Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu
när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en
månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna
snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är
inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna
senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem
lite mer i lugn och ro.Bok: Mary
Författare: Aris Fioretos
Rent sakligt kan jag förstås konstatera att hantverket är gott – allt annat skulle också förvåna. Tidningsrecensenter påpekar att "en sämre författare sannolik gjort ett större spektakel av det dramatiska förloppet" (Victor Malm i Expressen). Scener och handling i "Mary" är nämligen genuint obehagliga – det tror jag de flesta kan enas om – handlingen utspelar sig i en ospecificerad militärdiktatur på 1970-talet, tämligen lätt avkodad som Grekland, där huvudpersonen, den 23-åriga studenten Mary torteras och fängslas under vidriga former. Häri ligger det som stör mig mest.
Jag har tidigare läst exempelvis Imre Kertesz "Mannen utan öde" om nazisternas koncentrationsläger och Solzjenitsyns "En dag i Ivan Denisovitjs liv" om Stalins fångläger. Fruktansvärda böcker, men skrivna om självupplevda förhållanden och därför att se som angelägna vittnesmål. "Mary" är emellertid en fiktiv berättelse skriven av en person som efter vad jag förstår inte upplevt något liknande. Han har heller inte burit på ett foster som huvudpersonen gör. För mig får de vämjeliga detaljerna därmed något obehagligt över sig och när recensenten Malm avslutar med "... gör romanen så sorgsamt hudnära att man mot slutet bara kan gråta" så blir jag närmast äcklad. Som påpekats håller Fioretos igen på skildringen och har naturligtvis inga avsikter att frossa i elände, men jag blir själv efter denna hastiga läsning inte klar över vad han egentligen vill säga med boken. En fiktiv skildring av ett elände blir inte angelägen bara för att den med all säkerhet har motsvarighet i verkligheten. Det klara men tillbakahållna språk han använder blir för mig samtidigt en brist på krydda i framförandet, även om greppet är nödvändigt med det valda temat.
Jag bytte några ord med författaren vid "Augustpriset live" för två veckor sedan. Han nämnde då att han fått romanen "Metro 2033" av min förläggare, men lagt boken åt sidan eftersom han, som jag uppfattade det, sade sig ha svårt för fantastik och hellre ville läsa om verkligheten. När jag sedan läser romanen "Mary" och möter en fabulerad verklighet, så reflekterar jag ofrånkomligt om huruvida gränsen mellan fantastik och realism verkligen är så självklar eller ens löper där den ofta påstås befinna sig. Mänskliga dilemman kan skildras väl så tydligt i fantastiska miljöer.
2 kommentarer:
I filmvärlden finns det gott om alster vars huvudsakliga, kanske enda ärende är att göra betraktaren illa berörd, ofta genom övergrepp mot kvinnor.
Somliga av dem är skräckfilmer. Saw, Motorsågsmassakern, Hostel, Dead Ringers, Funny Games, för att ta några exempel.
Andra räknas som finkultur. En liten film om konsten att döda, Salo, Ett hål i mitt hjärta, nästan allting av Lars von Trier, och min personliga hatfavorit Fyra månader, tre veckor, två dagar.
Somliga ovanstående är mästerverk: andra är tomma stilövningar. I båda kategorierna. Men yrkeskritikerna behandlar dem mycket olika.
Jag minns särskilt hur provocerad jag blev av de lysande recensionerna av Fyra månader, tre veckor, två dagar. Den filmen är snygg men tom på samma sätt som Snatch. Guy Ritchie har plankat några av sina favoritfilmer – säg Trainspotting, The Usual Suspects och Pulp Fiction, men han har egentligen inget eget att säga. Han har bara velat göra en film som är lika cool som sina idolers, och plankar deras ytliga stilgrepp rakt av, utan att ha någon idé om vad de gör i sina coola origional, fast han gör det föralldel begåvat. Cristian Mungiu gör samma sak. Skillnaden är att hans förebilder är utpräglat finkulturella, Kieslowski och sådär, så hans stilgrepp är glåmigt ljus, outhärdligt långa pauser i dialogen, skakig handkamera och så vidare. Mungiu tar också aktivt avstånd från alla grepp som skapar tempo, spänning och förlösning i konventionella historier. Resultatet är en film som är plågsam att se lika mycket på grund av det jobbiga ämnet (illegal abort i en diktatur som är både katolsk och sovjetisk) som på grund av obegriplig pausering och oanvända planteringar.
Min privata teori är att tex DNs filmkritiker inte kan skilja på olika sorters smärta. De ser en film om något jobbigt, som får dem att verkligen må apdåligt. Det tror de beror på att de är fina känsliga människor, inte på filmen tortyrliknande hantverk. Dessutom vet de att de just avsmakat något som genomsnittskonsumenten inte skulle uppskatta.
Kan det vara något liknande med Mary?
Dan: Jag har sett få av filmerna du räknar upp och ångrar ofta sådant jag sett i den vägen. Efter von Triers film Melancholia var jag exempelvis deprimerad i flera dagar och brukar avråda andra från att se den. Wagners "Tristan och Isolde" har fortfarande inte hämtat sig efter världens undergång.
Vad gäller Fioretos bok så ska jag verkligen inte tillskriva den något utan utgår från att författaren har bevekelsegrunder som undgår mig. Något spektakulärt elände är det hur som helst inte fråga om i "Mary".
Jag ska snart skriva ett blogginlägg om att ha åsikter om saker man inte är helt insatt i.
Skicka en kommentar