Vanderland, version 5 är 1165 000 tecken lång och 54 kapitel, ungefär lika lång som Svavelvinter med andra ord. Nu har romanen skickats till Ylva Spångberg och Jerry Lasota för färska synpunkter medan jag tillsammans med Roney Lundell och Axel Henriksson åter börjar från början för att trimma formuleringar mening för mening.
Jag har letat lämpliga smakprov att lägga ut här på bloggen, men faktum är att det är svårt att hitta textavsnitt utan spoilers, eftersom det i många fall är avslöjande bara att säga vilka personer som befinner sig på en viss plats. Här ändå något:
"Allt sedan vinddemonen Pazuzus förbannelse hade vindhäxan varit
rädd för att gå i eterform eftersom hon utan luftvarelsernas
beskydd vore utlämnad till skuggvärldens rovjägare. Ändå ville
hon genast komma iland på Clusta Noba för att läsa av landet. Hon
stod ute på en av Bladverks sidostammar och spanade mot land i
mörkret, smekte närhängande löv snarare än såg dem, levde sig
närmare deras väsen. I Shaguls grav hade hon lärt sig singla som
ett löv; att bli lätt nog för vindarna att bära henne, och nu
återkallade hon känslan. Tyngd lämnade henne, andningen lättade
och kroppen kändes alltmer graciös. Vindhäxan tog spjärn mot
trädets allra minsta grenar och kunde snart häva sig från
underlaget nästan utan att kvistarna böjdes.
Hennes avsikt hade
varit att kalla Imhullu som bärare, men innan hon hunnit anropa
ondvinden blev hon varse hur ett par fasettögon betraktade henne
från vattenytan. En raugon såg på henne, men den skrämde inte
utan motstrålade kärlek och tjänstvillighet av främmande slag,
känslor skilda från allt hon tidigare erfarit men ändå
omisskännerligt genuina. Insekterna hade alltså följt skeppet på
avstånd trots allt. Silvia Miranda sökte framkalla en hälsning och
förvånades över de märkliga klickanden och svaga pip som trängde
ur hennes kropp. Varelsen hävde sig som på kommando ur djupet och
välte sig på rygg inför henne i lövskvalpet med två benpar
vickande i små små rörelser, som när en kattunge vill bli kelad.
Försiktigt sträckte vindhäxan fingrarna mot insektens närmast
klo. Raugonen blev stilla och när hon rörde vid den vällde intryck
av underkastelse och tilltro mot henne, överväldigande och äcklande
distanslösa. Den bjöd henne att befalla, ville vara hennes skugga,
bjöd henne att äta delar av den om hon blivit hungrig. Vagt mindes
Silvia Miranda hur hon tilltalat en raugon på det höga språket
under sina första förvirrade dagar på Bladverk. Hon hade sagt sig
vara Honan och i samma stund blivit djurets befallerska."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar