Happi satte sig på hatthyllans kant och dinglade med tån. Hon suckade. Trädgårdshandskarna visste alltså inte heller nåt om Tornio. Strumpan började fundera över hur hon skulle komma ner till golvet igen. Ett hundkoppel hängde från underhyllan, fast det räckte inte ner till golvet att klättra på. Ändå måste ju kläderna häruppe också ta sig ner ibland! Hon reste sig för att leta efter en väg. Kepsen Kepa följde efter henne. Han tjatade med sina frågor om strumpornas liv.
”Har jag fattat rätt alltså? Ni strumpor går med öppningen uppåt istället för neråt. Blir ni inte alldeles snurriga då?”
”Nä, vi är ju sydda så från början?” svarade Happi med en suck.
Närmare dörren låg en klädkatalog under en hopringlad halsduk. Det var så långt på hyllan man kunde komma åt det hållet utan att ramla ner. Katalogens sidor såg glansiga och färgglada ut. Happi blev nyfiken och bad halsduken slingra sig undan.
”Det tänker jag inte alls göra! Du ser väl att det står Mode på katalogen?” sa halsduken högtidligt. Han var stickad i ett grönt och brunt mönster.
”Så står det för att det här är gudinnan Modes heliga bok! Hennes katalog är full av spådomar. Där står till exempel hur kläderna kommer att se ut nästa år. Och man kan trolla hit kläderna med katalogens hjälp. Jag vaktar den åt hennes småpåvar. Bara de upphöjda får läsa i Modes katalog.”
”Men jag är väldigt upphöjd!” svarade Happi. ”Jag har flugit genom luften ända nerifrån golvet.”
”Det var nog inte så småpåvarna menade”, sa halsduken surt och stramade åt sig över katalogen. Ändå fladdrade fransarna lite osäkert.
”Man måste vara noga utvald och ha blivit godkänd i prov också.”
”Titta här då!” sa Happi. Hon vände upp den lilla lappen hon hade på insidan. Där stod det att hon var av utvald bomull och ekologiskt godkänd.
”Ja, ja, du är faktiskt jobbigare än en hel höststorm”, klagade halsduken. ”Läs i katalogen då! Men om småpåvarna blir arga så får du själv prata med dem!”
Halsduken ringlade undan, ringlade ihop och somnade. Egentligen var den glad över att slippa vakta för den behövde vila innan vintern.
Katalogen var utskickad av en postorderfirma. Happi bläddrade förbi bilder på byxor, underkläder och kappor tills hon kom till strumporna. Hon hittade inga par som liknade henne själv och Tornio. De var alltså precis så speciella som Tornio alltid sagt.
”Så ni strumpor hänger alltså upp och ner”, sa kepsen Kepa.
Han nickade som om det var svårt att tro.
”Ramlar ni inte av hela tiden då?”
”Va? Nä, vi har ju resårer”, svarade Happi.
Hon slog ihop katalogen. På framsidan fanns alla sorters kläder på samma bild. Happi undrade om det där konstiga som stack fram ur ärmar, ben och kragar kunde vara människor. Hon hade inte tänkt så mycket på dem tidigare, utan tagit köttsakerna för nån slags svampar. Högst uppe på bilden satt en mössa. Den lurviga klumpen under mössan borde alltså vara ett huvud. Happi kände bara obehag när hon tittade. Plock och Pinn hade sagt att det var huvudena som bestämde. Hon kände en idé krafsa i tankarna för att komma ut och försökte vrida och vända på den. Ändå var idén lika formlös som ett tuggummi under en skosula.
”Resårer, säger du? Va smart! Är resårer ungefär som ett spänne i nacken, då?” frågade Kepa.
Han kikade i smyg på strumpans häl för att se om det fanns nåt spänne där. Happi blev plötsligt väldigt trött på honom.
”Hörru du, du är ju väldigt nyfiken på strumpor. Så varför följer du inte med ner till golvet och ser hur vi har det?”
Kepsen blev så paff att skärmen floppade ner.
”Till golvet? Skulle jag följa med ner till golvet?” sa han. ”Menar du det?”
”Ja, det är klart att du får! Alla är välkomna på golvet. Jag vet inte hur vi ska komma ner bara.”
”Jamen den saken är enkel”, sa Kepa. ”Häng med!”
Han skyndade iväg, så upphetsad att han hjulade fram. Skärmen frasade varje gång den kom underst. Snart var de tillbaka hos bröderna Klåfinger.
”Det var snabbt! Har ni redan hittat din kompis?” frågade handsken Pinn och nöp av en bit kantarell.
”Nä, men jag har en idé. Jag vet bara inte riktigt vilken idé”, svarade Happi.
Kepsen Kepa släpade fram ett av de hopfällda paraplyerna till hatthyllans kant.
”Sådär, nu håller vi bara fast i skaftet. Sen hoppar vi!”
”Hoppar? Men det är ju jättehögt!”
”Du får lita på mig”, sa kepsen.
Det gjorde väl Happi inte sådär väldigt mycket, men vad hade hon för val? Hon stoppade ner Stympen i sig så att han inte skulle komma bort. Sen greppade hon motvilligt paraplyskaftet. Innan hon hann fråga mer skuttade Kepa ut i fria rymden med både paraply och strumpa.
De föll väldigt snabbt. Happi skrek. Men Kepa tryckte på en knapp som satt på paraplyets skaft. Det fjongade till och paraplyet blev jättestort över dem. Snart seglade de sakta ner genom hallen. Tidningshyllan kom farligt nära på vägen ner, men då flaxade kepsen med skärmen så att de styrde undan.
”Har du hoppat paraply många gånger?” frågade Happi.
”Nä, det här är första gången”, skrattade Kepa. ”Fast alla mössor och hattar är vana vid vindar. Det går nog bra, tänkte jag. Vi mössor har det i fodret.”
De gjorde en perfekt landning på hallmattan. Kepa fällde ihop paraplyet innan det hann rulla iväg. Det blåste inte så ofta i Innehuset, men kepsen sa att man alltid gjorde så med paraplyer.
”Wow, så det här är alltså golvet!” sa han sen, och kände försiktigt på mattan under sig.
”Jag blir alldeles våt i svettbandet. Så vackert det är! Och man kan stå på det!”
”Jo, golv är liksom till för att stå på”, svarade Happi.
Hon halade fram Stympen igen. Båda var fortfarande vimmelkantiga efter flygfärden.
”Du är en snäll strumpa”, sa Kepa. ”Och du är en väldigt bra vän. Jag vill berätta en hemlighet för dig! Får jag det? Det är nåt jag aldrig vågat säga till nån annan.”
Mössan letade mod att fortsätta.
”Jag har alltid känt mig som en strumpa”, sa han sen.
Han sneglade på Happi för att se om hon tänkte skratta. Knoppen uppe på mössan rodnade. ”Nu tänker jag äntligen vara en strumpa. Tror du jag kan passa på nån fot?”
Happi blev väldigt förvånad. Hon visste inte riktigt vad hon skulle svara.
”Ja, jo, kanske på en elefant då?” sa hon. ”Vi kan väl gå in i tvättrummet och prata med de andra?”
”Finns det elefanter i tvättrummet?” frågade Kepa.
Det fanns inga elefanter i tvättrummet. Istället satt papegojan Scarlatti av Stockholm och drack ur den blå blomkannan igen. Han hade fått smak på chips i öppna bilar. Faktiskt åt han inte så mycket annat längre. Därför var han törstig nästan jämt och kom ofta tillbaka till tvättrummet för att dricka. Grådask och Gummigumman stod på golvet nedanför och tittade på honom.
”Vilken vacker fågel. Han är så fri!” sa stöveln. ”Tänk att sväva på himlen istället för att klafsa i leran på marken! Det påminner om när jag jobbade i en hönsgård, fast där var alla fåglar instängda. De kunde inte flyga heller. Bara flaxa på marken.”
”Jo, nog är han fri”, svarade raggsockan. ”Fast snart blir det vinter och då fryser han ihjäl. Så går det när man försöker göra sig märkvärdig! Fåglar av hans sort kommer från varmare länder. Där använder ingen yllesockor. Han hade varit tryggare om han stannat i sin bur.”
”Kanske det”, sa Gummigumman. ”Fast jag skulle hellre vara fri en sommar än sitta instängd under hela mitt liv. Jag ramlade av min fot i en fjällbäck en gång. Strömmen flöt iväg med mig. Det var den lyckligaste och friaste stunden i hela mitt liv!”
Scarlatti fick syn på Happi. Nu var han mätt på vatten och flög ner på golvet för att hälsa.
”Hejsan strumpan!”
”Hej fågeln! Har du det bra i Utomhuset?”
”Alldeles utmärkt!” svarade papegojan. ”Färgerna är fina nu på hösten. Det finns både röda och gula löv.”
”Passa på och njut av dem!” svarade Happi. Hon hade hört vad Grådask sagt om vintern, och funderade om hon skulle varna papegojan för kölden. Fast han skulle nog inte återvända till sin bur ändå.”
”Berättade jag att jag såg din syster Tornio i Utomhuset?” sa Scarlatti.
”Nä, nu har vi inga misstänkta längre, så jag vet inte … ”, svarade Happi.
Sen ramlade fågelns ord in genom öronen.
”Vad sa du?”
”Jag såg Tornio igår”, svarade Scarlatti.
”Va? Var då?”
”I en skåpbil en bit härifrån. Bilen hade väldigt goda chips som smakade gräslök. Jag minns den tydligt.”
”Men, men, pratade du med Tornio? Mår hon bra? var hon fånge?”
”Nä, jag pratade inte utan såg henne bara på håll. Hon var hos en människa. Jag har svurit på att aldrig flyga nära en människa igen, så det gjorde jag inte heller.”
”Och du är säker på att det var Tornio?”
”Jag svär vid min näbb!” sa Scarlatti.
Det var alltså en människa som tagit Tornio, precis som Plock och Pinn trodde! Happi blev varken rädd eller ledsen. Hon blev arg. Plötsligt klarnade hennes idé. Nu visste hon vad de skulle göra! Det var dags att prata med Vildesmed och de andra!
Kepsen Kepa stod med Grådask och Gummigumman på tvättrummets golv.
”Ni förstår, en mössa är alltid ensam eftersom det bara finns ett enda huvud. Strumpor och skor är ju två”, sa mössan. ”Tänk att få sitta med nån på ett par händer eller fötter.”
”Jo du”, suckade raggsockan. ”Det var allt länge sen jag var ett par, fast jag är strumpa. Jag har bara lille Stympen jag. Han duger då inte till mycket. När vi var unga däremot, då brukade vi gå på tur i vildmarken med Gummigumman här.”
”Egentligen var du väl bara med på en enda skogspromenad?” sa stöveln. ”Sen fick du skavsår på hälen. Efter det har du mest hasat runt härinne på de där frusna gammelfötterna.”
”Du har rätt, min vän! Mitt liv har mest varit otacksamt slit.”
”Men vart tog din livskamrat vägen?” frågade kepsen.
”Jag vill inte prata om den skitstöveln”, sa Gummigumman.
”Åh, jag vill göra massor härnere på golvet!” fortsatte Kepa.
Han verkade inte alls bekymra sig om livet.
”Jag har skrivit en pjäs som heter Mössor och Människor. Den skulle jag vilja spela på en teater! Ni kan få vara med om ni vill!”
”Bevare mig väl! En teater också”, suckade Grådask. ”Sånt har man inte tid med. Nog vore det roligt, men vem släpper in en trasig raggsocka på en teater?”
Happi kom förbi. Hon var för ivrig för att stanna.
”Hörni, prata på ni, så kommer jag tillbaka snart! Har ni sett Ronessi och Vildesmed?”
De pekade åt lite olika håll, men Happi hade redan skyndat vidare.
Happi hittade fotbollsstrumpan. Han sopade som bäst rent utanför skokartongen med sin tå.
”Bra träning för tåfjuttarna”, sa han. ”Fala Bella känner sig lite sliten sen hon var superhjälte. Hon har somnat inne i kartongen.”
”Ronessi, jag behöver din hjälp!” sa Happi. ”Du är snabbast av alla här.”
”Jaha, jo, det är nog sant! Vad vill du jag ska göra då?”
”Vi måste kalla till ett klädråd i Mohärans garderob. Papegojan Scarlatti har sett Tornio hos en människa. Jag behöver hjälp för att att hämta tillbaka henne. Kan du springa runt och sätta upp lappar överallt. Finns det nåt att skriva på?”
”Jag såg några gamla kvitton i papperskorgen bredvid tvättmaskinen”, sa Ronessi.
”Bra! Vi hämtar dem. Och en bit kol att texta med från öppna spisen”, svarade Happi.
Tankarna snurrade i strumpans huvud, men nu snurrade alla åt samma håll. Snart skulle Tornio räddas!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar