När de kom ut ur förrådet, rullade sig Vildesmed i Utomhusets gröna mattludd för att slippa dammet. Istället fastnade ett grässtrå. Det stack upp ur hans ena snörhål som en lustig fjäder. Hatten Fedora och Happi tittade på strået. Sen tittade de på varandra. Fedora kunde inte prata, men hon fnittrade bra. Det gjorde Happi också. Snart blev skon misstänksam. Han ryckte loss strået och kastade det ilsket ifrån sig. Happi hörde hur det genast började skryta för sina kompisar i gräsmattan.
Vildesmed verkade mer fundersam och mindre säker än tidigare. Kanske grubblade han på fallet. Eller så var han fortfarande nervös efter mötet med fågelskrämman. Vid bakdörren glömde han att torka sulorna, så att dörrmattan skällde ut honom. Den var en ettrig och väderbiten sak, vävd av vassa kokostrådar. Mattan vägrade att öppna innan skon petat bort varenda spår av lera ur sulans mönster med en rosenkvist från rabatten. Vildesmed var tvungen att lyda, men sen kände han sig trampad på tårna. Skon var väldigt sur när de väl kom in i matrummet från altanen.
Hallen med hatthyllan låg alldeles utanför tvättrummet. Happi hade faktiskt passerat hallen varje gång hon lämnat tvättrummet. Hon visste inte att någon bodde där mer än de sura ytterkläderna. De brukade droppa, lukta konstigt och se ner på alla innekläder från sin stång.
”Vi har gått för länge med plösen mot marken”, sa Vildesmed och drog åt snörningen. ”Nu måste vi höja blicken!”
Det gjorde Happi. När hon tittade ovanför jackor och halsdukar, såg hon en hylla hon aldrig tidigare lagt märke till. Den hängde svindlande högt, alldeles under taket. Hon anade mössor, handskar och andra kläder där uppe. Hur kunde nån våga bo så högt och hur kom de egentligen dit?
Det visste inte Vildesmed heller, så de gick hem till tvättrummet för att fundera. Happi undrade om man kunde klättra upp till hatthyllan med hjälp av kvastarna som stod bredvid vasken. Skon verkade inte lyssna. Han såg sig omkring i tvättrummet.
”Tänk, här har
jag inte varit sen i vintras”, sa han. ”Det var efter stormen
Alfrida. Händerna spolade av mig i vasken däruppe. Då träffade
jag för första gången …”
Han tystnade och petade bort nåt
ur ögat. Happi ville hjälpa honom, men skon viftade undan henne.
”Kan man få nåt att dricka nu efter allt polisarbete?”
”Det finns färskt vatten i blomkannan”, svarade Happi. Hon pekade mot den blå kannan på tvättmaskinen, där papegojan Scarlatti av Stockholm brukade läska sig.
Vildesmed grymtade att han inte var så törstig att han ville dricka vatten. Strunt i det förresten! Nu tänkte han själv söka igenom Ensamma strumpors låda.
”Så att inte Tornio ligger och dumsover längst ner”, sa han.
Raggsockan Grådask blev väldigt förvånad när en sko damp ner i lådan. Först klagade hon över att kartongen minsann bara var till för strumpor. Det stod faktiskt utanpå. Sen blev hon nyfiken och försökte hjälpa Vildesmed att gräva. Snart kastade hon halvsovande plagg omkring sig. Hon gick på i ullstrumporna och höll låda tills skon sa åt henne att sluta.
”Du försvårar utredningen!” sa han strängt. ”Det är allvarliga saker.”
Samtidigt lyfte han undan en barnsocka som Grådask slängt ner i hans fothål.
Yllesockan blev sur. Hon hängde sig över lådans kant och klagade över att ingen längre behövde henne.
”Förr skänkte jag värme till kalla fötter, men vem vill ha en yllesocka med hål i?” gnällde hon. ”Vad har man egentligen fått för sitt slitna garn? Säg mig det du, Stympen!”
Stympen svarade inte. Grådask hade i sin iver kastat honom ur lådan och ner på golvet utan att märka det. När hon spanade efter honom fick hon syn på en gammal stövel borta under vasken.
”Hördu Gummigumman!” ropade hon. ”Jag har en ensam polissko här uppe som du borde träffa! Han är lite stel kanske. Som engelska skor brukar vara. Men han är tjusig på sitt sätt och gjord av äkta läder!”
”Äsch, det är ingen som vill ha en gammal stövel”, svarade Gummigumman från golvet.
Ändå rodnade hon lite över tåhättan.
”Jag kan inte ens hålla tätt längre. Så blir det lätt på ålderns höst. Särskilt när det regnar ute.”
Grådask suckade. Jo, nog var det bättre förr. Det hade alltid varit bättre förr.
”Du har rätt, gumman. Kärleken är för ungdomar”, svarade hon. ”Jag vet inte vad som flög i mig. Det måste vara mina nervtrådar som spökar igen. Den som skrattar på morgonen får gråta före kvällen. Det brukade min gamla stickning alltid säga.”
En tygbävning skakade strumporna i Ensamma strumpors låda, och Vildesmed dök upp från kläddjupen.
”Det är lönlöst. Här finns ingen Tornio, inte ens i botten”, suckade han. ”Vi måste börja tänka utanför lådan! Fast nu struntar jag i allt det här tills jag fått en tåbira. Var bor Bella nu för tiden? Hon har säkert nåt att bjuda på hemma hos sig.”
De hittade Fala Bella sammanslingrad med Ronessi i en skokartong. Lådan studsade till av förskräckelse när Happi och Vildesmed knackade på pappväggen. Snart tittade Bella ut över kanten. Hon började säga nåt. Sen märkte hon att en av fotbollsstrumpans garnstumpar satt kvar i hennes spetskant. Då föll hon i gapskratt. Hon kunde inte hejda sig. Ju längre hon skrattade, desto surare blev Vildesmed. När Bella lugnat sig berättade Happi om äventyret i förrådet. De behövde ta sig upp på hatthyllan i hallen för att prata med trädgårdshandskarna Plock och Pinn. Lustigt nog hade nylonstrumpan ett förslag till hur de skulle gå till väga.
”Skulle DU kunna hjälpa oss?” fnyste Vildesmed. ”Du kan ju inte ens sitta kvar på ett lår utan att hasa ner.”
Men Bella log lurigt.
”Nu ska du inte glappa mer med din lösa sula, Löken!” sa hon. ”De tror att du är smart. Men du avslöjade aldrig min hemlighet när vi var tillsammans. Jag är egentligen en superhjälte! Vänta ska du få se!”
En liten stund senare stod de alla ute i hallen. De spanade mot höjden och hatthyllan. Till och med Grådask och Gummigumman hade blivit nyfikna och stultat dit.
Fotbollsstrumpan Ronessi masserade som bäst Fala Bella från tå till lår.
”Är det där verkligen nödvändigt?” frågade Vildesmed.
”Absolut!” svarade Ronessi.
Han hade fortfarande på sig en näsduk som städförkläde.
”Det är viktigt för en superhjälte att vara uppvärmd. Annars sträcker hon sig lätt när hon använder superkrafterna.”
”Ni såg då ganska varma ut redan förut”, muttrade skon.
Längs ena väggen i hallen fanns det tidningshyllor. De satt uppe med metallstänger som skruvats fast mellan golvet och taket. Fala Bella knöt fast sina båda ändar i ett par metallstag. Sen sa hon till Vildesmed att grabba tag i henne mitt på och dra. Han var ju tyngre än strumporna.
”Men passa dig, Löken! Jag kan bitas även om jag sitter fast”, sa hon när hans händer gled lite opassande.
”Vill du att jag ska dra eller vill du inte att jag ska dra?” svarade skon surt.
Sen tog han spjärn med klacken, backade och drog ut strumpan.
”Det känns väl bra, älskling?” frågade Ronessi oroligt när Bella sträcktes. ”Glöm inte att andas! Kläder måste kunna andas.”
”Jadå! Flytta på dig nu!” stönade hon till svar.
Happi var nervös. Men hon tänkte inte fega ur när de andra försökte hjälpa henne. Hon stoppade ner Stympen i sig för att få lite tyngd. Sen ställde hon sig inne i Fala Bellas knäveck. När Vildesmed drog nylonstrumpan längre bakåt följde Happi med.
”Det där går aldrig!” ojade sig Grådask.
Då klev Gummigumman fram vid Vildesmeds sida. Hon högg tag i nylonstrumpan hon också. Stöveln var kanske sprucken så att hon läckte, men hon hade tung stålhätta. Hon var en tuffing som kunde bli trampad på tån av en häst utan att vika sig. Vildesmed och Gummigumman tittade på varandra. Det gick som ett samförstånd mellan dem när de stod samman.
”Klar?” ropade hon. ”Å-hej! Å-hej! Å-hej!”
De drog bakåt i takt. Snart var Fala Bella lång som ett lakan och spänd som en svångrem. Happi kände hur nylonstrumpan darrade runt henne. Hon rullade ihop sig, tryckte sig närmare och blundade.
”Upp, upp och iväg!” skrek nylonstrumpan med pressad röst. ”Här kommer Slang-Bella!”
I samma stund släppte skorna taget. Bella fjongade framåt så att Happi flög mot taket.
Jag är en fågel, tänkte hon. Jag är Scarlatti av Stockholm!
Hon susade förbi taklampans himlakropp. Sen kom hatthyllan emot henne väldigt snabbt. Det var egentligen två hyllor och hon var på väg mot den nedersta. Happi trodde att hon skulle krocka och studsa av. Men ett par lovikavantar dämpade landningen. Vantarna sov i sitt ide innan vintern och skrek förskräckta när Happi landade på dem. De trodde antagligen att de haft en mardröm för de somnade genast igen. Happi var alldeles yr efter flygfärden och rullade runt en stund på hyllan. När hon stadgat sig kröp hon försiktigt fram till kanten och kikade ner mot golvet. Hennes vänner var små som babykläder långt därnere. De vinkade och ropade. Ändå gick det inte att höra vad de sa, eftersom de var så långt borta.
 |
| Hatthyllan Höjdhoppet på riktigt |
”Är alla strumpor så där feta?” sa en röst på hyllan.
Den som pratat var en damhandske i tunt, svart läder. Happi tog sig åt magen.
”Åh nej, förlåt”, svarade hon.
Sen halade hon fram Stympen ur sitt inre.
”Mår du bra, Stympen? Visst var det kul att flyga?”
Den förkrympta yllesockan nickade, medan han storögd såg sig omkring.
”Fick du barn nu?” frågade damhandsken. ”Vad äckligt! Är alla babystrumpor så där fula när de föds?”
Innan Happi hann svara, satte handsken långfingret i vädret. Hon vände handryggen till och gick därifrån.
”Jag hoppas att inte alla häruppe är lika otrevliga”, sa Happi.
En myndig herrhandske med glänsande spännen runt handloven stegade fram till dem på spänstiga fingrar.
”Välkommen till hatthyllan Höjdhoppet! Vi är en fri hylla i Handsans förbund”, sa han. ”Ni kommer från golvet förstår jag. Har ni nåt att förtylla?”
”Förtulla, menar du?”
”Nä, kläder av ull kommer in gratis. Den som är sydd av tyll måste däremot betala. Såna är förbundets regler.”
”Jag är gjord av bomull och Stympen är av ull”, sa Happi, precis som det var.
”Gott så!” svarade handsken och gjorde honnör med tummen. ”Som tjänsteman från Handsan hälsar jag er välkommen till hatthyllan Höjdhoppet. Ha så trevligt och gå inte för nära kanten!”
”Vänta lite!” ropade Happi innan handsken kommit utom hörhåll. ”Vet du var trädgårdshandskarna Plock och Pinn finns?”
”Du menar bröderna Klåfinger? Jodå, de håller till närmast väggen. Passa er bara om ni tänker gå dit, särskilt om de är jordiga. Då har de smutsiga affärer på gång. Busvissla i fingrarna om ni får problem. Jag finns till hands och kommer genast! ”
”Fast jag har inga fingrar att busvissla med. Inte Stympen heller.”
”Nä, jag ser det. Du liknar mer en vante och din kompis vet jag inte riktigt vad han liknar. Nå, men hojta i så fall då! Vi handskar tummar inte på säkerheten.”
Trädgårdshandskarna Plock och Pinn bodde på några tidningar i hatthyllans innersta hörn. Deras enda grannar var några hoprullade paraplyer som sov när det inte regnade. Den översta tidningens gulfläckiga framsida berättade att nån som hette Pålle Pulver hade vunnit Mello förra året. Fast det året var inte ens förra året längre. Mitt i ansiktet på Pålle Pulver låg några jordhögar och lite torkade rötter av ogräs. Från hyllan ovanför hängde en skylt.
'Bröderna Klåfinger,
Lägger sig i. Lägger sig av.
Tar allt. Tar alla jobb'.
Nån snarkade inne i tidningens TV-bilaga. Happi gick försiktigt närmare, och Stympen rullade efter.
”Vad vill ni?” frågade en handske som satt lutad mot väggen. Han rensade en kantarell, medan han tuggade ett granbarr i mungipan. De hade inte sett honom eftersom han nästan hade samma smutsgula färg som tidningen. Happi blev så överraskad att hon glömde vara försiktig.
”Är ni handskarna som tagit min syster Tornio?” sa hon.
Pinn spottade ut barret. Han kliade sig i tumvecket med kantarellen och stirrade på henne.
”Vad skulle vi med en strumpa till häruppe? Brukar inte ni vara på golvet?”
”Ni tog ju mig för att tvätta däcket Rulle i Utomhuset!” sa Happi.
Hon kände sig fortfarande ilsken vid tanken. Nu hördes snarkningarna inte längre. TV-tidningens översta blad veks åt sidan och den andra handsken satte sig upp. Han hette Plock. Han liknade sin bror, men var skrynkligare och hade en glipa där sömmen släppt på pekfingret. Dessutom var han vit av målarfärg på handryggen.
”Hör på, vi lyder bara order”, sa han. ”Vi jobbar ju åt händerna. Händerna har inte sagt åt oss att ta nån strumpa. Alltså har vi inte tagit nån strumpa.”
”Fast det var ju ni som fångade mig i alla fall. Det var inte händerna!”
Trädgårdshandskarna såg på varandra. Sen flabbade de.
”Lyssna tjejen! Alla vet att ni är lite dumma i sulan därnere på golvet. Men nog fattar du att fötterna går omkring med dig och inte tvärtom?”
”Så är det inte alls!” skrek Happi. ”Fötter kan inte tänka!”
”Nä, fötterna kanske inte tänker, men det är fortfarande inte vi kläder som bestämmer. Händerna och fötterna sitter ihop med huvuden. Det är huvudena som bestämmer. Tillsammans med händer och fötter kallas de för människor. Fast egentligen finns det två sorter, människor och kvinniskor. Det är säkert en människa som tagit din syster. Då kan du lika gärna glömma henne.”
”Ni ljuger! Jag bestämmer vart jag går och inte fötterna! Jag har bestämt mig för att hitta Tornio, och sen struntar jag i vart fötterna vill gå!”
Plock och Pinn skrattade igen.
”Du har riv i ränderna och klös i kardan, tjejen. Sån't gillar vi! Lycka till när du letar! Säg till om du behöver hjälp! Vi kan lite av varje”, sa Plock.
”Fast jag kan inte betala er nåt.”
”Nä, men vem vet? Vi kanske snart behöver din hjälp tillbaka.”
”Jag ska minsann gå och prata med de där huvudena som bestämmer!” sa Happi.
Hon tänkte så det knakade i sömmarna.
”Det är ingen bra idé. Man kan inte att prata med huvuden”, svarade Pinn. ”De fattar inte att vi kläder lever. Ännu mindre fattar de att vi pratar.”
Han tittade upp.
”Hörru Kepa! Du som brukar sitta på huvuden, visst är det som jag säger?”
Nu märkte Happi att en skärmmössa av grårutigt ylletyg kikade ner på dem från överhyllan. Den verkade blyg. Ändå kunde den inte sluta titta utan sneglade lite i smyg på dem under skärmen.
”Är du verkligen en strumpa?” frågade kepsen. ”Jag har hört så mycket om golvet. Kan du inte berätta lite hur det är där nere?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar