10 – Lumpenstens vandring

 

 

Varelsen Lumpensten lämnade Inomhuset i gryningen. Hösten hade redan kommit en bit i trädgården. Rönnar och äppelträd klädde som bäst av sig löven inför vintern. Innekläderna tyckte att höstfärgerna var vackra, men handskarna Plock och Pinn suckade. De visste att de snart måste ut med krattan.

Lumpensten var hopsatt av tiotals olika plagg. Lite liknade väl varelsen en människa, fast ingen var riktigt säker. Figuren tog några prövande steg på altanen i Utomhuset. Det gick bra så länge den höll sig på stenplattorna nära dörren. Men så snart Lumpensten vågade sig ut på gräsmattan tappade den balansen. Hela sällskapet dråsade ner i blomrabatten. Där låg de en stund bland pionerna och sprattlade. Alla skyllde på alla och skrek i munnen på varandra. Byxorna tyckte att kalsongerna satt för hårt och att svångremmen satt för löst. Gummigumman menade att Jantelagets strumpor gled omkring i henne för att de var så hala. Bara Vildesmed höll sig lugn. Han menade att alla måste lära sig krypa innan de kunde gå. Alltså kröp de omkring en stund över gräsmattan. Det gick ganska bra, fast finbyxorna klagade över att de blev gröna på knäna. Efter en stund vågade Lumpensten ställa sig upp igen. Två steg senare klev den snett i trädgårdslandet och ramlade i potatisblasten, men snart var den uppe igen. Bara Ronessi låg kvar efter de andra och skrek. Fala Bella ropade att det inte var nån fotbollsmatch, så han kunde lika gärna kliva upp. Tredje gången gick det bättre. Varelsens rumpa vickade bara lite konstigt. Då kom brallorna på att fötterna pekade bakåt istället för framåt. Man fick sätta sig igen och vrida runt Vildesmed och Gummigumman.

Nu kunde Lumpensten inte bara gå, den kunde rentav styra dit kläderna ville. För säkerhets skull höll de sig ändå intill bersån en bit ifrån växthuset. Ingen ville krossa nån glasruta och skära sig. Varelsen nådde grinden i öppningen genom häcken. Där ropade Mohäran att de måste ta fart utan att stanna, för det växte vilda nypon i hålet. Det vore snöpligt om Lumpensten fastnade i taggarna och blev sittande. På nåt sätt kom de igenom häcken och plötsligt var de utanför tomten. Där stod Lumpensten och vinglade en stund medan kläderna såg sig omkring i det stora. Världen sträckte sig nyvaken åt alla håll. De flesta hade aldrig varit i Utomhuset, i alla fall inte på egen hand och fot. Happi stack upp som en näsduk ur Mohärans vänstra bröstficka för att leda äventyret. Eftersom det var hennes plan så slapp hon gå.

Trädgården med växthuset och bersån på riktigt

 

”Scarlatti, vart ska vi ta vägen nu?” frågade hon.

Papegojan liknade en gammal gumma med en väldigt stor näsa. Näbben stack fram genom ett av hålen i Grådask.

”Vi går dit där det luktar chips som smakar gräslök”, svarade han.

”Men jag kan inte känna nån lukt alls av chips. Kan du?”

”Nä, vi måste nog komma närmare först.”

”Och vartåt är närmare?” undrade Happi.

”Det vet jag inte”, svarade Scarlatti. ”Allt ser annorlunda ut från marken. Jag tror att vi ska åt hållet där den stora lampan står som högst mitt på dagen.”

”Fast lampan har precis kommit upp. Vet du var den står som högst?”

”Nä.”

De andra kläderna blev otåliga av pratet och ville gå vidare. Alla tyckte det var roligt att gå. Den här platsen var i alla fall inte rätt ställe, så de kunde lika gärna flytta på sig. Vart kunde man bestämma senare. Scarlatti av Stockholm var så nervös att han blivit nödig och hoppade ner. Fågeln såg mest ut som en fet larv där han sprang på marken med sockan Grådask runt sig. Sen han klämt ur sig en rejäl kakalun på gräset, klättrade han upp igen så att de kunde fortsätta.

Utanför Inomhuset fanns en cykelbana. Kläderna korsade den och gick sen över en gräsmatta. Snart traskade Lumpensten utför en gata med sovande hus på båda sidor. Nu var alla glada igen. Det var rena promenadsegern för Happi och hennes kamrater. Inga människor hade vaknat inne i husen ännu, och det var nog lika bra. Annars hade de undrat vilken underlig figur som klampade omkring utanför. Här och där stod bilar parkerade. Ingen av dem var en skåpbil och ingen hade chips på sätet.

Efter en stund kom de ut på en fotbollsplan mellan några kullar. Happi började bli orolig. Tänk om de andra kläderna skulle tröttna innan de hittat Tornio. Samtidigt ville hon inte göra papegojan nervös. Då skulle han kanske flyga sin väg.

”Hördu Scarlatti, kommer du ihåg vad som stod på den där skåpbilen där Tornio fanns? Bilar har ju skyltar med siffror och ord, både fram och bak.”

Papegojan tänkte så hårt att han började nicka upp och ner. Det såg ut som om han försökte banka in en spik med näbben. Fast nån spik fanns ju inte. Siffror var han inget vidare på. Egentligen kunde han bara räkna till två, men det ville han inte erkänna.

”Det var nåt som liknade kex på bilen”, sa han efter en stund.

”Stod det KEX på skyltarna menar du?”

”Nja, mer som kexen jag brukade få i buren.”

”Hur menar du då?”

Mer kunde inte Scarlatti svara på. Nu var han så trött av allt tänkande att hela Lumpensten måste sätta sig på en bänk. Papegojan sa att han behövde några ostbågar från köksskåpet om han skulle orka tänka mera alls. Happi satt på ostbågarna, som hon stoppat i Mohärans bröstficka. Hon fiskade upp ett par och gav dem åt Scarlatti. De snåla kökshanddukarna hade inte givit henne så många. Hon ville helst spara lite på dem tills de kommit längre. Fågeln knastrade och smaskade. Han såg inte direkt ut att tänka ändå.

En tant tog en morgonpromenad med sin hund. Kläderna trodde att hon måste vara en människa och blev genast lite nervösa. Hennes hund kände lukten av ostbågar och drog i kopplet, för den hade inte fått frukost än. Fast tanten ville hem till sitt kaffe och drog åt andra hållet.

”Nej fy, en uteliggare!” sa hon. ”Dit ska vi inte gå, lille Byrax.”

Kläderna förstod inte vad hon menade. De satt ju på bänken och låg inte alls ner.

”Goddag! Goddag!” sa Scarlatti till tanten. Sen blev han så upphetsad att han busvisslade efter henne och ropade ”Oj, oj, oj!”

Då sprang hon därifrån.

Nu ville de flesta kläderna fortsätta igen. Snart promenerade de riktigt fort längs en cykelväg. De tävlade med sig själva om att hinna först till nästa korsning. I en av korsningarna hade nån satt upp brädor med en massa papperslappar på.

”Där är kexen!” kraxade Scarlatti av Stockholm. ”Nu blev jag hungrig igen!”

”Det där är papper och inga kex!” sa Happi.

”Jag menar PÅ pappret. Titta då!”

Alla som visste vad en bokstav var försökte läsa på pappret där papegojan pickat. Det stod:

Stolta Mari
Dockteater
Söndag kväll på Kojans dagis

Ingen förstod vad det betydde.

”Mari! Så hette mina kex. Det stod Mari på bilen också”, förklarade Scarlatti.

”Så vi letar efter en bil som heter Mari?”

”Ja, just det! Fast den hade inga kex, utan chips som var goda. De smakade gräslök.”

Kläderna blev inte mycket klokare, men nu visste de i alla fall nåt. De frågade en bil som de gick förbi om den hade en kompis som hette Mari. Den viftade bara med vindrutetorkarna till svar. Sen sa den nåt på japanska som ingen förstod. Mohäran trodde att Mari betydde hav på italienska. Italienska var språket man pratade där hon blivit sydd för länge sen. Det språket kunde hon ganska mycket av, och nu var hon säker. Fast hon visste inte riktigt vad hav betydde. Ett par gamla badbyxor sa att hav var en massa vatten. Badbyxorna hade legat inne i fågelskrämman och hade blå bläckfiskar på sig. De var så bleka att de mer liknade maneter. Antagligen hade de slut på bläck. Nu menade många att Tornio måste finnas i badrummet, inne i den där skåpbilen som hette Mari. I badrum finns det ju en massa vatten.

Sen var alla trötta av tänkande igen, och en del började längta hem till sin byrålåda. Särskilt de nya kläderna med prislappen kvar, för de var inte vana vid att vara ute. Lumpensten kom till en liten park med konstiga möbler. Hela golvet i parken var sand med lite löv på. Bredvid parken stod ett rött hus med staket runt om. Lumpensten satte sig på en stol som hölls uppe av kedjor för att vila. Genast började stolen gunga fram och tillbaka. Tydligen hängde den löst. Handskarna Plock och Pinn högg snabbt tag i kedjorna för att inte hela Lumpensten skulle ramla av, men då gungade stolen ännu mer. Snart kom Vildesmed och Gummigumman på att de kunde sätta fart på gungandet. De behövde bara sträcka ut byxbenen varje gång de gungade fram. Det var roligt. Snart gungade Lumpensten högre och högre. De gamla skorna tjöt av skratt som små barnmockasiner. Alla kläderna höll med om att det var kul att gunga, alla utom Grådask. Hon skulle ha kräkts om inte Scarlattis näbb redan hade täppt till hennes hål.

”Glömde ni eran gubbe hemma?” sa plötsligt en röst bredvid dem.

Skorna blev så överraskade att de glömde ta fart, och Lumpensten slutade gunga. På en trähäst i lekparken satt en liten röd jacka med en ryggsäck på baksidan. Den var i sällskap med en mössa som hade öron som en katt. Under jackan fanns ett par svarta byxor och två röda barnstövlar. Fast det var inte kläderna som pratat, utan inuti dem satt en liten människa.

”Vad heter ni?” sa människan.

Kläderna i Lumpensten blev väldigt förvånade. En del av dem började rent av dra åt olika håll.

Happi blev också rädd. Ändå var det hennes äventyr, så hon försökte vara modig.

”Kan du prata med oss fast du är människa?” frågade hon.

”Ja, det är klart att jag kan!” skrattade den lilla människan. ”Jag har sett pappa i duschen utan kläder. Fast jag har aldrig förut sett kläder som går omkring utan gubbe inuti.”

”Nä, det är nog inte så vanligt”, sa Happi. ”Vi hittade på det inatt. Vi letar efter min syster Tornio som försvunnit. Hon är också en strumpa.”

”Vad tokigt”, sa den lilla människan. ”Är det där en undulat som ni har i ansiktet? Min pappa hade en undulat som hette Marlon när jag var liten. Han ligger i frysen nu. Vi ska begrava honom på landet i sommar har jag bestämt.”

”Jag heter faktiskt Scarlatti av Stockholm”, svarade papegojan förnärmat. ”Och jag är verkligen inte någon undelutt!”

Han visste inte riktigt vad en undelutt var, men nån sån var han hur som helst inte.

”Jag kan flyga och hänga upp och ner i en pinne. Jag kan sjunga också!”

Han började kraxa Ave Maria. Det lät inte särskilt mycket eftersom han satt inne i raggsockan.

”Jag heter Ella. Vad heter ni?” frågade den lilla människan.

”Vi kallar oss Lumpensten tillsammans. Egentligen heter vi olika saker allihopa”, svarade Happi. ”Jag heter till exempel Happi. Det står här på skaftet.”

”Jag kan bara läsa mitt eget namn. Fast du har fina ränder”, sa Ella. ”Så din syster har kommit bort?”

”Jo.”

”Jag har nog också kommit bort”, sa den lilla människan Ella.

Hon verkade inte särskilt ledsen för det.

”Det här är mitt dagis. Det heter Kojan”.

Hon pekade på det vita huset bredvid lekparken.

Förskolan Kojan på riktigt

 

”Min pappa satte av mig här alldeles nyss. Fast Kojan har ju stängt för det är söndag idag. Min pappa glömde nog det. Han hade så bråttom till sitt jobb. Han är doktor och nån var jättesjuk.”

”Vad tråkigt! Bra att du hittade oss då, så är du inte ensam längre”, sa Happi.

“Nä, det var jättebra”, svarade Ella.

Flickan funderade lite.

”Vart har din syster försvunnit, då?”

”Det vet jag inte. Då vore hon ju inte försvunnen längre. Vi tror att en människa har tagit henne. Fast inte du, utan en större, en som är elak. Du har inte sett en bil som heter Stolta Mari?”

”Stolta Mari är en dockteater”, svarade Ella. ”De ska uppträda här på mitt dagis ikväll. Jag ska gå dit och titta! Jag har sett deras bil nere vid stallet. Dockorna bodde nog där inatt, hos hästarna.”

”Så bilen Mari kommer hit till kvällen? Då kan vi ju lika gärna vänta här”, tyckte Mohäran.

”Det är nog inte så bra”, sa Vildesmed. ”Jag har redan sett flera stora människor som tittat efter oss. De verkar komma fram ur sina garderober nu när det blir ljust.”

Kläderna diskuterade hur de skulle göra. Bara kepsen Kepa var tyst. Han tittade på flickan. Till sist blev han så nyfiken att han måste fråga.

”Om du heter Ella, är du en ellafant då?”

”Är du alldeles yr i mössan?” skrattade flickan. ”Det är klart att jag inte är en elefant! De är ju jättestora.”

”Jaha, jaså. Jag vill gärna försöka sitta på en ellafant för att se om jag passar”, sa Kepa och rodnade om knoppen. ”Fast jag vet inte hur en ellafant ser ut.”

”Jag är i alla fall ingen elefant. Men du kan få sitta på mitt huvud om du vill”, sa Ella.

”Är det säkert?”

De bytte. Lumpensten fick mössan med kattöron och Ella fick kepsen. Den var lite stor, fast Ella kunde se om hon lutade huvudet bakåt och kikade fram under skärmen. Sen hade kläderna bestämt färdigt. De skulle inte vänta utan gå till bilen Stolta Mari vid stallet nu på en gång. Ella berättade att man kunde gå dit på cykelvägen som gick mellan husen. Barnen brukade mata hästarna när det var soligt. Hon kunde följa med och visa vägen.

”Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!” sa Mohäran.

Och det kunde hon inte, för hon visste inte riktigt vad barn var för nåt. Inte hästar heller för den delen. Ella tog Lumpenstens hand och tillsammans promenerade de iväg.

Plock sa att det var väldigt mysigt att ha en människas hand på utsidan istället för på insidan. Då blev Pinn avundsjuk och körde ner sig i fickan för att sura.