Fala Bellas tidigare pojkvän Vildesmed fanns på ett annat ställe. De två strumporna tog sig ut i hallen. Sen gick de och gick tills Happi började bli rädd. Hon hade inte varit så långt in i huset utan Tornio tidigare. Fala Bella däremot pladdrade på som om resan var rena söndagpromenaden. Det var den också. Nylonstrumpan verkade ha gått överallt. Hon berättade för Happi att mattorna var mycket tjockare på krogarna i Oslo. Och att golvet var både blankare och halare på Ålandsbåten. Där hade hon dansat i högklackat fast det gungade. Hennes parstrumpa satt förresten inte alls i fängelse. Hon hade blivit kvar i nån av hytterna på båten efter en vild natt.
Bortom allrummet svängde de söderut in i husets sovdel. Där sträckte sig en korridor framför dem. Dörrarna blev fler, och rummen innanför blev mörkare och mer ostädade. Sängkläder och nattlinnen kikade halvsömnigt på dem från sina sovrum. De låg slarvigt ihopslingrade på sängarna eller på golvet. Längst in i huset nådde de en halvöppen dörr med en glasruta. Klädkammaren innanför var fylld av bråte. Där fanns rockar på hängare, resväskor, verktygslådor och pappkartonger. Lådorna var märkta med ord som Sommarbilder 2012, Leksaker och Pingisgrejor. Det jollrade och pep ur en kartong som hette Babykläder. Längst in i rummet fanns ett fönster mot Utomhuset och den stora lampan. En låda full med tidningar stod på bänken framför fönstret, så det var ändå halvmörkt.
Strumporna borstade av sig lite golvdamm som fastnat längs vägen.
”Det är bäst att jag inte följer med till Löken på en gång”, sa Fala Bella.
Hon fäste en maska så att den inte skulle löpa iväg.
”Löken?”
”Jo, jag brukade kalla Vildesmed för Löken. Skor kan lukta lite skumt efter en veckas jobb. Han satt på en polis, vet du, och poliser går omkring på en del konstiga ställen. Ibland hade han blod på sulan när han kom hem. Fast lukten brukade vädra ur till kvällen.”
”Va? Är Vildesmed en sko?” frågade Happi. ”Har du varit tillsammans med en sko?”
”Ja, hurså? Jag kände att jag behövde stadga mig lite. Ett tag var jag ihop med en höfthållare också. Den höll mig upp när jag var lite hängig. Du måste tänka lite friare, tjejen! Eller vill du ligga med strumporna i byrålådan tills du blir en gammal skurtrasa?”
”Men med en sko?”
”Hör på nu!” svarade Fala Bella otåligt. ”Vildesmed har varit polis. Han kan hjälpa dig att leta rätt på Tornio. OK, så jag tyckte att han var spännande. I början i alla fall. Jag trodde inte att han brydde sig så mycket om mig. Men tydligen slutade han som polis när jag lämnade honom. Han kan vara lite knepig. Men vill du ha hjälp eller vill du inte?”
Happi såg sig omkring i den halvmörka klädkammaren. Mattan de stod på var grönblek med svaga ränder. Den hade fläckar av intorkad olja och målarfärg. Några gropar syntes där tunga möbler stått för länge och sen flyttats. Gamla datorer, tennisracketar och nystan av sladdar sneglade tillbaka på henne från de skumma prången mellan lådorna. Det var dammigt. Ändå levde inte dammbollarna som i torktumlaren, utan var döda och grå rester av blandat liv. Under en symaskin, så gammal att den måste trampas för fot, stod några tomma glasburkar. Den största innehöll en ihoptorkad spindel. Happi gillade inte tanken på att vara ensam här.
 |
| Klädkammaren på riktigt |
”Snälla Bella, kan du inte följa med mig?”
”Nä, det är inte riktigt läge. Jag sa en del taskiga saker till Löken när vi skiljdes. Jag hälsar på min moster Knuta så länge, så kommer jag sen. Moster binder ihop några fällstolar därborta bakom klänningarna. Det är ett stadigt jobb, men hon är lite spänd. Blir nog glad om jag tittar förbi. Gå till Löken så länge, så ses vi sen!”
”Var ska jag hitta honom, då? Och vad ska jag säga?”
”Han brukar sitta på en bar som heter Vita huset bakom väskan därborta. Det är en låda, ungefär som vår egen. Säg bara att nån har berättat vilken bra polis han är. Du behöver hans hjälp. Då blir han smickrad och det funkar på de flesta herrkläder.”
”Lovar du att komma dit sen då?”
”Jadå!”
Klädkammarens klänningar hängde i rad på en stång. Några käbblade om färg och längd och om vem som luktade mögel eller svett eller bara fel parfym. Men en liten blåblommig dräkt pluggade matte och bad de andra vara tysta. Fala Bella försvann in mellan dem. I förbifarten pekade hon på en siffra i den blå dräktens skrivbok.
”Det ska bli en tvåa där och inte en trea”, sa hon.
En festblåsa klagade över att strumpan trängdes. Då ryckte Bella henne i underkjolen tills det blev tyst.
Sen var Happi ensam i klädkammaren. Försiktigt gick hon längre in i rummet, över mattans gröna ludd. Mattan suckade under henne fast hon inte alls var tung. Kanske drömde den om bättre tider. Happi rundade resväskan som Bella pekat ut. Hon log nervöst mot en jympasko som pratade sport med några snaggade tennisbollar. De verkade inte ens se henne. Sen hon klämt sig mellan ett par flätade korgar stod hon framför baren. En ljusskylt blinkade lite trött. Vita huset stod det, fast bokstaven S hade slocknat. Baren var en vit låda precis som Fala Bella hade sagt. Den var kantstött, lite missfärgad och repad längs ena sidan. Inte direkt nån plats för rena strumpor att lägga sig i. Ingången vaktades av en stor trädgårdskniv som stod lutad mot verktygshyllan intill. Den verkade sova och brydde sig inte om Happi. Strumpan gick försiktigt in.
Vita huset ägdes av en rock som hette Rick. Tydligen hade lådan haft fack för flaskor innan den blev en bar. Rick hade skurit valv ur mellanväggarna. Nu var allt ett enda rum därinne, delat i bås för gästerna. Happi visste inte riktigt hur hon skulle hitta Vildesmed. Men det var tidigt på dagen och fortfarande ganska glest med kläder i baren. Några regnkläder pratade väder nära ingången. Ett par handdukar frotterade sig med varandra i ett hörn. Faktiskt såg hon bara en enda sko i lådan, och då blev det inte lika svårt. Vildesmed satt ensam vid bardisken. Han drack en tåbira. Ett par tomma glas visade att den inte var hans första för dagen. Han var tvåfärgad, i ljust och mörkbrunt läder. Lädret hade nog sett fint ut om man bara putsat upp det lite. Fårorna visade att han gått många mil under sitt liv. Inte alltid i bra väder. Snörningen var lite slarvigt dragen. Ovanpå plösen satt en liten hatt. Den hette Fedora och hade suttit på en actiondocka. Dockan hade tydligen råkat ut för nåt förfärligt och hatten vågade inte prata längre. Vildesmed hade träffat henne under ett polisfall och tagit hand om henne.
Happi gick fram till bardisken. Väl där vågade hon inget säga. Vildesmed tittade för sin del ner i glaset och verkade inte se henne. Kanske tänkte han på nåt viktigt. Hon försökte hosta, fast hennes strumpskaft var alldeles torrt så inget ljud kom fram. Efter en stund ryckte hatten Fedora i Vildesmeds ena skosnöre. Skons blick gled motvilligt till Happi. Han granskade henne i sömmarna uppifrån och ner.
”Stick!” sa han sen och återgick till glaset. ”Jag vill inte köpa jultidningar eller prata om gud eller nåt annat. Och jag har inga småpengar att ge dig heller.”
”Är ni polis, herr Vildesmed?” skyndade sig Happi att fråga.
Vildesmed såg trött på henne igen.
”Polis? Den enda is jag bryr mig om är den i mitt glas.”
”Man ni har varit polis? Det säger min vän. En bra polis, säger hon!”
Skon vände sig mot henne. Han försökte se uttråkad ut. Ändå märktes det att lädret ryckte lite av smickret.
”Vän?” fnyste han. ”Om du nu vill ha min hjälp, så ska jag ge dig ett råd. Passa dig för vänner!”
”Min systerstrumpa Tornio är försvunnen. Kan ni hjälpa mig att hitta henne? Min vän sa att ni är skicklig.”
”Stick, sa jag! Vilken del av det ordet fattade du inte?”
Happi kände sig alldeles nertryckt i skorna, fast hon inte ens hade några skor. Hon visste inte vad hon skulle säga eller göra. Ändå ville hon inte gå.
Vildesmed tömde häftigt sitt glas. Sen vinkade han till sig rocken Rick som hängde bakom disken.
”Fyll på av det vanliga!”
”Du får inte mer nu”, sa Rick. ”Jag öppnar inte nån ny flaska tåbira förrän till kvällen.”
”Va? Kan man inte dricka i den här baren längre? Då går jag nån annanstans!”
”Å nej!” sa rocken och låtsade vara förtvivlad. ”Tänker Vildesmed gå? Redan? Hur ska vi klara oss? Mitt hjärta gråter vid tanken!”
Han sneglade mot den olyckliga strumpan vid skons sida.
”Mår ni bra, fröken?”
”Jodå, fast Tornio har försvunnit”, mumlade Happi.
”Jaha, du behöver nån som letar rätt på din vän? Då ska du nog söka nån annanstans. Vildesmed kommer inte att göra det. Han är slut. Han hittar knappt hem till sitt kontor längre!”
”Slut?”, ropade skon och dängde klacken i trädisken. ”Vem var det egentligen som satte fast hälaren Akilles? Vem hittade den arma manschetten? Vem sydde in kragen som mördat sin far? En gång i tiden hade jag till och med en egen hejarklack på skohyllan.”
”Ja, ja, allt det där har vi hört många gånger”, svarade rocken Rick. ”Det var länge sen. Nu kan du ju inte ens hitta hålen för dina egna skosnören.”
Rocken pekade med ärmen på ett hål som Vildesmed missat när han snörade sig.
”Hördu du! Mitt snöre gick faktiskt av, så det räcker inte till alla hål längre! OK? Om du hade sett hälften av det jag sett som polis, då skulle du dricka tåbira också!” sa skon.
”Och kolla så oborstad han är!” fortsatte Rick.
”Försök inte vara putslustig!” fräste Vildesmed.
Sen tystnade han som i funderingar.
”Vänta här! Jag måste kissa”, sa han, hoppade ner på golvet och klampade iväg.
Rocken Rick fortsatte putsa inredningen med sin trasa. Trasan fnittrade eftersom det tydligen kittlade.
”Varför är Vildesmed så sur?” frågade Happi efter en stund.
”Det är inte arbetet som gör honom olycklig. Han sörjer en kärlek”, svarade Rick.
Rocken hällde blekmedel i en fingerborg och ställde fram den.
”Varsågod, jag bjuder! Hoppas färgerna tål det.”
”Nej tack!” sa strumpan.
I samma stund kom Fala Bella in genom dörren.
”Hejsan på er! Moster Knuta hade följt med stolarna ut i trädgården. Hur går det för dig? Är Löken inte här?”
”Jodå, herr Vildesmed är på toa, fast han vill inte hjälpa mig. Han är inte polis längre, säger han.”
”Det vet jag väl att han inte är polis längre”, svarade nylonstrumpan. ”Han ledsnade på allt skumrask inom kåren. Alla bara skor sig, sa han. Jag fattade aldrig vad som var problemet.”
Samtidigt kom Vildesmed tillbaka från toaletten.
Han fick syn på Fala Bella. Munnen glappade plötsligt som om sulan satt lös.
”Av alla lådor i alla rum, måste hon gå in i min”, stammade han.
”Hej Löken! Länge sen vi sågs”, sa Fala Bella.
Hon gick fram och kramade om honom. Vildesmed bara stod där, stel som en träsko när nylonstrumpan rörde honom.
”Min kompis här behöver lite av ditt smarta! Hennes syster har försvunnit.”
”Bella … men … jag … du sa …”
”Det där kan ni glömma!” skrattade Rick bakom baren. ”Vildesmed är slut. Han duger inte till nåt annat än att dricka tåbira längre.”
”Vad begriper du av polisarbete?” ropade skon. ”Barägare, bliv du vid din läsk! Kom, flickor, så går vi till mitt kontor istället! Vi är för goda för den här syltan!”
När Vildesmed passerade bardisken grep han glaset utan att tänka. Genast ställde han ner det igen med en smäll innan han gick vidare.
”Tack ska du ha, Rick!” viskade Fala Bella.
Hon kastade en slängkyss åt bartendern när hon gick förbi. Rocken vickade med ärmknappen till hälsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar