söndag 30 mars 2014
Enu Ammisadu
fredag 28 mars 2014
Historiens adjektiv
Det som fick mig att närmare studera Sulla var just hans dåliga rykte eftersom jag letar förebilder till liknande personer i Trakorien (vi kan diskutera detaljerna sedan ni läst Vredesverk). Det här blogginlägget handlar emellertid om något annat. För ett par år sedan läste jag den utomordentligt välskrivna boken "Rubicon" av Tom Holland. "Rubicon" handlar om den romerska republikens sista tid och det slog mig hur totalt olika Sulla beskrivs i de två böckerna.
Sullas karriär (hoppa stycket om ni inte är intresserade)
I sak är nog alla ganska överens: Sulla blev framgångsrik general under sin läromäster Marius och när romarnas bundsförvanter i det blivande Italien gjorde uppror (de kallade faktiskt sin utbrytarstat för "Italia"), kallades han hem och krossade dem på ett brutalt men effektivt sätt. Han valdes till konsul och fick efter sitt konsulsår befälet över en armé som skulle åtgärda kung Mithridates som annekterat en del av Roms lydstater i Mindre Asien. När Sulla väl rest från Rom tog hans politiska fiender dock makten, däribland Marius som var avundsjuk, gammal och inte längre frisk vare sig mentalt eller fysiskt. Den nya regimen beslagtog Sullas ägodelar, avvecklade lagarna han instiftat, tvingade hans familj i landflykt, förklarade att Sulla själv inte längre hade mandat att leda sina arméer utan skulle arresteras och betedde sig ganska svinaktigt. Nya arméer skickades i Sullas spår för att ta ifrån honom kommandot, men det bekom honom inte. Han var så skicklig och omtyckt av sina egna legioner att många av de nytillkomna soldaterna deserterade till honom istället. Sulla besegrade Mithridates och straffade mycket hårt de grekiska städer, däribland Aten, som dels gått över till fienden, dels massakrerat många romerska köpmän. De grekiska städerna tvingades betala hela kriget. Sulla reste nu hem för att ta itu med problemen i Rom. Han besegrade sina fiender, återerövrade Rom och insatte sig själv som diktator utan bortre tidsgräns, enligt Telford för att återupprätta den förfallna republiken, enligt Holland för att han var en översittare. Han instiftade lagar, krossade hela folk som han ansåg opålitliga på halvön och rensade ut fiender i staden genom att utfärda proskriptioner som gjorde dem fredlösa och gjorde det möjligt att beslagta deras egendomar. Sedan avgick han till allas överraskning som diktator, drog sig tillbaka till en lantegendom och dog ett år senare.
Den subjektiva historieskrivningen
Det jag fann märkligt är att författarna Telford och Holland är ganska överens om händelserna, men att de beskriver dem helt olika och drar helt olika slutsatser om Sulla. Det är här adjektiven och adverben kommer in.
Exempel: 6000 samniter (krigsfångar) huggs ihjäl medan Sulla talar till senatorerna
Telfords beskrivning:
"His speech was disturbed by the sound of people being killed not far away, and when the senators expressed alarm, Sulla merely replied that a number of criminals were being punished. <...> Most of the people killed <...> were people he had already found a good many reasons to dislike and distrust. <...> Sulla dealt with it in the only way possible for it to be dealt with at that time, which was in the Roman way. If those people could not live contently under the protection of Rome, enjoying all the benefits that their newly granted citizenship gave them, then no further time could be wasted on them."
Hollands beskrivning:
"As Sulla launched into his address, describing his victory over Mithridates, the senators began hearing the muffled sounds of shrieking from the Samnite prisoners. Sulla continued, apparently oblivious to the screams, until at last he paused and ordered the senators not to be distracted from what he had to say. ´Some criminals are receiving their punishment', he explained dismissively. <...> The symbolism was shocking and obvious: Sulla rarely made any gesture withiout a fine calculation of its effects. <...> In its blending of superstition with the flaunting of naked power this was a vintage Sullan performance."
För mig känns dessa två beskrivningar, vars ton divergerar lika mycket i resten av texterna, närmast som propaganda från två motsatta politiska läger och om ni läser noggrant lägger ni snart märke till de försåtliga adjektiv, adverb och detaljer som tippar beskrivningarna åt varsitt håll. Vilken människa Sulla egentligen var kan jag inte bedöma eftersom jag är hänvisad till texter som dessa. Jag saknar kunskap, ambition och möjlighet att göra egna, djupare efterforskningar. Mitt syfte är i alla händelser uppnått eftersom det finns gott om frågeställningar att fundera över. Läxan får bli: (1) lita aldrig på en författare, (2) "realism" är den försåtligaste formen av fantasi.
Stephen King
Var kommer Stephen Kings bok in i sammanhanget då? Jo jag läste även "Att skriva" nyligen eftersom den fanns på bokrean och jag stött på så många kommentarer om den, de flesta positiva. Somligt i boken var förstås tänkvärt samtidigt som jag inte alls höll med om en del - jag får återkomma om detta. På det hela taget fann jag framställningen pratig och lite för anekdotisk för min smak - jag påmindes om den amerikanska managementlitteratur jag läste för något tiotal år sedan och som jag verkligen inte saknar.
Att jag tar upp boken här beror på att jag under läsningen ofta tyckte mig finna samma försåtlighet i Kings framställning som i böckerna om Sulla. King påpekar ofta att det som sägs är hans erfarenheter och åsikter, men som den dramatisör han är kan han inte låta bli att krydda sin anrättning. King avråder exempelvis från planering av berättelser, och vill hellre börja skriva utifrån en vision, en scen eller en person och se vart det bär. Han menar att våra verkliga liv inte har någon planerad intrig (vilket jag kan hålla med om) och att planering av en berättelse förtar spontaniteten i skrivandet. Personligen anser jag detta vara ett riktigt uselt råd till andra även om det säkert fungerar för honom, eftersom jag sett många påbörjade projekt som strandat när de inte längre haft styrfart och kurs.
Det försåtliga kommer i Kings val av formuleringar: "...tror jag att en intrig och den spontanitet som äkta skapande förutsätter inte går att förena". Och på motsatt sida: "Intrigen är enligt min uppfattning den duktiga författarens sista utväg och tråkmånsens första."
Notera hur King i båda dessa synpunkter tror och tycker enligt sin uppfattning. Gott så. Å andra sidan kan han inte avstå efterslängen att just hans metod implicerar "äkta skapande" och att den som inte delar hans uppfattning är en "tråkmåns. Så påtvingas läsaren en verklighet - men inte min verklighet och jag känner mig heller inte träffad av hans historias adjektiv.
Pilutta dig, Stephen King!
onsdag 26 mars 2014
Vredesverk - hela omslaget
Så här ser alltså omslaget till Vredesverk ut i sin helhet. Inlagan gick till tryck i förrgår och omslaget har gått idag. Imorgon tar jag och Ola Wallin oss an kartorna till pärmarnas insidor. De är i princip färdiga eftersom vi lånar dem från Svavelvinterspelets grundbok respektive från äventyret "Lojalisternas tid".
onsdag 19 mars 2014
Klart för tryckning!
Frågan är nu vilket vin jag ska korka upp för att fira: en ekendäld eller en soluna.
Som ni kanske redan har sett så räknar jag med att åka till Göteborg den 17-18 april för att signera i SF-bokhandeln och på Gothcon. Det blir därtill signeringar på Drottninggatans bokhandel i Uppsala, förmodligen den 26 april, liksom på Sfb i Stockholm där detaljerna ännu inte är spikade. Jag kommer också att som vanligt arrangera en pristävling här på bloggen när det närmar sig, i vilken man kan vinna signerade exemplar numrerade mellan ett och tio.
tisdag 11 mars 2014
Useday Angleverse
Här en födelsedagsnovell som jag skrev idag som present till Johan Anglemark på hans 50-årsdag. Den är lite Uppsalaintern men jag har inget annat ställe att länka den från. Förhoppningsvis kan ni utsocknes också få lite nöje av den.
Grattis Johan!
Johan Anglemark woke up in the Upsalafandom regular pub, carefully lifting his head from a pile of pulp paperback books, the greasy prose for a few desperate moments sticking to his hair. He decided he was neither drunk nor hung over but still felt confused, surrounded as he was by some reasonably familiar faces and some very unfamiliar ones. One of the latter, if indeed it could be called a face at all, clinged to the talking end of a giant larva, clad in traditional London Beefeater uniform.
”Welcome to the 280 000th Ubbsalafandom pub!” it shouted in a decidedly British but still chirpy insect accent.
A small, grey, rabbit-like creature by its side cheered four times in a shrill voice, raising its ears with each exclamation.
”Would this be the first tuesday of the month”, Johan replied, desperately wanting to hear his voice to make sure he wasn't dreaming, but not really finding anything intelligent to say which was quite natural for the monthly Upsalafandom meetings.
”Never heard of those, but it's the first useday of the onth”, the larva replied. ”And what better use of a useday than to once again reenact the birth of the glorious British star empire in this lovely British pub!”
”We do it all the time”, the rabbitoid added cheerfully. ”This is the 280 000th time and we didn't loose an onth on the way.”
Johan was no less confused.
”Did you too hear the chinchilla speak?” he remarked, not considering the absurdity of directing such questions to a giant larva.
”Sir, I'm not a chinchilla!” the furry creature yelled. ”I'm a royal British churchilla and I will be adressed as such, whether you are the guest of honour or not!”
”Sorry about that. I'm a guest of honour?”
”Why certainly!” the larva beamed. ”After all, you started it all! Gwynston, do be more considerate! Mr Anglemark has just been recreated. Some confusion and bad manners are to be expected as well as excused. You sir, I recommend that you drink a few bears and eat plenty of peanuts to stabilize your system.”
The rodent twitched its whiskers, wrinkling its tiny nose, hopped down to the floor and scuttled off towards the pub counter where it started pouring glasses. Johan assumed it was the bartender.
”You can call me Ford”, the larva said once they were alone.
”Ford Prefect, I assume?”
”No, Ford Anglia actually. This is after all Britain!”
The creature slithered down to the floor but once there stood on its hind segments, proudly presenting a spear that probably came with the Beefeater uniform.
”Now let's get something to drink before I dry up and go pupa, mr Anglemark!”
Johan hesitated and considered the more familiar figures remaining around the table. They hadn't moved at all. He now concluded that they were the hollow men, the stuffed men, leaning together, headpieces filled with straw. Masks had been glued to where the faces should have been, featuring ancient pub natives like Ylva, Erik, George and Kristin, all making about the same intelligent faces as in life.
”It's actually 'Upsalafandom'”, Johan said absentmindedly. ”I mean: it's Upsala, not Ubbsala.”
”Well, sir, two 'B' or not two 'B' is hardly the question”, the larva retorted, shaking his spear. ”We have omnipotently reenacted this Angleverse for our own onthly pleasure and thus take the liberty of calling things whatever we please. Consider our cultural initiative 'white larvaes burden' if you like!”
Johan couldn't deny a sort of pubic logic to that and followed his host towards the bar.
”How were you actually able to recreate me? Did I leave much behind?” he asked while the two waited for service.
”Why, we just followed your NTT of course; Neutrino Time Trace that is. I may look like a maggot but you shouldn't assume that I, like my ancestors, actually would touch your remains to get samples just because of my heritage. I find such a conclusion equally repressive and artistic!”
”Then why didn't you also revive my friends while you were at it?”
The larva looked puzzled, flattening the shape of its top end, which in turn tilted the Beefeater hat.
”Mr Anglemark! You, as always, have been complementary revived as being the founder of the Ubbsalafandom pub and hence the British star empire. Must you really ask this in each reincarnation? Scientists have concluded that you once majestically walked the British isles of Anglia, having evolved from Anglophile microbes, through Anglosaurae, to the bipedal walker of Anglemark in your current form. In some millennia you will transform the globe to Anglaterra, embracing it entirely with your tentacles. All of your pre-panglobal instances should be proud of yourselves!”
Before Johan had time to reply, the churcilla came sliding along the counter, asking the pair, not in a very polite voice, what they would like to drink.
”Do you have Belgium beer on tap?” Anglemark inquired.
”Afraid not sir”, the rodent sniffed, scratching the tap copper tubes with its claw. ”These are all pipes of Scotland. Big robotic crowd tonight. I have nothing to offer but grease, oil, gears and tools.”
Ford Anglia, the giant maggot was obviously annoyed to hear this.
”Listen Gwynston, I specifically informed you an eon ago that we would be in formal organic dress this useday!”
The churchilla shrugged its whiskers in reply and scuttled off to a customer at the far end of the counter.
”Lets just go take some air instead!” Johan said as the larva swelled to make a scene.
He didn't wait for it to shrink back though, suddenly feeling suffocated, but went strait to the door. Outside, the city of Upsala, or if it was Ubbsala, looked fairly familiar. The stone globe on the church across the street hung where it should, and when it winked to him he pretended not to notice. The stars were out but they didn't form the common patterns. Instead they spread out in a giant, full-coloured British flag across the night sky.
”Admittedly it's not perfect”, Ford Anglia commented as he slithered up by Johans side, leaning on the man ever so lightly not to fall over. ”The white dwarves were reasonably easy to herd, but the red giants are prone to collapsing and had to be handled gently.”
Feeling dizzy, Johan Anglemark quickly lowered his gaze to street level. Not a car was to be seen, nor any people, although the streets used to be busy this time of night as he recalled.
”Did you revive Linnea as well?” he asked, already fearing the answer.
”Well... we did deduct something about a 'linea' in your NTT, so we painted this white line on the ground from here to your recreated home in Sporevretha. It should be useful once festivities are concluded and feet roundsy, eh?”
The sad markings on the ground did not satisfy Johan as a substitute for company.
”By the bar and the beer, couldn't you have put any other real people in this damn reenactment of yours! What happened to cloning and reproduction in this freaking star empire future?”
The larva Ford Anglia stiffened somewhat upon hearing Johans remark and answered in a dry insectoid voice.
”Sir, we may enjoy reenactment, parties and cosmic creation, but there are moral limits! Your allusion to sex is most inappropriate! After all, we are British!
Grattis Johan!
Johan Anglemark woke up in the Upsalafandom regular pub, carefully lifting his head from a pile of pulp paperback books, the greasy prose for a few desperate moments sticking to his hair. He decided he was neither drunk nor hung over but still felt confused, surrounded as he was by some reasonably familiar faces and some very unfamiliar ones. One of the latter, if indeed it could be called a face at all, clinged to the talking end of a giant larva, clad in traditional London Beefeater uniform.
”Welcome to the 280 000th Ubbsalafandom pub!” it shouted in a decidedly British but still chirpy insect accent.
A small, grey, rabbit-like creature by its side cheered four times in a shrill voice, raising its ears with each exclamation.
”Would this be the first tuesday of the month”, Johan replied, desperately wanting to hear his voice to make sure he wasn't dreaming, but not really finding anything intelligent to say which was quite natural for the monthly Upsalafandom meetings.
”Never heard of those, but it's the first useday of the onth”, the larva replied. ”And what better use of a useday than to once again reenact the birth of the glorious British star empire in this lovely British pub!”
”We do it all the time”, the rabbitoid added cheerfully. ”This is the 280 000th time and we didn't loose an onth on the way.”
Johan was no less confused.
”Did you too hear the chinchilla speak?” he remarked, not considering the absurdity of directing such questions to a giant larva.
”Sir, I'm not a chinchilla!” the furry creature yelled. ”I'm a royal British churchilla and I will be adressed as such, whether you are the guest of honour or not!”
”Sorry about that. I'm a guest of honour?”
”Why certainly!” the larva beamed. ”After all, you started it all! Gwynston, do be more considerate! Mr Anglemark has just been recreated. Some confusion and bad manners are to be expected as well as excused. You sir, I recommend that you drink a few bears and eat plenty of peanuts to stabilize your system.”
The rodent twitched its whiskers, wrinkling its tiny nose, hopped down to the floor and scuttled off towards the pub counter where it started pouring glasses. Johan assumed it was the bartender.
”You can call me Ford”, the larva said once they were alone.
”Ford Prefect, I assume?”
”No, Ford Anglia actually. This is after all Britain!”
The creature slithered down to the floor but once there stood on its hind segments, proudly presenting a spear that probably came with the Beefeater uniform.
”Now let's get something to drink before I dry up and go pupa, mr Anglemark!”
Johan hesitated and considered the more familiar figures remaining around the table. They hadn't moved at all. He now concluded that they were the hollow men, the stuffed men, leaning together, headpieces filled with straw. Masks had been glued to where the faces should have been, featuring ancient pub natives like Ylva, Erik, George and Kristin, all making about the same intelligent faces as in life.
”It's actually 'Upsalafandom'”, Johan said absentmindedly. ”I mean: it's Upsala, not Ubbsala.”
”Well, sir, two 'B' or not two 'B' is hardly the question”, the larva retorted, shaking his spear. ”We have omnipotently reenacted this Angleverse for our own onthly pleasure and thus take the liberty of calling things whatever we please. Consider our cultural initiative 'white larvaes burden' if you like!”
Johan couldn't deny a sort of pubic logic to that and followed his host towards the bar.
”How were you actually able to recreate me? Did I leave much behind?” he asked while the two waited for service.
”Why, we just followed your NTT of course; Neutrino Time Trace that is. I may look like a maggot but you shouldn't assume that I, like my ancestors, actually would touch your remains to get samples just because of my heritage. I find such a conclusion equally repressive and artistic!”
”Then why didn't you also revive my friends while you were at it?”
The larva looked puzzled, flattening the shape of its top end, which in turn tilted the Beefeater hat.
”Mr Anglemark! You, as always, have been complementary revived as being the founder of the Ubbsalafandom pub and hence the British star empire. Must you really ask this in each reincarnation? Scientists have concluded that you once majestically walked the British isles of Anglia, having evolved from Anglophile microbes, through Anglosaurae, to the bipedal walker of Anglemark in your current form. In some millennia you will transform the globe to Anglaterra, embracing it entirely with your tentacles. All of your pre-panglobal instances should be proud of yourselves!”
Before Johan had time to reply, the churcilla came sliding along the counter, asking the pair, not in a very polite voice, what they would like to drink.
”Do you have Belgium beer on tap?” Anglemark inquired.
”Afraid not sir”, the rodent sniffed, scratching the tap copper tubes with its claw. ”These are all pipes of Scotland. Big robotic crowd tonight. I have nothing to offer but grease, oil, gears and tools.”
Ford Anglia, the giant maggot was obviously annoyed to hear this.
”Listen Gwynston, I specifically informed you an eon ago that we would be in formal organic dress this useday!”
The churchilla shrugged its whiskers in reply and scuttled off to a customer at the far end of the counter.
”Lets just go take some air instead!” Johan said as the larva swelled to make a scene.
He didn't wait for it to shrink back though, suddenly feeling suffocated, but went strait to the door. Outside, the city of Upsala, or if it was Ubbsala, looked fairly familiar. The stone globe on the church across the street hung where it should, and when it winked to him he pretended not to notice. The stars were out but they didn't form the common patterns. Instead they spread out in a giant, full-coloured British flag across the night sky.
”Admittedly it's not perfect”, Ford Anglia commented as he slithered up by Johans side, leaning on the man ever so lightly not to fall over. ”The white dwarves were reasonably easy to herd, but the red giants are prone to collapsing and had to be handled gently.”
Feeling dizzy, Johan Anglemark quickly lowered his gaze to street level. Not a car was to be seen, nor any people, although the streets used to be busy this time of night as he recalled.
”Did you revive Linnea as well?” he asked, already fearing the answer.
”Well... we did deduct something about a 'linea' in your NTT, so we painted this white line on the ground from here to your recreated home in Sporevretha. It should be useful once festivities are concluded and feet roundsy, eh?”
The sad markings on the ground did not satisfy Johan as a substitute for company.
”By the bar and the beer, couldn't you have put any other real people in this damn reenactment of yours! What happened to cloning and reproduction in this freaking star empire future?”
The larva Ford Anglia stiffened somewhat upon hearing Johans remark and answered in a dry insectoid voice.
”Sir, we may enjoy reenactment, parties and cosmic creation, but there are moral limits! Your allusion to sex is most inappropriate! After all, we are British!
söndag 9 mars 2014
Första meningarna i Vanderland
Planeringen av Vanderland är avslutad, dvs så mycket planering jag vill ha på det här stadiet. Som jag tidigare sagt blir jag uttråkad under själva skrivandet om jag vet för mycket och nu tror jag mig veta alldeles lagom för att börja skriva. Mycket i den avslutande delen har jag ju känt till sedan tidigare, men efter ett par sömnfattiga veckor har jag nu lyckats ordna scenerna till en preliminär sekvens, diskuterat den med ett par personer som lämnat bifall, och då finns ingen anledning att dröja. Det är dags att sätta fingrarna mot tangentbordet på allvar.
Det känns nervöst, nästan lite sakralt. Jag tvekar och tänker att: "ska jag inte vänta lite, åtminstone tills Vredesverk kommit ut?" Trots allt påbörjar jag sista delen i något som har funnits med mig under trettio år. Å andra sida: varför vänta? Det finns helt enkelt ingen anledning att tveka och oavsett hur början blir så kan jag ju alltid fixa till den senare. Så här artade sig det första utkastet:
"Regnet fick horndemonens lädervingar att dundra som trumskinn varje gång de lyftes för att vinna höjd över havet. Droppar längre ut störtade istället bland vågorna, studsade tillbaka för att nafsa mot bestens klor och lät sig först därefter slukas av Nordhavets oändlighet. Horndemonen hade lämnat Glachland på östra Trinsmyra två dygn tidigare med kursen satt rakt norrut från Trakorien. Varelsens röda ögonglober stirrade in i färdriktningens mörker utan att blinka, men organen användes bara för närorientering medan destinationen låg orubbligt låst i dess sinne för jordmagnetism, stjärnaffekter och astral tektoni. I famnen bar den sin tankebundna människa – den siste shaguliten Gobrugda – fastspänd i upprättstående ställning mellan odjurets benfingrar som en galjonfigur på dess buksida."
Det känns nervöst, nästan lite sakralt. Jag tvekar och tänker att: "ska jag inte vänta lite, åtminstone tills Vredesverk kommit ut?" Trots allt påbörjar jag sista delen i något som har funnits med mig under trettio år. Å andra sida: varför vänta? Det finns helt enkelt ingen anledning att tveka och oavsett hur början blir så kan jag ju alltid fixa till den senare. Så här artade sig det första utkastet:
"Regnet fick horndemonens lädervingar att dundra som trumskinn varje gång de lyftes för att vinna höjd över havet. Droppar längre ut störtade istället bland vågorna, studsade tillbaka för att nafsa mot bestens klor och lät sig först därefter slukas av Nordhavets oändlighet. Horndemonen hade lämnat Glachland på östra Trinsmyra två dygn tidigare med kursen satt rakt norrut från Trakorien. Varelsens röda ögonglober stirrade in i färdriktningens mörker utan att blinka, men organen användes bara för närorientering medan destinationen låg orubbligt låst i dess sinne för jordmagnetism, stjärnaffekter och astral tektoni. I famnen bar den sin tankebundna människa – den siste shaguliten Gobrugda – fastspänd i upprättstående ställning mellan odjurets benfingrar som en galjonfigur på dess buksida."
fredag 7 mars 2014
Pulled pork
(Receptet uppdaterat 9 okt 2014)
Nu ett matrecept som omväxling. Jag hade inte hört talas om Pulled pork för ett kvartal sedan men tyckte genast att rätten lät spännande. Sedan dess har jag tillagat den några gånger enligt olika recept online, experimenterat och gjort anpassningar. Detta är en variant som jag tycker blir bra!
Ugnsvärme: 125 °C
Tid i ugnen: 5 timmar
Huvudingredienser:
En bit benfri fläskkarré, ca 1,1 kg
En gul lök
En hel vitlök
Sås – blanda ihop:
½ dl chilisås eller ketchup
1 finhackad chilifrukt
½ msk mald spiskummin
½ tsk mald koriander
1 msk chipotlepasta
1 tsk rökt paprikapulver
½ tsk salt
1 msk mörkt muskovadosocker eller brun farin
2 msk rom eller whisky
1 msk matolja
Gör så:
Sätt ugnen på 125°C
Bryn köttbiten runt om i stekpanna så att ytan får färg
Lägg köttet i en ugnfast gryta med locket på
Smeta såsen över köttet så att det blir indränkt
Skala och skiva löken grovt (typ fyra skivor) och lägg skivorna ovanpå köttet
Grovskala vitlöken hel och skär av klyftornas toppar utan att lossa dem. Lägg löken på köttet
Sätt in grytan i ugnen
Peta ner lökbitarna i såsen efter en timme
Lämna köttet i ugnen under ytterligare ca fyra timmar. Vänd varje timme
Tillsätt ytterligare ½ tsk spiskummin + nypa koriander + ev chipotlepasta när en timme återstår
Köttet är färdigt när det enkelt kan dras till slamsor med två gafflar (hence ”Pulled pork”)
Dra dock inte sönder köttet innan du gjort såsen enligt nedan
Såsen:
Sila ner vätskan i en kastrull - slå tillbaka det som fastnar i silen i grytan.
Reducera vätskan genom kokning till ca 2 dl
Lägg ner lökbitarna och pressa ur vitlökens innanmäte i såsen. Kasta vitlöksskalet.
Mixa grovt såsen med stavmixer. Tillsätt 1-2 msk chilisås för färgens skull. Slå tillbaka över köttet
Dra nu sönder köttet till slamsor i såsen. Man vill att blandningen ska vara saftig men inte rinna eftersom den ska ätas i bröd.
Om kryddighet: Man kan tycka att det är mycket kryddor, men dessa tappar stinget genom den långa kokningen så jag tycker att det blir ganska lagom starkt. Bara att anpassa som man vill.
Servering
Fyll fläsket i varma pitabröd tillsammans med majs och Cole slaw. Man kan hälla på lite rökig barbecuesås eller chilisås. Ofta ännu godare dagen efter!
Lycka till!
Nu ett matrecept som omväxling. Jag hade inte hört talas om Pulled pork för ett kvartal sedan men tyckte genast att rätten lät spännande. Sedan dess har jag tillagat den några gånger enligt olika recept online, experimenterat och gjort anpassningar. Detta är en variant som jag tycker blir bra!
Ugnsvärme: 125 °C
Tid i ugnen: 5 timmar
Huvudingredienser:
En bit benfri fläskkarré, ca 1,1 kg
En gul lök
En hel vitlök
Sås – blanda ihop:
½ dl chilisås eller ketchup
1 finhackad chilifrukt
½ msk mald spiskummin
½ tsk mald koriander
1 msk chipotlepasta
1 tsk rökt paprikapulver
½ tsk salt
1 msk mörkt muskovadosocker eller brun farin
2 msk rom eller whisky
1 msk matolja
Gör så:
Sätt ugnen på 125°C
Bryn köttbiten runt om i stekpanna så att ytan får färg
Lägg köttet i en ugnfast gryta med locket på
Smeta såsen över köttet så att det blir indränkt
Skala och skiva löken grovt (typ fyra skivor) och lägg skivorna ovanpå köttet
Grovskala vitlöken hel och skär av klyftornas toppar utan att lossa dem. Lägg löken på köttet
Sätt in grytan i ugnen
Peta ner lökbitarna i såsen efter en timme
Lämna köttet i ugnen under ytterligare ca fyra timmar. Vänd varje timme
Tillsätt ytterligare ½ tsk spiskummin + nypa koriander + ev chipotlepasta när en timme återstår
Köttet är färdigt när det enkelt kan dras till slamsor med två gafflar (hence ”Pulled pork”)
Dra dock inte sönder köttet innan du gjort såsen enligt nedan
Såsen:
Sila ner vätskan i en kastrull - slå tillbaka det som fastnar i silen i grytan.
Reducera vätskan genom kokning till ca 2 dl
Lägg ner lökbitarna och pressa ur vitlökens innanmäte i såsen. Kasta vitlöksskalet.
Mixa grovt såsen med stavmixer. Tillsätt 1-2 msk chilisås för färgens skull. Slå tillbaka över köttet
Dra nu sönder köttet till slamsor i såsen. Man vill att blandningen ska vara saftig men inte rinna eftersom den ska ätas i bröd.
Om kryddighet: Man kan tycka att det är mycket kryddor, men dessa tappar stinget genom den långa kokningen så jag tycker att det blir ganska lagom starkt. Bara att anpassa som man vill.
Servering
Fyll fläsket i varma pitabröd tillsammans med majs och Cole slaw. Man kan hälla på lite rökig barbecuesås eller chilisås. Ofta ännu godare dagen efter!
Lycka till!
onsdag 5 mars 2014
Hjälp mig knyta ihop väven!
Nu skulle jag vilja höra vad ni specifikt skulle vilja få förklarat i sista boken så att jag kan ta med det i planeringen.
Nu har ni inte läst Vredesverk ännu och vet förstås inte vad som händer där, så ni får hålla er till mysterier från de två första böckerna. Berättelsens huvudfåra behöver ni inte fundera så mycket över för den kommer förstås att löpa på, utan jag är mer intresserad av om ni går och grubblar över något sidospår som ni är rädda för att jag glömt (vilket jag mycket väl kan ha gjort). Min erfarenhet är att det lustigt nog alltid går att hitta förklaringar och knyta ihop sammanhanget. Exempelvis slog det mig så sent som igår varför Uroboren i Astrumal DiFolts gestalt såg till att hans eget land Ilibaurien blev drogberoende under opianderkryddan.
Hur det går till att hitta dessa sammanhang vet jag däremot inte. För att citera en dialog från "Shakespeare in love":
Philip Henslowe: Mr. Fennyman, allow me to explain about the theatre business. The natural condition is one of insurmountable obstacles on the road to imminent disaster.
Hugh Fennyman: So what do we do?
Philip Henslowe: Nothing. Strangely enough, it all turns out well.
Hugh Fennyman: How?
Philip Henslowe: I don't know. It's a mystery.
Låt alltså höra!
måndag 3 mars 2014
Planering Vanderland - steg 4: Passion och besatthet
Kanske får ni intrycket att min planering av romanseriens avslutning är en intellektuell övning som manifesterar sig på papper i form av tabeller, skisser, löptext och flödesdiagram. Så är det förvisso, men det är långt ifrån hela sanningen. I lika hög utsträckning drabbas jag av vad som bara kan betecknas som besatthet - ett febrilt mottagande av idéer som min egen fantasi och hjärna tvingar på mig vare sig jag vill eller inte. Ofta infinner sig dessa tillstånd under natten, i bästa fall framåt morgontimmarna när jag kan stiga upp utan att offra nästa dags välbefinnande. Det är underbart men ansträngande och förbrännande.
Igår berättade jag för en person om handlingen i sista boken så som jag tänkt mig den och vi var båda överens om att det knappast saknas intressanta händelser att skildra. Utmaningen ligger snarare i utförandet: att presentera upplösningen på hela serien i lämplig sekvens, fläta samman trådar och hålla en lämplig dramaturgisk kurva. Jag tror boken har en potential att bli en läsarnas vandring från det ena oväntade avslöjandet till det andra och det känns som ett stort ansvar att realisera denna potential. Jag ska göra mitt bästa.
Kanske var det för att vi gått igenom den tänkta handlingen som min hjärna arbetade vidare under natten. Hur som helst vaknade jag strax före sju med några idéer i huvudet, skrev ner dem på Whiteboarden vid min säng, lade mig och jagades strax upp igen av nya idéer. Intrigen i sista boken består ännu av ett antal öar och spår som måste sammankopplas och ordnas och det var sådana överbryggningar som nu erbjöd sig. Under en timmes tid kom jag på:
* hur en huvudperson som jag redan accepterat som död kan räddas
* Vad tredje kapitlet ska handla om
* Vad häxan Månvind egentligen vill
* hur crurernas svaghet för vatten kan utnyttjas i ett annat aggregationstillstånd
* vad "Wafna" kan göra
* varför Astrumal DiFolt satte sitt eget land under drogmissbruk
* I vilket sammanhang solen vänder på himlen.
Ganska fantastiskt om än inte vilsamt!
Igår berättade jag för en person om handlingen i sista boken så som jag tänkt mig den och vi var båda överens om att det knappast saknas intressanta händelser att skildra. Utmaningen ligger snarare i utförandet: att presentera upplösningen på hela serien i lämplig sekvens, fläta samman trådar och hålla en lämplig dramaturgisk kurva. Jag tror boken har en potential att bli en läsarnas vandring från det ena oväntade avslöjandet till det andra och det känns som ett stort ansvar att realisera denna potential. Jag ska göra mitt bästa.
Kanske var det för att vi gått igenom den tänkta handlingen som min hjärna arbetade vidare under natten. Hur som helst vaknade jag strax före sju med några idéer i huvudet, skrev ner dem på Whiteboarden vid min säng, lade mig och jagades strax upp igen av nya idéer. Intrigen i sista boken består ännu av ett antal öar och spår som måste sammankopplas och ordnas och det var sådana överbryggningar som nu erbjöd sig. Under en timmes tid kom jag på:
* hur en huvudperson som jag redan accepterat som död kan räddas
* Vad tredje kapitlet ska handla om
* Vad häxan Månvind egentligen vill
* hur crurernas svaghet för vatten kan utnyttjas i ett annat aggregationstillstånd
* vad "Wafna" kan göra
* varför Astrumal DiFolt satte sitt eget land under drogmissbruk
* I vilket sammanhang solen vänder på himlen.
Ganska fantastiskt om än inte vilsamt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
