måndag 21 september 2009

Heja Kalle-Nisse! Slå'an på käften Ludwig!

Jag kämpar med en klurig scen i min bok och skulle behöva lite idéer om ni har några.

Situationen är följande:
Tid: Mer än hundra år före Svavelvinter.
Plats: Palatset Kraglinda nedom bergen utanför Fontra Cilor på Palamux.
Scen: Allas vår Shagul kommer hem efter en flerårig resa över tre kontinenter där slutmålet var profeten Golabags grav i Traxilmes violetta öknar på Soluna. Han skickades ut av sin "mästare" vars identitet jag för närvarande inte kan orda om, men har under resans gång fått uppfattningen att meningen med resan snarast var att röja honom ur vägen. Shaguls bror Shurgan, också lärjunge hos samma mästare, har på något mystiskt sätt försvunnit under Shaguls bortavaro vilket stärker trollkarlens misstro. Under resans gång har Shagul stärkts genom insikter och kunskaper från Traxilme och bland annat fått tag i den bok han använder för att fånga sitt namn i Svavelvinter.

Nu är han tillbaka för att göra upp med mästaren och de två står inför en allvarlig konfrontation med karaktären av en duell. Om jag skrev på en bok om Harry Potter så skulle kanske Shagul ha skickat en röd blixt ur sin stav med orden: "Lägg-dig-och-döus!" varpå mästaren hade kontrat med ett grönt fyrverkeri till ropet: "Inte-allsios!" Nu är detta emellertid inte Harry Potter utan jag vill göra något annat.

Förutsättningarna är följande: Trakoriens värld baseras som ni vet på "Det Höga Språket", dvs världen finns som begrepp och från dessa begrepp speglas själva tillvaron i analogi med Platons idélära. Shaguls mästare är trollkarl men i grunden språkfilosof (baserad på Ludwig Wittgenstein till karaktär och utseende). Eftersom världen är språk så har språkfilosofer stor reell makt genom att de kan manipulera begrepp och människors uppfattning av världen. Jag vill att striden mellan mästare och lärjunge ska spegla detta, dvs att de två dänger argument, tolkningsföreträden, motsägelser och anspelningar på varandra snarare än blixtar för att få den andra att tappa sin övertygelse och mentalt/konceptuellt ge upp striden.

Nu ska ju detta dramatiseras rent litterärt och den saken tar jag på mig men jag behöver användbara idéer och faktiska argument från strider som utkämpats i vår värld. Min tanke är att i scenen få en brytning mellan ett sofistikerat verbalt fäktande som kontrast till den fysiska realiteten under ett krogslagsmål. Striden börjar högt och förfaller senare till rena invektiv. Shagul är inte lika språkligt kunnig som sin mästare men har andra talanger och är mer av en magisk slugger. Han har dessutom fördelen av att redan från början vara inställd på kamp intill döden medan mästarens inledande attityd mest är: "Jaha, kommer du tillbaka ... Har du ätit frukost?"

Några idéer som jag lekt med:
* Ett tio minuters faktiskt gräl i Cambridge 1946 mellan Ludwig Wittgenstein och Karl Popper (därav delvis detta inläggs titel). Den underhållande boken "Wittgensteins Poker" handlar helt om detta gräl. Jag har läst den och kommer att använda nyckelscenen. Grejen är att mästaren ÄR Wittgenstein. Denne bytte under sin karriär helt filosofisk ståndpunkt varför man talar om WI respektive WII. Mästaren har inför Shaguls återkomst just kommit tills WII's slutsats att språkets formalia inte är grejen utan snarare hur det används av människor - dvs det Höga Språket får sin makt först i användningen. Han är distraherad av entusiasm inför sina nya idéer vid mötet.
* Moderna "härskartekniker" som går ut på att trycka till andras självförtroende och självuppfattning så att de självmant accepterar ett underläge. Detta borde vara användbart eftersom målet med trollkarlarnas strid är att få den andre att anse sig som förlorare. Jag bläddrar fn i en bok i ämnet.
* Nabokovs "Lolita". I slutet av romanen söker huvudpersonen och berättaren Humbert Humbert upp sin rival för att ta denne av daga. Detta är en mycket stark scen som spelar ut rivalens sofistikerade försök att prata bort angriparen som kontrast till scenens fysiska våld. Jag söker helt enkelt något liknande.
* Nietzsches stridbarhet. Shagul representerar N i förhållande till mästaren som den sofistikerade W och jag kommer att plocka några citat. (I boken representerar över huvud taget olika skolor och trollkarlar filosofier från vår värld. Ett tema helt enkelt.)
* Spelet Smickelbräde. Vad vi vet så skapades detta populära trakoriska spel för 800 år sedan av dolken Demens från Svavelvinter. En poäng i spelet är att tillkämpa sig rätten att bestämma reglerna - detta liknar mycket den aktuella striden där man kämpar om tolkningsföreträde.
* Liknande magiska maktkamper med begrepp har skildrats på annat håll, exempelvis i Disneyfilmen "Svärdet i stenen" och i Gaimans "Sandman". Jag ska kika på dessa igen.
* Andra filosofiska idéer som jag (även tidigare) snuddat vid och som kanske kan användas är: universaliestriden, Russells tekanna, Ockhams rakkniv, Schrödingers katt, existentiell ångest (dit man söker trycka motståndaren då). Eftersom jag arbetar mycket med tematik så ser jag det bara som en fördel att återanvända metaforer och idéer på ett något förändrat sätt.


Som synes ingen lätt knivighet. Vore det enkelt så skulle jag ju inte behöva fråga er. Kom gärna med vilda synpunkter och idéer eller användbara exempel från historiska akademiska gräl som har med tolkningsföreträde att göra. Själv älskar jag sådana här utmaningar.

33 kommentarer:

روبن sa...

Min spontana tanke om en strid som grundar sig på språket och dess användande/funktion är att man kanske måste satsa på att undergräva den andres språkbruk?


Jag tänker på en argumentation jag hörde och i viss mån deltog i under sommaren angående orden sarkasm och ironi – det som de flesta av min generation menar med ordet ironi är vad som i äldre och utländskt språkbruk oftast brukar knytas till sarkasm medan ordet sarkasm i sig fått en smalare betydelse.
Det hela ledde till en lång diskussion om huruvida ett ord betyder det som man vill uttrycka eller om något i meningen ligger i lyssnarens öron. Hur mycket i så fall?


Om jag säger "banan", menar jag då "banan" eller något som jag anser vara "banan" (välj ordklass)? Eller betyder "banan" det som den som lyssnar tolkar in det som? Kan lyssnaren kanske ha makt över talaren och inte bara tvärtom?


Blir väl lite flummigt här, men du tiggde ju om input. :-)


I en lingvomagisk duell, kan inte en del av kampen bestå i att underminera den andres ord till att betyda något helt annat än vad intentionen var? Etymologiska förvrängningar, stjälpande av semantisk vikt, ovanstående sarkasm och ironi.
Lyssnarens kamp att vinna makten över betydelsen, förståelse osv.


Du sitter nog på mer kunskap om W och N än vad jag någonsin kommer att kunna ta till mig, men jag (om jag vore du) skulle försöka hämta inspiration från opponeringar och vetenskapliga argumentationer som nog så mycket är lika oförståbara (nåja) som magiska trollformler à la Rowling.
Att vrida den andres ord mot denne är ju något som vi gör allt för mycket i den akademiska världen, måste magi vara aktivt riktad från en person mot en annan med eldbollar osv? Jag tror inte det, jag tror magi lika mycket kan vara att utnyttja den andres misstag, precis som i smickelbräde (som jag allt för lite studerat i detalj).

/Ludumas

eli sa...

Några tänkbara inspirationskällor:

Gökboet. Nurse Ratched = härskarteknikernas mästarinna.

Calvinball.

Som du nämnde, Sandman. "The Oldest Game of All" beskrivs i "Preludes and Nocturnes".

Snusmumriken sa...

Du kanske skulle ta och spela Secret of Monkey Island? Jag är faktiskt delvis allvarlig: fäktningsdueller där är i form av förolämpningsdueller, och för att vinna mot mästaren måste man förstå att applicera tidigare inlärda förolämpningar i en ny kontext. Förmågan att vinna beror alltså på hur man klarar att tänja språkets gränser och förstå hur det kan användas i vidare sammanhang. Kul är det hur som helst :)

Annars, om det är den ordduell i Sandman som jag tänker på som du vill få inspiration från, så tror jag den riskerar att vara för begränsad i sina regler för dina syften. I alla fall som jag tolkar ditt upplägg. Här är ett exempel

mikewall9000 sa...

Några idéer gällande konflikten mellan Shagul och hans mästare:

Utgångspunkten, som du beskriver den, är att Mästaren verkar vara bättre beväpnad för denna verbala duell. Hur ska Shagul då vinna? Ful billig retorik, som t.ex. upprepningar, förlöjligande eller förnedring, kan eventuellt bringa Mästaren ur fattningen för en stund, men för seger lär det krävas något mer.

En möjlighet är att Shagul bryter mot ”spelreglerna” för dylika dueller och gör något oväntat med själva språket, t.ex. kombinerar Höga Språket med något av de låga språken, ”grovspråken”, för att nå en viss effekt. Detta kan vara något som Shagul noga förberett eller något som han gör som en sista desperat åtgärd då duellen verkar vara förlorad och inga andra alternativ finns för seger/överlevnad. Detta kunde eventuellt leda till att Höga Språket korrumperas på något sätt, vilket ju antagligen har katastrofala följder. Om inte omedelbart, så senare i samband med konfluxen.

Erik Granström sa...

>mikewall9000
Bra kommentarer Mike och du har helt rätt i det du säger. Shagul kan inte vinna med språk och vet det. Striden behöver bara ha element av språklig finess inledningsvis och måste sedan gå över i fulare metoder (och gör det). Kanske Shagul i övermod försöker slå mästaren på hans hemmaplan men får byta taktik. Eller så avleder Shagul motståndaren genom att "fresta" med språkstrid som en fälla (inte så dum idé, hmmm...) Din idé om språkkorruptionen är också mycket intressant, något oerhört som får konsekvenser långt senare - ska allvarligt fundera på hur det kunde gestaltas.

Rent intrigmässigt vet jag förstås redan hur det ska sluta. En returmatch med andra förutsättningar kan förmodligen hur som helst väntas.

Fortsätta tycka till - tankarna behöver helt enkelt snurra fritt några varv.

Flera uppslag ovan ger goda idéer och trådar att nysta i!

eli sa...

Fler tankar:

Det känns som att Gödel vs Russell kanske kan utgöra inspiration. Är det Höga Språket, som system, både konsistent och komplett? Gödel visade att det inte finns några sådana system, men han räknade kanske å andra sidan inte med det Höga Språket...

Besökaren sa...

Hur det än går med det där så kommer det att bli intressant att läsa det hela.
Nu hamnar jag möjligen i ett stickspår, men tanken var ju att låta tankarna vandra... har du läst "Den magiska disciplinen" av Alexander Ahndoril?
Boken handlar bland annat om en illusionist (i vår världs betydelse alltså) och hans trick, om sjuklig svartsjuka men också om metafysik och magi. Ahndorils tanke, så som jag förstått den, är att väva in läsaren i boken och boken i läsaren och binda dem vid varandra - han börjar med rådet att hålla en väg ut... själv har jag läst den en antal gånger och tycker faktiskt att den på ett utmärkt sätt illustrerar "magi" - den är delvis obegriplig men suggestiv, i andra delar betydligt mera lättillgänglig.
Vart ville jag komma med detta då? Jo att för att beskriva magi på ett riktigt suggestivt sätt bör man försöka skriva magi, d v s låta texten vara en del i besvärjelsen. Det man förlorar i konkret begriplighet vinner man i abstrakt begriplighet. Och detta var inte ett råd som konkret hänförde sig till just den texten som du beskriver...

(för övrigt berättade Ahndoril på en uppläsning jag var på att han faktiskt skrev sista delen av boken i spegelskrift, på tapeterna hemma, liggande i sin säng - spegelskrift för att magi måste vara långsam, för att "kyla" texten)

Jag vet inte om detta hjälpte det allra minsta - men det var en association jag fick.

Erik Granström sa...

>eli
Bra uppslag som jag har snuddat vid i tanken. Vet du om det var någon schism inblandad eller om insikten svaldes fredligt? Russell var f.ö. med vid grälet mellan Popper och Wittgenstein som jag beskrev.

Kapitlet jag just nu frågade om är bara ett av flera med teman från filosofierna. Russells drömmar om "den perfekta strukturen" ligger nära det höga språket och representeras väl på ett religiöst plan av animisterna i boken, dvs skapelsebejakarna. diFolterna är som jag tidigare antytt fenomenologer etc.

Erik Granström sa...

>Besökaren

metaspekten som du beskriver är något som jag definitivt försöker få med i texten. Som tidigare sagts så är ju Shaguls stora drivkraft att han vägrar vara en figur i en redan färdigskriven historia. Det tragikomiska är att han just är det. Därmed blir jag, författaren, hans fiende vilket jag hoppas kunna använda. Han kallar ju också gudarna för "Berättarna".

Martin sa...

Jag kommer genast att tänka på epistemologisk relativism. Om Shagul kan övertyga Mästaren om att Shagul varseblir denne på ett mera sant sätt än han själv kan så kanske detta förändrar Mästarens egenskaper. Eventuellt kanske Shagul kan övertyga Mästaren om att han inte tror på honom över huvud taget, varvid denne försvinner med ett ploppande läte.

Erik Granström sa...

>Martin

Också en bra idé även om mästaren inte får försvinna den här gången. Däremot tänkte jag fundera på ditt förslag till en dramatisk scen senare i boken. Har du någon lämplig länk?

Erik Granström sa...

> روبن

Jag associerar till konstnären Magritte som menade att en bild på en pipa inte är en pipa eftersom den i så fall inte vore en bild på en pipa utan just en pipa. Eller som han sa: "Försök att stoppa den med tobak så får ni se."

Man kunde som du antyder göra något av skillnaden mellan tecknet (och dess tolkning) och objektet som tecknet representerar. Kräver lite tankearbete...

Erik Granström sa...

>mikewall9000

Ytterligare en kommentar till ditt inlägg: Mästaren VILL inte bråka. Han är inte intresserad av makt utan av språkförståelse för att begripa sitt eget öde. Liksom Shagul är han inne på att kunskap måste få kosta (helst andra) men bråk tycker han är onödigt slöseri med kraft och tid. Kanske är det därför Shagul hoppas på att vinna trots underläge.

mikewall9000 sa...

Bygger vidare på idéerna här, särskilt tanken att Shagul kanske frestar sin mästare med en språkstrid för att nå ett visst resultat.

Om Shagul tror att det kommer att bli problem då han träffar sin mästare, som han vet är mäktigare i språket än han själv, och om Shagul är den som vill strida, utgår jag ifrån att han har en plan. Har inte fått en bild av Shagul som någon som ”hoppas på det bästa” :)

Om Shagul därtill fått nys om att mästaren helt ändrat sin filosofiska ståndpunkt, och är mycket fascinerad och entusiastisk över detta, kanske Shagul kan utnyttja det? Till exempel genom att fresta med en språkstrid där Shagul genom oväntad och briljant (åtminstone verkar det så) användning av språket verkar bekräfta mästarens nya tes om att Höga Språket får sin makt först i användningen. Mästaren, som möjligtvis inte tar Shagul på fullt allvar ännu, kan bli distraherad av detta; tankar och associationer flyger runt i huvudet på honom. För sent märker han att Shagul vävt något helt annat in i det han säger. Mästarens (panikartade) respons på detta kan då bli oproportionerligt stort eller något annat som Shagul hoppats på/räknat med och vilket gör det möjligt för Shagul att föra duellen till följande fas och till ett ”fält” som passar honom bättre?

Erik Granström sa...

>mikewall9000

Bra genomgång och något som jag nog kommer att experimentera med. Shagul kan trigga en förväntad "mästarrespons" som i själva verket är förväntad. Vet inte om ni läst romanen "Maratonmannen" där ett par liknande situationer beskrevs (inte i filmen).

Något jag inte talat om är att kapitlet förutom själva duellen måste innehålla en del exposition och dialog. Vad tror ni om följande format: De två drabbar samman under några väl definierade textrader för att sedan småprata om annat mellan attackerna, kanske om till synes ovidkommande saker. Det kan ge en bra brytning mellan det brutala och det sofistikerade. Liknande scener är ganska vanliga när det gäller fäktstrid. Exempel: Slutstriden i filmen Rob Roy eller knivslagsmålet mellan Leon och Krauser i "Resident Evil 4" ... eller scenen i "Lolita" som jag redan nämnt. Om attackavsnitten kommer som block kan ju duellanterna använda olika språkstrider från våra exempel när de söker nya öppningar. Alternativt parerar bara mästaren roat eftersom han "vet" sig vara oslagbar.

Erik Granström sa...

Aikido kan också vara en bra metafor i sammanhanget. Från Wikipedia:

"Aikido is performed by blending with the motion of the attacker and redirecting the force of the attack rather than opposing it head-on. This requires very little physical energy, as the practitioner "leads" the attacker's momentum using entering and turning movements."

mikewall9000 sa...

Tror formatet du beskriver ska fungera bra.

Apropå Aikido, det kan ju också användas på ett sadistiskt sätt, vilket Steven Seagal visat i sina filmer... Det finns också något som kallas ”Verbal Judo”, kanske Shaguls mästare tillämpar en variant av detta? Google ger en massa belägg för denna ”kampsport”, här är en svensk sida där det beskrivs i korthet: http://www.verbaljudo.se/verbal_judo.htm

Freke Räihä sa...

Intressant reson.
Skorpionen väver alltså in något oväntat i det som mästaren använder sig av när han parerar dennes anfall med hjälp av den språkliga Aikidometoden.
Hans smutsiga trick, som vänder anfallaren mot sig själv. Sin ansamlade negativa gadd.
Att blanda högt och lågt är för övrigt en väldigt spännande tanke, lite poetisk nykonstruktion av ord?
"Dina adjektioner är substantiv i din munhåla".
"Och du, du släpar in dig själv från kylan för att mötas i dörren av din skugga som lämnat dig".

Erik Granström sa...

>Freke

Intressant att du skulle ta upp skorpion-aspekten eftersom jag just gick och tänkte på den (har vi nämnt den tidigare här?). Så här står det ju i samband med Shaguls strid med Silvia Miranda i Svavelvinter (sid 419):

När Shagul väl insåg att han inte med lämpor skulle lyckas förmå kvinnan att släppa taget, grep han till det magiska våld som givit honom namnet ”Skorpionen”. Det finns i grunden två slags trolldom: den ena utnyttjar krafter, varelser och vägar som redan existerar men som ligger fördolda eller otillgängliga för den okunnige, såsom då Silvia Miranda tyglat vindarna. Den andra magin skapar istället energi eller substans ur intet och sprider samtidigt en otyglad motkraft som ofta ger oönskade effekter i omgivningen. Shagul var en av de mycket få trollkarlar som lärt sig samla även den negativa spillkraften från sina besvärjelser.

Grejen är att vid det aktuella mötet med mästaren kallar sig trollkarlen Shagul för första gången vilket sägs betyda just "Skorpionen". Tidigare har han kallats Shigela som är diminutiv av Shagul, dvs "Den lilla skorpionen". Därför skulle jag gärna vilja ha in något på skorpiontemat i duellen. Nu borde användandet av Det Höga Språket vara skapelsevänligt och därför inte generera negativa krafter men det gäller förstås inte trollkarlars missbruk av detta farliga verktyg. Tror faktiskt att jag har en plan ...

Shagul låter helt enkelt duellen fortskrida till mästarens fördel samtidigt som han samlar upp den negativa språkligheten för en slutstöt. Detta kan i sin tur få just den korrumperande effekt på några ord som mikewall9000 föreslog och alltså vara en plantering för fortsättningen.

Se där vilken trevlig hjälp ni kunnat ge mig! Tackar ödmjukast.

Freke Räihä sa...

Vi är dina ödjuka tjänare.
Vi hyllar dig och frambringar rosor och oändliga mängder papper och toner.

mikewall9000 sa...

Tack själv, var en glädje och ära att delta i diskussionen.

Martin sa...

Här kan man läsa om epistemologisk relativism, a.k.a. konstruktivism.

http://en.wikipedia.org/wiki/Constructivist_epistemology

M.S. sa...

Ja, det här kan bli intressant. Varning 1A torde vara att undvika allt som luktar Gandalf vs Saruman, varning 1B allt som luktar familjen Skywalker (Shagul! I'm your father!).

Eller så kan du ju inleda hela duellen med detta. Jag tänker mig att hela duellen eller ordväxlingen kan inledas med en kylig artighet där ämnet är Mästarens (M) roll som Shaguls (Sh) lärare. T.ex. repliker med innebörden:
M: Jag skapade dig!
Sh: Utbildning är inte något man får, det är något man tar sig!
M: Utan mig hade du aldrig överlevt din svåra och farliga resa!
Sh: Utan mig hade du svultit ihjäl! Det är jag som betalat för kläderna du går i!
Historisk analogi: Påven Leo III kröner Karl den store till kejsare (800) både för att skaffa sig en pålitlig bundsförvant i en stormig värld och för att markera sin egen överhöghet.

När de inte kommer längre kan samtalet övergå i försök att beröva varandras mandat att överhuvudtaget uttala sig om världen.
M: Det här visar att du inte förstått någonting! Är det sannolikt att just du blivit satt att vaka över ett språk som skapat hela Altor, generationer innan dina läppar ens kunde forma ett rop på modersmjölk!
Sh: Se på världen! Är det simpla trolleritricks som skapat handelsrutterna mellan Trakorien och Kopparhavet eller som format det joriska imperiet? Nej, det är blod och järn!
Historiska analogier: Luther som avfärdar påvens mandat som nonses och vantolkning av Skriften, varpå Luther blir bannlyst. Sista repliken från Bismarck, Tyska rikets arkitekt.

M: Man ska inte tvinga gott i ont. Utbildning är lönlös om lärjungen inte är mottaglig för den. En åsna kan aldrig lära sig sjunga med ens de bästa sånglärarna i världen.
Sh: Det är när man accepterar att det inte finns något universellt språk som man blir verkligt fri. Fri att forma sitt eget språk, och världen därefter. Dina gamla texter speglar främst författarnas egna vidskepelser.
Historiska analogier: Hermeneutikens utveckling under 1800-talet och den moderna bibelforskningen. Och så Nietzsche naturligtvis.

Jag skjuter från höften precis som vanligt, men hoppas att nån sorts tanke gick fram.

Birkebeineren sa...

Kom att tänka på en scen ur Ludvig Holbergs "Erasmus Montanus" där huvudpersonen med ordets makt bevisar att hans mor är en sten. Länge sen jag såg denna pjäs men möjligen kan inspiration hittas här till disputationer mellan Shagul och hans mästare?

Länk: http://no.wikipedia.org/wiki/Erasmus_Montanus

Mats Å. sa...

Lite osofistikerat kanske, men kan inte Shagul förgifta mästaren. Giftet kan få honom att bli förvirrad, prata sluddrigt, börja gäspa eller nåt annat som gör att hans retoriska förmåga minskar. Om giftet verkar lite lagom långsamt kan mästaren ha ett ordentligt överläge i början för att undan för undan tappa mark.

Erik Granström sa...

>Birke och Mats

Bra uppslag båda två och jag ska överväga dem

Erik Granström sa...

>M.S.

Utmärkt. Är det OK om jag klipper och klistrar in dina förslag rakt av?

Skämt åsido - mycket bra inlägg. De historiska analogierna är jag bekant med / ska kolla upp. Vad gäller Nietzsche så har jag nog redan berättat att filosofin blir lite av ett citattema i denna bok såsom Shakespeare var det i Svavelvinter. Skillnaden är att filosofiernas idéer faktiskt kan användas i intrigen eftersom hela världen bygger på språk enligt Platon (höga språket, den gudomliga väven etc). Jag gör alltså den handfull trollkarlar/skolor som dyker upp till analogier till historiska filosofer. Mästaren i denna scen är som sagt Wittgenstein rakt av medan jag har klassat Shagul som Nietzschiansk existentialist. illusionisterna är lite av dekonstruktivistiska fenomenologer etc.

Den av filosofi ointresserade ska dock inte förskräckas eftersom dessa kopplingar inte kommer att märkas och inte behöver avkodas om man inte specifikt vill. Det är mest en hobby jag har att lägga in referenser överallt och då gärna i temaform.

En kommentar till med anledning av M.S. inlägg: Dina dialogförslag blir väldigt rakt på - för att du vill vara tydlig utgår jag från. Det jag vill åstadkomma är mer som scenen från Lolita vilken jag refererade till - duellanterna ska mest prata om helt andra saker och striden tränga upp ur avgrundsdjupa sprickor i deras umgänge. Lite som överslagshandlingar när djur slåss. Vet inte om detta låter begripligt men jag har en ganska klar bild av vad jag strävar efter.

Erik Granström sa...

Apropå illusionisternas filosofiska förankring så heter en av syntalderna i HOXOH Edwyl Hussler. Det är en blinkning dels till fenomenologen Edmund Husserl, dels till ordet "Hustler" i betydelsen "con man".

Henrik sa...

Gillar Mats idée med att förgifta mästaren för att få honom ur balans i "duellen". Dels för att skeendet går igen genom att han förgiftar både sin fadersgestalt (Mästaren) och sina barn (lärjungarna i Shagulitsekten) men också för att det stämmer väl överens med hans smeknamn skorpionen.

Mats Å. sa...

Spinner vidare på gift-idéen: Giftet behöver ju inte vara ett pulver eller något annat fysiskt. Mästaren och Shagul intar en måltid tillsammans och "duellen" börjar. Någonstans mitt i börjar Shagul, bara tillfälligt, komma med "god dag - yxskaft" argument. Mästaren hånar honom och ifrågasätter hans mentala hälsa. "Duellen" går vidare och efter ett tag börjar mästarens tunga svälla och han blir torr i halsen. Han bälgar i sig mer dryck för att lindra det, men det blir bara värre. Till slut sluddrar och hostar han fram sina argument. Då inser han plötsligt vilket lumpet trick han blivit utsatt för. Shaguls "non-sense" snack förändrade egenskaperna hos hans dryck. Istället för att vinna med argument har Shagul gjort honom svarslös rent fysiskt. Mellan hostningarna och i sluddret hos mästaren haglar nu invektiven mot Shagul, som svarar med att härma mästarens patetiska läten. Innan han utdelar det som han tror ska bli nådastöten kan han som alla stora skurkar inte låta bli att leka med sitt offer.

M.S. sa...

>Erik

Ha, nej replikerna var på sin höjd avsedda för skissbordet. Dialogen fixar du själv alldeles utmärkt.

Wittgenstein och Nietzsche var ju båda representanter för strömnningar som reagerade mot den idealistiska uppfattningen om en universell moral, t.ex. i den kristna tappningen. Det förenar dem onekligen, men det öppnar å andra sidan för konflikt när båda ska formulera egna moralsystem och hur de utifrån dessa system ska betrakta såväl varandra som de gamla mästarna.

Erik Granström sa...

>tutti och pleti

Bra idé med språkligt aktiverat gift - Shagul kan ju försöka i alla fall även om det inte fungerar fullt ut.

Jag blir nu nyfiken på vilka som döljer sig bakom era pseudonymer. Skriv gärna till mig på erik.granstrom@gmail.com om ni inte vill berätta offentligt.

I övrigt sammanfattar jag nu denna diskussion för mig själv och försöker få till en röd tråd i kapitlet. Det ska som sagt in en del planteringar och exposition också som ni inte känner till

eli sa...

Jag har precis läst den här scenen och kan konstatera att den blev riktigt bra - min favorit än så länge. Överlag uppfyller hittills Slaktare Små mina högt ställda förväntningar - jag tycker romanen är en förbättring över Svavelvinter, vilket verkligen skall läsas som en komplimang eftersom jag gillade den också.