Man kan aldrig veta
med händer. Några är snälla och andra är elaka, det fick varje
strumpa höra redan i symaskinen när tån syddes ihop. Strumpan
Happis mamma var en gammal nålhackare. Alla kallade henne för
Sångerskan. Hon hade arbetat med händer och därför var hon
heller inte rädd för dem. Kläderna i sömmeriet berättade tvärtom
att hon bet händer som var klumpiga. Ibland så att rödfärgen rann
under nålarna.
”Det händer med
händer”, brukade Sångerskan säga.
Nu hände nåt med
Happi. Ett par trädgårdshandskar fyllda med händer lyfte henne
från tvättrummets golv. Innan hon hann glipa ens en maska för att
ropa, trycktes hon ner i en röd hink full med vatten. Det kändes
onödigt, för Happi var ju redan tvättad. Som tur var rann vattnet
klart. Det smakade såpa och hon försökte njuta av badet. Nu lyfte
handskarna hinken och bar iväg den. Det kunde Happi känna på
skvalpet. En dörr öppnades, och det blev blått och ljust ovanför.
De hade kommit in i Utomhusets jätterum. Snart fiskade handskarna
upp henne igen. De vred ur henne och hängde henne över hinkens
kant. Sen försvann de utan att förklara sig.
Happi kikade omkring
sig. Hinken stod bredvid en glänsande plåtmöbel på fyra hjul.
Happi visste att en sån möbel kallas bil. Bilar kan flytta på sig,
men så mycket mer kan de inte. Färgerna i Utomhuset var så skarpa
att Happi nästan bleknade under den stora lampan högt däruppe. Ett
av bilens fyra hjul hade lossnat. Istället satt där en järnstolpe
med en vev i sidan. Bildörren närmast Happi stod öppen mot
insidan. Därinne på sätena satt bilklädseln, som hade ett taggigt
mönster i ganska tråkiga, grå färger. Klädseln dåsade i
solskenet och hade fullt av smulor från en chipspåse i knät. Happi
tordes inte väcka den för att fråga var hon hamnat. Stora tygsjok
var ofta lite märkvärdiga. De kunde skälla ut små plagg utan
orsak.
”Hej, vill du höra
en gåta?” sa en röst.
Orden liksom hoppade
av iver.
”Vad är det för
strumpa som går och går, men aldrig tar ett steg?”
Happi såg sig
omkring. Hon kunde inte se några andra kläder alls.
”Det är ju jag!”
svarade rösten och skrattade så att det ekade.
Nu såg Happi att
det lösa däcket hade pratat. Skrattet fick gummit att studsa mot
asfalten. Däcket var väldigt smutsigt och hade snor i näsan. Eller
så hade det kört i nåt kladdigt.
”Jag heter Rulle”,
sa däcket när det hade slutat skratta. ”Vad heter du?”
”Jag heter Happi”,
svarade strumpan. ”Jag bor inte här. Var är här förresten?”
”Jag vet inte”,
svarade däcket. ”Jag brukar rulla omkring lite överallt. Det är
därför jag heter Rulle. Sa jag det?”
”Jo.”
”Du är en sån
där sladdrig strumpa av tyg, va? Borde du inte åka på en fot då?”
Happi fick lite
tårar i ögonen. De smakade såpa och var kanske bara tvättvatten.
”Jag brukar åka
fot med min syster, men hon har försvunnit. Du har inte sett henne?
Hon heter Tornio.”
”Åha!” sa
Rulle. Tankarna såg ut att snurra varv efter varv inne i gummit utan
att riktigt komma nån vart.
”Åhå, men då är
det nog kört för dig.”
Sen lyste däcket
upp.
”Det är ju kört
för mig också förstås, fast inte på samma sätt. De kör omkring
på mig hela tiden, menar jag.”
”Jag förstår
inte vad du pratar om.”
Rulle såg på Happi
där hon hängde över hinken. Han fes ut en liten suck.
”Oj, ursäkta!”
”Vadå?”
”Lite punka bara.
Handskarna tänker nog använda dig för att torka rent mig och mina
gummisystrar. Det är därför du hänger på en hink. Du ser hur
grisiga vi är. Vi har åkt en tur på landet. Du anar inte vad
gruset på vägarna smakar därute. Man blir alldeles sträv på
tungan.”
Happi tittade
bekymrat på däcket.
”Fast blir jag
inte smutsig då?” sa hon. ”Jag är ju nytvättad och vill helst
hem till tvättkorgen. Tornio har kommit bort. Jag måste hitta
henne.”
”Jo, fast det är
nog kört för dig”, sa Rulle igen.
Nu lät han riktigt
ledsen.
”På landet fick
jag olja och kobajs på mig. Sen sitter nåt överkört inklämt i
mina bilringar. Du kommer att bli jättesmutsig. Ingen fot vill nog
ha dig sen.”
”Så elaka kan väl
inte ens handskar vara?”
”Det är nog
händerna inuti handskarna som bestämmer.”
Det snurrade i
maskorna på Happi. Hon hade sett skurtrasorna i tvättrummet. Hon
ville inte bli som dem. Inte än på ett tag i alla fall.
”Blev du ledsen?
Jag kan sjunga en sång för dig”, sa däcket.
Innanför smutsen
var han en vänlig själ. Han brukade nynna för djur han kört över
så länge de satt kvar. Även om de bara var myror, grodor och
ekorrar.
”Rulla, rulla –
rull, rull, rull!
Rulla, rulla –
rull rull rull!
Rulla, rulla –
rull rull rull!
Rulla, rulla –
rull rull rull!”
Happi hängde tyst
på hinkens kant.
”Tyvärr kan man
vänta sig vad som helst av händer”, sa Rulle när han sjungit
klart. ”Mig skruvade de loss, fast jag muttrade. De la bara
muttrarna åt sidan och lyssnade inte. Där borta ligger de,
muttrarna alltså. Det är ju liksom inte mitt fel att jag körde
över en punkare. Fast jag var redan lite gasig i magen. På så sätt
var det skönt att släppa på trycket.”
Han släppte ännu
en fjärt ur gummit.
Nu föll en skugga
uppifrån. Happis färger bleknade för hon tänkte att handskarna
med händer kommit tillbaka. Snart skulle hon bli en smutstrasa. Men
det var inga händer. En stor, vit fågel hade fått syn på chipsen
inne i bilen. Den landade på sätet innanför dörren. Fågelns
krokiga näbb pickade snart smulor.
”Oj, oj, oj!”
pep den av ren förtjusning mellan tuggorna.
Bilklädseln vaknade
när det kittlade och skrek högt. Den hade drömt om en fet och
bekväm rumpa i knät. Istället såg den ett magert fjäderskrälle.
”Bort, bort, ditt
flaxande elände! Och våga bara kacka på min kjol!” ropade den.
Fågeln blev i sin
tur så rädd att kammen reste sig på huvudet. Den var en vit
kakadua, en papegoja som rymt.
”Pippin städar ju
bara tants kjol”, skrattade Rulle nerifrån marken.
”Försöker du
vara rolig, gummigubbe?” snäste bilklädseln. ”Packa kräket
härifrån. Slödder av er sort är inte ens rumsrena!”
”Äsch, tant är
ändå bara gjord av syntet. Lite fågelbajs spolar man lätt bort.”
”Vet hut, din
stinna slangel!”
Fågeln verkade inte
lyssna. Den fortsatte äta för allt vad tygen höll. Tomma kläder
var den inte rädd för, så länge de inte hade fötter och händer
i sig. Efter sista saltsmulan hoppade den över till Happis hink för
att dricka. Fågeln doppade näbben och böjde sen halsen bakåt för
att svälja. Men den spottade ut klunken så snart den kände smaken.
”Bläääh! Vad
har du gjort i vattnet, stolliga strumpa?”
”Jag har inget
gjort”, svarade Happi. ”Händerna har hällt såpa i hinken. De
vill skura Rulle och hans syskon med mig som trasa.”
”Alltid dessa
förfingrade händer!” väste kakaduan och spretade med sin kam.
”Mig höll de fast för att klippa mina fjädrar. Då fick det vara
nog! Nu är jag fri som fågeln och jag flyger aldrig tillbaka! Vilda
kajor och kråkor är mina nya vänner.”
”Har du flugit
långt, då?”
”Ända från
Stockholm. Jag heter Scarlatti av Stockholm, och jag kommer från
Stockholm. Därför heter jag Scarlatti av Stockholm”, svarade
papegojan.
Den lyfte på ena
klon, reste kammen på huvudet och bugade.
”Jag kan flyga.
Jag kan hänga upp och ner i en pinne. Jag kan också prata på tre
språk och sjunga Ave Maria. Det betyder Fågeln Maria
på latinska. Min stamtavla är väldigt lång. Den går ända
tillbaka till Måsart!”
Kakaduan började
sjunga Ave Maria. Det lät imponerande och framför allt högt.
Däcket Rulle hakade genast på.
”Rulla, rulla –
rull, rull, rull!
Rulla, rulla –
rull, rull, rull!”
Scarlatti tystnade
av ren förvåning.
”Fina vägar till
Stockholm!” sa Rulle. ”Breda och släta. Smeker mot gummit.”
Happi var lite rädd
för att handskarna hört fågeln. Snart skulle de säkert komma
tillbaka. Hon fick en idé.
”Hördu fågeln!
Du måste ju vara törstig om du flugit så långt och bara ätit
salta chips. Det finns färskt vatten i en blomkanna inne i
tvättrummet. Fönstret står öppet. Om du flyger mig dit, så kan
jag visa.”
 |
| Tvättrummets fönster på riktigt |
Papegojan tittade på
strumpan. Den vred på huvudet och sneglade, först med ena ögat och
sen med det andra.
”Du luras väl
inte för att fånga mig, vad? Jag har svurit på att aldrig mer
flyga till en människa.”
”Nädå! Jag vill
bara tillbaka till tvättrummet. Vi kan hjälpa varandra.”
Scarlatti av
Stockholm sneglade misstänksamt medan han gnolade för sig själv.
Sen klapprade han
tre gånger med näbben, burrade upp fjädrarna och sträckte fram
sin klo.
”Flyg i vind för
det!”
Happi skakade
papegojans klo med tån. Fågeln lyfte strumpan i näbben, bredde ut
vingarna och flaxade iväg.
”Hälsa på mig
snart igen!” ropade däcket Rulle efter dem där han låg kvar. De
lösa muttrarna skramlade upphetsat på asfalten bredvid honom.
Happi hade aldrig
flugit förut, bara hoppat lite jämfota bredvid Tornio. Allt blev
småttigt under henne. Det blåste som när hon hängde på tork i
Utomhuset under sommaren. Scarlatti av Stockholm flög över
blombuskarna vid huset. Han landade på fönsterblecket och klämde
sig in genom fönsterspringan. Sen flaxade han bort med Happi till
Ensamma strumpors låda, drack sig otörstig ur blomkannan och
försvann ut igen.
 |
| Illustrationer: Ebba Palmstierna |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar