Språk
Vissa författare skriver bra rent språkligt, vissa gör det inte. Måhända blir betygsättningen rent subjektiv från min sida, men jag har blivit mer kräsen vad gäller författares språkbehandling med åren. I denna variabel innefattar jag dels ren formuleringskonst, dels bildspråkets effektivitet. Rena språkfel drar förstås ner betyget medan medvetna brott mot språkliga konventioner snarast kan vara en krydda.
Konsekvens
Med konsekvens menar jag att författaren faktiskt genomför det projekt han eller hon (borde?) föresatt sig, att boken har något slags fokus och levererar det den utlovat.
Balans
Med balans menar jag fördelningen mellan bokens olika komponenter: att inte väldigt mycket text används till det ena, medan annat avhandlas summariskt på ett störande sätt. Därtill hur exempelvis exposition, dialog och personbeskrivningar balanseras.
Dramaturgi
Alla böcker är inte beroende av en dramatisk kurva, men spänningslitteratur är det. Om tillämpligt bedömer jag den.
Budskap
Böcker behöver inte ha ett identifierbart budskap, men om de har det så kan det framföras på bättre eller sämre sätt, intresseväckande eller övertydligt. Det kan röra politiska teser, vittnesbörd från ett land, en tid eller en grupp människor. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj har exempelvis ambitionen att porträttera vanliga, ofta bortglömda människogrupper från en viss tid och ett visst skeende. Budskapets angelägenhet i sig betyder mindre för min bedömning.
Ungefär så. Ge gärna synpunkter och föreslå kompletteringar, men gör det INNAN måndag 19 oktober, för grejen var ju att ha dessa bedömningskriterier klara INNAN jag får böckerna.
10 kommentarer:
Läsglädje är kanske ett kriterium? Omläsbarhet - känner man sig "färdig" med boken efteråt eller vill man läsa den en gång till för fördjupning? Ett annat sätt att säga "hur mycket djup har boken?", antar jag.
Johan A. Rimliga kriterier, fast jag tror att jag behandlar läsglädjen i det samlade omdömet. Vad gäller omläsbarhet så läser jag sällan om böcker, och tror därför att jag rent subjektivt lämnar det därhän. OM det känns som att någon av böckerna särskilt inbjuder till omläsning, så ska jag nämna det separat.
Ser ut som en gedigen bedömningsgrund. Möjligen skulle jag personligen valt att hålla tillbaka lite på värderingar som gör tolkningar eller spekulerar kring vad författaren kan ha tänkt eller inspirerats av. Istället skulle jag framhålla konkreta jämförelser med samtida verk om sådana jämförelser känns speciellt påkallade. En kopia kan ju ibland lyckas där originalet snubblade och ingen författare har undgått att bli inspirerad av någon annan. Ytlighet är det så klart ingen som gillar och sådant är knappast hedrande för originalet heller.
Kristofer: Jag har nog inte tillräcklig koll för att göra jämförelser annat än om jag råkar se dem. Inspireras – absolut, och jag har ju en mängd referenser i mina egna böcker – men jag tycker det är skillnad mellan att inspireras eller referera och att planka eller imitera.
Oerhört svårt att definiera allmängiltiga kriterier för att bedöma litteratur. Får säga att du formulerat det väl.
Vi hade en diskussion vi tidigare haft berör hur mycket förkunskap man bör införskaffa om författaren till det verk man läser.
Vi landade i slutsatsen att det är intressant att läsa filosofiska texter utan att riktigt veta författarens baktanke. Detta eftersom det stimulerar egen slutsatsdragning.
Något jag personligen dock finner intressant är att studera en författares livsåskådning, historia, bildspråk och föreställningsvärld. Detta för att bäst förstå vad författaren vill säga med sitt verk.
Ja, jag vet att berättarens död är i spel här, men jag väljer frivilligt att studera författarens och litteraturens bakgrund och historik för att kunna få en så fullständig bild av allt som verket är menat att erbjuda. Dock är tolkningen naturligtvis min egen.
Vad tycker du om sådana studier? Hur mycket låter du det influera "kvalitetsbedömningen" av ett verk?
Joel: Jag brukade (i ungdomen) ha en renhetssyn: att varje verk skulle stå på egna ben och vara oberoende av författaren; boken var en sak mellan texten och mig som läsare helt enkelt. Även om läsaren i postmodernistisk anda ofrånkomligen skapar sin upplevelse av boken från sina egna förutsättningar, så har jag sedan länge lämnat denna fundamentalistiska syn.
Nu tycker jag snarare att det ökar förståelsen att känna till författaren och omständigheterna bakom boken för att förstå vad som menas, ja ibland är det nästan omöjligt att avkoda en bok utan att känna till vissa grundförutsättningar. Däremot är jag fortfarande emot programförklaringar, såtillvida att jag inte vill höra en författare förklara sin bok och framförallt inte ge direktiv om hur jag ska tolka den. Om en förklaring krävs så är oftast något fel*.
Filosofer är ett specialfall: Jag tycker att det ofta åtgår så mycket arbete att förstå dem (om alls möjligt) från originaltexterna, att det helt enkelt är oekonomisk – i alla fall för mig som lekman – dvs det innebär så mycket arbete att en massa annat istället inte blir läst. Då är det bättre att läsa OM deras idéer och SEDAN ge sig in i valda delar av originaltexten, gärna vägledd av någon slags "reader". Naturligtvis finns alltid en fara i att ledas in i texter hållande någon i handen eftersom perspektivet blir det av handledaren valda, men i dessa fall ger det ändå mer än alternativet. Inget hindrar ju heller att man förkastar handledarens perspektiv sedan man nått djupare förståelse. Så tolkar jag Wittgensteins råd om att "stegen måste kastas bort sedan man klättrat upp", dvs att förenklingar är nödvändiga för att nå sådan förståelse att förenklingarna sedan kan läggas åt sidan.
*Ett lite lustigt exempel är filmen "Enemy" med Jake Gyllenhaal" som jag nyligen såg. Jag fann den mer eller mindre obegriplig. När jag läste förklaringen efteråt föll allt på plats men en sådan förklaring ska knappast vara nödvändigt.
Att textens dialog med läsaren är unik och privat, och att ingen skapare eller kritiker har rätt att skriva folk på näsan hur texten borde tala till dem, det är så vedertaget idag att skapare idag snarare duckar undan frågan. "Det är upp till var och en, inte skall välj jag..."
Jag kan tycka att det är tråkigt.
Jag minns en rockgrupp som fick frågan om en viss text anspelade på S/M, eller inte? Och som svarade just något i stil med att det är upp till varje lyssnare att välja sin egen tolkning. (Hit me, The Sounds)
Ursäkta, men jag behöver faktiskt ingen tillåtelse! Om jag vill att en låt ska handla om tex förrymda slavar i träsken i Louisiana istället för om att festa och hångla lite för ung... så gör den det i mitt huvud. (Feelup, Grace Jones)
Däremot vill jag ibland veta vad som egentligen rört sig i huvudet på skaparen.
Är texten helt jäkla obegriplig är det intressant med författare som säger ungefär "Um... vi ville mest att det skulle låta coolt, som en sån där deckare från 60-talet med Michael Caine, och så ska det ligga rätt i munnen när man sjunger" (Palace & Main, Kent).
I want to be Evil av Eartha Kitt har en komiskt naiv framställning av ondska och synd, men Eartha hade turnerat i tio år i Europa med en teatergrupp i porrens tassemarker – hennes egen förståelse av synd och ondska borde ha varit mycket mer vuxen. Eller? Vad är ironi, vad är ärlig frihetslängtan, vad är bara cyniska anspelningar på sexuell tillgänglighet riktade till en oskuldsfull publik? Jag skulle gärna veta hur hon själv "läste" sin hit.
Stephen King är först ett par årtionden senare beredd att tala om The Shining i samband med sin egen alkholism. När han väl gör det är det oerhört intressant. (On Writing.)
Dessutom kan trivia vara hejdlöst kul. Viggo Mortensen bryter stortån när han sparkar bort orc-hjälmen, ögonblicket innan han vrålar ut sin frustration och faller på knän. Det kanske inte gör filmen bättre, men det gör mig ändå väldigt lycklig.
Dan G: Jag förstår din poäng och håller i stort sett med, MEN tycker oftast det är bättre att veta mera EFTER att jag själv tolkat verket, eftersom det är nästan omöjligt att tänka bort en förklaring man hört, precis som det är svårt att bortse från en spoiler – därav namnet.
Faktiskt använder jag denna mekanism just nu under redigeringen av sista boken i min konfluxserie: Jag försöker använda redaktörernas första möte med texten för att höra vad som överraskar dem, vad de inte förstår etc. Först därefter går vi in på den egentliga redigeringen när de redan vet vad som väntar. Man kan bara uppleva en specifik premiär en gång.
Mystifieringen när man inte riktigt vet vad som menas kan ge mycket av behållningen, till exempel "American Pie" av Don McLean, som aktar sig noga att förklara vad han egentligen menar (jag tror personligen att han mystifierar som ren marknadföring).
Ett ganska lustigt exempel: Jag och flera manliga kamrater som jag diskuterade saken med, tolkade Suzanne Vegas sång "My name is Luka" som att en misshandlad kvinna bad mig, lyssnaren, om hjälp, utan att våga säga det rakt ut. Den fick därmed en avsevärd erotisk laddning. När jag sedan hörde Suzanne Vega berätta att sången i själv verket handlar om ett misshandlat barn försvann denna laddning (gudskelov) och sången blev momentant mindre intressant. Inte helt PK naturligtvis men ändå ett upplevt faktum som jag inte var ensam om.
Fragmentariska texter från svunna kulturer kan ha kvar en spännande laddning just genom att ingen riktigt vet sammanhanget och orden därför kan tolkas olika. Exempel: Stef Conners tolkningar av gamla sumeriska och babyloniska sånger: https://www.youtube.com/watch?v=fBZb99yzoWY
Jag tycker att en bok först och främst ska vara fängslande. Unputdownable som det brukar heta på utrikiska.
/ Daniel
Det finns en bra artikel om olika alignemnts för filmer som i viss mån gäller för böcker också där det finns dels hur bra den är och dels hur rolig den är att se på.
http://thenickelscreen.com/2011/05/24/the-nine-alignments-of-movies/
Artikeln är oerhört bra för att förstå varför vissa filmer får så bra/dåliga betyg jämfört med dina kompisars åsikter.
Skicka en kommentar