Kapitel 2 – Det smutsiga däcket

Man kan aldrig veta med händer. Några är snälla och andra är elaka, det fick varje strumpa höra redan i symaskinen när tån syddes ihop. Strumpan Happis mamma var en gammal nålhackare. Alla kallade henne för Sångerskan. Hon hade arbetat med händer och därför var hon heller inte rädd för dem. Kläderna i sömmeriet berättade tvärtom att hon bet händer som var klumpiga. Ibland så att rödfärgen rann under nålarna.

”Det händer med händer”, brukade Sångerskan säga.

Nu hände nåt med Happi. Ett par trädgårdshandskar fyllda med händer lyfte henne från tvättrummets golv. Innan hon hann glipa ens en maska för att ropa, trycktes hon ner i en röd hink full med vatten. Det kändes onödigt, för Happi var ju redan tvättad. Som tur var rann vattnet klart. Det smakade såpa och hon försökte njuta av badet. Nu lyfte handskarna hinken och bar iväg den. Det kunde Happi känna på skvalpet. En dörr öppnades, och det blev blått och ljust ovanför. De hade kommit in i Utomhusets jätterum. Snart fiskade handskarna upp henne igen. De vred ur henne och hängde henne över hinkens kant. Sen försvann de utan att förklara sig.

Happi kikade omkring sig. Hinken stod bredvid en glänsande plåtmöbel på fyra hjul. Happi visste att en sån möbel kallas bil. Bilar kan flytta på sig, men så mycket mer kan de inte. Färgerna i Utomhuset var så skarpa att Happi nästan bleknade under den stora lampan högt däruppe. Ett av bilens fyra hjul hade lossnat. Istället satt där en järnstolpe med en vev i sidan. Bildörren närmast Happi stod öppen mot insidan. Därinne på sätena satt bilklädseln, som hade ett taggigt mönster i ganska tråkiga, grå färger. Klädseln dåsade i solskenet och hade fullt av smulor från en chipspåse i knät. Happi tordes inte väcka den för att fråga var hon hamnat. Stora tygsjok var ofta lite märkvärdiga. De kunde skälla ut små plagg utan orsak.

”Hej, vill du höra en gåta?” sa en röst.

Orden liksom hoppade av iver.

”Vad är det för strumpa som går och går, men aldrig tar ett steg?”

Happi såg sig omkring. Hon kunde inte se några andra kläder alls.

”Det är ju jag!” svarade rösten och skrattade så att det ekade.

Nu såg Happi att det lösa däcket hade pratat. Skrattet fick gummit att studsa mot asfalten. Däcket var väldigt smutsigt och hade snor i näsan. Eller så hade det kört i nåt kladdigt.

”Jag heter Rulle”, sa däcket när det hade slutat skratta. ”Vad heter du?”

”Jag heter Happi”, svarade strumpan. ”Jag bor inte här. Var är här förresten?”

”Jag vet inte”, svarade däcket. ”Jag brukar rulla omkring lite överallt. Det är därför jag heter Rulle. Sa jag det?”

”Jo.”

”Du är en sån där sladdrig strumpa av tyg, va? Borde du inte åka på en fot då?”

Happi fick lite tårar i ögonen. De smakade såpa och var kanske bara tvättvatten.

”Jag brukar åka fot med min syster, men hon har försvunnit. Du har inte sett henne? Hon heter Tornio.”

”Åha!” sa Rulle. Tankarna såg ut att snurra varv efter varv inne i gummit utan att riktigt komma nån vart.

”Åhå, men då är det nog kört för dig.”

Sen lyste däcket upp.

”Det är ju kört för mig också förstås, fast inte på samma sätt. De kör omkring på mig hela tiden, menar jag.”

”Jag förstår inte vad du pratar om.”

Rulle såg på Happi där hon hängde över hinken. Han fes ut en liten suck.

”Oj, ursäkta!”

”Vadå?”

”Lite punka bara. Handskarna tänker nog använda dig för att torka rent mig och mina gummisystrar. Det är därför du hänger på en hink. Du ser hur grisiga vi är. Vi har åkt en tur på landet. Du anar inte vad gruset på vägarna smakar därute. Man blir alldeles sträv på tungan.”

Happi tittade bekymrat på däcket.

”Fast blir jag inte smutsig då?” sa hon. ”Jag är ju nytvättad och vill helst hem till tvättkorgen. Tornio har kommit bort. Jag måste hitta henne.”

”Jo, fast det är nog kört för dig”, sa Rulle igen.

Nu lät han riktigt ledsen.

”På landet fick jag olja och kobajs på mig. Sen sitter nåt överkört inklämt i mina bilringar. Du kommer att bli jättesmutsig. Ingen fot vill nog ha dig sen.”

”Så elaka kan väl inte ens handskar vara?”

”Det är nog händerna inuti handskarna som bestämmer.”

Det snurrade i maskorna på Happi. Hon hade sett skurtrasorna i tvättrummet. Hon ville inte bli som dem. Inte än på ett tag i alla fall.

”Blev du ledsen? Jag kan sjunga en sång för dig”, sa däcket.

Innanför smutsen var han en vänlig själ. Han brukade nynna för djur han kört över så länge de satt kvar. Även om de bara var myror, grodor och ekorrar.

”Rulla, rulla – rull, rull, rull!

Rulla, rulla – rull rull rull!

Rulla, rulla – rull rull rull!

Rulla, rulla – rull rull rull!”

Happi hängde tyst på hinkens kant.

”Tyvärr kan man vänta sig vad som helst av händer”, sa Rulle när han sjungit klart. ”Mig skruvade de loss, fast jag muttrade. De la bara muttrarna åt sidan och lyssnade inte. Där borta ligger de, muttrarna alltså. Det är ju liksom inte mitt fel att jag körde över en punkare. Fast jag var redan lite gasig i magen. På så sätt var det skönt att släppa på trycket.”

Han släppte ännu en fjärt ur gummit.

Nu föll en skugga uppifrån. Happis färger bleknade för hon tänkte att handskarna med händer kommit tillbaka. Snart skulle hon bli en smutstrasa. Men det var inga händer. En stor, vit fågel hade fått syn på chipsen inne i bilen. Den landade på sätet innanför dörren. Fågelns krokiga näbb pickade snart smulor.

”Oj, oj, oj!” pep den av ren förtjusning mellan tuggorna.

Bilklädseln vaknade när det kittlade och skrek högt. Den hade drömt om en fet och bekväm rumpa i knät. Istället såg den ett magert fjäderskrälle.

”Bort, bort, ditt flaxande elände! Och våga bara kacka på min kjol!” ropade den.

Fågeln blev i sin tur så rädd att kammen reste sig på huvudet. Den var en vit kakadua, en papegoja som rymt.

”Pippin städar ju bara tants kjol”, skrattade Rulle nerifrån marken.

”Försöker du vara rolig, gummigubbe?” snäste bilklädseln. ”Packa kräket härifrån. Slödder av er sort är inte ens rumsrena!”

”Äsch, tant är ändå bara gjord av syntet. Lite fågelbajs spolar man lätt bort.”

”Vet hut, din stinna slangel!”

Fågeln verkade inte lyssna. Den fortsatte äta för allt vad tygen höll. Tomma kläder var den inte rädd för, så länge de inte hade fötter och händer i sig. Efter sista saltsmulan hoppade den över till Happis hink för att dricka. Fågeln doppade näbben och böjde sen halsen bakåt för att svälja. Men den spottade ut klunken så snart den kände smaken.

”Bläääh! Vad har du gjort i vattnet, stolliga strumpa?”

”Jag har inget gjort”, svarade Happi. ”Händerna har hällt såpa i hinken. De vill skura Rulle och hans syskon med mig som trasa.”

”Alltid dessa förfingrade händer!” väste kakaduan och spretade med sin kam. ”Mig höll de fast för att klippa mina fjädrar. Då fick det vara nog! Nu är jag fri som fågeln och jag flyger aldrig tillbaka! Vilda kajor och kråkor är mina nya vänner.”

”Har du flugit långt, då?”

”Ända från Stockholm. Jag heter Scarlatti av Stockholm, och jag kommer från Stockholm. Därför heter jag Scarlatti av Stockholm”, svarade papegojan.

Den lyfte på ena klon, reste kammen på huvudet och bugade.

”Jag kan flyga. Jag kan hänga upp och ner i en pinne. Jag kan också prata på tre språk och sjunga Ave Maria. Det betyder Fågeln Maria på latinska. Min stamtavla är väldigt lång. Den går ända tillbaka till Måsart!”

Kakaduan började sjunga Ave Maria. Det lät imponerande och framför allt högt. Däcket Rulle hakade genast på.

”Rulla, rulla – rull, rull, rull!

Rulla, rulla – rull, rull, rull!”

Scarlatti tystnade av ren förvåning.

”Fina vägar till Stockholm!” sa Rulle. ”Breda och släta. Smeker mot gummit.”

Happi var lite rädd för att handskarna hört fågeln. Snart skulle de säkert komma tillbaka. Hon fick en idé.

”Hördu fågeln! Du måste ju vara törstig om du flugit så långt och bara ätit salta chips. Det finns färskt vatten i en blomkanna inne i tvättrummet. Fönstret står öppet. Om du flyger mig dit, så kan jag visa.”

Tvättrummets fönster på riktigt

Papegojan tittade på strumpan. Den vred på huvudet och sneglade, först med ena ögat och sen med det andra.

”Du luras väl inte för att fånga mig, vad? Jag har svurit på att aldrig mer flyga till en människa.”

”Nädå! Jag vill bara tillbaka till tvättrummet. Vi kan hjälpa varandra.”

Scarlatti av Stockholm sneglade misstänksamt medan han gnolade för sig själv.

Sen klapprade han tre gånger med näbben, burrade upp fjädrarna och sträckte fram sin klo.

”Flyg i vind för det!”

Happi skakade papegojans klo med tån. Fågeln lyfte strumpan i näbben, bredde ut vingarna och flaxade iväg.

”Hälsa på mig snart igen!” ropade däcket Rulle efter dem där han låg kvar. De lösa muttrarna skramlade upphetsat på asfalten bredvid honom.

Happi hade aldrig flugit förut, bara hoppat lite jämfota bredvid Tornio. Allt blev småttigt under henne. Det blåste som när hon hängde på tork i Utomhuset under sommaren. Scarlatti av Stockholm flög över blombuskarna vid huset. Han landade på fönsterblecket och klämde sig in genom fönsterspringan. Sen flaxade han bort med Happi till Ensamma strumpors låda, drack sig otörstig ur blomkannan och försvann ut igen.

Illustrationer: Ebba Palmstierna

Kapitel 1 – En strumpa är borta

Runt, runt gick dansen, tills hela rummet snurrade för strumpan Happi. Vilken fest! Finbrallorna sprack i baken. Jeansen spelade på gylfen, och farfars gamla väst knäppte knapparna fel. Vem märkte väl det? Bara några sunkiga skurtrasor sa att diskomaskinen i köket var häftigare, fast de klagade jämt och ingen orkade lyssna. Värmen steg mot fyrtio grader. En damblus gnällde att hennes ärmar krympte. Kläderna bara skrattade utan att bry sig. Ikväll gjorde ingen skillnad på sömmar, knappar och färger. Inte ens om de flöt runt utan ägare. På den här festen var alla lika goda stuvbitar utan tanke på morgonen. Happi tittade på sin systerstrumpa Tornio. Hon var så vacker och hon dansade väldigt bra. Tornio kunde snurra på tåspetsen i flera varv utan att ramla. Happi blev lite avundsjuk, men mest var hon stolt.

Systrarna hade aldrig varit på ett våtare party. Ändå gjorde det blöta inget. För när luckan till tvättmaskinen öppnades, så åkte alla direkt in i torktumlaren. Där fortsatte dansen. Kläderna vältrade om varandra och med varandra. Bomull dansade med siden, broderier och spets tumlade med tryckta T-tröjor. Alla var lika till sig i trasorna. Mitt i tumultet somnade Happi, omslingrad av en halsduk. Den ville förklara skillnaden mellan ribbstickat och slätstickat för henne. Hon fnittrade bara fånigt tillbaka.

Med morgonen vaknade Happi, platt som vore hon manglad. Färgerna hade inte lossnat i tvätten den här gången heller. Det vita och gula var fortfarande vitt och gult. Ränderna på foten var lika röda som innan. Orden Happi Happa stod fortfarande skrivna i blått, tvärs över strumpskaftet. Till och med Happis lilla märke på sidan hade färgen kvar. Märket visade två gröna träd och en gul sol. Tvättrummet låg tyst och stilla. Bara nåt enstaka dropp hördes. Allt luktade rent och Happis tyg var småluddigt efter dansen i torktumlaren. Hon kände sig fortfarande lite fuktig. Nu vore det fint att hänga tillsammans en stund på elementet. Men var fanns Tornio egentligen? De brukade vara hopkorvade till ett par efter tvätten. Happi försökte gräva bland de sovande kläderna utan att skrynkla dem. Tornio låg inte i det översta lagret.

Vad var det för ställe hon hamnat på förresten? Tydligen nån slags låda, utan att Happi kände igen sig. Locket låg på glänt, och kanten var inte högre än att hon kunde hänga ut sin tå. Lådans utsida var av vit kartong precis som insidan. Nåt stod skrivet med svart tusch, men det var svårt att läsa upp och ner.

”Det står Ensamma strumpors låda”, sa nån bakom henne.

Rösten var tunn och kraftlös. Som från en strumpa med en bit av sitt eget tyg i munnen.

”I Ensamma strumpors låda är vi alla ensamma och olyckliga. Jag är nog den olyckligaste”, fortsatte rösten. ”Jag är inte bara ensam, utan gammal och grå. Trasig är jag också. Förr hade nån stoppat om mig, men inte nu längre. Nu får jag gå med mina hål i häl och tå. Malen var svår under vintern tvåtusenåtta. Då tog man i alla fall hand om oss. Säger jag gå, förresten? Det var länge sen jag gick med en varm fot i mig. Jag har knappt sett en stövel på år och dag.”

Ensamma strumpors låda på riktigt

Inget annat fanns att se utanför lådan, så Happi gled tillbaka in. En gammal raggsocka hade satt sig på hälen i prydliga veck. Det grågula garnet var tunt. Här och där glipade maskorna.

”Vad heter du, barn?” frågade sockan.
”Jag heter Happi. Det står ju broderat här på skaftet, ser väl tant?”

”Nå, ska man vara noga står det faktiskt Happi Happa”, sa yllesockan. ”Då är det inte så gott att veta om du heter det ena eller om du heter det andra. Ett tag låg jag bland T-tröjorna. På T-tröjorna kunde det faktiskt stå lite av varje. De hade bilder också. Fast jag fick förstås inte stanna så länge hos dem. ”

”Happi Happa blir en rebus med mina ränder,” skyndade sig Happi att säga. ”Det blir en stor stad som ligger granne med Tornio.”

Genast blev hon sorgsen, för hon låg ju inte längre bredvid Tornio.

”På den ena T-tröjan stod det Doppa i kaffet istället! Sånt är svårt att förstå. Doppa i kaffe lär betyda att man ska plaska med tårna i brunt varmvatten. Så säger i alla fall Mohäran och hon vet allt. Hon guglar det på nätet.”

Happi råkade kliva på en ljusgrön flanellsocka. Den hade en lila kanin broderad på ovansidan. Sockan grymtade till under henne, vred sig och somnade genast om.

”Det låter ganska lustigt att plaska med tårna, tycker jag”, fortsatte raggsockan. ”Det är väl sånt som vänner gör med varandra. Fast T-tröjorna kallade sig Blå tishan och Röda tishan och Vita tischan. Det spelade ingen roll vad som stod på dem. Ganska dumt, men vad vet väl jag om sånt?”

”Vad heter tant själv då?” frågade Happi, bara för att få lite tyst.

En lös garnstump hängde ner från sockans resår. Hon töjde sig så att den drogs upp igen. Sen fäste hon den noga med en liten knappnål.

”Heter och heter. Det var länge sen jag hade nåt namn att tala om”, suckade hon. ”Du kan kalla mig Grådask, för det gör andra när de vill prata med mig. När vill andra prata med mig, frågar man sig då. Det vill de aldrig. Det är aldrig nån som vill prata med mig. Så är det och så har det blivit.”

”Har tant sett min systersocka nånstans? Hon heter Tornio. Hon har ett rött torn på sig, och under tornet står det Tor och sen siffran nio. Tor och nio blir Tornio tillsammans.”

Grådask gav den lilla strumpan en sorgsen blick.

”Du har ju hamnat i Ensamma strumpors låda. Förstod du inte det, lilla barn? Om din parsocka fanns här, så skulle du inte ligga i Ensamma strumpors låda. Tornio måste ha kommit bort. Minns du inte själv hur det gick till?”

”Nä, Tornio var inte här när jag vaknade efter tvättfesten.”

Sockan nickade tankfullt och suckade.

”Kanske har hon blivit uppäten av en hund. Eller kanske nerspolad i toaletten av misstag. Sånt händer.”

Tårar vällde upp i Happis ögon. Hon visste inte om hon var ledsen eller arg.

”Jag får väl fråga nån annan då, men tack så mycket”, snyftade hon.

Hon rätade ut sina ränder för att gå.

”Ta det nu lugnt, lilla vän! Vi kan ju fråga Stympen. Han gör inte mycket annat än tittar sig omkring”, svarade Grådask.

Raggsockan förstod antagligen att hon gått lite för långt.

”Stympen, har du sett en strumpa som heter Tornio?”

En liten stickad knöl vid den gamla sockans häl rörde sig. Den hade sett ut som en tofs eller en bula i garnet. Ett par stora ögon tittade skrämt fram ur maskorna. Nån liten mun hade varelsen också. Fast munnen var åtdragen som en knut och lyckades inte forma några ljud.

”Ja du, Stympen, inte säger du mycket”, suckade Grådask. ”Inte är du till stor nytta eller glädje för mig heller. Ändå tar jag hand om dig. Kan du sluta klänga på mig nu?”

Happi kikade ut över lådans kant en gång till. Tornio hade kanske ramlat ner på golvet utanför torktumlaren. Ensamma strumpors låda stod uppe på en bänk. I fjärran anade Happi tvättmaskinen bredvid torktumlaren. Maskinerna gapade tomt med sina stora, runda munnar. Kanske flåsade de efter festen. Eller så sov de med gapet vidöppet. Om nu maskiner ens kan sova.

”Så här har man det för att man är snäll”, fortsatte Grådask.

Hon lyfte den mycket mindre Stympen i en maska.

”De tvättade honom för varmt. Då krympte han och blev stel som en snöreboll. Inte är det mycket med honom nu. Var det mitt fel kanske? Ändå blir det jag som får ta hand om honom. Så orättvist är livet för en gammal ensam socka. Vilken tack har man för det?”

Yllesockan var så upptagen med sin olycka, att hon inte märkte hur Happi klättrade ur lådan och hoppade ner på tvättrummets golv.

De stora maskinerna stod på stadigt kakel. Nedanför bänken var golvet däremot klätt med rött gummi som klibbade lite otrevligt mot Happis trådar. Hon rundade golvbrunnens galler och en pöl med utspilld såpa mitt i rummet. Utifrån såg maskinerna inte alls lika trevliga ut som från insidan. De tornade tyst upp sig, skrämmande, silverblanka valfiskar med vidöppna käftar. Happi bugade mot dem. Hon fick förstås inget svar och kände sig sen bara dum. Maskinerna levde bara när de röda ögonen uppe på kanten lyste. Det visste hon ju. Strumpan var lite rädd, men längtan efter Tornio gjorde henne stark. Med ett skutt lyckades hon klamra sig upp till tvättmaskinens runda hål. Hon kikade in i apparatens stora stålsal. Där var det tomt, kallt och torrt. Inte varmt och levande som kvällen före. Runt insidans himlavalv fanns en massa hål i plåten. Tornio tyckte om äventyr och var lite tokig. Happi kunde ändå inte tänka sig att nån kunnat slinka genom hålen. Så små var de.
”Hallå! Tornio?” ropade hon för säkerhets skull. Rösten ekade tomt tillbaka från tvättmaskinens inre. Det lät så otäckt att Happi släppte taget och damp ner på golvet igen. Hon landade precis bredvid en klädnypa som nafsade lite efter henne. Vad skulle hon göra nu? Tänk om Tornio hade råkat ut för en olycka. Klädnyporna verkade hungriga och hade kanske fått tag i henne. Kunde de hängt upp henne inne i torkskåpet? Eller rentav under det stora blå taket i Utomhuset? Medan Happi funderade märkte hon en öppen sidolucka i torktumlaren en bit bort. Den hade hon aldrig sett tidigare. Tornio kunde mycket väl ha gått in där, eftersom hon var så nyfiken.

Det var skräpigt runt hålet. En liten kackerlacka viftade nyfiket mot Happi med sina spröt. Sen blev den rädd. Den kilade in under maskinen innan hon hann klappa den. Nån hade lyft ut en stor grej av vit hårdplast ur hålet i torktumlaren. Den var större än Happi och knotig som en bit skelett. Happi hade sett en bit skelett en gång i trädgården, när hon var ute och red i gräset på sin fot. Hon visste inte att maskiner hade dem också. Bara inte torktumlaren hade gjort sig illa! Då skulle alla få gå blöta.

Hålet där biten suttit såg trångt ut. Det var lite fuktigt, men inget vatten rann fram. Happi vågade inte ropa, för tänk om nåt otäckt bodde i halvmörkret. Istället nynnade hon lite tyst på Trådarnas trall. Då slapp hon tänka på hemska saker. Försiktigt smög hon in i torktumlaren längs en grotta av vit plast och plåt. Snart mynnade grottan i ett rum med nät av nylon. Näten satt uppspända på ramar och liknade tyg. Fast de var så hårda att man knappast kunde sy kläder av dem. Inte levde de heller. Bortom maskorna fortsatte andra gångar djupare in i maskinen. Det gick inte att komma dit, för näten satt i vägen. När Happi tryckte, så fjädrade de stumt tillbaka. Inte ens Tornio hade kunnat gå längre. Medan Happi funderade, så vaknade svaga röster runt henne.

”Vääälkommen!” viskade nåt.

”Hon ser mjuuuk ut.”

”Hon äääär mjuk”, sa nåt annat och rörde lätt vid Happis resår.

”Hon har rändeeer.”

”Stanna och leeek med oss!”

Happi anade rörelser i näten. Först trodde hon att det var spindlar. Men spindlar är artiga och skräms sällan. De vill mest veta hur man är vävd eftersom de själva väver tyg. Det här var nåt annat, nåt som Happi bara kunde ana i halvmörkret.

”Vilka är ni?” ropade hon med darrig röst.

Hesa skratt hördes runt henne. Det var som svagt prassel från en gardin vid ett öppet fönster.

”Vi är aaalla och iiingen”, svarade nån.

”Har Tornio kommit hit? Hon är en strumpa som liknar mig. Fast hon har ett rött torn på sidan. Och är väl inte så lik mig egentligen.”

”Hit kommer aaalla!” svarade rösterna
”Förr eller seeenare.”

”En tråååd i taget.”

”Stanna och leeek med oss! Bli eeen av oss! Din Tooornio kommer hit om ett taaag.”

Nu hade Happis ögon vant sig vid mörkret inne i maskinen. Hon kunde ana dem som pratade. Luddet reste sig på hennes häl när hon förstod vilka de var. I näten hängde vaga varelser. Inte tyger, inte kläder eller ens trasor. De var dammråttor, spöken av trådar som lossnat från tumlade kläder genom åren. Dammråttorna hade ingen och alla färger. De hade inga maskor eller former. Och de var halvt genomskinliga. Kanske fanns det till och med trådar från henne själv i dem.

”Staaanna hos oss!”

”Nej tack, jag måste gå”, pep Happi. Hon skyndade mot tunneln så snabbt att hon klev i en pöl. Sulan blev lite fuktig. När hon kom ut ur torktumlaren igen var tvättrummet stort och ljust. Aldrig hade Happi känt sig så levande och så hel. Eller snarare halv, för Tornio var fortfarande borta.

Golvet sträckte sig rött bort mot stringhyllorna på väggen. Där låg tvättmedel och fönsterputs i sprejflaskor. Ännu högre upp, under ett par kranar, hängde den stora plåtbaljan. Ingen annan än trasorna hade sett baljans inre. Avloppsröret under den stod som en hög pelare. Röret var lite kladdigt. Inte ens Tornio hade kunnat klättra upp, även om hon nog skulle ha försökt.

Ljuset från Utomhusets stora lampa föll in från fönstret. Ingenstans syntes Tornio till. Happi var villrådig. Hon tänkte just klättra upp till Ensamma strumpors låda igen. Då hördes steg av fötter från grannlandet Hallen.

Illustrationer: Ebba Palmstierna

Ensamma strumpors låda

Ensamma strumpors låda är en barnbok som jag skrev till en tävling i vintras. Jag kommer att publicera den här på bloggen, ett kapitel i veckan. Illustrationerna är gjord av min systerdotter Ebba Palmstierna.

Boken utspelar sig i och runt mitt eget hus och Ensamma strumpors låda står verkligen i mitt tvättrum. Jag tillägnar den mitt första barnbarn Lyra.

Kapitel 1 – En strumpa är borta
Kapitel 2 – Det smutsiga däcket
Kapitel 3 – Singelstrumpan 
Kapitel 4 – Skon i vita huset 
Kapitel 5 – Jantelagets byrå
Kapitel 6 – Odjuret i Öreflaj
Kapitel 7 – Hatthyllan Höjdhoppet
Kapitel 8 – Vad kläder drömmer om
Kapitel 9 – Möte i Mohärans garderob
Kapitel 10 – Lumpenstens vandring
Kapitel 11 – Den nyfikna hästen Gullan
Kapitel 12 – Stolta Mari

Hela berättelsen 

Sång till minne av Tobbe

Torbjörn Gozzi, en av de finaste människor jag haft förmånen att känna, gick ur tiden idag. Tobbe hade en svår sista sjukdomstid. I gengäld, och som jag hoppas till någon tröst, hade han många, många vänner som älskade, respekterade och beundrade honom, däribland jag. Våra känslor kommer att leva kvar, nu blandade med en stor saknad.

Jag talade med Tobbe på telefon så sent som förra veckan, men risken för Coronasmitta gjorde att han inte fick ta emot besök på sjukhuset. Sista gången jag träffade honom i hemmet var för någon månad sedan. Min spontana tanke var då att han som alltid varit en kraftfull person, nu påminde om en liten gul fågelunge.

Därför skrev jag sången ”Little Yellow Bird” till Tobbe. Han hörde den aldrig och jag vet inte ens om jag ville spela den för honom, men jag lägger den här på bloggen som en hyllning och ett minne till en moralisk, själslig och mänsklig gigant, vars alltför tidiga avfärd är en stor förlust.

Jag kan varken sjunga eller spela gitarr särskilt bra, men det får ni ha överseende med. Jag är säker på att Tobbe har det var han än befinner sig. Texten finns i kommentar nedan.