Livet en bruksanvisning

Den här boken borde ni läsa – åtminstone delvis. Delvis låter kanske paradoxalt, men låt mig förklara: Jag ligger nog bra till för rekordnotering i andelen halvlästa böcker. Otaliga är de gula klisterlappar som flaggar från sidorna i mina bokhyllor. Det betyder inte att jag ogillar böckerna jag inte läser ut, utan mest att jag känner mig färdig med dem – att jag tror mig ha fått ut det jag ville från dem och att andra lockar mer.

”Livet en bruksanvisning” av Georges Perec, utgiven av Modernista, är 650 sidor lång och inbjuder därmed till att överges halvvägs. Ändå slukade jag hela boken med nöje, helt enkelt därför att jag hela tiden var nyfiken på vad jag skulle hitta på nästa sida. Det paradoxala består i att just denna bok skulle kunna avslutas var som helst utan förlust för helheten. Den saknar i stort sett handling och intrig. Varje kapitel är en fristående beskrivning av ett rum i ett och samma hyreshus i Paris. Kapitlets rum beskrivs i en stillbild där eventuella personer står uppställda som i ett diorama utan att röra sig. Ändå rör sig scenen konstant och helt oförutsägbart och efter ett ta börjar man känna igen de boende. Författaren får kanske syn på en tidning på ett bord och berättar den absurda bakgrunden till den uppslagna artikeln om en man som är besatt av valrossbetar, eller så får vi höra historien bakom en sjöskumspipa som bärgats från ett vrak. Den litterära stilen skiftar oupphörligt. Jag var för en vecka sedan på Alma Lövs fantastiska museum i Värmland och känslan är densamma: att vandra runt i ett ständigt skiftande äventyrslandskap av okänt djup.

Det sammanhållande temat är pussel. Boken är skriven som lösa bitar som man själv får foga samman. Husets rike ägare Bartlebooth ägnar tjugo år av sitt liv åt att avbilda hamnar i hela världen. Dessa skickas hem till en hantverkare som klistrar upp dem på trä och sågar dem till pussel. Sedan detta:

Perec är framförallt en iakttagare, och för mig som författare är hans bok en föreläsningsserie i hur man levandegör miljöer utan att det någonsin blir tråkigt. Jag tänkte skadeglatt på förnumstiga böcker om hur man ska skriva och hur Perec författar diametralt på tvärs mot bestsellerrecepten. Så här kan han avsluta ett kapitel:

Den ene hantverkaren har stora handskar av den typ elektriker använder vid kabelarbete. Den andra har en mockaväst med broderat mönster och fransar. Den tredje läser ett brev.

Brevet får vi veta precis lagom mycket om.
Läs boken!

Läsdags!

Följande sex böcker har alltså nominerats till det skönlitterära Augustpriset:

Allt jag inte minns – Jonas Hassen Khemiri
Mary – Aris Fioretos
Bli som folk – Stina Stoor
Spådomen – Agneta Pleijel
Rörelsen – John Ajvide Lindqvist
Masja – Carola Hansson

Jag tänkte försöka läsa böckerna i denna ordning, vilket inte speglar något särskilt utom att jag försökt blanda lite och har lagt Carola Hanssons bok sist för att den är tjockare än de andra. Beroende på tidsåtgången så får jag se om jag hinner läsa hela eller bara delar av dem.

Jag ger ett övergripande omdöme och bedömer som jag berättade i ett tidigare inlägg böckerna avseende:

Originalitet
Språk
Konsekvens
Balans
Dramaturgi (om tillämpligt)
Budskap (om tillämpligt) 

På det hela taget tycker jag att startfältet ser spännande ut.

Ps. Vet inte om ni såg intervjun från Augustpriset live. Jag hade tänkt säga helt andra saker men valde inte samtalsämnen. Bland annat så såg jag TV-programmet Babel kvällen innan där både Aris Fioretos och Carola Hansson medverkade. Dock imponerade den tredje gästen mest på mig: skådespelerskan Moa Gammel. Hon har intervjuat personer hon beundrar och därvid gjort en egen definition av begreppet geni: Ett geni är en person som äger sitt eget liv – någon som inte sneglar på andras omdömen, pengar, det opportuna, någon som tvekar inför att kallas geni, någon som kanske försöker ägna sig åt annat, men till sist, under viss vånda och försakelse dras till sitt egentliga intresse. Detta har mycket gemensamt med de författare som intresserar mig: författare som äger sin egen text.  Ds.

Tolerans som njutningsmedel

På 1980-talet gick Colleen McCulloughs "Törnfåglarna" som TV-serie. Där satt jag i soffan och hånskrattade åt melodramen, allt medan familjens kvinnor snyftade och torkade tårarna av rörelse. Jag finner det fortfarande närmast omöjligt att utan illamående svälja text som:

"From the moment it leaves the nest it searches for a thorn tree, and does not rest until it has found one. Then, singing among the savage branches, it impales itself upon the longest, sharpest spine. And, dying, it rises above its own agony to outcarol the lark and the nightingale."

På samma sätt tycker jag att kitschiga målningar av gråtande barn eller milda aforismer om livet och kärleken uppsatta med nålar på väggen har något pornografiskt över sig, en eftergift åt låga och skamliga böjelser.

Vid en plötslig insikt fastnade emellertid skrattet i halsen på mig där jag satt i TV-soffan – jag minns ögonblicket mycket väl. Det slog mig att människor jag älskade uppskattade vad jag avfärdade som smörja, och att mitt hån bara gjorde dem ledsna. Någon annan effekt uppnåddes inte. Varför satt jag då och förstörde istället för att bara gå därifrån och låta dem ha sin njutning?

Från det ögonblicket tror jag mig faktiskt ha blivit mer tolerant, såtillvida att jag fortfarande inte uppskattar vissa saker, men kan respektera andras smak och njutning eftersom den ändå inte skadar mig eller andra. Det har blivit en utmaning att försöka upptäcka vad andra ser i det jag själv ännu inte förstår. En sådan nyfikenhet har lärt mig gilla musik av i stort sett alla sorter, från skillingtryck, dansbandsmusik, kletzmer och klassiskt till modern konstmusik, metal och techno. Det enda som händer om man öppnar sig för det främmande är att världen blir rikare. Det är i sig en underbar erfarenhet.

Jag tror heller inte att hån av den typ jag ägnade mig åt är så oskyldigt som man kanske kan tro, utan misstänker att förakt av samma typ till stor del ligger bakom förföljelse av homosexuella och trakasserier av kvinnliga debattörer som Anita Sarkeesian på nätet. Det är mest en gradskillnad. Jag har själv spelat innebandy och tittar gärna på matcher, men det slår aldrig fel att anonyma män dyker upp på nätforum, fradgande som galtar, när spelet ska diskuteras. De kallar föraktfullt innebandy för fjollsport och säger att ishockey – det är sport för en karl! Varför är de ens där och diskuterar i så fall?

Lustigt nog stöter jag också på motsatsen: många av mina bekanta är intellektuella för att inte säga nördar. Jag gillar dem, men så snart det vankas VM i fotboll eller liknande på TV så säger någon med avsmak på FaceBook: "Jaha, det pågår tydligen någon slags tävling ...". Som om Star Wars och Dr Who vore objektivt mer högtstående än sport eller vice versa.

Varför inte istället tänka: "Vad kul! Här är något som jag inte förstår. Nu ska jag försöka se vad som är så spännande!" Världen skulle bli både trevligare och vänligare för alla. Dessutom skulle bejakande diskussioner leda till nya bekantskaper utanför de trygga och välkända kretsarna.


Slutligen en bekännelse: På högstadiet fick vi en gång en lärarvikarie som tog sig för högriskföretaget att läsa kärlekspoesi inför klassen. Hon läste och vi brölade som bara slynglar på högstadiet kan bröla. Spydiga kommentarer frästes som snor över det skira. Jag deltog också och minns fortfarande besvikelsen i hennes ansikte och tror att den gjorde mig ont redan då fastän det inte märktes utåt.

Jag tyckte om lärarvikarien och tyckte om dikten och minns fortfarande raden: "Love is white panties lying all forlorn". Senare har jag identifierat dikten som "Love is" av Adrian Henri. Många gånger har jag tänkt att jag skulle vilja träffa henne, förklara att hennes mod inte var förgäves, att hon faktiskt nådde hjärtat hos åtminstone en av dessa bräkande pojkar.

Det är förstås för sent, precis som i dikten "Spela kula" av Sten Selander. Jag vet inte vem hon var, men minns hennes ansikte och hoppas att jag trots allt inte skadade henne varaktigt. Låt mig ändå framföra min ursäkt till henne, liksom till alla andra lärarvikarier när de går hem och gråter som en oljemålad pojke efter sin arbetsdag. Ert arbete må synas otacksamt men är inte förgäves!

Tolerans är ett bra sätt att närma sig både litteratur och människor.

Jesus låg med sin mor

Jesus var en gång spädbarn. Han diade sin mors bröst, något som många renässanstavlor tolkat. Förmodligen låg han sedan nöjd och sov på hennes mage - han låg med sin mor.
 Titeln kunde alternativt ha betytt att Jesus hade sex med sin mor, vilket jag utgår från är falskt. Rent språkligt är betydelsen förhandlingsbar, men den möjliga dubbla betydelsen visar vilka verbala gungflyn vi dagligen rör oss över. Målningen av Sassoferratto, 1600-tal.

Saussures tecken

Den schweiziske semiotikern Ferdinand de Saussure hävdade att varje tecken består av mening och form*, där meningen är den mentala föreställning tecknet ger och formen är de konkreta bokstäverna som lika gärna kan vara bilder, talade ord eller egentligen vad som helst.

Jag läser för tillfället professor emeritus Gunnar Olssons bok Abysmal (mer om den senare**). Olsson påpekar att läsning kan framställas genom att använda Saussures tecken som följer: Författaren föreställer sig vad han eller hon vill förmedla (mening), fäster det i ord (form) varefter boken hamnar hos en läsare som tar del av formen och ur den bildar sig en föreställning (mening):

Jag har skrivit Mening 1 och Mening 2 i bilden eftersom det ju inte alls är säkert eller ens troligt att mottagarens mentala tolkning av boken är densamma som sändarens / författarens.

Det är lätt att föreställa sig kommunikation som ett mer eller mindre lyckat försök att förmedla sändarens mening till mottagaren via den ofrånkomliga formen, men så behöver inte alls vara fallet vilket är tydligt inte minst nu i valtider. Följande kan gälla:

Sändaren kanske inte alls har för avsikt att förmedla sin egen mening utan vill kanske snarare framkalla en viss mening hos mottagaren, en mening som i sin tur ska resultera i en önskad handling: att mottagaren väljer sändarens parti / köper författarens bok / skänker pengar till ett visst ändamål etc. Det räcker då med att tillhandahålla en "tom" form som framkallar önskad mening hos mottagaren.

Nu är kopplingen mening-form aldrig konstant mellan individer, kulturer eller ens över tid för samma mottagare. Det är en sak att ordet "katt" betecknar ett visst djur, s.k. denotation, men en helt annan vilka associationer, konnotationer, ordet utlöser hos en kattälskare respektive katthatare. Mening i Saussures modell är förmodligen aldrig utan konnotationer. Det är därför nödvändigt att känna till associationsbanorna hos de man vill påverka - en reklambyrå måste använda lokala krafter för att kunna finslipa budskapet och nå önskad verkan. Ord som "omsorg", "sammanhållning" och "trygghet" har positiva konnotationer för de flesta svenskar utan att denotationen är helt glasklar och används därför ofta i valrörelsen.

Funderingar rörande författande

Jag har funderat över samspelet mellan författare och mottagare enligt modellen ovan och identifierat tre olika mekanismer:

1. Författaren har en klar mening och försöker så exakt som möjligt väcka samma mening hos läsaren, det kan exempelvis gälla ideologiska pamfletter eller reportage från katastrofområden. Ofta skymtar avsikter och önskad handling i bakgrunden vilket alls inte behöver vara fel. I rent skönlitterära sammanhang kan programmatiskt skrivande lätt bli tröttsamt sedan man väl genomskådat intentionerna.

2. Författaren har en mer eller mindre klar mening som han eller hon söker förmedla men accepterar och förväntar sig samtidigt att läsaren gör sin egen tolkning av texten och fyller i med egna erfarenheter. Detta kanske kan sägas vara det "normala" i skönlitteratur där graden av samstämmighet mellan författarens och läsarens mening kan, men inte behöver värderas. Den postmoderna uppfattningen (i den mån sådan alls finns) är ofta att läsaren skapar boken och att författaren är mer eller mindre oväsentlig.

3. Författaren har ingen eller en mycket vag förutbestämd uppfattning om hur mottagaren ska  uppfatta verket - vilken mening som kommer att uppstå hos läsaren - och tycker att detta är helt i sin ordning så länge intresse alls uppstår. För mig finns det en bra och en dålig variant av detta.
3a. Den intrumentella tomheten. Sändaren har en mer eller mindre krass avsikt, ofta en kommersiell sådan, att verket ska uppfattas som spännande fast det egentligen inte fyllts med annat än just form. Jag tycker att denna trend tog fart från och med David Lynchs "Twin Peaks" och sedan fortsatt med TV-serier som "Lost" - mystifiering för mystifieringens skull, bristfällig kokkonst dränkt i ketchup. Detta var delvis innebörden i den kritik jag hade mot Murakamis "Fågeln som vrider upp världen".
3b. Den konstnärliga öppenheten. Sändaren avstår från avsikt och ger sitt verk en form som han eller hon tror och hoppas kommer att framkalla någon slags mening hos mottagaren, men lämnar tolkningen till denne. Codex Serafinianus tycker jag är ett bra exempel. Sådant tycker jag är spännande. I mina egna böcker försöker jag hålla mig någonstans mellan punkterna 2 och 3b. Om jag lyckas eller ej får andra bedöma.


* Saussure använder orden "Det betecknande" och "Det betecknade" om det jag här kallat form och mening (eng. "signifier" och "signified"). Jag tycker att man lätt blandar ihop dessa termer och valde därför andra.

** Vad gäller Gunnar Olsson så ska jag berätta mer om honom sedan jag träffat honom, förhoppningsvis snart.

Litteratur som smågodis

Jag gillar smågodis, man ganska snart står mig sötsakerna upp i halsen och jag skulle definitivt inte vilja få skumbananer, lakritsbåtar eller vingummin serverade till middag. Smågodis kan förhöja en bioupplevelse, vara en belöning efter läst läxa, bidra till trivseln när man kurar framför TV:n undan höstmörkret i soffan med ett täcke över benen; något som är inställsamt gott och ger en kortvarig sockerkick utan bestående värde. På samma sätt är det skönt att koppla av under tågresan eller på badorten genom att läsa en bladvändare utan större anspråk än att roa för stunden. Inget fel med det. Jag gör det också.

Det finns emellertid annat att stoppa i munnen än smågodis, andra fysiska njutningar än soffan och andra saker att läsa än deckare och salongspornografi. Sverige sägs publicera fler kokböcker per innevånare än något annat land samtidigt som TV-kanalerna svämmar över av matlagningsprogram. Jag är själv mycket road av matlagning och älskar samtidens breda utbud av råvaror och recept. En aktuell trend är ”slow food” och långkok som jag gärna ägnar mig åt. Vad gäller kroppsliga nöjen så kan ingen ha undgått dragningen mot träning och strapatser: spinning, magdans, gym, maraton och bergsklättring för att nämna några.

Var är då den litterära motsvarigheten till maratonlopp och långkok? Varför möter man i dagens Sverige så sällan viljan att underkasta sig intellektuella utmaningar? Många läsare ger sig förvisso på svårare litteratur med efterföljande funderingar, vidarestudier och diskussioner, men jag vill påstå att det rör sig om subkulturer snarare än om bredare strömningar. Själv läser jag exempelvis mycket filosofi. Jag vill inte påstå att jag begriper allt eller ens det mesta, men det är heller inte min ambition utan njutningen ligger just i utmaningen och det tankearbete mitt huvud får utföra tillsammans med de insikter som ibland uppenbaras. Jag inbillar mig att tillfredsställelsen liknar den som klättraren erfar när hon nått en bergshylla eller löparen när han förbättrat sina tider.

Sverige vacklar fortfarande omkring groggy efter Pisa-undersökningens slag mot nationens huvud. Svenska femtonåringars kunskaper i matematik, läsförståelse och naturvetenskap har kraftigt försämrats, ämnen som alla innebär just intellektuella utmaningar. Vad göra?

Utbudet av intellektuellt smågodis är förvisso stort och har på senare år utökats med nätets förströelser i form av Facebook, Twitter, YouTube och liknande. Inget fel med det, jag hänger själv mycket på nätet för snabba sockerkickar, men precis som med fysiskt smågodis blir större mängder kväljande. Det finns bara begränsat med tid till att läsa och det är idag mycket enkelt att fylla utrymmet med lättviktigheter och förströelser för stunden.

Bokbranschen kvider; utvecklingen har gått mot utgivning av snabbt förbiblåsande kioskvältare sålda i drivor, kompletterade med mindre upplagor av nischad litteratur, allt medan mellanregistret försvunnit. Kulturpolitiker kvider likaså: hur får man ungdomar att läsa mer? Ofta hörs argumentet att det är bättre att folk läser trivial litteratur än inget alls. Är det så? Gäller i så fall också motsvarigheten: ”det är bättre att barn äter godis än inget alls”? Är svaret alltså att ge folk vad folk vill ha oavsett näringsinnehåll? Förvisso gäller detta för en kommersiell bransch som är beroende av att sälja böcker, men strategin kan vara kortsiktig eller långsiktig där efterfrågan inte behöver vara given eller opåverkbar. Det ligger nära till hands att snegla på vad som sålt bra tidigare och tillhandahålla mer av samma, kanske än mer lättuggat och med ytterligare socker tillsatt för att öka smakligheten. Ändå kan ingen säga att en sådan strategi har räddat förlagsbranschen eller ökat läsandet i samhället. Många författare hakar på; jag möter bara alltför många såväl etablerade som framgångstörstande kollegor vars drivkraft snarare är att blir rika, berömda och nå höga upplagor än att fokusera på sina texter annat än som medel till personlig upphöjelse.

Kanske är det snarare ”vad folk vill ha” som borde diskuteras, närmare bestämt varför så många idag lockas av fysiska strapatser och tekniska utmaningar men inte av intellektuellt tuggmotstånd. Lämplig devis: "Du är vad du läser!" Är sådant tänkande elitistiskt? Klassbetingat? Snobbism? Finkulturens förakt för det folkliga? Jag tror inte det. Jag har ganska många bekanta med höga akademiska befattningar, välbetalda arbeten eller stort politiskt inflytande – samhällets bärande pelare kort sagt – men jag uppfattar inte att de som grupp mer än andra sätter någon ära i intellektuella prestationer eller i särskilt hög utsträckning ägnar sig åt sådana om dessa inte är nödvändiga för arbetet. Så var det kanske förr, men inte nu längre, möjligen med undantag för att man läser någon bok av årets nobelpristagare för att kunna delta i konversationer under middagsbjudningar. De jag känner som antar intellektuella utmaningar annat än i rent instrumentella syften är snarare studenter, doktorander och kufar som avstått karriär och ofta arbetar deltid med enkla arbeten för att vinna tid till sådant som egentligen intresserar dem. Det är heller inte fråga om att söka sig bakåt mot svunna tider eftersom dagens dataspel och tecknade serier ofta är mer intellektuellt utmanande än vinstsuktande filmer och romaner.

Frågan kvarstår: Varför söker inte dagens människor intellektuella utmaningar när de bejakar andra strapatser och hur kan inställningen påverkas?

Mina egna romaner tillhör kanske inte de allra djupsinnigaste men jag är ändå stolt över att tillhöra förlaget Ersatz som inte drar sig för att ge ut litteratur med tuggmotstånd.

Det svåra som spegel

I gymnasiet kunde jag av ren fåfänga plöja svåra böcker för att imponera på lärare och kamrater. Särskilt minns jag ett tillfälle när min biologilärare ryckte av mig en bok med orden "Vad är det för skräp du läser?" och det var Herman Hesses 'Glaspärlespelet'. Jag läste också Nietzsches 'Så talade Zarathustra' utan att begripa särskilt mycket, något jag förstås inte medgav då.

Nu, fyrtio år senare, läser jag åter Nietzsche, men inte längre för att imponera utan för att det roar mig. Inte så att jag alltid håller med honom, tvärtom kan den gamle preussaren kläcka ur sig de mest häpnadsväckande dumheter*, men han är alltid kompromisslös, idérik och verkar skriva precis vad som faller honom in med säker stilistik och träffande metaforer. Förstår jag honom då? Till viss del kanske. Detsamma gäller annat jag läser med betydande tuggmotstånd, exempelvis Wittgenstein, Richard Rorty, Bourdieu, Chomsky, Lyotard, John Searle, Immanuel Kant (som jag stångat pannan blodig mot), Edmund Husserl och Platon.

Den fråga jag kommit att ställa mig är: Varför läser jag böcker som jag bara förstår till kanske fyrtio procent och hur kan jag finna det givande? Att imponera känns inte längre aktuellt och riktigt bildad blir jag nog aldrig, därtill har jag för dåligt minne och läser alltför sakta.

Min slutsats ligger i att dessa svåra böcker fungerar som buckliga speglar; mina egna tankar studsar mot texterna och ges ny, oväntad riktning, ljusknippen från sidor skrivna till helt olika böcker interfererar så att nya berättelser uppstår. Jag är en kaklun som samlar bitarna och sätter dem samman till något nytt. Det viktiga är att böckerna katalyserar mina funderingar, detta oavsett om jag har förstått deras innebörd eller inte, bara genom att de sätter fart på tanken. Faktiskt kunde en bok därmed vara givande även om jag som läsare helt missförstått intentionen - i detta avseende kan jag stödja den postmoderna nedtoningen av författarens betydelse. Det blir som scenen ur Disneyfilmen om Den lilla sjöjungfrun, där Ariel samlat skatter från ytan vars användning hon helt har missförstått men som ändå är henne värdefulla.

Jag kan läsa enklare bladvändare också som avkoppling, bara de är bra skrivna, men läsningen blir sällan lika aktiv, eftersom berättelsen ligger där färdig att avnjutas utan att tvinga mig till ständig reflektion - dessa böckers ram håller en tavla snarare än en spegel. Samma sak gäller film, dataspel och musik. Jag ser hellre en film som jag kan gå och fundera länge på än de förströelsefilmer som idag drar in mest pengar, och jag lyssnar gärna till för mig okänd musik ur så gott som alla genrer. Vissa litterära böcker kan ändå ge ett djup som motsvarar de filosofiska texterna genom att de så skickligt målar en komplex stämning eller miljö att bilden i sig fungerar som en närmast bottenlös spegel. Några exempel är för mig böcker av Tove Jansson och Shaun Tan, liksom Lennart Hellsings barnböcker. Böckerna om Harry Potter är som jämförelse alltför "färdiga" för att vara intressanta enligt min mening. Samtidigt är upplevelsen beroende av tidigare erfarenheter och läsande - det påfyllda som böckerna ska spegla - och jag kan förstå att Harry Potter ger yngre läsare en klangbotten som motsvarar mina första läsupplevelser (eller serietidningar).

Vad gäller mina egna romaner så hoppas jag att de väcker tankar och bilder hos läsaren snarare än bara fungerar som stundens förströelse. Jag skriver hellre speglar än tavlor.


* Något ganska dumt läste jag igår i 'Den glada vetenskapen', där Nietzsche säger följande: "Risdieten leder emellertid också, som en subtilare efterverkan, in på tanke- och känslobanor som verkar narkotiskt. Det stämmer väl överens med detta att de som uppmuntrar narkotiska tanke- och känslobanor, som de bekanta indiska vishetslärarna, just hyllar en diet som är rent vegetabilisk och vill göra den till rättesnöre för massan: på så sätt vill de framkalla och öka det behov som de är i stånd att tillfredsställa." Vegetarianernas agenda fick plötsligt en helt annan dimension!

Däremot hittar jag sällan belägg för att Nietzsche skulle utgöra ett medvetet förstadium till tysk nationalism, även om han kommit att användas för detta syfte. Han häcklar ständigt sin tyska samtid. Följande ur samma bok tyckte jag var ganska kul: "Europa hade över huvud taget inte blivit genomsyrat av kristendomen om inte kulturen i söderns antika värld gradvis hade barbariserats genom en alltför stark inblandning av germanskt barbariskt blod."