Första meningarna i Vanderland

Planeringen av Vanderland är avslutad, dvs så mycket planering jag vill ha på det här stadiet. Som jag tidigare sagt blir jag uttråkad under själva skrivandet om jag vet för mycket och nu tror jag mig veta alldeles lagom för att börja skriva. Mycket i den avslutande delen har jag ju känt till sedan tidigare, men efter ett par sömnfattiga veckor har jag nu lyckats ordna scenerna till en preliminär sekvens, diskuterat den med ett par personer som lämnat bifall, och då finns ingen anledning att dröja. Det är dags att sätta fingrarna mot tangentbordet på allvar.

Det känns nervöst, nästan lite sakralt. Jag tvekar och tänker att: "ska jag inte vänta lite, åtminstone tills Vredesverk kommit ut?" Trots allt påbörjar jag sista delen i något som har funnits med mig under trettio år. Å andra sida: varför vänta? Det finns helt enkelt ingen anledning att tveka och oavsett hur början blir så kan jag ju alltid fixa till den senare. Så här artade sig det första utkastet:


"Regnet fick horndemonens lädervingar att dundra som trumskinn varje gång de lyftes för att vinna höjd över havet. Droppar längre ut störtade istället bland vågorna, studsade tillbaka för att nafsa mot bestens klor och lät sig först därefter slukas av Nordhavets oändlighet. Horndemonen hade lämnat Glachland på östra Trinsmyra två dygn tidigare med kursen satt rakt norrut från Trakorien. Varelsens röda ögonglober stirrade in i färdriktningens mörker utan att blinka, men organen användes bara för närorientering medan destinationen låg orubbligt låst i dess sinne för jordmagnetism, stjärnaffekter och astral tektoni. I famnen bar den sin tankebundna människa – den siste shaguliten Gobrugda – fastspänd i upprättstående ställning mellan odjurets benfingrar som en galjonfigur på dess buksida."