Vanderland, ver 5

Återigen har jag gått igenom den avslutande delen i krönikan om den femte konfluxen från början till slut, denna gång gisslad av färska synpunkter från Robin Iversen och Fredrik Fisher. Mest har det rört sig om korrigeringar av tempo, dvs trimning av segare partier, fördelning av spänning, delning av alltför långa förklaringar samt mer stråkar och spänning där så varit påkallat. Nu börjar texten komma i läsbart skick.

Vanderland, version 5 är 1165 000 tecken lång och 54 kapitel, ungefär lika lång som Svavelvinter med andra ord. Nu har romanen skickats till Ylva Spångberg och Jerry Lasota för färska synpunkter medan jag tillsammans med Roney Lundell och Axel Henriksson åter börjar från början för att trimma formuleringar mening för mening.

Jag har letat lämpliga smakprov att lägga ut här på bloggen, men faktum är att det är svårt att hitta textavsnitt utan spoilers, eftersom det i många fall är avslöjande bara att säga vilka personer som befinner sig på en viss plats. Här ändå något:

"Allt sedan vinddemonen Pazuzus förbannelse hade vindhäxan varit rädd för att gå i eterform eftersom hon utan luftvarelsernas beskydd vore utlämnad till skuggvärldens rovjägare. Ändå ville hon genast komma iland på Clusta Noba för att läsa av landet. Hon stod ute på en av Bladverks sidostammar och spanade mot land i mörkret, smekte närhängande löv snarare än såg dem, levde sig närmare deras väsen. I Shaguls grav hade hon lärt sig singla som ett löv; att bli lätt nog för vindarna att bära henne, och nu återkallade hon känslan. Tyngd lämnade henne, andningen lättade och kroppen kändes alltmer graciös. Vindhäxan tog spjärn mot trädets allra minsta grenar och kunde snart häva sig från underlaget nästan utan att kvistarna böjdes. 

Hennes avsikt hade varit att kalla Imhullu som bärare, men innan hon hunnit anropa ondvinden blev hon varse hur ett par fasettögon betraktade henne från vattenytan. En raugon såg på henne, men den skrämde inte utan motstrålade kärlek och tjänstvillighet av främmande slag, känslor skilda från allt hon tidigare erfarit men ändå omisskännerligt genuina. Insekterna hade alltså följt skeppet på avstånd trots allt. Silvia Miranda sökte framkalla en hälsning och förvånades över de märkliga klickanden och svaga pip som trängde ur hennes kropp. Varelsen hävde sig som på kommando ur djupet och välte sig på rygg inför henne i lövskvalpet med två benpar vickande i små små rörelser, som när en kattunge vill bli kelad. Försiktigt sträckte vindhäxan fingrarna mot insektens närmast klo. Raugonen blev stilla och när hon rörde vid den vällde intryck av underkastelse och tilltro mot henne, överväldigande och äcklande distanslösa. Den bjöd henne att befalla, ville vara hennes skugga, bjöd henne att äta delar av den om hon blivit hungrig. Vagt mindes Silvia Miranda hur hon tilltalat en raugon på det höga språket under sina första förvirrade dagar på Bladverk. Hon hade sagt sig vara Honan och i samma stund blivit djurets befallerska."