Vildesmeds kontor visade sig vara ett kyffe på klädkammarens fönsterbräda. Det låg inklämt bakom lådan med tidningar. På dörren hade skon klistrat upp Vildesmeds detektivbyrå med bokstäver klippta ur tidningarna. Skon låste upp och gick direkt fram till fönstret. Han drog för persiennerna eftersom det var väldigt ljust.
”Häftigt plejs!” sa Fala Bella och torkade lite damm från skrivbordet. ”Måste vara skönt att jobba ensam och slippa alla besvärliga polischefer!”
”Vad gör du här?” frågade skon. ”Behöver du pengar?”
Han undvek att titta på nylonstrumpan. Happi la märke till små svettdroppar på hans plös.
”Vadå? Får man inte hälsa på sina gamla bekanta?” skrattade Bella.
”Så lät det inte sist vi sågs. Behöver du nånstans att sova? Har de lagt ner baletten, kanske?”
”Men vad du är misstänksam, din gamle toffel! Vi är ju kunder, ju. Lilla Happi här har blivit av med sin syster.”
Vildesmed såg på den lilla färgglada strumpan som om han upptäckte henne först nu.
”Vänta nu, det var du som var i Vita huset!”
Happi nickade blygt.
”Kan du betala för jobbet?”
”Hör på nu, Löken! Rick Rock är skyldig mig några tjänster”, sa Fala Bella. ”Du har säkert lånat pengar av honom. Jag kan nästan lova att Rick stryker en del av din skuld om du hjälper oss istället.”
”Och vad har du med den här saken att göra, Bella?”
Nylonstrumpan ryckte på anklarna.
”Vi strumpor är faktiskt inte lika hårdhudade som din sort. Vi skor oss inte. Dessutom är alla damstrumpor systrar.”
Vildesmed såg misstänksamt på henne. Snart rodnade han och fick slå ner blicken.
”Okej då, men jag lovar inget! Vad är det som har hänt?”
Nylonstrumpan tecknade åt Happi, som blygt berättade om tvättfesten kvällen innan. Och hur Tornio varit spårlöst försvunnen på morgonen.
”Inga skumma typer som varit nyfikna?” frågade Vildesmed. ”Har du sett fingeravtryck eller fotspår eller så? Alla detaljer kan vara viktiga! Särskilt konstiga småsaker.”
”Nää …,” svarade Happi, ”fast …”
”Ja?”
Både Fala Bella och Vildesmed stirrade på henne. Happi rodnade mellan ränderna.
”Det var en strumpa som ville träffa mig i morse”, sa hon. ”Han var lite konstig faktiskt.”
”En mystisk herrstrumpa dyker alltså upp från ingenstans”, sa Vildesmed. Detektiven tuggade på sin ena skorem medan han skrev i ett anteckningsblock.
”Nu tänker han”, viskade Bella.
”Va?”
”Nej, det var inget. Skriv på du!”
”Jaha, där ser man. Just vad jag trodde”, fortsatte skon.
Han kringlade dit ett stort frågetecken med pennan. ”Den där nyfikna strumpan, har du sett honom tidigare? Kan du beskriva hur han såg ut?”
”Nä, jo, han såg ut som strumpor gör mest. Fast han hade solglasögon …”
”Solglasögon, säger du? Ytterst misstänkt!”
”Mycket skumt!” nickade Bella.
Hon hade blivit lite upphetsad av polisarbetet.
”Sen var han helt svart och ganska tunn. Jag tror att tyget var av syntet.”
”Inte bomull eller ylle, alltså?”
”Nä.”
”Var han stram eller gick det att sträcka honom?” frågade Fala Bella.
Hon drog ut sig själv till dubbla längden för att visa vad hon menade. Vildesmed himlade med ögonen och knuffade fram hatten på plösen. Han tålde inte att andra la sig i hans utredningar.
”Det vet jag inte”, svarade Happi. ”Jag drog aldrig i honom. Fast det stod Trettionio i hans skaft. Det kommer jag ihåg nu! Han sa att han har många bröder som alla heter Trettionio.”
”Aha, en av Jantelaget!” ropade Vildesmed. ”Där har vi de skyldiga! Fallet är klart som en korvad strumpa! Ogillade han kanske färger och mönster också?”
”Jo, precis så sa han! Han menade att om alla strumpor var lika så skulle ingen behöva bli ensam.”
”Fallet är så gott som löst!” sa Vildesmed nöjt. ”Du hade tur, flicka! Jag är ganska säker på att den där svarta strumpan tänkte röva bort dig också. Jag minns ett fall i Svartbäcken. Jantelaget gav bort ett par julstrumpor med renar broderade på skaftet till en insamling. Vi lyckades hitta dem precis innan de skickades till barfotingarna på Barbados.”
Han började vanka fram och tillbaka i tankar. Sulan klapprade mot fönsterbrädet.
”Tror ni att de skickat Tornio till Barbados?” frågade Happi olyckligt.
”Knappast”, svarade Vildesmed. ”De vill nog ha ett jämnt par först. Men man kan aldrig veta. Vi måste handla snabbt! Det gäller att ta sig in i Jantelagets byrålåda. Vi måste leta efter din vän utan att de blir misstänksamma. Frågan är bara hur vi ska komma in.”
”Kan vi inte bara knacka på?”
”Nä, då anar de ju att vi är dem på spåren. De släpper ändå bara in varandra och går sällan ut. Det enda som intresserar dem utanför lådan är fotboll.”
”Då har jag en idé!” sa Fala Bella nöjt.
Nylonstrumpan gick tillbaka till tvättrummet för att hämta hjälp. Under tiden tog Vildesmed och Happi en tramp till vardagsrummet. Där stod den öppna spisen, ett ödsligt och skrämmande skåp med järnportar. Fyllt med sot och aska. Vildesmed hade varit där flera gånger som polis för att leta bevis. Han ville inte berätta vad han hittat, bara att det varit otäckt. De flesta undvek platsen. Bara några tjocka handskar från brandkåren gick dit. De ryckte ut med sin eldgaffel så snart det brann. Nu drog Vildesmed med sig Happi in i den kalla spisen. Han rullade omkring dem båda två tills de var alldeles svarta av sot. Happi vågade inte protestera fast hon var rädd.
”Så där ja! Nu ska nog Jantelaget tro att du är en av dem”, sa Vildesmed.
Askan yrde runt dem. Happi fick torka sot ur ögonen. När hon tittade efter så syntes varken ränder eller ord på henne längre.
”Var inte orolig”, sa Vildesmed. ”Det här är lätt att tvätta bort igen. Inte alls som olja eller klister.”
De lämnade en svart rand av sot efter sig på mattorna när de gick därifrån. Det gjorde inget, sa skon. Spåret av smuts skulle snart locka ut dammsugaren för att äta upp det. Happi blev nervös när Vildesmed nämnde dammsugaren. Tornio hade berättat att den var ett odjur som kunde sluka en strumpa i ett nafs. Men Vildesmed förklarade att dammsugaren inte alls var ond. Den var bara hungrig hela tiden. Han hade själv förlorat en innersula till den. Dammsugaren åt helt enkelt allt som kom i närheten. Man fick se till att knyta sina snören och hålla sig undan.
Fala Bella kom tillbaka i sällskap med Ronessi. Nån timme senare gick tre märkliga plagg in i sovrummet där svartstrumpornas byrå stod. Byrån hade blivit Jantelagets borg, eftersom de flesta andra strumpor bara flyttade mellan foten, smutskorgen och tvättmaskinen. Svartstrumporna var så många att ingen annan ändå fick plats i byrån längre. Två av lådorna tillhörde visserligen kalsongerna, fast de var så blyga att man sällan såg dem. Tornio hade berättat att kalsongerna satt på fötter som inte liknade några andra. Själva ville de aldrig prata om saken. Några i Jantelaget tyckte att man skulle kasta ut underkläderna. De påstod att kalsonger luktar illa. De sa att underkläder inte hörde hemma i byrån, eftersom strumporna kommit dit först. Andra tyckte istället att kalsongerna var mjuka och vänliga och inte störde nån. De kunde gott få stanna.
 |
| Jantelagets byrå på riktigt |
I täten gick fotbollsstrumpan Ronessi. Han vinkade åt de svarta strumpor som hängde på vakt ut ur största byrålådan. De blev alldeles på tårna av iver, eftersom de hängt på tork i TV-rummet och sett Ronessi spela. Snart vällde hela Jantelaget fram ur byrån. Alla ville de fråga hur man blev fotbollsstrumpa. Och hur var det egentligen att springa med dobbar under fötterna?
Många ville bli stämplade på tårna som autograf. Vildesmed låtsades vara Ronessis livvakt och knuffade bort några alltför närgångna. Han hade för syns skull beväpnat sig med en sprättkniv, och satt skohorn på hatten Fedora för att sätta sig i respekt. Dessutom hade han ringt ett par gamla stövelknektar från polistiden. De väntade i korridoren för att kallas in om det blev bråk. Happi gick bakom Ronessi och Vildesmed. Ingen märkte henne i uppståndelsen, eftersom hon med sotet liknade alla andra svarta strumpor i rummet. Fala Bella hade fått stanna kvar i korridoren med stövelknektarna. Ingen skulle ändå tro att hon var från Jantelaget. Inte ens om hon rullade sig i sot.
Jantelagets ledare kallades för byråchefen. Han hade små guldtrådar på skaftet. Trådarna var inte alls nåt mönster, det förklarade han ofta. Trådarna var bara ditsatta för att visa vem som bestämde. Han var inte märkvärdig, utan lik alla andra svarta strumpor. Rentav lite mer lik. I skaftet hade han siffrorna trettionio som alla andra i Jantelaget. Fast kallade man honom det så blev han sur.
”Mitt namn uttalas faktiskt Tre Nio”, sa han.
Nu kom byråchefen fram och skakade tå med Ronessi. Han berättade att han själv spelat fotboll som nysydd. Sen hade han valt att ta större ansvar för byrån istället för att leka.
Ronessi hade burit med sig sin trasa. Den var hopknuten till en liten boll och kom från en boxningssäck. Fick den inte sparkar och slag varje dag så blev den inte nöjd. När Ronessi började joxa med trasan, så fick hela Jantelaget fotsvett av upphetsning. Då passade Happi på att klättra uppför byrån för att leta efter Tornio.
”Ska du inte titta på fotbollen?” frågade en av vakterna.
”Nä, jag fick nåt om bakfoten och mår lite illa”, svarade Happi.
Sen slank hon in genom springan till nedersta lådan. Ronessi visade samtidigt en cykelspark som fick vakterna att jubla. Ingen brydde sig längre om Happi.
Lådan där hon hamnat var nästan tom. Där fanns bara en handfull byxknappar och några lösa tyglappar som alla var svarta. De viftade dumt med hörnen när hon frågade om de sett en färgglad strumpa. Tydligen visste de inte ens att det fanns andra färger än svart. I lådan ovanför hittade Happi inget alls. Den tredje lådan innehöll en kartong med spik. Jantestrumporna ville gärna få bort den, men orkade inte lyfta ut den. En spik stack rakt ut genom kartongens papp, och en av Jantelagets strumpor hade fastnat på spetsen.
”Snälle bror, kan du hjälpa mig loss? Jag vill också se på fotboll”, ropade strumpan.
Happi tvekade. Hon visste inte hur bra förklädnaden fungerade på nära håll. Samtidigt tyckte hon synd om strumpan som satt fast. Hon försökte korva ihop sig lite och gick sen dit.
”Aj, ta det lite försiktigt” sa den svarta strumpan när hon undersökte spiken.
”Men du får sluta att dra åt andra hållet!” svarade Happi. ”Slappna av!”
”Det är inte så lätt, faktiskt. Sitt fast själv, så får du se hur kul det är!”
Hon lirkade med maskorna. Då ryckte jantestrumpan till igen, så att Happi tappade balansen och ramlade mot lådans papp. Kartongen blev alldeles smutsig av sot. Samtidigt kom lite av Happis röda ränder fram.
”Men det är ju du!” ropade den svarta strumpan.
”Va? Vem då? Jag? Nädå, det är det inte alls!”
”Det är ju du från dejten på Café Skontvätten. Känner du inte igen mig?”
Jantestrumpan halade fram ett par solglasögon och satte dem på sig.
”Trettionio?” sa Happi.
”Javisst! Vad gör du här i vår byrålåda? Varför är du så smutsig?”
”Jag bara hälsar på. Jag måste gå nu”, svarade Happi.
”Men hjälp mig loss då!”
”Ja, ja, sitt still i så fall! Sen måste jag faktiskt sticka.”
Hon lirkade med strumpans maskor. Trettionio satt mest och tittade på henne. Happi förstod inte riktigt varför. Plötsligt hördes en röst från lådans kant.
”Vad pågår egentligen här?”
Det var byråchefen Tre Nio. Han hade blivit sorgsen när han tänkt på hur kul det var med fotboll. Själv fick han ju aldrig spela längre, och därför hade han gått hem till lådan.
Snart gick det larm om inkräktare i sovrummet. Jantelagets strumpor tittade förvånat runt sig och vaknade upp ur sin förtrollning. Ronessi förstod att uppvisningen var slut. Han stoppade ner trasan i sina tår, där den genast somnade. Allting var förvirrat tills byråchefen kom gående med Happi fastsatt i en klädnypa. En del av hennes sot hade han torkat bort med en näsduk. Orden Happi Happa syntes tydligt.
”Ni har lurat oss! Allt var bara bluff för att ni skulle smyga in och stjäla våra spikar. Det räckte inte med dobbar på skorna. Ni ville göra spikskor, inte sant? Hur kan en berömd fotbollsstrumpa sjunka så lågt att han luras.”
”Du har inte spelat så mycket boll, va?” flinade Ronessi.
”Ta det lugnt nu bara!” ropade Vildesmed. ”Ni är alla misstänkta för att ha klädnypat en strumpa som heter Tornio. Lika bra att ni erkänner. Ni kan släppa både henne och Happi på en gång!”
Han stampade tre gånger i golvet. Då klev stövelknektarna in från korridoren. De var stora och tatuerade i träet med brännjärn. Tuffingar sågade ur solid ek som man inte muckade med i första taget. Deras klykor bar ärr efter pjäxor och kängor med klackjärn. Några sladdriga strumpor var de inte rädda för. Sen fick de vara hur många som helst.
”Skulle vi ha fångat en annan strumpa? Det var det dummaste jag hört!” svarade byråchefen. ”Varför i all sin dar skulle vi göra det? Ni försöker bara svärta ner oss med ert äckliga sot!”
”Har ni alibi? Var höll ni hus när tvättmaskinen stannade igår kväll?”
”Var vi höll hus? Vi låg i våra lådor förstås! Vi ligger alltid i våra lådor.”
”Vi hade tråkigt”, ropade nån. ”Vi har alltid tråkigt.”
”Finns det vittnen på att ni låg i lådorna?”
”Jaaa, vi är alla vittnen!” ropade jantestrumporna med en röst.
”Jag har kikat i deras lådor. Tornio finns inte där”, pep Happi, där hon hängde i klädnypan.
”Ni kunde väl bara ha knackat på om ni ville titta in?” sa byråchefen. ”Vi hade klädråd i morse. Vi tänkte bjuda hit lite färglada strumpor som omväxling. Trettionio var på dejt och det var tydligen riktigt trevligt. Vi bestämde att vi ska ha lite roligare i byrån. Några vill starta en särskild dag för udda strumpor, där alla kan känna sig välkomna. Andra vill gömma sig i en resväska och se världen. En del vill åka karusell igen, som när vi var små barnstrumpor. Det finns tydligen en lekpark i närheten.”
”Hmm,” sa Vildesmed. Han krafsade sina ditsatta skohorn så att de lossnade.
”Vi hjälper gärna till och letar om en strumpa har försvunnit”, sa byråchefen. ”Har ni frågat Mohäran, förresten?”
”Mohäran? Du menar den gamla ytterrocken? Varför skulle vi prata med henne?”
”Mohäran vet ju allt. Hon tittar på nätet hela tiden. Hon kan säkert efterlysa er strumpa där.”
”Hmm, sa Vildesmed på nytt och krafsade lite till.
”Nu tänker han igen”, viskade Fala Bella som kommit in från korridoren. ”Han är så söt när han tänker.”
”Va?”
”Inget alls! Fundera på du, Löken!”
|
| Illustrationer: Ebba Palmstierna |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar