Happi gick tillbaka till Lumpensten vid stallknuten. Hon berättade för sina vänner att Tornio inte alls var försvunnen. Hon hade själv rymt med dockteatern. En del blev sura när de hörde om saken, andra bara skrattade. Somliga blev glada över att Tornio hittats. Några blev nyfikna. Sen sa Happi att de måste hämta däcket Rulle utanför Inomhuset. Annars kunde inte teaterbilen köra till förskolan. Då skulle det inte bli nån föreställning till kvällen.
”Jag följer också med och hämtar däcket!” ropade Ella.
”Men Inomhuset är väldigt långt borta. Orkar du verkligen gå dit och sen tillbaka?” undrade Happi.
”Det är klart att jag gör! Jag är jättestark! Jag kan brotta ner båda mina pappor.”
Det var meningslöst att säga emot henne, fast huset kom inte närmare för det. Snart diskuterade alla hur de skulle ta sig dit. Efter en stund klappade handskarna Plock och Pinn i händerna för att få tyst.
”Vi har en idé som vi skulle vilja pröva”, sa de. ”Vi har läst om den i våra tidningar på hatthyllan.”
En liten stund senare var Lumpensten och Ella tillbaka vid hästhagen. Den nyfikna hästen Gullan kom snart fram, så att handskarna kunde hålla henne i slipsen. Nu berättade Plock och Pinn vad alla skulle göra. Efter några försök satt Lumpensten stadigt på hästens rygg med Ella framför sig. Grinden hade de lämnat öppen bakom sig. När handskarna försiktigt drog i slipsen travade Gullan ut ur hagen och bort längs stallbacken. Från hästens rygg såg de att Gummigumman fortfarande var hos Grådask utanför hagen. Papegojan Scarlatti hade också flugit ner för att se hur raggsockan mådde. Kläderna på hästen hann inte fråga hur det var ställt med henne, eftersom hästen ville fortsätta.
De red längs cykelbanan tillbaka till dagiset Kojan. Därifrån ledde ett spår av fågelskrämmans damm mot Inomhuset. De fortsatte tillbaka samma väg som de gått på morgonen. Lumpensten och Ella hoppade av hästen på framsidan där bilen stod parkerad. På bilen satt fyra nya däck, medan Rulle stod lutad mot häcken bredvid.
”Hej Rulle! Kan du vara däck åt teaterbilen Stolta Mari om du inte behövs här längre?” frågade Happi.
”Gärna det”, svarade däcket. ”Fast mitt hål var visst större än jag trodde. Jag vet inte om jag kan rulla. Det är nog kört för mig faktiskt.”
Nu såg de att Rulle var platt och nästan inte hade nån luft alls kvar. Däckets gummi hade spruckit i en reva på sidan, och revan var lika lång som en av handskarnas tummar. Alla funderade. En del kläder hade ledsnat på äventyr och ville tillbaka till Inomhusets värme. Lumpensten började dela upp sig i olika klädhögar. Ronessi sa att han snart hade en viktig match och måste träna. Fala Bella hade fått ett brev från den blå klänningen i klädkammaren. Klänningen undrade om de inte kunde plugga matte tillsammans. Det tyckte nylonstrumpan lät spännande, så hon stannade också kvar.
Happi funderade som bäst över hur de skulle laga Rulle. Då kom Jantelagets byråchef Tre Nio fram till henne.
”Vi har haft ett möte och röstat”, sa han. ”En del av oss längtar tillbaka till byrålådorna, men ganska många vill fortfarande ut i världen. Några vill åka karusell. Vi har ett förslag!”
”Jaha?”
”Jantelaget kunde krypa in i däcket och stoppa upp det. Då skulle det kunna rulla utan luft. De som ligger i däcket får ju på det sättet både se världen och åka karusell. Allt på en och samma gång!”
”Vilken bra idé!” sa Happi. ”Men är ni så många att det räcker för att fylla Rulles insida?”
”Nä, fast ganska många av trasorna från fågelskrämman vill också följa med. De är trötta på att sova i förrådet under vintrarna.”
Sagt och gjort. Rulle glipade med sin reva så gott han kunde, och de svarta strumporna kravlade in i honom på rad. Det såg nästan ut som att han åt en lång lakritsrem som aldrig tog slut. Sen fyllde stoppningen från fågelskrämman på med det som fattades. Däcket skrattade hela tiden. Han skrek att det kittlade inuti när kläderna packade sig tillrätta. Snart var han proppmätt och rund som förut.
Det var dags att ge sig av mot stallet. Lumpensten hade blivit tommare och sladdrigare än förut, eftersom en del kläder hade försvunnit. Några långkalsonger och schalar knöt sig några varv runt honom. Då kunde varelsen hålla ihop tillräckligt för att rida. Däcket Rulle var så glad att han studsade med bredvid hästen. När de kom tillbaka till stallet hade teaterdirektören Stefan ringt den av Ellas pappor som hette Fabian. Pappan dök upp med sin bil precis när Ella klivit av hästen. Det var nog lika bra att han inte såg när hon red, för han var orolig redan innan. Han skämdes för att han lämnat Ella vid dagiset när det var stängt. Det kunde han gott göra, tyckte Ella. Fast patienten på sjukhuset hade överlevt bara för att doktor Fabian kommit dit så snabbt. På det hela taget hade allt gått ganska bra, och ingen var arg på riktigt. Ella satte sig i bilen för att åka hem igen. Pappan tackade teaterdirektören Stefan för hjälpen. Han sa att de skulle ses till kvällens föreställning.
”Var har du gjort av din kattmössa?” frågade han.
”Den har jag bytt mot kepsen Kepa”, sa Ella.
”Jaha”, svarade pappan och tittade lite surt på Stefan. Han hade köpt kattmössan som julklapp förra året. Eftersom han kände Ella, förstod han ändå att det inte var nån idé att protestera.
”Då ses vi ikväll!”
Ella vinkade genom bilfönstret till en hög med gamla kläder när de åkte. Pappa Fabian trodde att det var dräkter till dockteatern.
Nu ledde Stefan tillbaka hästen Gullan till hagen. Sen lyckades han knyta loss slipsen Frojd från grimman. Teaterdirektören tyckte att Frojd var så färglad att han ville ha slipsen på sig under kvällens föreställning. Frojd sa att det pissade honom bra. Han menade förstås att det passade honom bra.
Det var dags att byta däck på Stolta Mari. Handskarna Plock och Pinn satt på Stefans händer och hjälpte till, och däcket Rulle passade precis på skruvarna. Trädgårdshandskarna skötte sig så bra att Stefan på sittande hand erbjöd dem jobb som vaktmästare på teatern. Nu kunde alla kläderna klättra in i Stolta Mari för att lämna stallet, alla utom Grådask. Gummigumman kom hoppande till teaterbilen precis när de skulle åka. Hon berättade att Scarlatti av Stockholm flugit iväg med raggsockan. Han hade inte sagt vart de skulle. Lumpensten fick vackert dra upp knäna så att Stefan kunde stänga skåpbilen. Sen for Stolta Mari.
De stannade i en skogsbacke med utsikt mot ån. Teaterdirektören skulle äta sin middag innan föreställningen och hade ravioli i en matlåda. Happi gav honom de sista ostbågarna till efterrätt. Scarlatti var ju ändå försvunnen. Solen började gå ner och spegla sig i åns vatten en bit bort. Det var dags att ge sig av mot Kojan för kvällens föreställning.
När de kommit fram hjälptes alla åt med att packa upp kulisserna.
”Vi har fått ett problem”, sa Stefan. ”Strumpan Julia har fått en hälsporre. Hon kan inte vara med ikväll. Vi får kanske stryka dina scener i programmet, Tornio. Som tur är har vi många andra spännande saker att bjuda på.”
”Men det här skulle ju bli min premiär!” sa Tornio besviket.
Sen fick hon en idé.
”Kan inte Happi ta Julias roll? Vi brukade spela den där pjäsen hemma i tvättrummet. Hon kan replikerna.”
”Jag vet inte om jag törs. Jag vet inte om jag vill heller”, svarade Happi genast.
”Jamen för barnens skull?” bad Tornio.
Happi tänkte på människan Ella som hjälpt henne. Hon tänkte på Ellas kompisar och ville inte göra dem ledsna. Fortfarande var hon arg på sin syster. Tornio hade lämnat henne utan att säga nåt, bara för att leva sina drömmar. Ändå skulle inget bli bättre om hon gjorde Tornio ledsen också.
”Okej då, men bara den här gången”, svarade hon.
Nu blev det bråttom. Happi skulle sminkas och lära sig var hon skulle stå i olika scener. Stefan sydde fast svarta trådar på henne som ögonbryn. Han satte dit röda trådar som läppar och en knapp som näsa. Under tiden tränade Tornio pjäsens repliker med sin syster.
När mörkret föll var allt klart. Stefan hade burit in teaterskåpet i Kojan tillsammans med en dagisfröken. Sen hade han skruvat upp spännande lampor i samlingsrummet. När ridån gick upp satt en hel massa barn på stolar framför dockteatern. Ella satt på andra raden, men hennes pappor satt längst bak för att inte skymma.
Teaterföreställningen började med några enklare nummer. Balettskor dansade på tåspetsarna. Ett par vita handskar jonglerade med små påsar som hade ärtor inuti. Pyjamasen Sussi slog knut på sig själv, så att ingen förstod hur hon skulle reda ut sig igen. Sen fick jantestrumpan Trettionio dansa folkdans i en sko med spännen, precis som han drömt om. Trettionio slängde med knätofsarna. Han ville aldrig gå av scenen. Men skon med spännen var van vid teatern, och den tog med honom ut i kulisserna när det var dags att sluta.
Till sist kom huvudnumret. Under Stefans ledning spelade Tornio och Happi en pjäs som hette Mycket virkning för ingenting. Den handlade om två förälskade sockor som fick en fnurra på tråden. Happi fick visa upp all sin kärlek och ilska och besvikelse för systern medan hon spelade. Hon fick kramas och låtsas vara död. Hon skrattade och hon till och med grät på riktigt. Till sist fick sockorna i pjäsen ändå varandra.
Föreställningen tog slut och det blev alldeles tyst. Sen ställde sig barnen upp och klappade i händerna. Föräldrarna också. Applåderna ville aldrig ta slut, och Tornio och Happi fick varsin blomma av Stefans hand som var klädd i en vacker långklänning. Alla andra som uppträtt kom också in. De bugade flera gånger tillsammans. Sen klev teaterdirektören Stefan fram från sitt skynke för att prata med publiken och med skådespelarna. Runt halsen hade han den färgglada slipsen Frojd. På huvudet satt Ellas kattmössa, fast den var väldigt mycket för liten.
”Fantastisk föreställning!” sa han! ”Happi, kan du inte följa med Stolta Mari och spela teater du också?”
Happi tittade på den stora människan med hans mustasch. Sen såg hon på alla barn som tjoade och åt godis som teaterbilen delade ut. Sist såg hon på sin syster. Tornio hälsade som bäst på barnen i publiken. Alltihop var roligt, men Happi visste ändå inte om hon ville följa med. Tanken på att ensam åka tillbaka till Inomhuset gjorde henne samtidigt ledsen. Hon ville inte bo för sig själv i Ensamma strumpors låda. Nog hade hon fått många vänner under de senaste dagarna, ändå var det inte samma sak. Strumpor brukade vara ett par.
Ella hade kommit fram till scenen med de andra efter föreställningen.
”Jag skulle också vilja spela dockteater”, sa hon. ”Happi, du kan väl följa med mig hem? Vi kan bygga en egen teater. Jag vet var det finns en stor låda i garaget.”
”Vilken bra idé!” sa Kepa som fortfarande satt på Ellas huvud. ”Då kan vi spela min pjäs Mössor och människor! Jag ska skriva in en roll för en strumpa som du!”
Happi tittade från Ella till Kepa. Hon tittade på sin syster Tornio som var upptagen med sina beundrare. Sen bestämde hon sig.
”Jag följer gärna med dig, Ella!” sa hon.
Flickan klappade i händerna av glädje.
”Då kan du lära alla småstrumporna hemma hur man gör. Du är ju jättebra skådis!”
Pappa Fabian hade också följt med fram till scenen. Han förstod inte riktigt vilka som pratade. Såpass fattade han ändå att Ella gärna ville ha en av strumporna för att spela teater själv.
”Ursäkta mig, Stefan. Skulle jag kunna få köpa den där strumpan?” sa han.
Han pekade på Happi och plockade fram plånboken.
”Hon heter Happi och är inte min”, svarade Stefan och log. ”Hon bestämmer själv hur hon vill göra.”
Några pengar ville teaterdirektören inte ha. Istället höll han fram Happi mot Ella.
”Ella, jag tycker att din idé är väldigt bra. Världen behöver fler teatrar! Vi ska ha en teaterfestival i Solna till våren, och det är inte så långt härifrån. Du och dina dockor kan ju komma dit och vara med!”
När det var bestämt så tog Happi avsked av sina vänner. Hon kramade sin syster Tornio. De lovade att ses i Solna till våren. Happi vinkade från bilfönstret när de for iväg.
Under natten sov Stefan och kläderna i teaterbilen på dagisets parkering. När de vaknade var det så kallt att frosten målat gräset vitt. Stefan tände sitt spritkök på asfalten för att koka en kopp kaffe innan han skulle åka vidare. Kläderna i teatern gjorde sig också redo för avfärd. Då kom plötsligt papegojan Scarlatti av Stockholm flygande. Han bar raggsockan Grådask som vinterdräkt.
”Kolla vad bra!” sa Scarlatti. ”Jag kan få ut vingarna genom de nya hålen och flyga!”
Grådask skrattade för sin del där hon klamrade runt fågeln. Det var nog första gången hon skrattat på flera år.
Stefan kastade några av sina frukostkex på marken. Då landade Scarlatti för att äta dem, för han var hungrig. Lite kallt om fötterna var det trots allt. Papegojan kunde tänka sig att följa med teatern när Stefan frågade. Bilen hade trots allt uppvärmda säten, och dessutom var kexen goda. Scarlatti hade visserligen lovat att aldrig flyga till en människa igen, men det gick ju bra att gå de sista stegen på marken. Sen kunde han klättra upp i bilens passagerarsäte med hjälp av näbben och klorna.
Stefan hade en rattmuff på ratten i Stolta Mari. Ändå kändes växelspaken väldigt kall att ta på. Då fick han en idé. Han satte dit Stympen på knoppen. Stympen passade precis, eftersom han var lagom krympt! Teaterbilen rullade iväg från dagiset, medan Scarlatti hängde upp och ner från pinnen som Stefan brukade torka strumpor på. Papegojan sjöng Ave Maria så det hördes ända in i teaterskåpet. Där satt allt som var kvar av Lumpensten. Det var bestämt att han skulle stå som skyltdocka för att locka publik. Vildesmed och Gummigumman stod på bilgolvet bredvid varandra. De tränade lite steppdans som de tänkte visa upp under nästa föreställning. Under bilen rullade däcket Rulle med tre nya vänner. Däcken sjöng mot asfalten. De sjöng en ny sång som Rulle skrivit särskilt åt Stolta Mari.
Teaterbilen gled förbi Happis nya Inomhus när den åkte. Strumpan hörde sången och såg bilen från fönstret i Ellas barnkammare. Det sved lite i maskorna när hon tänkte på vännerna, men sen hade Ellas barnsockor ätit färdigt sitt mellanmål på skrivbordet.
”Happi! Happi! Nu vill vi spela teater!” skrek de och studsade upp och ned på sina gummisulor.
Hon klev ner från fönsterbrädet medan Ella dukade undan dockservisen.
”Okej, hur långt hade vi kommit?” frågade Happi.
”Elefanten hade just knutit ihop svansen med snabeln”, ropade småstrumporna i munnen på varandra.
”Just det! Men i samma stund kommer en jordnöt förbi på vägen …”
Barnsockorna satte sig i ring runt henne för att höra fortsättningen.
Rulles sång till Stolta Mari
Lämnade jobbet i staden
För
jag ville bli en glad en nu
Åka ut i världen, många mil
Stora
hjulen rullar
Rullar
över berg och kullar
Rulle
Rulle
Rullar
nerför vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar