3 – Singelstrumpan

I Ensamma strumpors låda var det likadant som förut. Ingen hade sett Tornio medan Happi varit i Utomhuset. Det gjorde henne ledsen igen. Grådask blev däremot upplivad och ville prata mer om världens elände, men en stödstrumpa sa åt henne att lämna Happi ifred.

Vid det här laget hade morgonen flyttat från tvättrummets fönster. Lagom till lunch vaknade Nattluddarna. Det var kläder som somnat sent på natten och sovit längre än de andra. En av dem var Trashanken, som ingen riktig visste vad han varit för plagg. Bredvid honom låg den vrängde och vrånge Tåström. Han hade haft värmeslingor i tyget som ung. Numera spretade bara några kraftlösa koppartrådar ut tyget. En sidenscarf fladdrade omkring utan att minnas vad han hette eller hur han ens hamnat i lådan. Sist av alla vaknade den vackra nylonstrumpan Fala Bella. Hon stannade alltid uppe sent eftersom hon var av sorten Stay up, som betyder just det. Högst uppe på skaftet hade hon spets på utsidan och lite klibbigt gummi på insidan för att inte hasa ner.

Det gick många berättelser om Fala Bella. Man sa att hennes parstrumpa satt insydd i fängelse. Han hade visst varit på en rånares ansikte under ett bankrån, fast Bella själv pratade aldrig om saken. Vissa kläder påstod att Fala Bella suttit på ett ben i en film som barnstrumpor inte ens fick se. Ett tag hade hon också varit sångerska i gruppen Strumpebandet. Men hon slutade när den berömda fotbollsspelaren Guldfot friade till henne. Nåt bröllop blev det aldrig. Fala Bella hade istället rymt med Guldfots sportsocka Ronessi. Båda två hade hamnat i Ensamma strumpors låda, trots att de egentligen inte var ensamma på riktigt utan bara lite udda.

Happi hängde deppig över lådans kant. Fala Bella kravlade upp bredvid henne, nyvaken, skrynklig och hålfotad. På bänken utanför joxade Ronessi redan med trasan under sitt morgonpass. Sen ledsnade trasan och sparkade tillbaka. Då kastade sig fotbollsstrumpan på marken, skrek och sprattlade som om han höll på att dö.

”Kan inte du fixa lite fika åt mig, älskling?” ropade Bella. ”Jag behöver nåt att skölja halsen med.”

Ronessi studsade genast upp och såg inte alls skadad ut längre.

”Ska bli, lilla strumpan!” sa han och hoppade iväg mot stringhyllan på väggen.

Fala Bella drog några maskor rätt och krafsade bort lite nagellack som fastnat på tån.

”Värst vad du ser dyster ut då, flicka” sa hon och sneglade på Happi. ”Blev det en sen natt för dig också?”

”Nä, men min syster Tornio har försvunnit.”

”Man kan aldrig lita på knästrumpor”, fnyste Bella. ”Än vill de upp på låret. Än glider de ner på vaden. Följ du med mig istället, så ska vi snart hitta nån bättre åt dig! Jag ska bara ta lite morgonfika först.”

Happi ville förklara att Tornio var hennes syster, inte nån flickvän och heller ingen knästrumpa. Fast hon tordes inte säga emot. Dessutom var hon glad över sällskap eftersom hon kände sig ensam.

Ronessi kom tillbaka med sköljmedel i en fingerborg åt Fala Bella. Medan fästmön drack kråmade sig sportstrumpan framför flickorna. Han stretchade tyget med maskor som var färgglada och förstärkta på både längden och tvären. Ribbstickningens ränder svällde över vaden. Happi var ändå inte så imponerad. Hon såg att Ronessi hade siffran sjutton broderad på skaftet. Tornio hade ju en nia, men Happi trodde inte att Tornio nånsin hade spelat fotboll. Ronessi var dessutom just en knästrumpa, fast Fala Bella hade sagt att såna inte var att lita på.

”Hörru, vi måste hitta någon åt Happi!” sa nylonstrumpan sen hon hällt i sig sköljmedlet. ”Har du ingen matchande kompis, Ronessi? Nån som är snäll men ensam?”

”Det vete sjutton”, svarade fotbollsstrumpan och funderade.

”Nä, jag trodde väl det”, sa Fala Bella och viskade till Happi:
”Han vet aldrig sjutton. Det är därför han har fått det numret, fast inte ens det fattar han. Nåja, han är en goding och är bra på annat än att tänka.”

Happi tyckte det var lika bra att Ronessi inte kände nån ensam strumpa. Hon ville inte alls ha en pojkvän utan bara Tornio tillbaka. Dessutom var ju Tornio en flicka.

Men Fala Bella gav sig inte så lätt.

”Fortsätt hålla dig i form, lilla pusspåse. Snart blir det nattmangling igen!” ropade hon till Ronessi. ”Vi tjejer ska fixa kärleken!”

Fotbollsstrumpan hade börjat springa runt igen och kasta sig. Han tränade på den rätta, kränkta minen som kunde imponera på domarna.

”Ser det bra ut?”

”Du åker som en vante!” ropade Fala Bella tillbaka.

Sen började hon fundera på annat.

”Vi kan gå till klubben Elitstrumpan för att träffa nån åt dig”, tänkte hon högt. ”Nä förresten, där är kläderna alldeles för högfärdiga. Och singlarna på Svida om byter för ofta. Hemvävt blir lite tråkigt. Det får nog bli en dejt på Café Skontvätten för dig. Där är det snällt och du är ju inte särskilt framåt.”

”Vad är en dejt?” frågade Happi.

”Dejter? Det är på dejter som man blir ihop med nån”, svarade Fala Bella.

Happi visste inte vad hon skulle svara. Mest rodnade hon mellan ränderna.

En stund senare satt Happi och väntade vid ett litet bord i Café Skontvätten bakom tvättkorgen. Det var ingen slump att dejtingplatsen låg där. Då kunde blyga kläder låtsas att de egentligen bara råkat ramla ner bakom korgen på väg till tvätten. Happi var väldigt nervös. Men eftersom Fala Bella väntade utanför, så satt hon kvar. Hon tänkte artigt tacka nej till alla hon mötte. Sen kunde hon alltid säga att ingen haft rätt passform. Hon tänkte verkligen inte bli ihop med nån!

Café Skontvätten på riktigt

En herrstrumpa närmade sig hennes bord. Han sträckte på sömmarna och försökte kaxa upp sig. Kanske saktade han in lite, men gick sen förbi. Snart vände han om och kom tillbaka. Nu tittade han på Happi och stammade nynn-nynn-um-nynn. Sen rodnade han och skyndade iväg. Tredje gången tordes han inte heller stanna. Happi tyckte på sätt och vis att hon kände igenom honom, fast ändå inte. Han liknade en massa andra strumpor helt enkelt. Helt svart och utan mönster. Det enda ovanliga var solglasögonen. De behövdes egentligen inte eftersom det var ganska mörkt bakom tvättkorgen.

”Hej, jag heter Happi!” sa Happi när den svarta strumpan kom förbi för fjärde gången. Mest för att få det pinsamma överstökat.

Herrstrumpan blev stel som en krage och såg ut som att han tänkte springa sin väg. Sen suckade han och damp ner på stolen mitt emot henne. Han såg sig försiktigt omkring.

”Kan vi inte vänta med namn till vi känner varandra?”

Happi tyckte inte att det lät särskilt vänligt.

”Är du inte här för att träffa andra kläder då?” frågade hon lite stött.

”Ja, jo, jag vet inte riktigt”, svarade den svarta strumpan.

Han lutade sig fram och tittade stint på henne bakom solglasen. Happi antog i alla fall att han tittade på henne. Fast ögonen syntes inte.

”Du är väldigt färgglad!”

”Jo”, sa Happi som just inte fann nåt annat att säga.

”Jag gillar det!” sa herrstrumpan.

Han blinkade nog åt henne. Det ryckte i hans kind i alla fall, men det var svårt att riktigt veta.

”Jaha, det var ju trevligt.”

Sen blev det tyst en stund.
Och ganska pinsamt.

”Jag brukar inte gå till såna här ställen”, sa den svarta strumpan. ”Inte mina kompisar heller.”

”Vad bra, inte jag heller”, skyndade sig Happi att säga. ”Min syster Tornio har försvunnit. Nylonstrumpan Fala Bella tyckte att jag skulle gå hit. Hon är snäll, så jag ville inte göra henne ledsen.”

Mansstrumpan skrattade. Ett konstigt krax blev det.

”Är det roligt att min parstrumpa har förvunnit?” frågade Happi.

”Nä, så är klart det inte är roligt. Fast så där går det ju när man har en massa mönster och färger och rosetter och grejor”, sa den svarta strumpan. ”Kolla på mig! En enda färg. Inget extra. Jag är precis likadan som alla mina bröder. Om en av oss förvinner så tar man bara en annan till par. Vi i Jantelaget blir aldrig ensamma. Vi gör oss inte märkvärdiga. Vi är som strumpor är mest.”

”Jaha, fast jag har ju inte själv bestämt vilket mönster jag har!”

”Nä,” viskade svartstrumpan och lutade sig närmare. ”Fast man kan ju färga om sitt tyg så det blir svart! Vem vet? Då kanske vi kunde bli ett par.”

Herrstrumpan hade inga öron, för det har inte strumpor. Därför ramlade solglasögonen av när han böjde sig framåt. Genast kastade han sig på golvet för att hämta upp dem. Då såg Happi ner i skaftet där det stod 39.

Herrstrumpan kom upp igen, lätt fotsvettig. Han sneglade försiktigt runt sig. Happi undrade vad han var så rädd för.

”Du heter Trettionio, inte sant?” sa hon.

”Hur vet du det? Vem har skvallrat?” pep den svarta strumpan.

Han blev så rädd att han försökte resa sig. Fast eftersom han hade satt ner stolen på sin egen tå, så kom han ingen vart.

”Det står ju Trettionio i dig. Spelar det nån roll om jag vet vad du heter?”

”Du fattar ju inget!” väste strumpan. ”Mina bröder i Jantelaget skulle rulla ihop mig till en liten boll om jag avslöjade oss!”

”Så ni heter Trettionio allihopa?”

”Det har jag aldrig sagt! Det kanske vi inte alls gör! Trettionio är förresten bara storleken. Eller vi heter kanske Trettionio, men det har inte du med att göra!” ropade han.

Kläderna vid de andra borden började snegla. De undrade varför den svarta strumpan väsnades. Trettionio flinade dumt mot dem och försökte sen gömma sig genom att lägga servetten på huvudet. Då såg han förstås ännu konstigare ut.

”Synas och sticka ut!” gnällde han. ”Alltid granskas i sömmarna! Det är mycket bättre i lådan med mina bröder. Är man lik alla andra så blir man aldrig ensam. Rätt åt dig att du tappat din parsocka, ditt randiga skrakel! Det är bara fånigt att gå på dejt!”

”Men hördu du”, sa Happi och tog Trettionios resår i sin för att han skulle sluta vifta omkring med den.

”Varför är du själv här, om du har det så bra bland dina likadana bröder?”

Herrstrumpan bleknade så svart han var. Han försökte spänna upp sitt tyg. Sen föll han ihop till ett skrynkel.

”Jag längtar efter lite färg”, viskade han. ”Det blir så tråkigt när alla ser likadana ut.”

Han la bort solglasögonen eftersom de ändå inte ville sitta kvar. Båda blev blyga för varandras blickar. De tittade på sina grannar istället. En oanvänd strumpa med prislappen kvar tåflörtade med den stoppade linnesockan mitt emot. Vid ett annat bord försökte en gummigalosch förklara för sin dejt att hon inte längre visste om hon var en sko eller en strumpa. Intill tvättkorgens vägg satt en luddig, rosa gumma, stickad av angora. Hon brukade gå till Skontvättens café varje dag för att titta på ungdomarna och den vackra kärleken. Hon log mot alla.

”Ibland drömmer jag om att dansa folkdans i en sko med spännen och ha strumpeband med tofsar”, sa Trettionio.

”Jag tror att det skulle klä dig jättebra”, sa Happi. ”Röda tofsar ska det vara! Om du börjar dansa så lovar jag att komma och titta.”

”Nähä?”

”Jo, det är klart! Annars skulle jag inte säga det.”

”Du är snäll!” sa herrstrumpan och vågade se Happi i ögonen. ”Ledsen om jag var elak förut. Jag hoppas att du hittar din syster Tornio. Annars vet du var jag finns. I Jantelagets byrå alltså.”

Han klappade henne försiktigt på skaftet och reste sig sen.

”Nu måste jag gå hem innan nån undrar. Det var kul att prata i alla fall! Vi ses!”

Han försökte rycka åt sig tån några gånger. Sen hjälpte Happi honom att lyfta på stolen så att han kom loss.

”Vi ses på folkdansen!” ropade han när han gick.

Happi satt kvar en stund och drog i sina trådar medan hon funderade.

”Är det ledigt här?” frågade en röst.

En korvig tubsocka rodnade mot henne.

”Jadå”, svarade Happi. ”Fast jag ska precis gå.”

Tubsockan hade tydligen redan bestämt sig och satte sig ändå. Han pustade och verkade nästan vimmelkantig. Kanske hade han sprungit. Happi hörde honom beställa soda av serveringsförklädet. Sen reste hon sig. Tubsockan blev förvirrad. Han tog Happis sugrör och satte det i en maska vid sidan av munnen.

Fala Bella väntade utanför Café Skontvätt. Hon var så laddad med nyfikenhet att nylonet blixtrade av elektriska gnistor.

”Nå?”

”Jo, det var kul”, svarade Happi.

Sen tog hon mod till sig. ”Fast jag vill inte ha nån dejt. Jag vill leta rätt på Tornio!”

”Det var nog det jag trodde”, svarade nylonstrumpan.

Hon verkade inte arg det allra minsta.

”Då finns det bara en sak att göra. Vi måste hälsa på min gamle pojkvän Vildesmed.”