Marherdas kruka

Jag kan inte låta bli att lägga in små, ofta makabra, sidoanektoter i berättelsen. Här ett nyskrivet exempel ur Vanderland.

”Jag känner till bronsurnan Lunane talar om”, sade Uroboren. ”Dess trolldom bevarar vadhelst man stoppar i den. Behållaren göts i äldre tider åt prinsessan Marherda som sov med den runt sitt huvud för att under sömnen bevara sin ungdom. En morgon lyckades hon inte trä den över hakan. Man sade att huvudet växt av fåfänga under natten, men min egen tro är att gudarna på detta sätt ville straffa hennes övermod. Läkare sökte smörja henne med ister, de lirkade och värmde metallen för att vidga den tills prinsessan vrålade av hettan. Slavhorder offrades tillsammans med vita tjurar och silkesapor, allt till ingen nytta. Efter tre veckor blev hennes fader konungen så utled på flickans ylanden att han beordrade att hon skulle dödas, men inte ens sedan huvudet avskiljts med svärd tystnade hennes skrik eftersom urnan höll det vid liv. Man tvingades karva ut henne bit för bit och först därefter fick alla frid.”

Stenfars bakgrund

Eftersom gensvaret på hur det växande slottet Store Stenfar ser ut och växer blev så överväldigandet så har ni gjort er förtjänta av en tidig julklapp: ett citat (oredigerat som oftast) där Uroboren berättar om slottets tillblivelse. Mild SPOILERVARNING för den känslige.

Bara några minuter senare återkom Nastigast i sällskap med vindhäxan, vars lemmar synbart skakade under klättringen ner till akterplattformen där Uroboren väntade. Hon gick direkt fram till glasmannen och gav honom en örfil. När han inte reagerade klöste hon och slog honom sedan igen och igen.

”Har ni besinnat er?” sade trollkarlen när kvinnan inte längre orkade höja armarna utan satte händerna för ansiktet i vredestårar.

”Nej, jag bara hämtar kraft”, svarade Silvia Miranda och torkade sedan ansiktet där vätan redan sinat. ”Vilket slags monster är ni egentligen?”

”Det är varken er eller någon annan människas sak att döma mig och det vet ni”, svarade Uroboren utan varje rörelse i rösten. ”Vi två gör vad vi måste göra med de bästa avsikter. Att sedan världen inte behagar vrida sig runt våra förhoppningar är en beklaglig omständighet.”

Vindhäxan och rätade rygg och ansiktsdrag.

”Vad var det ni ville visa mig?”

Havskvinnan Aldrun klättrade samtidigt ner till de andra, lugn men ändå vaksam och frågande inför den spända sinnesstämningen.

”Jag har funnit någon som jag vagt mindes, en varelse som kan förklara ett och annat. Se här!”

Uroboren vek några luftrötter åt sidan och blottade en människohand, blek och stel som tillhörde den ett blodtömt lik. Själva kroppen doldes inne i rothärvorna där den måste ha suttit snärjd under minst ett århundrade för att bäddas in så fullständigt. Alla tog instinktivt ett steg tillbaka, men Aldrun, som trott sig bekant med trädets varje fiber drogs snart närmare av nyfikenhet.

”Det är en staty!” anmärkte hon och knackade på stenhanden varvid även Nastigast blev nyfiken och grävde bland revorna. Silvia Miranda däremot mindes Nekromorbus, den levande skulptur som ett år tidigare följt efter henne mot Marjura. Hon backade tills rotmattorna fjädrade mjukt mot ryggen. Kanske övervägde hon att hoppa överbord dit stenmannen inte skulle kunna följa.

”I sanning är det en staty!” svarade Uroboren och slet med rötterna så att ett skulpturerat, skäggigt ansikte kunde anas långt därinne. ”Jag övervakade en gång utmejslandet och befann mig på platsen både när den restes och när den avtäcktes till ett jubileum. Stoden föreställer den förste Peatro Petralba av det talande berget Ranz och är huggen ur den vita klippan invid berget. De första ranzinermunkarna reste till Paratorna just från Stegos. Statyn skickades tillbaka till hemön för att hedra deras ursprung när Vox Ranzinas fyra första kapitel fullbordats för tvåhundrafemtio år sedan. Detta var alltså innan mörkret. Monumentet restes med stora hedersbetygelser invid Irminsulträdet på Stegosi sydöstra strandklippa, samma träd som nu är vårt skepp. Statyn måste ha fallit omkull redan under Stegosi tidiga förmörkelse. Kanske grävde man ner den i skam. Hur som helst har den under lång tid bäddats in bland trädets rötter.”

Snart vågade sig också Silvia Miranda fram för att undersöka stenhanden lika varsamt som tillhörde den hennes älskare.

”Är det verkligen möjligt?” viskade hon och Uroboren log förnöjt åt de av hennes tankar han kunde utläsa.

”Visst är det möjligt!” svarade han. ”Statyn och trädet har älskat varandra alltsedan de sammanfördes. Frukten som trädet bär, fröet som draken stal, det ofödda väsen som kallar sig Store Stenfar, är berget Ranz avkomma med Irminsulträdet. Berättade inte tuppen Koklai att det rör sig om en stenfrukt besläktad med öarnas levande berg, en varelse tillbliven genom kärlek över elementens gränser?”

Biblioteket i HOXOH

Här får ni ett helt nyskrivet smakprov från HOXOH. Svårigheten var att hålla tillbaka i skildringen, men jag städar senare.

"Trapporna förde dem varv efter varv ner i avgrunden och just som Pulcygnus kände låren skaka på sitt sista fann de sig stå i en hall varifrån korridorer strålade åt åtta håll. Luften var på inget sätt kall eller fuktig som man kunde vänta sig under jord utan besatt snarare akademisk torrhet och skärpa. I hallens mitt reste sig en sinad fontän kringgärdad av stenbänkar på vilka Vatorion och Pulcygnus kunde pusta medan Uroboren gick från den ena öppningen till den andra för att studera alternativen.
”Vi är i nivå med de allmänna boksalarna. Traktatet vi söker finns antagligen bland rariteterna ännu längre ner men jag är osäker på om bästa vägen dit går via avdelningen för purpurprosa eller om man snarare bör söka sig mot esotomer och allmänt koller. Förmodligen spelar det ingen roll. Korsrunan i min urbok är stadens hjärta så därför bör alla vägar leda dit. Mitt förslag är att unge Pulcygnus får välja väg i kraft av ungdomlig iver och de inföddas intuition.”

Villvävaren fann en tydlig ära i att leda expeditionen. Ett svagt ljud från en av passagerna väckte hans nyfikenhet och snart var de åter på väg längs mattor så slitna att varpen låg naken mot stengolvet. Komplexa mönster skurna i korridorens träpaneler viskade längs deras väg på språk bortom ynglingens kunnande men ville de säga honom något så gav han sig inte tid till att lyssna. Här och där bröts panelerna av alkover där läslystna kunnat slå sig ner i den tid då människor fortfarande funnits i biblioteket. Efter ett åttital dubbelsteg stod de inför stora portar in till den första boksalen, men bortom dörrens eke hördes märkliga ljud som fick Pulcygnus att tveka. Det var högljudda röster men också obestämbart buller som mest förde tanken till en marknadsplats. Uroboren stod för sin del i tankar så villvävaren tog mod till sig för att inte verka tvehågsen.

Dörren var så massiv att den föreföll adopterad från en fästning och dimensionerad att motstå en järnskodd belägring. Lärlingen fick lägga axeln mot för att alls rubba pjäsen men så snart han lyckats pressa upp en springa slog ett larm utan like emot honom. De såg in i en boksal där hyllrader överallt klättrade längs väggarna i flera etage. Så långt var allt normalt men märkligare var att böckerna i sin tur klättrade på hyllorna. Pulcygnus hade en gång följt sin mor till morbroderns fågelfarm utanför Kalkalda sedan mannen inte hörts av på flera dagar. De hade snart funnit sin släkting död med nacken bruten efter ett fall från en stege men villvävarens bestående minne var ändå fåglarna i gårdens stora voljärer. Ursinniga av hunger och törst hade de skrikit med tusen röster och rasat runt dem med kraften hos koloritöknarnas färgstormar i Traxilme.

Biblioteket uppvisade en liknande hysteri. Praktverk bläddrade i sig själva och fläkte relieftryck mot världen för att imponera medan tragedier under tyst lidande blödde svärta över lägre liggande hyllor. Monologer, dialoger, ja hela körer mässade på kontinentens alla språk – levande som döda. Drabbande skildringar kastade spetsiga formuleringar genom det litterära rummet mot mer slitna fraser som platta föll till marken för att landa i ett än svårare kaos. Där på golvet rullade klotband mellan pulpeterna i oväntade litterära riktningar, krossade bräckligare böcker till makulatur med klassikernas tyngd. Bokrullar slingrade genom halvt dekonstruerad pappersmassa utan hänsyn till genrebegränsningar. Över hela scenen svävade ett obestämt metanarrativistiskt töcken av obeslutsam nyans.

Ändå skulle det bli värre. Så snart böckerna upptäckte åskådarna i dörröppningen steg frenesin till nya höjder så att en hel bokflod kom vältrande. Ur volymerna reste sig en desperat spökarmé av litterära gestalter, många av dem bleknade till skuggor efter att alltför länge ha talat till döva ögon. Genrer sökte överflygla varandra. Spänningsromaner blottade oblygt sina slut för att dra till sig uppmärksamhet. Erotika lovade läsglädje utöver det vanliga.

Pulcygnus slet desperat i ekdörren för att stänga den men eftersom varken Uroboren eller Vatorion gjorde min av att hjälpa till så fick han in i det sista kämpa med de litterära greppen och segrade bara därigenom att motståndarna var så utslitna."

Virtuella knutar

Jag har påbörjat ett kapitel om illusionisternas stad HOXOH dit Uroboren och hans följe härnäst ämnar sig. Min tanke är att framförallt besöka stadens illusoriska akademi där man undervisar i ämnen som optisk irrlära, fenomenopati, skönmålning, kvasilogik och allmän vrångsynthet. Jag knåpar som bäst med dessa ämnens filosofiska grundvalar. Den uppmärksamme fick en ledtråd på sidan 340 i Slaktare små där villvävaren Pulcygnus talade om sin lärare Edwyld Hussler som relegerat honom från akademin. Namnet Edwyld Hussler är bildat av Edmund Husserl + hustler. Vår världs Edmund Husserl grundade fenomenologin, dvs den filosofiska inriktning som intresserar sig mer för hur vi föreställer oss saker än hur de är. Jag tyckte att det passade sammanhanget.

En illusionist måste, förutom att lura andra, även lära sig se igenom illusioner. Ett centralt uttryck inom fenomenologin är Epoché. Det låter franskt men är egentligen grekiskt och innebär att man "kliver ur" sig själv för att kunna betrakta sig utifrån och acceptera att man lever i en konstruerad vardag. För att inte mer än nödvändigt belasta texten med konstiga ord så tänkte jag låta akademikerna i HOXOH istället tala om att bryta Den fjärde väggen, dvs den där tänkta väggen på en teater som lyfts bort för att vi åskådare ska kunna titta in på scenen. På det sättet får jag en koppling till DiFolternas folkfostrande teater. Dessutom uppnås animisternas heliga fyrtal där allt har fyra aspekter.

Den stora berättelsen

Jag läser en bok om Jean-François Lyotard, fransk filosof med postmodern inriktning. Han gick bort 1998. Jag har läst om honom tidigare men anledningen till att jag intresserade mig på nytt är att han tillämpar Wittgensteins idéer om språkspel. Wittgenstein talar om språkspelen i "Filosofiska undersökningar", en bok som jag i det närmaste har läst klart och till min stora förvåning funnit ganska begriplig. (Wittgensteins "Tractatus Logico-Philosophicus" är däremot i stort sett obegriplig.) Wittgensteins tanke med språkspelen är att all mellanmänsklig aktivitet pågår som olika språkspel med definierade regler där varje aktivitet är att likna vid ett speldrag. Språket har för Wittgenstein bara mening just i sin användning och dynamik mellan människor inom dessa språkspel. Däremot saknar språket all objektiv giltighet - det finns så att säga ingenting bakom ytan, ingen idé som motsvarar "katt", inga essenser, ingen objektiv mening som kan mejslas fram. Detta står i skarp kontrast till Wittgensteins tidiga idéer liksom till stora delar av den klassiska filosofin.

Den trakoriska anknytningen är som ni vet att Uroboren / Shaguls mästare / Glasmannen som dyker upp i Slaktare små är modellerad på Wittgenstein, ser ut som honom och uttrycker hans idéer. Det specifika i Trakorien är dock att idéerna faktiskt HAR en objektiv giltighet i det höga språket och att kopplingen mellan språk och verklighet är mer påtaglig än i vår värld. Eller är det så? Mer om den saken i nästa bok.

Lyotard använder språkspelen när han talar om narrativer eller berättelser och specifikt identifierar två metanarrativer i vår kultur: (1) att utvecklingen med hjälp av forskning går framåt och kommer att lösa världens problem, (2) att kunskapen ska göra den enskilda människan fri. Lyotard menar att dessa två grundbultar sedan ett par hundra år sätter agendan för vad som anses vara rätt och viktigt - inte bara rent estetisk utan även vad gäller forskning etc. Människan är helt enkelt inbäddad i större föreställningsvärldar om hur allt hänger ihop. Lite påminner det om Bourdieu och hans fält där han talar om doxa som "det som tas för givet" i en kultur (Sedan anser Lyotard att metanarrativerna har brutit samman i och med postmodernismen men det lämnar jag därhän för tillfället.)

För mina romaner passar dessa tankar hur som helst alldeles utmärkt: I den trakoriska världen tycks själva gudarna driva världen som skådespel eller just metanarrativ, som det verkar i syfte att förströ sig i en tom evighet. Förströelsen kan därmed sägas vara människotillvarons mening. Oraklet Nastigast hävdar i Slaktare små att rening är syftet med DiFolternas teater. Det motsvarar synen på de klassiska grekiska tragediernas katarsis (och jag har lånat idén därifrån). Till skillnad mot övriga DiFolter har han dock kommit fram till att det är själva skådespelet som ska renas snarare än åskådaren/människan. Eller med andra ord: gudarnas metanarrativ måste skyddas till varje pris. Det är därför den femte konfluxen måste korrigeras - så att inte skådespelet ska falla sönder.

Shaguls drivkraft är som ni vet att frigöra sig från den redan skrivna rollen. Han vägrar vara "en aktör i en redan skriven berättelse" dvs han avvisar gudarnas metanarrativ. Hotet från Shagul kanske inte är att han tillskansar sig makt utan att hans frigörelse hotar själva existensen för tillvaron - själva berättelsens integritet. Är i så fall berättelsen densamma som den i mina romaner där Shagul och de andra faktiskt är aktörer i en redan skriven berättelse (nåja så småningom i alla fall)?

Intressanta frågor tycker jag och den stora utmaningen för mig är att framställa dem i form av ett spännande äventyr snarare än som en föreläsning.

Kanske kan jag lyckas.

Om inte Shagul saboterar alltsammans.

Fri forskning

När jag arbetade på MySQL skiljde vi på två användningar av ordet "free":

Free som i free beer, dvs gratis
Free som i free people, dvs liberty

Fri forskning innebär det senare men sällan det förra, något jag erfar varje gång jag vill läsa en forskningsartikel. Ändå förefaller det mig både olycksbådande och absurt att nästan allt finns att hitta på nätet UTOM just den omhuldade fria forskningen, där man vill få mig att betala mellan $20 och $200 för att få tillgång till en artikel.

I det aktuella fallet så ville jag läsa en artikel av Hans Sluga (han heter så) om Wittgensteins användning av några specifika begrepp i boken "Filosofiska undersökningar". Jag anade nämligen en kul och oväntad koppling till Frazers kategorisering av primitiv magi i boken "The Golden Bough". Ni som läst Slaktare små vet kanske att trollkarlen som kallar sig Uroboren är modellerad efter Wittgenstein och därför vill jag gärna få in resonemang från denne filosof i Uroborens magiska göranden.

Men icke.

Har någon ett förslag hur detta kunde lösas? Skulle man kunna anmäla sig som forskarstudent vid universitetet för att få tillgång till forskningsdatabaser tror ni?