Legaten Ludenbrand

Här kommer en ny illustration av Daniel Falck till det kommande spelet. Bilden föreställer legaten Ludenbrand, en man från Kalklanden tillhörig den trakoriska kejsarinnan Heneguyas hov. Ludenbrands temperament påminner om Kalle Ankas vilket innebär att han växlar mellan pompös godmodighet och besinningslöst raseri utan egentliga mellanlägen. Han avskyr Trakorien för landets vulgaritet och låga moral och skriver ner sina iakttagelser i krönikan "Vedergällning". Fria ligan har valt att använda Ludenbrand som en slags berättare i spelet vilket passar väl med hans roll i romanen.

Ludenbrands tillkomst är ganska typisk för hur jag arbetar. Som person är Ludenbrand modellerad av Liudprand av Cremona, en lombardisk biskop och ambassadör på 900-talet. Han skrev en krönika över sin samtid betitlad just "Vedergällning" (gr. Antapodosis). Utseendemässigt beskrev jag honom för tecknaren som en korsning av Erik XIV, Steve Jobs och min vän Johan Jönsson. Jag är väldigt nöjd med resultatet.


»Ärade farlänta högheter och trollkunniga«, kraxade Brior Brådfot och sjönk ned på knä, »jag vet inte vilka ni är eller vad ni kan tänkas vilja mig, men tackar ändå innerligast för att ni befriat mig från fångvagnens mörker.«
»Snäpp klappan i lås tills dina ord efterfrågas, din fördömda féka!« vrålade den rödskäggige Ludenbrand, på ett ögonblick lika blodfylld om kinderna som tidigare. Akademikern föll skräckslagen framstupa under bugningar som mest fick honom att likna en lapande hund.

Recension i Gefle dagblad

I dagens upplaga av Gefle dagblad, vilken märkligt nog inte går att köpa här i grannstaden Uppsala, skriver Erik Jersenius en mycket positiv recension av romanerna och hyllning till Trakorien.

Igår recenserade också Stefan Hagel Svavelvinter på sin blogg Verkligen Stefan.

Jag lägger som tidigare recensionerna till samlingen i högerspalten.

Den stora berättelsen

Jag läser en bok om Jean-François Lyotard, fransk filosof med postmodern inriktning. Han gick bort 1998. Jag har läst om honom tidigare men anledningen till att jag intresserade mig på nytt är att han tillämpar Wittgensteins idéer om språkspel. Wittgenstein talar om språkspelen i "Filosofiska undersökningar", en bok som jag i det närmaste har läst klart och till min stora förvåning funnit ganska begriplig. (Wittgensteins "Tractatus Logico-Philosophicus" är däremot i stort sett obegriplig.) Wittgensteins tanke med språkspelen är att all mellanmänsklig aktivitet pågår som olika språkspel med definierade regler där varje aktivitet är att likna vid ett speldrag. Språket har för Wittgenstein bara mening just i sin användning och dynamik mellan människor inom dessa språkspel. Däremot saknar språket all objektiv giltighet - det finns så att säga ingenting bakom ytan, ingen idé som motsvarar "katt", inga essenser, ingen objektiv mening som kan mejslas fram. Detta står i skarp kontrast till Wittgensteins tidiga idéer liksom till stora delar av den klassiska filosofin.

Den trakoriska anknytningen är som ni vet att Uroboren / Shaguls mästare / Glasmannen som dyker upp i Slaktare små är modellerad på Wittgenstein, ser ut som honom och uttrycker hans idéer. Det specifika i Trakorien är dock att idéerna faktiskt HAR en objektiv giltighet i det höga språket och att kopplingen mellan språk och verklighet är mer påtaglig än i vår värld. Eller är det så? Mer om den saken i nästa bok.

Lyotard använder språkspelen när han talar om narrativer eller berättelser och specifikt identifierar två metanarrativer i vår kultur: (1) att utvecklingen med hjälp av forskning går framåt och kommer att lösa världens problem, (2) att kunskapen ska göra den enskilda människan fri. Lyotard menar att dessa två grundbultar sedan ett par hundra år sätter agendan för vad som anses vara rätt och viktigt - inte bara rent estetisk utan även vad gäller forskning etc. Människan är helt enkelt inbäddad i större föreställningsvärldar om hur allt hänger ihop. Lite påminner det om Bourdieu och hans fält där han talar om doxa som "det som tas för givet" i en kultur (Sedan anser Lyotard att metanarrativerna har brutit samman i och med postmodernismen men det lämnar jag därhän för tillfället.)

För mina romaner passar dessa tankar hur som helst alldeles utmärkt: I den trakoriska världen tycks själva gudarna driva världen som skådespel eller just metanarrativ, som det verkar i syfte att förströ sig i en tom evighet. Förströelsen kan därmed sägas vara människotillvarons mening. Oraklet Nastigast hävdar i Slaktare små att rening är syftet med DiFolternas teater. Det motsvarar synen på de klassiska grekiska tragediernas katarsis (och jag har lånat idén därifrån). Till skillnad mot övriga DiFolter har han dock kommit fram till att det är själva skådespelet som ska renas snarare än åskådaren/människan. Eller med andra ord: gudarnas metanarrativ måste skyddas till varje pris. Det är därför den femte konfluxen måste korrigeras - så att inte skådespelet ska falla sönder.

Shaguls drivkraft är som ni vet att frigöra sig från den redan skrivna rollen. Han vägrar vara "en aktör i en redan skriven berättelse" dvs han avvisar gudarnas metanarrativ. Hotet från Shagul kanske inte är att han tillskansar sig makt utan att hans frigörelse hotar själva existensen för tillvaron - själva berättelsens integritet. Är i så fall berättelsen densamma som den i mina romaner där Shagul och de andra faktiskt är aktörer i en redan skriven berättelse (nåja så småningom i alla fall)?

Intressanta frågor tycker jag och den stora utmaningen för mig är att framställa dem i form av ett spännande äventyr snarare än som en föreläsning.

Kanske kan jag lyckas.

Om inte Shagul saboterar alltsammans.

Folk och språk i Trakorien

Den här kartan gjorde jag som en skiss till spelmakarna på Fria ligan och därför är den inte så vacker men kanske intressant ändå. Jag vet inte hur mycket den kommer att användas i spelet. Den visar grovt hur och när olika folk och kulturer kom till Trakoriens olika öar. Tidsangivelsen fK utläses "före Kronolabens födelse", den tideräkning som Nya sfären förordar, förmodligen för att den sammanfaller med deras ordens instiftande.

Språken i de olika regionerna är i stort sett arv och blandningar från folk och kulturer som blandats på platsen. Precis som i vår värld rör det sig inte alltid om stora folkmängder som kommit vandrande utan ofta har bara kulturen spritts och folken blandats.

Man kan exempelvis se att Trakorien mellan åren 1300 fK - 1000 fK först koloniserades i sydväst av jorer från Treipo, tidiga ransarder och saniter. Det kan mycket väl ha funnits urbefolkning även i dessa trakter men de har i så fall försvunnit spårlöst. De mystiska saniterna som kom över haven från väster och slog sig ner på ön Bhannavil försvann runt år 900 fK men en del märkliga ortsnamn finns kvar efter dem. Faktum är att ni får reda på vad som hände dem i nästa bok. Värt att notera är också att barboskerna i Ziddisbar är av ransardiskt eller östjoriskt ursprung.

Fri forskning

När jag arbetade på MySQL skiljde vi på två användningar av ordet "free":

Free som i free beer, dvs gratis
Free som i free people, dvs liberty

Fri forskning innebär det senare men sällan det förra, något jag erfar varje gång jag vill läsa en forskningsartikel. Ändå förefaller det mig både olycksbådande och absurt att nästan allt finns att hitta på nätet UTOM just den omhuldade fria forskningen, där man vill få mig att betala mellan $20 och $200 för att få tillgång till en artikel.

I det aktuella fallet så ville jag läsa en artikel av Hans Sluga (han heter så) om Wittgensteins användning av några specifika begrepp i boken "Filosofiska undersökningar". Jag anade nämligen en kul och oväntad koppling till Frazers kategorisering av primitiv magi i boken "The Golden Bough". Ni som läst Slaktare små vet kanske att trollkarlen som kallar sig Uroboren är modellerad efter Wittgenstein och därför vill jag gärna få in resonemang från denne filosof i Uroborens magiska göranden.

Men icke.

Har någon ett förslag hur detta kunde lösas? Skulle man kunna anmäla sig som forskarstudent vid universitetet för att få tillgång till forskningsdatabaser tror ni?

Smakprov

Slutet på en just skriven, niohundraårig tillbakablick i nästa bok:

"Tio dagar efter Laabnes fall når Korbúleras kadaver drakarnas arkipelag bortom Yndar. Kroppen har då flugit åttatusen trakoriska mil med sådan hastighet att inte ens förruttnelsen hunnit ikapp. Den störtar på en av de karga bergsplatåer som drakar kallar likbord. Bukens pansar plöjer en fåra i marken, så grov att dussinet karaveller där kunde ställas på stadig rad utan att bogspröt skulle röra akterflagg. Fränderna är redan samlade. De har känt den döda nalkas och berett sig på att äta henne som seden bjuder. Ivrigast är en ung drakslyngel som inte ens ger sig tid att lukta på kroppen. Medan Korbúleras lemmar ännu rycker sätter han tänderna i hennes hals där fartvinden har emaljerat huden med torkad saliv. För sin fräckhet ges han namnet Blatifagus – ätaren av de egna. Det är en benämning som inte helt saknar ära bland drakar."