Kapitel 1 – En strumpa är borta

Runt, runt gick dansen, tills hela rummet snurrade för strumpan Happi. Vilken fest! Finbrallorna sprack i baken. Jeansen spelade på gylfen, och farfars gamla väst knäppte knapparna fel. Vem märkte väl det? Bara några sunkiga skurtrasor sa att diskomaskinen i köket var häftigare, fast de klagade jämt och ingen orkade lyssna. Värmen steg mot fyrtio grader. En damblus gnällde att hennes ärmar krympte. Kläderna bara skrattade utan att bry sig. Ikväll gjorde ingen skillnad på sömmar, knappar och färger. Inte ens om de flöt runt utan ägare. På den här festen var alla lika goda stuvbitar utan tanke på morgonen. Happi tittade på sin systerstrumpa Tornio. Hon var så vacker och hon dansade väldigt bra. Tornio kunde snurra på tåspetsen i flera varv utan att ramla. Happi blev lite avundsjuk, men mest var hon stolt.

Systrarna hade aldrig varit på ett våtare party. Ändå gjorde det blöta inget. För när luckan till tvättmaskinen öppnades, så åkte alla direkt in i torktumlaren. Där fortsatte dansen. Kläderna vältrade om varandra och med varandra. Bomull dansade med siden, broderier och spets tumlade med tryckta T-tröjor. Alla var lika till sig i trasorna. Mitt i tumultet somnade Happi, omslingrad av en halsduk. Den ville förklara skillnaden mellan ribbstickat och slätstickat för henne. Hon fnittrade bara fånigt tillbaka.

Med morgonen vaknade Happi, platt som vore hon manglad. Färgerna hade inte lossnat i tvätten den här gången heller. Det vita och gula var fortfarande vitt och gult. Ränderna på foten var lika röda som innan. Orden Happi Happa stod fortfarande skrivna i blått, tvärs över strumpskaftet. Till och med Happis lilla märke på sidan hade färgen kvar. Märket visade två gröna träd och en gul sol. Tvättrummet låg tyst och stilla. Bara nåt enstaka dropp hördes. Allt luktade rent och Happis tyg var småluddigt efter dansen i torktumlaren. Hon kände sig fortfarande lite fuktig. Nu vore det fint att hänga tillsammans en stund på elementet. Men var fanns Tornio egentligen? De brukade vara hopkorvade till ett par efter tvätten. Happi försökte gräva bland de sovande kläderna utan att skrynkla dem. Tornio låg inte i det översta lagret.

Vad var det för ställe hon hamnat på förresten? Tydligen nån slags låda, utan att Happi kände igen sig. Locket låg på glänt, och kanten var inte högre än att hon kunde hänga ut sin tå. Lådans utsida var av vit kartong precis som insidan. Nåt stod skrivet med svart tusch, men det var svårt att läsa upp och ner.

”Det står Ensamma strumpors låda”, sa nån bakom henne.

Rösten var tunn och kraftlös. Som från en strumpa med en bit av sitt eget tyg i munnen.

”I Ensamma strumpors låda är vi alla ensamma och olyckliga. Jag är nog den olyckligaste”, fortsatte rösten. ”Jag är inte bara ensam, utan gammal och grå. Trasig är jag också. Förr hade nån stoppat om mig, men inte nu längre. Nu får jag gå med mina hål i häl och tå. Malen var svår under vintern tvåtusenåtta. Då tog man i alla fall hand om oss. Säger jag gå, förresten? Det var länge sen jag gick med en varm fot i mig. Jag har knappt sett en stövel på år och dag.”

Ensamma strumpors låda på riktigt

Inget annat fanns att se utanför lådan, så Happi gled tillbaka in. En gammal raggsocka hade satt sig på hälen i prydliga veck. Det grågula garnet var tunt. Här och där glipade maskorna.

”Vad heter du, barn?” frågade sockan.
”Jag heter Happi. Det står ju broderat här på skaftet, ser väl tant?”

”Nå, ska man vara noga står det faktiskt Happi Happa”, sa yllesockan. ”Då är det inte så gott att veta om du heter det ena eller om du heter det andra. Ett tag låg jag bland T-tröjorna. På T-tröjorna kunde det faktiskt stå lite av varje. De hade bilder också. Fast jag fick förstås inte stanna så länge hos dem. ”

”Happi Happa blir en rebus med mina ränder,” skyndade sig Happi att säga. ”Det blir en stor stad som ligger granne med Tornio.”

Genast blev hon sorgsen, för hon låg ju inte längre bredvid Tornio.

”På den ena T-tröjan stod det Doppa i kaffet istället! Sånt är svårt att förstå. Doppa i kaffe lär betyda att man ska plaska med tårna i brunt varmvatten. Så säger i alla fall Mohäran och hon vet allt. Hon guglar det på nätet.”

Happi råkade kliva på en ljusgrön flanellsocka. Den hade en lila kanin broderad på ovansidan. Sockan grymtade till under henne, vred sig och somnade genast om.

”Det låter ganska lustigt att plaska med tårna, tycker jag”, fortsatte raggsockan. ”Det är väl sånt som vänner gör med varandra. Fast T-tröjorna kallade sig Blå tishan och Röda tishan och Vita tischan. Det spelade ingen roll vad som stod på dem. Ganska dumt, men vad vet väl jag om sånt?”

”Vad heter tant själv då?” frågade Happi, bara för att få lite tyst.

En lös garnstump hängde ner från sockans resår. Hon töjde sig så att den drogs upp igen. Sen fäste hon den noga med en liten knappnål.

”Heter och heter. Det var länge sen jag hade nåt namn att tala om”, suckade hon. ”Du kan kalla mig Grådask, för det gör andra när de vill prata med mig. När vill andra prata med mig, frågar man sig då. Det vill de aldrig. Det är aldrig nån som vill prata med mig. Så är det och så har det blivit.”

”Har tant sett min systersocka nånstans? Hon heter Tornio. Hon har ett rött torn på sig, och under tornet står det Tor och sen siffran nio. Tor och nio blir Tornio tillsammans.”

Grådask gav den lilla strumpan en sorgsen blick.

”Du har ju hamnat i Ensamma strumpors låda. Förstod du inte det, lilla barn? Om din parsocka fanns här, så skulle du inte ligga i Ensamma strumpors låda. Tornio måste ha kommit bort. Minns du inte själv hur det gick till?”

”Nä, Tornio var inte här när jag vaknade efter tvättfesten.”

Sockan nickade tankfullt och suckade.

”Kanske har hon blivit uppäten av en hund. Eller kanske nerspolad i toaletten av misstag. Sånt händer.”

Tårar vällde upp i Happis ögon. Hon visste inte om hon var ledsen eller arg.

”Jag får väl fråga nån annan då, men tack så mycket”, snyftade hon.

Hon rätade ut sina ränder för att gå.

”Ta det nu lugnt, lilla vän! Vi kan ju fråga Stympen. Han gör inte mycket annat än tittar sig omkring”, svarade Grådask.

Raggsockan förstod antagligen att hon gått lite för långt.

”Stympen, har du sett en strumpa som heter Tornio?”

En liten stickad knöl vid den gamla sockans häl rörde sig. Den hade sett ut som en tofs eller en bula i garnet. Ett par stora ögon tittade skrämt fram ur maskorna. Nån liten mun hade varelsen också. Fast munnen var åtdragen som en knut och lyckades inte forma några ljud.

”Ja du, Stympen, inte säger du mycket”, suckade Grådask. ”Inte är du till stor nytta eller glädje för mig heller. Ändå tar jag hand om dig. Kan du sluta klänga på mig nu?”

Happi kikade ut över lådans kant en gång till. Tornio hade kanske ramlat ner på golvet utanför torktumlaren. Ensamma strumpors låda stod uppe på en bänk. I fjärran anade Happi tvättmaskinen bredvid torktumlaren. Maskinerna gapade tomt med sina stora, runda munnar. Kanske flåsade de efter festen. Eller så sov de med gapet vidöppet. Om nu maskiner ens kan sova.

”Så här har man det för att man är snäll”, fortsatte Grådask.

Hon lyfte den mycket mindre Stympen i en maska.

”De tvättade honom för varmt. Då krympte han och blev stel som en snöreboll. Inte är det mycket med honom nu. Var det mitt fel kanske? Ändå blir det jag som får ta hand om honom. Så orättvist är livet för en gammal ensam socka. Vilken tack har man för det?”

Yllesockan var så upptagen med sin olycka, att hon inte märkte hur Happi klättrade ur lådan och hoppade ner på tvättrummets golv.

De stora maskinerna stod på stadigt kakel. Nedanför bänken var golvet däremot klätt med rött gummi som klibbade lite otrevligt mot Happis trådar. Hon rundade golvbrunnens galler och en pöl med utspilld såpa mitt i rummet. Utifrån såg maskinerna inte alls lika trevliga ut som från insidan. De tornade tyst upp sig, skrämmande, silverblanka valfiskar med vidöppna käftar. Happi bugade mot dem. Hon fick förstås inget svar och kände sig sen bara dum. Maskinerna levde bara när de röda ögonen uppe på kanten lyste. Det visste hon ju. Strumpan var lite rädd, men längtan efter Tornio gjorde henne stark. Med ett skutt lyckades hon klamra sig upp till tvättmaskinens runda hål. Hon kikade in i apparatens stora stålsal. Där var det tomt, kallt och torrt. Inte varmt och levande som kvällen före. Runt insidans himlavalv fanns en massa hål i plåten. Tornio tyckte om äventyr och var lite tokig. Happi kunde ändå inte tänka sig att nån kunnat slinka genom hålen. Så små var de.
”Hallå! Tornio?” ropade hon för säkerhets skull. Rösten ekade tomt tillbaka från tvättmaskinens inre. Det lät så otäckt att Happi släppte taget och damp ner på golvet igen. Hon landade precis bredvid en klädnypa som nafsade lite efter henne. Vad skulle hon göra nu? Tänk om Tornio hade råkat ut för en olycka. Klädnyporna verkade hungriga och hade kanske fått tag i henne. Kunde de hängt upp henne inne i torkskåpet? Eller rentav under det stora blå taket i Utomhuset? Medan Happi funderade märkte hon en öppen sidolucka i torktumlaren en bit bort. Den hade hon aldrig sett tidigare. Tornio kunde mycket väl ha gått in där, eftersom hon var så nyfiken.

Det var skräpigt runt hålet. En liten kackerlacka viftade nyfiket mot Happi med sina spröt. Sen blev den rädd. Den kilade in under maskinen innan hon hann klappa den. Nån hade lyft ut en stor grej av vit hårdplast ur hålet i torktumlaren. Den var större än Happi och knotig som en bit skelett. Happi hade sett en bit skelett en gång i trädgården, när hon var ute och red i gräset på sin fot. Hon visste inte att maskiner hade dem också. Bara inte torktumlaren hade gjort sig illa! Då skulle alla få gå blöta.

Hålet där biten suttit såg trångt ut. Det var lite fuktigt, men inget vatten rann fram. Happi vågade inte ropa, för tänk om nåt otäckt bodde i halvmörkret. Istället nynnade hon lite tyst på Trådarnas trall. Då slapp hon tänka på hemska saker. Försiktigt smög hon in i torktumlaren längs en grotta av vit plast och plåt. Snart mynnade grottan i ett rum med nät av nylon. Näten satt uppspända på ramar och liknade tyg. Fast de var så hårda att man knappast kunde sy kläder av dem. Inte levde de heller. Bortom maskorna fortsatte andra gångar djupare in i maskinen. Det gick inte att komma dit, för näten satt i vägen. När Happi tryckte, så fjädrade de stumt tillbaka. Inte ens Tornio hade kunnat gå längre. Medan Happi funderade, så vaknade svaga röster runt henne.

”Vääälkommen!” viskade nåt.

”Hon ser mjuuuk ut.”

”Hon äääär mjuk”, sa nåt annat och rörde lätt vid Happis resår.

”Hon har rändeeer.”

”Stanna och leeek med oss!”

Happi anade rörelser i näten. Först trodde hon att det var spindlar. Men spindlar är artiga och skräms sällan. De vill mest veta hur man är vävd eftersom de själva väver tyg. Det här var nåt annat, nåt som Happi bara kunde ana i halvmörkret.

”Vilka är ni?” ropade hon med darrig röst.

Hesa skratt hördes runt henne. Det var som svagt prassel från en gardin vid ett öppet fönster.

”Vi är aaalla och iiingen”, svarade nån.

”Har Tornio kommit hit? Hon är en strumpa som liknar mig. Fast hon har ett rött torn på sidan. Och är väl inte så lik mig egentligen.”

”Hit kommer aaalla!” svarade rösterna
”Förr eller seeenare.”

”En tråååd i taget.”

”Stanna och leeek med oss! Bli eeen av oss! Din Tooornio kommer hit om ett taaag.”

Nu hade Happis ögon vant sig vid mörkret inne i maskinen. Hon kunde ana dem som pratade. Luddet reste sig på hennes häl när hon förstod vilka de var. I näten hängde vaga varelser. Inte tyger, inte kläder eller ens trasor. De var dammråttor, spöken av trådar som lossnat från tumlade kläder genom åren. Dammråttorna hade ingen och alla färger. De hade inga maskor eller former. Och de var halvt genomskinliga. Kanske fanns det till och med trådar från henne själv i dem.

”Staaanna hos oss!”

”Nej tack, jag måste gå”, pep Happi. Hon skyndade mot tunneln så snabbt att hon klev i en pöl. Sulan blev lite fuktig. När hon kom ut ur torktumlaren igen var tvättrummet stort och ljust. Aldrig hade Happi känt sig så levande och så hel. Eller snarare halv, för Tornio var fortfarande borta.

Golvet sträckte sig rött bort mot stringhyllorna på väggen. Där låg tvättmedel och fönsterputs i sprejflaskor. Ännu högre upp, under ett par kranar, hängde den stora plåtbaljan. Ingen annan än trasorna hade sett baljans inre. Avloppsröret under den stod som en hög pelare. Röret var lite kladdigt. Inte ens Tornio hade kunnat klättra upp, även om hon nog skulle ha försökt.

Ljuset från Utomhusets stora lampa föll in från fönstret. Ingenstans syntes Tornio till. Happi var villrådig. Hon tänkte just klättra upp till Ensamma strumpors låda igen. Då hördes steg av fötter från grannlandet Hallen.

Illustrationer: Ebba Palmstierna