Den stora berättelsen

Jag läser en bok om Jean-François Lyotard, fransk filosof med postmodern inriktning. Han gick bort 1998. Jag har läst om honom tidigare men anledningen till att jag intresserade mig på nytt är att han tillämpar Wittgensteins idéer om språkspel. Wittgenstein talar om språkspelen i "Filosofiska undersökningar", en bok som jag i det närmaste har läst klart och till min stora förvåning funnit ganska begriplig. (Wittgensteins "Tractatus Logico-Philosophicus" är däremot i stort sett obegriplig.) Wittgensteins tanke med språkspelen är att all mellanmänsklig aktivitet pågår som olika språkspel med definierade regler där varje aktivitet är att likna vid ett speldrag. Språket har för Wittgenstein bara mening just i sin användning och dynamik mellan människor inom dessa språkspel. Däremot saknar språket all objektiv giltighet - det finns så att säga ingenting bakom ytan, ingen idé som motsvarar "katt", inga essenser, ingen objektiv mening som kan mejslas fram. Detta står i skarp kontrast till Wittgensteins tidiga idéer liksom till stora delar av den klassiska filosofin.

Den trakoriska anknytningen är som ni vet att Uroboren / Shaguls mästare / Glasmannen som dyker upp i Slaktare små är modellerad på Wittgenstein, ser ut som honom och uttrycker hans idéer. Det specifika i Trakorien är dock att idéerna faktiskt HAR en objektiv giltighet i det höga språket och att kopplingen mellan språk och verklighet är mer påtaglig än i vår värld. Eller är det så? Mer om den saken i nästa bok.

Lyotard använder språkspelen när han talar om narrativer eller berättelser och specifikt identifierar två metanarrativer i vår kultur: (1) att utvecklingen med hjälp av forskning går framåt och kommer att lösa världens problem, (2) att kunskapen ska göra den enskilda människan fri. Lyotard menar att dessa två grundbultar sedan ett par hundra år sätter agendan för vad som anses vara rätt och viktigt - inte bara rent estetisk utan även vad gäller forskning etc. Människan är helt enkelt inbäddad i större föreställningsvärldar om hur allt hänger ihop. Lite påminner det om Bourdieu och hans fält där han talar om doxa som "det som tas för givet" i en kultur (Sedan anser Lyotard att metanarrativerna har brutit samman i och med postmodernismen men det lämnar jag därhän för tillfället.)

För mina romaner passar dessa tankar hur som helst alldeles utmärkt: I den trakoriska världen tycks själva gudarna driva världen som skådespel eller just metanarrativ, som det verkar i syfte att förströ sig i en tom evighet. Förströelsen kan därmed sägas vara människotillvarons mening. Oraklet Nastigast hävdar i Slaktare små att rening är syftet med DiFolternas teater. Det motsvarar synen på de klassiska grekiska tragediernas katarsis (och jag har lånat idén därifrån). Till skillnad mot övriga DiFolter har han dock kommit fram till att det är själva skådespelet som ska renas snarare än åskådaren/människan. Eller med andra ord: gudarnas metanarrativ måste skyddas till varje pris. Det är därför den femte konfluxen måste korrigeras - så att inte skådespelet ska falla sönder.

Shaguls drivkraft är som ni vet att frigöra sig från den redan skrivna rollen. Han vägrar vara "en aktör i en redan skriven berättelse" dvs han avvisar gudarnas metanarrativ. Hotet från Shagul kanske inte är att han tillskansar sig makt utan att hans frigörelse hotar själva existensen för tillvaron - själva berättelsens integritet. Är i så fall berättelsen densamma som den i mina romaner där Shagul och de andra faktiskt är aktörer i en redan skriven berättelse (nåja så småningom i alla fall)?

Intressanta frågor tycker jag och den stora utmaningen för mig är att framställa dem i form av ett spännande äventyr snarare än som en föreläsning.

Kanske kan jag lyckas.

Om inte Shagul saboterar alltsammans.

Fri forskning

När jag arbetade på MySQL skiljde vi på två användningar av ordet "free":

Free som i free beer, dvs gratis
Free som i free people, dvs liberty

Fri forskning innebär det senare men sällan det förra, något jag erfar varje gång jag vill läsa en forskningsartikel. Ändå förefaller det mig både olycksbådande och absurt att nästan allt finns att hitta på nätet UTOM just den omhuldade fria forskningen, där man vill få mig att betala mellan $20 och $200 för att få tillgång till en artikel.

I det aktuella fallet så ville jag läsa en artikel av Hans Sluga (han heter så) om Wittgensteins användning av några specifika begrepp i boken "Filosofiska undersökningar". Jag anade nämligen en kul och oväntad koppling till Frazers kategorisering av primitiv magi i boken "The Golden Bough". Ni som läst Slaktare små vet kanske att trollkarlen som kallar sig Uroboren är modellerad efter Wittgenstein och därför vill jag gärna få in resonemang från denne filosof i Uroborens magiska göranden.

Men icke.

Har någon ett förslag hur detta kunde lösas? Skulle man kunna anmäla sig som forskarstudent vid universitetet för att få tillgång till forskningsdatabaser tror ni?