Ny metafysik, 3 - Människans förhållande till gudarna

Tredje och sista delen av min metafysiska sammanfattning för spelet

Gudsbegreppet
Munken Bonselmius sade att "Min Gud är en makt som endast av nåd låter sina handlingar förutses eller påverkas." Hans ord tolkas ofta som att ”gudar” kan vara i stort sett vad som helst som är så mäktigt att det befinner sig bortom tillbedjarens föreställning och påverkan. Människor saknar perspektiv på gudarnas makt. Gudar är helt enkelt så högstående att tillbedjarna ser en enhetlig grupp mäktiga varelser som i själva verket har en hierarki sinsemellan. Levande berg eller luftandar tillbes av primitiva människor men är i själva verket bara mäktiga innevånare i världen vilka liksom sina tillbedjare är utlämnade till skapargudarnas dekret.

Etik och moral
Den stora religiösa motsättningen i världen står mellan de skapelstrogna och de skapelsestörande eller skapelsevidriga. Motsättningen gott mot ont anses vara av lägre ordning och höra hemma inne i skapelsen. Olika religioner har förvisso olika regler för vad som anses vara rätt respektive fel, men dessa motsättningar beror på skapelsegudarnas olika uppfattningar och preferenser. Därför är inte ”skapargudar” synonymt med ”goda gudar” ens för klosternoviser. Mångudinnan Luvena vars tillbedjare ägnar sig åt människooffer och gudinnan Inashtar som befrämjar våldsam död är båda skapargudar. Abzulvans förbund blandar sig inte i sådana frågor utan agerar först då de bedömer att någon avviker från eller rentav saboterar skapargudarnas plan.

Skapande och förstörande
Det är en missuppfattning att skapelsetrogna animister alltid skulle förespråka bevarande, helande och konstruerande. Tvärtom inser de att byggande och nedbrytande alltid måste stå i samklang för att skapelsen ska leva och förnyas. Rovdjuret dödar bytesdjuret men faller i sin tur offer för likmaskar och blir näring till växter. Vissa varelser och trosuppfattningar i världen har utpräglat bevarande verkan medan andra är förstörare. Bland förstörarna utmärker sig drakarna. Man tror att de skonades av skapargudarna vid den första konfluxen just för att vara en förstörande kraft i världen, satta att riva det stelnade och åldrade så att det nya kan ta dess plats.

Verklighet eller avbild
De lärda har ofta ställt sig frågan om människan kan veta något om tillvaron såsom den egentligen är, eller om hon uteslutande är hänvisad till tolkningar och projektioner av hur den ter sig. Sådana grubblerier kallas ontologiska och hånas hjärtligt i Tricilve. Fönstret och spegeln är religiösa symboler för dessa frågor. Vissa tror på transcendens, dvs att människan under vissa betingelser kan se in genom fönstret och få en uppfattning om hur världen verkligen är. Andra menar att fönstret är en spegel som bara reflekterar det betraktaren förväntar sig att se. Åter andra menar att gudarnas ritade skapelse närmast med automatik antar former som människan kan och är menad att se så att hon kan fullgöra sin roll och att det är hädiskt att ens försöka tränga igenom illusionen.

Bland trollkarlar är det en vanlig uppfattning att världen utgör ett fängelse i vilket människan är inspärrad av gudarna för att inte hota dem. Våra sinnens dimridåer utgör fängelseväggar och galler. Andra menar att kulisserna är ett skydd mot det utanför som skulle driva oss till vansinne eller äta oss om vi inte hölls avskiljda från verkligheten.

Tillvaron som teater
Teatern är en viktig religiös symbol över hela Timatia. Skapargudarna frammanade enligt myterna världen som förströelse och därför anses det vara en av människans viktigaste plikter att bidra till denna förströelse. Teohedoner anser till och med att världen skulle mista sitt existensberättigande om den upphörde att vara underhållande ens för ett ögonblick. Det finns en stark teleologisk tradition, dvs en strävan att söka mönster i den stora berättelsen för att kunna bidra till intrigen på det sätt gudarna har avsett. Människans drivkraft att ständigt söka mönster och förklaringar i sin omgivning anses stamma i hennes delaktighet i det kosmiska skådespelet. Hon har helt enkelt en inbyggd drift att söka efter scenanvisningar och repliker. Det vanliga uttrycket ”Larvatus prodeo” - ”jag träder fram bärande min mask”, är hämtat från den religiösa teatern. Trollkarlen Shagul menar att hela historien är ett redan skrivet drama i vilket han, den enda fria människan, vägrar delta.

Profetior
Hermenautik innebär bland de lärda ”att navigera texten”, där texten är gudarnas skrivna plan för världen. Hermenautikern studerar profetior för att via dessa kunna påverka utvecklingen. Profetior är i Timatia inte givna förutsägelser utan snarare väntande spår mot framtiden. De fungerar så att om en profetias rekvisit uppfylls så följer utvecklingen profetians förutsägelser, annars inte. Dvs om vagnens hjul hittar spåret så kommer det att följa det. Någon kan ha tur och utnyttja en profetia utan att ens känna till den medan en annan har oturen att råka uppfylla rekvisiten för en olycklig förutsägelse. Hermenautikern försöker hålla sig underrättad om profetior och analysera vad som kan göras eller bör undvikas för att nå en önskad utveckling. Furstar söker ofta sådana lärde som rådgivare.

Arketyper
Med arketyper menas beteenden som gudarna byggt in i varelser och företeelser. Det innebär att vissa nyckelretningar automatiskt kommer att utlösa vissa beteenden. Många skulle tro att det är smärta som gör en björn arg om man vrider om dess nos, men faktum är att detta är ett arketypiskt beteende som någon skämtsam gud skrivit in i dess natur. På samma sätt besitter företeelser så olika som som 'järn' och 'vrede' arketyper som ofta utnyttjas av präster och trollkarlar. ”Gjutaren från Gondemma” var legendarisk för sin förmåga att få ett järnföremål att smälta genom att viska ett par ord till det. Hon tvingade inte metallen utan hade helt enkelt lärt sig vad som krävdes för att sätta igång dess naturliga beteende. Silvia Miranda har lärt sig hur man talar till moln för att styra deras beteenden på ett liknande sätt. Att tvinga något mot dess natur är mycket svårare och ofta farligt.

Talmystik
Animister över hela Argond har tagit fasta på guden Enkis påstående att allt har fyra aspekter. Därför är fyrtalet heligt för dem. Det är emellertid ett misstag att tro att allt består av fyra givna beståndsdelar. Snarare kan Enkis fyrtal uppnås på otaliga sätt – det enda påbudet är att varje avslutad enhet måste besitta fyra likvärdiga aspekter. Tretalet anses ofullständigt och bara tillåtet som ett övergångsstadium. Därför har tre blivit ett hädiskt tal som skapelsetrotsare ofta använder till orden: ”Tre är ett magiskt nummer”. Timatiska talmystiker har åsikter även om andra tal, det dikotomiska tvåtalet, kopplingen mellan det gyllene snittet och femtalets pentagram, hexagonens förekomst i naturen och så vidare.