11 – Den nyfikna hästen Gullan

 

Stallet låg på andra sidan av en väg. Bilar hade redan börjat morgonåka på den. Ella fick egentligen inte gå över bilvägen, men Lumpensten och hon tittade noga åt båda hållen. Sen skyndade de över när en snäll busschaufför stannade. De kom ut på ängar med högt gräs som hade börjat gulna efter sommaren. Några kardborrar försökte hänga fast i baken på Lumpensten för att åka snålskjuts till nästa sommar. Ella plockade bort dem och satte tillbaka dem på växterna. Sen tog det höga gräset slut och blev istället väldigt kort. Mellan det höga och det låga gräset stod ett staket med två trådar. I hagen innanför gick en stor häst och betade. Den var röd som ett tegelhus och nästan lika stor. Bortom hästens hage syntes själva stallet, med flera, ännu rödare trähus.

Stallet och hästhagarna på riktigt

 

”Ta inte på staketet, för då får ni stötar”, sa Ella.

”Det går bra om jag håller ner tråden”, sa Gummigumman. ”Sånt här har jag gjort många gånger.”

”Hallå, finns det nån kökshandske av gummi därinne som kan hålla upp övertråden?” ropade hon. När ingen svarade satte hon klacken mot Lumpenstens rumpa för väcka kläderna innanför brallorna. Trasorna därinne hade varit stoppning i fågelskrämman under flera år, och var lite tröga.

Nån gummihandske fanns inte. Ett par gamla blöjor av plast hade däremot slunkit med. De kunde hålla tätt, mot stötar också. Plock och Pinn kände bara att det kittlade lite kul i fingrarna när de höll upp översta tråden med blöjorna emellan.

Snart var både Lumpensten och Ella inne i hagen. Då blev hästen nyfiken och kom närmare. Den hade varit ganska stor redan tidigare, men alldeles intill blev den jättestor. Den knuffade på Lumpensten med mulen så att varelsen nästan ramlade omkull.

”Säg åt den då, papegojan! Du som kan prata!” skrek Mohäran.

Kappan fick hästdregel på axeln och det gillade hon inte.

Scarlatti öppnade näbben för att sjunga, men då sträckte hästen fram mulen och nappade tag i Grådask. Den ryckte loss raggsockan med fågeln kvar inuti. Sen nickade den upp och ner med dem i tänderna, så att båda for som en vante. Scarlatti ramlade ur, skrek och flög upp i ett träd. Det var riktigt otäckt. Men som en färgglad blixt löste slipsen Frojd upp sin knut från Lumpenstens hals. Han lindade sig runt hästens grimma och drog åt så hårt han kunde.

”Plock och Pinn!” skrek han.

Handskarna högg tag i slipsens andra ände.

Hästen hette Gullan och var egentligen väldigt snäll. Hon var mest nyfiken och glad över att få sällskap i hagen. Det var därför hon bitit tag i Grådask. När hon märkte att hon satt fast lugnade hon sig. Antagligen trodde hon att Frojd var ett rep och Lumpensten en riktig människa. Nu följde hon snällt med. Sockan släppte hon däremot inte ur munnen. Den hängde och stönade mellan framtänderna.

”Gör nåt då!” ropade Mohäran. ”Tänk om odjuret sväljer Grådask! Fiskenätet har berättat om en get som åt upp en toffel.”

Då fick Happi en idé och halade upp ett par ostbågar ur bröstfickan. Hon höll fram dem mot hästen. Gullan släppte raggsockan och krasade i sig godiset istället. Sen skakade hon på huvudet och lyfte högt på läppen. Antingen smakade ostbågarna väldigt gott, eller så smakade de jätteäckligt för hästar. Hur som helst kunde Lumpensten leda bort henne från Grådask. Sockan ramlade ner på marken och blev liggande.

Happi hoppade ur bröstfickan för att se hur det gått för Grådask. Raggsockan hade inte varit vacker innan, och hon såg knappast bättre ut sen hon varit i Gullans mun. Även om man tänkte bort hästspottet, så syntes det att hon fått ett par nya hål.

”Du repar dig snart!” sa Happi.

Hon klappade garnet och försökte stoppa tillbaka lite som lossnat här och där. Grådask låg kvar där hon låg.

”Repar mig? Snarare repar jag upp mig om jag rör på mig det allra minsta”, svarade raggsockan. ”Ni kan lika gärna lämna mig här. Nu är det slut!”

Gummigumman hade hoppat av Lumpenstens fot och kom fram till dem.

”Ella har sett skåpbilen Mari utanför stallet!” sa hon. ”Happi, du måste gå dit och rädda Tornio innan bilen kör iväg igen. Jag lägger ner Grådask i mig. Sen hoppar jag ut ur hagen och stannar hos henne så länge. Skynda dig!”

”Det är inte lönt”, gnällde raggsockan. ”Lämna mig i stickningen istället! Rädda er själva!”

Happi tvekade, men förstod att det var bråttom.

”Det kommer att gå bra! Jag är snart tillbaka!” sa hon till sockan.

”Ja, ja, det går nog inte bra. Och du är nog inte tillbaka snart, men gå du! Tänk inte mer på mig!” svarade Grådask och stönade. ”Hälsa papegojan också! Säg att han ska ha roligt innan snön fryser ihjäl honom som en glasspinne.”

När Happi kom tillbaka hade Lumpensten och Ella hittat grinden ut ur hagen. De väntade tills Gummigumman hoppat i säkerhet med Grådask. Sen försökte de släppa hästen Gullan. Det gick inte. Slipsen Frojd satt så hårt fast i grimman att de inte kunde knyta loss honom längre. Happi tittade på Frojd och slipsen tittade på henne.

”Det är lugnt! Jag stannar här på grimman. Jag ser till så att inget mer händer”, sa han och log lite sorgset. ”Linda mig bara runt hästens hals och gå och rädda Tornio. Allt ska inte vara förgäves!”

Happi nickade och smekte Frojd på sidensvansen till avsked. De släppte Gullan med slipsen instucken i grimman. Sen kröp Happi upp i Mohärans bröstficka igen. Hon hoppades att Tornio skulle förstå hur mycket de offrat för att hitta henne.

”Vilken hjälteslips!” sa Fala Bella, medan Lumpensten rundade den stora gödselstacken bakom stallet. ”Jag ska minsann ge honom en kyss när vi kommer tillbaka!”

”Han är fortfarande samma skojare!” svarade Vildesmed surt. ”Han tycker antagligen om lukten av hästar, och det är därför han stannade kvar. Lukten påminner nog om nån han gillat men svikit. En ridhjälm kanske?”

”Ibland är en häst bara en häst”, suckade Fala Bella.

Skåpbilen stod framför stallet. Inte riktigt på parkeringen utan snarare lite snett nere i diket. På bilens sida fanns bokstäver målade. Samma som de sett på pappret vid cykelbanan.

Stolta Mari
Dockteater

Lumpensten hade ställt sig så de kunde kika fram i smyg från stallets hörn. Inget rörde sig på stallbacken.

”Jag tycker att vi springer fram och rotar igenom bilen. Sen tar vi Tornio och springer därifrån! Det vore väl jättespännande?” sa strumpan Trettionio från Jantelaget.

Eftersom Gummigumman hoppat av honom kunde Trettionio se vad som hände. Ändå såg han lite dåligt. Han envisades med att bära sina solglasögon för att se ut som en spion.

”Vi vet inte om Tornio sitter inlåst i en klädkista”, sa Vildesmed. ”Det är bättre att smyga fram för att kolla läget först. Annars så blir kanske bilen misstänksam och kör iväg på en gång. Den måste ju vara stolt eftersom den heter Stolta Mari.”

”Jag har redan träffat gubben som har dockteatern”, sa Ella. ”Han heter Stefan och är väldigt stor. Jag tror inte att han bryr sig så mycket om mig. Kan inte jag trä Happi på foten? Vi två går fram och tittar? Kepa får också följa med, för han är min kompis nu.”

De andra kläderna såg på varandra från topp till tå.

”Det är faktiskt en jättebra idé”, sa Vildesmed.

Till och med Mohäran var tvungen att hålla med.

En liten stund senare skuttade Ella fram mot bilen som hette Stolta Mari. Hon hade Kepa på huvudet och Happi på foten. Strumpan var alldeles för stor. Ändå satt Happi kvar eftersom flickan hade trätt henne utanpå sin sko. Det såg lite roligt ut, fast det gjorde ju inget.

Inga andra människor fanns vid bilen. De såg att ena skåpdörren stod på glänt. Ella satte sig på marken och korvade av Happi från sin sko. Sen slängde hon in strumpan i halvmörkret för att snoka. Själv ställde hon sig på vakt tillsammans med Kepa.

Först såg Happi inget alls, eftersom ljuset från Utomhuset satt kvar hennes ögon. Däremot hörde hon snarkningar runt omkring sig. Sen märkte hon att bilskåpet var som ett rum inuti, bara mycket mindre. Längs båda sidoväggarna fanns det fack där kläder låg och sov. I taket och längs sidorna hängde färgglada draperier. Happi förstod att det var delar av ridån. Här och där stod skivor av papp med målade skogar, hav och hus. Happi smög försiktigt längre in i skåpbilen. Hon kikade efter sin syster i de fack hon passerade. Hela tiden lyssnade hon. Ella skulle knacka på bilens utsida om människan Stefan dök upp.

Plötsligt tändes en lampa i ett litet fönster längre in i bilen. En ensam strumpa klev ut på ett fågelbord, som nog skulle vara en balkong.

”Tornio!”

Det var verkligen Tornio. Hon var sminkad med ljust garn som peruk. Därför hade Happi inte känt igen henne på en gång.

”Fel replik, Happi” svarade systern från balkongen. ”Du ska säga: Tornio, Tornio! Varför är du Tornio? Vi spelade ju pjäsen hemma i tvättkorgen.”

Några slingerväxter av plast växte från bilens golv mot balkongen. Happi skyndade sig dit och klättrade upp.

”Jag har letat efter dig sen du försvann. Nu har jag kommit för att befria dig!” snyftade Happi och kramade om sin syster. ”Jag har saknat dig så!”

”Fast det behövde du väl inte göra,” svarade Tornio lite generat.

”Först trodde vi att du blivit klädnypad av handskarna eller Jantelaget. Sen såg papegojan Scarlatti av Stockhom att du var fånge hos en människa. Nu är vi här! Jag fick hjälp av Fala Bella och Vildesmed som är en sko. Sen följde alla kläderna med. Vi blev Lumpensten tillsammans. Det var en idé som jag kom på. Lumpensten är vi och inget monster!”

Hon kunde inte sluta prata.

”Lilla dumma syster!” sa Tornio och klappade henne på resåren.

”Har du en fot i dig?” sa Happi. Hon klämde systern på magen.

Innan Tornio hann svara, försvann hela främre väggen på skåpbilen. Det var två stora luckor som öppnades så att ljuset från Utomhuset tittade in. In tittade också ett jättelikt ansikte av en människa. Ansiktet var minst dubbelt så stort som Ellas. Det hade flera hakor över varandra och en mustasch som liknade borstarna i tvättrummet. Ovanför växte grått, spretigt hår. Det måste vara människan Stefan som tagit Tornio! Happi blev jätterädd. Människans ansikte tittade från den ena till den andra.

”Är det här din syster som du pratat om?” sa det. ”Hon ser inte så glad ut. Kanske hon kan vara syster Dyster i vår sorgliga pjäs?”

”Hon är nog mest överraskad”, svarade Tornio.

Stefan drog ut sin stora hand ur Tornio. De hade övat teater när Happi kom till bilen.

”Välkommen till dockteatern Stolta Mari!” sa han.

Sen luggade han Happi lite försiktigt i tån för att hälsa. ”Ledsen om jag skrämde dig!”

”Kan du också prata med oss strumpor? Fast du är så stor?” frågade Happi.

”Javisst!” skrattade Stefan. ”Jag har ju jobbat med strumpor och kläder i min teater sen jag var barn. Jag blev nog aldrig vuxen, faktiskt.”

”Men varför rövade du bort Tornio, då?”

”Han rövade inte bort mig. Jag följde själv med”, svarade Tornio.

Utan handen inuti var hon sitt slanka jag igen.

”Va?”

”Jag var varm och satte mig i fönstret i tvättrummet när du hade somnat i torktumlaren”, berättade Tornio. ”Sedan ramlade jag ut. Precis då kom teaterbilen Mari förbi på gatan. Jag sprang dit och åkte med.”

”Men varför då? Kunde du inte ha sagt nåt, så vi slapp bli oroliga?”

”Jag hann inte. Bilen skulle ju åka. Jag måste bestämma mig på en gång. Det var ett äventyr, förstår du väl? Jag var trött på att gå mellan tvättmaskinen och olika fötter. Livet måste vara mer än så. Jag ville spela teater!”

Happi var så förvirrad att hon fick sätta sig på en av fågelbordet frölådor. Hon hade inte gjort annat än att leta efter sin syster under de senaste dagarna. Nu kände hon sig plötsligt väldigt trött. Tornio gick fram och klappade henne på resåren igen, men Happi knuffade bort handen.

”Du lämnade mig och tänkte bara på dig själv!” sa hon. ”Grådask har gått sönder och slipsen Frojd sitter fast på en häst bara för att vi letat efter dig. Vad ska jag säga till dem egentligen?”

”Men jag gör jättemånga barn glada med min teater”, svarade Tornio. ”Borta i Inomhuset kunde jag bara hålla en enda fot varm. Det är väl bra att jag gör många glada?”

”Jo det är väl bra, men du tänkte ändå mest på dig själv. Du kunde ha sagt nåt! Då hade vi inte behövt leta och vara oroliga.”

Nu tittade Ellas ansikte också in i skåpbilen. Hon hade kepsen Kepa på huvudet.

”Jag hann inte varna dig, Happi. Stefan var redan här. Han gömde sig under skynket så jag såg honom inte. Du är inte arg va?”

”Nä, jag är inte arg”, suckade Happi. ”Inte på dig i alla fall.”

”Hördu Stefan, när börjar teatern på mitt dagis?” frågade Ella.

”Inte förrän ikväll”, svarade teaterdirektören. ”Fast jag vet inte ens om vi kommer dit. Ett däck har gått sönder på Stolta Mari. Jag kan inte köra dit. Ingen annanstans heller.”

”Åh, då blir mina kompisar jätteledsna”, sa Ella.

Det syntes att hon själv blev ledsen också.

”Jag vet var det finns ett däck”, sa Happi.