Inkompetens som inspiration

Jag är inget vidare på grammatik, eller rättare sagt tycker jag mig ha en ganska bra känsla för grammatik utan att kunna förklara vad jag håller på med. Ibland läser jag om modus och konjunktiv och hjälpverb för att ganska snart åter glömma vilket begrepp som var vilket. Sådan påläsning är inte bara försök att vinna bildning utan jag tycker att det är roligt att läsa om språkliga knivigheter, exempelvis i "Språkriktighetsboken" som tar upp luriga exempel. Jag och min förläggare Ola Wallin hade exempelvis en diskussion inför romanen Vredesverk om huruvida det heter "kejsarinna Heneguya" i analogi med "drottning Aurora", eller "kejsarinnan Heneguya" i analogi med "prinsessan Kunigunda".

Igår funderade jag och min redaktör Axel Henriksson över följande mening: 
"Ramilard går med tunga steg fram till divanen, lämnar bara med tvekan portalens fasthet, som fruktade han dyka ner i ett vatten där han inte förmår andas.”

Axel undrade om inte alla meningens verb borde stå i presens:
 "Ramilard går med tunga steg fram till divanen, lämnar bara med tvekan portalens fasthet, som fruktar han dyka ner i ett vatten där han inte förmår andas.”

 Ingen av oss var säker, men språksyntalden Johan Jönsson kom till vår räddning genom att påpeka att preterium (dåtidsform) kan användas modalt, dvs uttrycka önskan eller osäkerhet tillsammans med presens. Han gav exempel från Stig Dagerman och Vilhelm Moberg, i vars sällskap jag gärna stannar.


När jag sedan skulle sova på kvällen fick jag en idé: Ni känner till Voight-Kampff testen för att hitta replikanter i "Blade Runner" och ordet "Schibbolet" som avslöjar varifrån man kommer. Antag att vi vill hitta odjur som lever mitt ibland oss och blir flera hundra år gamla – vampyrer till exempel. Antag att dessa vampyrer förmår lära moderna vanor och hänga med samtidens utveckling, men att de har svårare att lära bort det gamla. Man kunde då avslöja dem genom språktester som lägger in gamla former bland nya för att se om de reagerar. Bara en tanke som jag kanske omsätter någon gång ...

Absurdismen, Shagul och rollspelen

Jag läser för närvarande den franske författaren och filosofen Albert Camus, delvis av personligt intresse, men också för att precisera trollkarlen Shaguls hållning till sig själv och världen nu i romanen Vanderlands slutfas.

Camus kan sägas ha grundat Absurdismen, åtminstone i dess moderna form. Han var i botten existentialist och lärjunge till Sartre, men de gick senare olika vägar (och blev ovänner).

Det absurda består enligt Camus i att människans medvetande existerar och söker efter mening i tillvaron samtidigt som universum till synes är meningslöst. Ingen av dessa två företeelser är i sig absurd utan det absurda uppstår genom att medvetande och värld existerar samtidigt och är oförenliga, dvs vi söker desperat något som inte står att finna. Camus menar att det helt enkelt inte finns objektiva värden och anger (liksom Kierkegaard) tre vägar ut ur detta dilemma:

* Självmord – "nu skiter jag i det här!" Camus menar dock att självmord inte löser det absurda problemet utan snarare poängterar det. Självmordet saknar i den föreliggande situationen självt mening och är därmed absurt.
* Tro – att kasta sig ut och bejaka en obegriplig mening där förnuftet gått bet. Kierkegaard lutade åt detta, medan Camus såg det som "filosofiskt självmord", dvs att blunda för faktum.
* Acceptans – att notera det absurda och fortsätta leva med insikten. Camus menar att denna väg är den enda som leder till människans frihet, nämligen friheten att skapa sin egen mening och finna passion i arbetet snarare än i målet. (Kierkegaard såg istället detta som förvillelse och "demoniskt raseri")

Camus skriver följande i boken "Myten om Sisyfos":
"I denna dagliga [skapande] ansträngning, där intelligens och passion förenas och gläds åt varandra, finner den absurde en disciplin som utgör hans största styrka. Den noggrannhet, tjurighet och klarhet som arbetet kräver påminner om erövrarens attityd. Att skapa är också att skapa sitt öde. För sådana människor gäller att deras arbete definierar dem lika mycket som de definierar sitt arbete."

Ni som följt konfluxböckerna så här långt anar förmodligen vart jag vill komma för Shaguls räkning.

Rollspelen då?
Är inte spelaren ett medvetande som söker mening i en värld där ingen egentligen finns, helt enkelt för att världen är en konstruktion i sig? Situationen är alltså absurd. Spelare och spelledare skapar meningen tillsammans, en mening som med Camus ord är just "intelligensen och passionen som förenas och gläds åt varandra".

Jag vet i alla händelser att mitt arbete med rollspel och romaner har skapat mig i lika hög utsträckning som jag har skapat dem.

Skribentens Geologiska Undersökningar

Det är trevligt och omväxlande med efterforskningar bortom internet ibland! Min erfarenhet är att akademiker gärna hjälper till med även befängda frågeställningar och snarast finner det uppfriskande att få vädra tjänsterummen och släppa in dofterna av det vildvuxna utanför. (Jag har tidigare antagligen berättat om mitt sökande efter Borgias familjegift "La Cantarella", där frågorna till sist fick svar från universitetet i Milano.)

Igår besökte jag SGU – Sveriges Geologiska Undersökningar, där geologerna Erik Jonsson och Henrik Mikko hade vänligheten att träffa mig över en kopp kaffe. Den förre är mineralog och den senare inriktad mot glaciärernas inverkan på landskapet. Min avsikt var att prata vulkaner, tektonik och glaciärer med anledning av händelser på Marjura – kanske inte för att nå realism i boken, men att få lite tips om hur verkligheten kan jämkas samman med fantasin.

Några samtalsämnen från mötet
? Rör sig glaciärer alltid över underlaget eller kan de ligga stilla (och underförstått låta bli att mosa ruiner som jag vill ha kvar)
 ! Enligt Henrik beter sig stora ismassor som en mycket trög smet hälld över landskapet. Tänk er en gräddtårta som man hela tiden bygger på med nya lager; förr eller senare börjar de undre delarna kollapsa och tryckas ut åt sidorna. Jag fick bekräftat att glaciärer ofta är isvidder på ovansidan, men lätt spricker upp i där de rör sig mot smältkanterna, något jag redan skrivit in i romanen. Mitt hopp om Krau-Ki står till grottbildningar av typen Kverkfjöll på island som jag tidigare pratat om.

Jag fick lära mig om lavors natur, där den mafiska, lättflytande och utsvämmande basaltlavan passar mina syften bättre än den felsiska som är trög, gasrik och ger de explosionsartade, rykande vulkanutbrott vi oftast tänker på. Jag framlade tankeexperimentet med ett vulkanutbrott i en av kulvertarna under SGU, hur snabbt lavan skulle rusa genom källarpassagerna, om den skulle föregås av giftig gas etc. Intressant är att lavans densitet bara är 2-3 kg/liter (vatten = 1, Guld = 19,3). Basaltlava är ca 1000 -1200°C. En fråga jag ännu inte fått svar på är hur nära man kan komma sådana lava innan det blir outhärdligt. Det är basaltlava som kan stelna som glasyr över ett stup på bilden ovan från Hawaii. Vi pratade också om scenen där Gollum ramlar ner i Domedagsberget*.

? Kan en vulkan ligga med bubblande lava permanent i dagen?
! Knappast eftersom ytan snabbt stelnar sedan utbrottet dämpats. Däremot kan smält sten finnas en bit ner i magmakammaren. Jag tänkte lite skamset på min 60 mil långa öppna vulkanklyfta Drapaklev norr om Vitrike på Argonds kontinent, vilken kanske är mer häftig än realistisk. Samtidigt finns visst hopp i vår världs "hotspots", där het magma strömmar upp underifrån av inte helt kända anledningar och "svetsar hål" i berggrunden ovanför. Två kända hotspots är Yellowstone och Hawaii, där jordskorpan i båda fallen rört sig över den underjordiska svetslågan så att nya vulkaner uppstått på rad. Om man tänker sig att de gamla vulkanerna inte sluts så kanske en vulkanklyfta kan kvarstå. Duger åt mig.

Sist av allt pratade vi om huruvida glas är en trögflytande vätska eller inte, där svaret tycks vara "både och". Erik Jonsson hävdade att glas är en vätska rent strukturellt. Samtidigt vet jag mig ha hört från forskare att glas inte alls flyter ut med tiden, vilket bland annat Harry Martinsson sade i Aniara och vilket man ofta hör som orsak till att gamla glasrutor är tjockare i nederkant, eller till att Linnes flaskor ändrade form vilket resulterade i att han inte kunde få ut nedstoppade stenar och därför drog slutsatsen att stenar växer. Gammalt glas kan dock kristalliseras och få ogenomskinliga fläckar.

Spännande och givande möte!


(* Gollum faller i filmen under fem sekunder vilket motsvarar 125 meter, landar platt på ryggen i mer än 1000°C varm, flytande sten. Han skulle knappast kunna hålla upp ringen och göra några miner alls och han skulle inte sjunka utan brinna upp på ytan om han alls hann komma upp igen.)

Regalskeppet Jarmona av Dagen

Ni som läst Slaktare små vet att Stegoserna har byggt stora skepp av glas under sin tvåhundraåriga isolering på ön. Ni som läst Vredesverk vet dessutom det största av dessa skepp - tillika Arn Dunkelbrinks flaggskepp - heter Jarmona av Dagen efter prästinnan som red till ön med honom på draken Blatifagus. Eftersom Jarmona av Dagen kommer att spela en viss roll i romanseriens sista del så har jag funderat lite på hur hon ser ut. Faktum är att jag just skriver ett kapitel som utspelar sig i Pik Rubras hamn där skeppet rustas för långresa och då vore det förstås kul att närmare beskriva henne.

Stegosernas skepp omtalas i Vredesverk som mycket sjödugliga och glaset har omvandlats till vad som närmast är glasfiber, men formen sägs det inte så mycket om. Eftersom de har byggts helt i isolering vore det kul om de skiljde sig från konventionella trakoriska skepp, och efter lite snokande har jag börjat närma mig ett koncept:

Just nu är Jarmona av dagen alltså en 300 fots (90 m), femmastad skonare med djonk-rigg. Skonare innebär att seglen till övervägande del sitter i skeppets längdsriktning till skillnad från råsegel som sitter på tvärs. Riggningen som djonk innebär att seglen är oregelbundet fyrkantiga, längst ner fästade vid en bom och högst upp vid en gaffel. Mer eller mindre parallellt med detta ligger lanor inne i seglet, dvs tunna ribbor som spänner ut tyget.

Skrovets form tänkte jag kopiera från den kinesiske långseglaren Zheng Hes skattskepp från ungefär 1430. Här ser ni också djonk-seglen med lanor. Dessa skepp ska ha varit över 130 meter långa och var eventuellt skrytbyggen som aldrig lämnade hamn, men har en spännande form tycker jag.

Riggen tänkte jag mer modellera efter modernare skonare, av typen Thomas W Lawson, ett av historiens största segelfartyg med inte mindre än sju master. TWL är som ni ser också en skonare med gaffelsegel även om seglen inte har lattor i väven.

Varför bry sig om hur dessa fartyg ser ut frågar sig någon. Svaret är att det blir mycket lättare för mig att skriva inspirerat när jag har en spännande förebild än när jag bara ska prata abstrakt om "segel" och "master" i texten.

Dessvärre är jag själv ingen seglare så om någon har specialkunskaper eller intresse eller rent av vill skissa Jarmona av Dagen så får ni gärna höra av er! Alla kommentarer och tips är välkomna - helst innan jag skrivit fast mig för mycket i designen.

Historiens adjektiv

Jag har just läst ut Lynda Telford purfärska bok om Lucius Cornelius Sulla, mannen som en generation före Julius Caesar besegrade i princip alla han mötte på slagfältet och blev diktator i Rom på löpande mandat. Telfords bok "Sulla - A dictator reconsidered" har den uttalade missionen att ge den driftige mannen upprättelse inför historien, vilket är motiverat om Telfords teser stämmer: att Sulla var en djupt religiös man som alltid tänkte på republikens bästa och tvingade på den besk men nödvändig medicin mot röta. Sulla anses av andra, ofta ganska rutinmässigt, ha varit en hänsynslös slaktare, plundrare och översittare.

Det som fick mig att närmare studera Sulla var just hans dåliga rykte eftersom jag letar förebilder till liknande personer i Trakorien (vi kan diskutera detaljerna sedan ni läst Vredesverk). Det här blogginlägget handlar emellertid om något annat. För ett par år sedan läste jag den utomordentligt välskrivna boken "Rubicon" av Tom Holland. "Rubicon" handlar om den romerska republikens sista tid och det slog mig hur totalt olika Sulla beskrivs i de två böckerna.

Sullas karriär (hoppa stycket om ni inte är intresserade)
I sak är nog alla ganska överens: Sulla blev framgångsrik general under sin läromäster Marius och när romarnas bundsförvanter i det blivande Italien gjorde uppror (de kallade faktiskt sin utbrytarstat för "Italia"), kallades han hem och krossade dem på ett brutalt men effektivt sätt. Han valdes till konsul och fick efter sitt konsulsår befälet över en armé som skulle åtgärda kung Mithridates som annekterat en del av Roms lydstater i Mindre Asien. När Sulla väl rest från Rom tog hans politiska fiender dock makten, däribland Marius som var avundsjuk, gammal och inte längre frisk vare sig mentalt eller fysiskt. Den nya regimen beslagtog Sullas ägodelar, avvecklade lagarna han instiftat, tvingade hans familj i landflykt, förklarade att Sulla själv inte längre hade mandat att leda sina arméer utan skulle arresteras och betedde sig ganska svinaktigt. Nya arméer skickades i Sullas spår för att ta ifrån honom kommandot, men det bekom honom inte. Han var så skicklig och omtyckt av sina egna legioner att många av de nytillkomna soldaterna deserterade till honom istället. Sulla besegrade Mithridates och straffade mycket hårt de grekiska städer, däribland Aten, som dels gått över till fienden, dels massakrerat många romerska köpmän. De grekiska städerna tvingades betala hela kriget. Sulla reste nu hem för att ta itu med problemen i Rom. Han besegrade sina fiender, återerövrade Rom och insatte sig själv som diktator utan bortre tidsgräns, enligt Telford för att återupprätta den förfallna republiken, enligt Holland för att han var en översittare. Han instiftade lagar, krossade hela folk som han ansåg opålitliga på halvön och rensade ut fiender i staden genom att utfärda proskriptioner som gjorde dem fredlösa och gjorde det möjligt att beslagta deras egendomar. Sedan avgick han till allas överraskning som diktator, drog sig tillbaka till en lantegendom och dog ett år senare.

Den subjektiva historieskrivningen
Det jag fann märkligt är att författarna Telford och Holland är ganska överens om händelserna, men att de beskriver dem helt olika och drar helt olika slutsatser om Sulla. Det är här adjektiven och adverben kommer in.

Exempel: 6000 samniter (krigsfångar) huggs ihjäl medan Sulla talar till senatorerna

Telfords beskrivning:
"His speech was disturbed by the sound of people being killed not far away, and when the senators expressed alarm, Sulla merely replied that a number of criminals were being punished. <...> Most of the people killed <...> were people he had already found a good many reasons to dislike and distrust. <...> Sulla dealt with it in the only way possible for it to be dealt with at that time, which was in the Roman way. If those people could not live contently under the protection of Rome, enjoying all the benefits that their newly granted citizenship gave them, then no further time could be wasted on them."

Hollands beskrivning:
"As Sulla launched into his address, describing his victory over Mithridates, the senators began hearing the muffled sounds of shrieking from the Samnite prisoners. Sulla continued, apparently oblivious to the screams, until at last he paused and ordered the senators not to be distracted from what he had to say. ´Some criminals are receiving their punishment', he explained dismissively. <...> The symbolism was shocking and obvious: Sulla rarely made any gesture withiout a fine calculation of its effects. <...> In its blending of superstition with the flaunting of naked power this was a vintage Sullan performance."

För mig känns dessa två beskrivningar, vars ton divergerar lika mycket i resten av texterna, närmast som propaganda från två motsatta politiska läger och om ni läser noggrant lägger ni snart märke till de försåtliga adjektiv, adverb och detaljer som tippar beskrivningarna åt varsitt håll. Vilken människa Sulla egentligen var kan jag inte bedöma eftersom jag är hänvisad till texter som dessa. Jag saknar kunskap, ambition och möjlighet att göra egna, djupare efterforskningar. Mitt syfte är i alla händelser uppnått eftersom det finns gott om frågeställningar att fundera över. Läxan får bli: (1) lita aldrig på en författare, (2) "realism" är den försåtligaste formen av fantasi.


Stephen King
Var kommer Stephen Kings bok in i sammanhanget då? Jo jag läste även "Att skriva" nyligen eftersom den fanns på bokrean och jag stött på så många kommentarer om den, de flesta positiva. Somligt i boken var förstås tänkvärt samtidigt som jag inte alls höll med om en del - jag får återkomma om detta. På det hela taget fann jag framställningen pratig och lite för anekdotisk för min smak - jag påmindes om den amerikanska managementlitteratur jag läste för något tiotal år sedan och som jag verkligen inte saknar.

Att jag tar upp boken här beror på att jag under läsningen ofta tyckte mig finna samma försåtlighet i Kings framställning som i böckerna om Sulla. King påpekar ofta att det som sägs är hans erfarenheter och åsikter, men som den dramatisör han är kan han inte låta bli att krydda sin anrättning. King avråder exempelvis från planering av berättelser, och vill hellre börja skriva utifrån en vision, en scen eller en person och se vart det bär. Han menar att våra verkliga liv inte har någon planerad intrig (vilket jag kan hålla med om) och att planering av en berättelse förtar spontaniteten i skrivandet. Personligen anser jag detta vara ett riktigt uselt råd till andra även om det säkert fungerar för honom, eftersom jag sett många påbörjade projekt som strandat när de inte längre haft styrfart och kurs.

Det försåtliga kommer i Kings val av formuleringar: "...tror jag att en intrig och den spontanitet som äkta skapande förutsätter inte går att förena". Och på motsatt sida: "Intrigen är enligt min uppfattning den duktiga författarens sista utväg och tråkmånsens första."

Notera hur King i båda dessa synpunkter tror och tycker enligt sin uppfattning. Gott så. Å andra sidan kan han inte avstå efterslängen att just hans metod implicerar "äkta skapande" och att den som inte delar hans uppfattning är en "tråkmåns. Så påtvingas läsaren en verklighet - men inte min verklighet och jag känner mig heller inte träffad av hans historias adjektiv.
Pilutta dig, Stephen King!

Jag, en bildad vilde

Jag har alltid velat vara en bildad vilde. I sextonårsåldern kunde jag bli vansinnigt provocerad av vuxna som visste mycket mer än jag, exempelvis när jag hade läst något intressant, berättade om det och till svar blev serverad en föreläsning på betydligt större djup. Jag har alltid varit en tävlingsmänniska (de som spelat innebandy eller tennis med mig vet vad jag pratar om) och tyckte inte om att bli brädad. Där och då knöt jag näven i fickan och tänkte att en dag ...

Vilde vill jag vara därför att jag aldrig har stått ut med borgerlighetens former runt bildning, ni vet det där med blodfattiga men "fina" njutningar, klädkod, korrekt bordsetikett och "du och bror". Jag var under en kort sejour informationschef på Uppsala universitet och eftersom detta råkade vara på våren blev jag inbjuden att vinka på Carolina Redivivas balkong på Valborg med universitets rektor och utvalda ur stadens grädda. Det var en helt absurd tillställning med bleka studenter som framförde Purcell, måttfullt skålande i champagne och artig konversion med fruar professorskor och liknande. Jag sade upp mig inom ett halvår. Fast Stig Strömholm var kul. Jag hade förutfattade meningar att han skulle vara en konservativ stöt, men han var mer som ett litet barn som ville att alla skulle älska honom, kul och fruktansvärt bildad, fast i hans fall kunde man njuta av det som av en estradör, vilket han var. Någon karakteriserade honom med att "Stig Strömholm talar sex språk flytande och kan inte hålla käften på något av dem".

Nuförtiden anser jag mig vara hyfsat bildad om inte på något sätt lärd. Mina två största hinder för att nå bildning, handikapp jag har lärt mig leva med, är att jag dels läser sakta, dels har dåligt, eller snarare oorganiserat, minne. De senare åren har jag försökt överblicka olika filosofers tankar om ontologi (vad finns?) och epistemologi (vad kan vi veta?) i förhållande till språk och världsbild. Romanerna handlar som ni vet till viss del om detta. Tyvärr skulle jag behöva fler än en livstid för att läsa allt jag vill, än fler för att begripa det. En bra metod som jag funnit är att börja med ett kort, övergripande verk och därifrån dyka ner i originaltexter på valda ställen. Jag vill också slå ett slag för "Readers", dvs texturval, även om risken finns att man då får sig serverad redaktörens tolkningar. Hur som helst glömmer jag det mesta inom ett halvår, men en del stannar kvar, ofta knutet till något helt annat. Jag är som jag tidigare sagt en slags kaklun som samlar bitar och sammanställer dem till något nytt och förhoppningsvis intressant. Återkommer med ett funderingstips.


Bilden föreställer en autentisk läsare av Slaktare små, smygfullt fångad på bild av Nils Löw i Sollentuna, juni 2013. Läsaren är säkert bildad (se bara vad han studerar!) men vill kanske inte karaktäriseras som vilde. Han har onekligen skön stil med fluga, näsduk i fickan, klassisk portfölj och halmhatt. Om vederbörande hör av sig och kan bevisa att det är han på bilden så lovar jag honom på stående fot ett signerat exemplar av Vredesverk när boken kommer ut våren 2014!

Att gripa till svärd och dö av svärd

VARNING - detta är ett makabert inlägg!

Det refererar en anatomisk diskussion mellan mig och döttrarna om hur man effektivast tar livet av sig med ett kort svärd av typen romersk gladius. läs inte vidare om ni inte vill!


Det finns som ni vet många vittnesbörd om hur människor dödar sig själva med svärd, men hur skulle det gå till rent praktiskt? Min utgångspunkt är att döden ska inträffa så snabbt och smärtfritt som möjligt med minsta möjliga risk för att man istället bara sårar sig själv illa så att man dels drabbas av utdragen plåga, dels riskerar att falla i sina fienders händer levande.

Samurajernas seppuku ("harakiri") faller lite vid sidan av ämnet eftersom det för samurajerna rörde sig om ett hårt ritualiserat självmord där fokus snarare låg på att med korrekt förfarande rädda äran än att få saken undanstökad.

Flera användbara skildringar kommer istället från romarna. Plutarkos säger exempelvis om Brutus självmord att denne "grep svärdshjaltet med båda händer och föll på spetsen så att han genomborrade sig själv". Att bara köra in svärdet i sin egen mage eller "kasta sig på det" utan större precision låter emellertid inte som en riktigt bra idé eftersom risken att skada sig icke-dödligt måste vara överhängande. Dessutom kan man fråga sig hur Brutus alls nådde svärdets grepp med spetsen mot buken eftersom en gladius var 65-70 cm långt, dvs hamnar utom räckhåll om man inte är en orangutang (pröva själva).

Att jag överhuvud taget funderar på denna makabra fråga beror förstås på en scen i boken som utspelar sig nära Tricilve. Nu sägs det på annan plats att man bara får bära svärd "av högst halvannan fots längd" innanför stadsmurarna utan tillstånd, dvs 45 cm, så personens svärd är förmodligen inte längre än så.

Jag beskriver i romanen emellertid en metod som jag tror är bättre: Man sätter svärdsspetsen i gropen alldeles ovanför bröstbenet och kör svärdet snett nedåt-bakåt antingen med handkraft eller genom att trycka svärdet mot något.
Fördelarna är flera:
* Svärdet styrs i rätt riktning av nyckelben och översta revben medan det i buken kan fara i väg och skära sönder andra organ som ger en långsam och plågsam död.
* Om bladet, liksom en gladius, är skarpslipat på båda sidor (vilket är fallet här) så skär eggarna av båda halspulsådrorna och andra stora kärlstammar nere i brösthålan. Det innebär att inget blod kommer till hjärnan så att man förlorar medvetandet inom några sekunder. Som veterinär har jag arbetat på slakterier och sett grisar avblodas just med ett stick i den s.k. bröstaperturen. De är förstås medvetslösa då.

Som sagt en makaber diskussion men av intresse för skrivandet. Ni kan fundera på vem som tar livet av sig men jag avslöjar naturligtvis inte om ni gissar rätt.

Saklitteratur

Här listar jag sakböcker som jag har haft användning av under skrivandet - böcker som inte är skönlitterära alltså. Inlägget finns länkat från högerspalten och jag uppdaterar det löpande.


A Very Short introduction to

Oxford university press ger ut en serie böcker som alla heter A Very Short introduction to *ämne*. Denna serie är en pärla för all research. Varje bok är ett häfte på ca 120-150 sidor och perfekt om man vill orientera sig i ett ämne bortom det som står i en tidningsartikel eller på Wikipedia men ändå inte avser ägna det månader. Alla böckerna har en referenslista om man vill fördjupa sig och ett index så att man lätt kan slå upp begrepp man läst om. Författarna är alla akademiska experter inom sina områden. Jag blev exempelvis förvånad när jag såg att boken om Marx var skriven av Peter Singer. Om något ska kritiseras så är det väl att varje bok har en enda skribent som kan ha en specifik vinkling på ämnet och varierande förmåga att strukturera och uttrycka sig.

Jag äger för närvarande följande böcker i serien:
Reality
Free will
Capitalism
Marx
Existentialism
Agnosticism
Poststructuralism
Islam
Machiavelli
Spinoza
Shopenhauer
Kant
Hume
Hegel
Nietzsche
Wittgenstein
Barthes
Habermas
Foucault
Jung

Det ska påpekas att serien har andra kategorier också även om jag mest intresserat mig för filosofi och närliggande ämnen. Det finns idag ca 400 titlar totalt i serien.

Fri forskning

När jag arbetade på MySQL skiljde vi på två användningar av ordet "free":

Free som i free beer, dvs gratis
Free som i free people, dvs liberty

Fri forskning innebär det senare men sällan det förra, något jag erfar varje gång jag vill läsa en forskningsartikel. Ändå förefaller det mig både olycksbådande och absurt att nästan allt finns att hitta på nätet UTOM just den omhuldade fria forskningen, där man vill få mig att betala mellan $20 och $200 för att få tillgång till en artikel.

I det aktuella fallet så ville jag läsa en artikel av Hans Sluga (han heter så) om Wittgensteins användning av några specifika begrepp i boken "Filosofiska undersökningar". Jag anade nämligen en kul och oväntad koppling till Frazers kategorisering av primitiv magi i boken "The Golden Bough". Ni som läst Slaktare små vet kanske att trollkarlen som kallar sig Uroboren är modellerad efter Wittgenstein och därför vill jag gärna få in resonemang från denne filosof i Uroborens magiska göranden.

Men icke.

Har någon ett förslag hur detta kunde lösas? Skulle man kunna anmäla sig som forskarstudent vid universitetet för att få tillgång till forskningsdatabaser tror ni?

Den skarpa eggen

I veckan hälsade jag på Peter Johnsson, renommerad svärdssmed med smedja norr om Uppsala. Det är egentligen märkligt att vi aldrig tidigare har kommit i kontakt eftersom vi bor i samma stad, båda har hållit på med rollspel och dessutom har flera gemensamma vänner. Bot blev det äntligen på den saken och många goda idéer och erfarenheter utbyttes. Peter har förstås sin gedigna vapenkompetens medan jag gav synpunkter på deras blodiga resultat ur min veterinära synvinkel. Samtalen hölls sakliga men gled ofta över i sådant som man kanske inte bör diskutera öppet på bussen. Det är viktigt att försöka förstå hur svärdsstrider på liv och död faktiskt kan ha gått till när jag nu ska skriva om dem. Som läsaren vet så har jag försökt hålla en ganska saklig ton rörande våld och även sex - två ämnen som ofrånkomligt och ganska ingående berör en veterinär.

Redan när jag började skriva Svavelvinter lovade jag mig som belöning att beställa ett svärd just av Peter när jag är klar med alla böckerna, ett svärd hämtat från Trakorien då.

Peter är enligt egen utsago ingen fäktare men gav mig en del kontakter och litteraturtips. Bland annat har jag beställt Fem ringars bok, skriven av samurajen Miyamoto Musashi på 1600-talet. Jag frågade mig bland annat om man som Praanz da Kaelve faktiskt kan fäktas framgångsrikt och mot flera motståndare med två svärd och just det ska Musashi ha ägnat sig åt. Några tekniska saker fick jag mig också till livs, t.ex. att man visst kan stöta med en sabel, att den s.k. blodrännan knappast har någon funktion annat än att göra svärdet lättare och att det där vikandet av svärdens stål inte har med skärpa eller hårdhet att göra utan mest var ett knådande av äldre tiders stål för att avlägsna orenheter. Med dagens utmärkta stål behöver man inte vika metallen av kvalitetsskäl, men tekniken kan ge vackra mönster, s.k. damaskerat eller mönstervällt stål. Jag fick också pröva olika svärd och känna på hur tyngdpunktsförskjutningar helt ändrar vapnens karaktär.

En annan rolig sak var att Peter illustrerade åt Äventyrsspel när det begav sig, något jag inte alls kände till. Bland annat gjorde han omslagen till I reptilmännens klor och Nekropolis. Ännu roligare var att han förklarade sig sugen på att göra några illustrationer till det kommande rollspelet Svavelvinter. Han ville också försöka rita några av de svärd som figurerar i spel och romaner. Resultatet ska bli riktigt spännande att se!