fredag 28 mars 2014

Historiens adjektiv

Jag har just läst ut Lynda Telford purfärska bok om Lucius Cornelius Sulla, mannen som en generation före Julius Caesar besegrade i princip alla han mötte på slagfältet och blev diktator i Rom på löpande mandat. Telfords bok "Sulla - A dictator reconsidered" har den uttalade missionen att ge den driftige mannen upprättelse inför historien, vilket är motiverat om Telfords teser stämmer: att Sulla var en djupt religiös man som alltid tänkte på republikens bästa och tvingade på den besk men nödvändig medicin mot röta. Sulla anses av andra, ofta ganska rutinmässigt, ha varit en hänsynslös slaktare, plundrare och översittare.

Det som fick mig att närmare studera Sulla var just hans dåliga rykte eftersom jag letar förebilder till liknande personer i Trakorien (vi kan diskutera detaljerna sedan ni läst Vredesverk). Det här blogginlägget handlar emellertid om något annat. För ett par år sedan läste jag den utomordentligt välskrivna boken "Rubicon" av Tom Holland. "Rubicon" handlar om den romerska republikens sista tid och det slog mig hur totalt olika Sulla beskrivs i de två böckerna.

Sullas karriär (hoppa stycket om ni inte är intresserade)
I sak är nog alla ganska överens: Sulla blev framgångsrik general under sin läromäster Marius och när romarnas bundsförvanter i det blivande Italien gjorde uppror (de kallade faktiskt sin utbrytarstat för "Italia"), kallades han hem och krossade dem på ett brutalt men effektivt sätt. Han valdes till konsul och fick efter sitt konsulsår befälet över en armé som skulle åtgärda kung Mithridates som annekterat en del av Roms lydstater i Mindre Asien. När Sulla väl rest från Rom tog hans politiska fiender dock makten, däribland Marius som var avundsjuk, gammal och inte längre frisk vare sig mentalt eller fysiskt. Den nya regimen beslagtog Sullas ägodelar, avvecklade lagarna han instiftat, tvingade hans familj i landflykt, förklarade att Sulla själv inte längre hade mandat att leda sina arméer utan skulle arresteras och betedde sig ganska svinaktigt. Nya arméer skickades i Sullas spår för att ta ifrån honom kommandot, men det bekom honom inte. Han var så skicklig och omtyckt av sina egna legioner att många av de nytillkomna soldaterna deserterade till honom istället. Sulla besegrade Mithridates och straffade mycket hårt de grekiska städer, däribland Aten, som dels gått över till fienden, dels massakrerat många romerska köpmän. De grekiska städerna tvingades betala hela kriget. Sulla reste nu hem för att ta itu med problemen i Rom. Han besegrade sina fiender, återerövrade Rom och insatte sig själv som diktator utan bortre tidsgräns, enligt Telford för att återupprätta den förfallna republiken, enligt Holland för att han var en översittare. Han instiftade lagar, krossade hela folk som han ansåg opålitliga på halvön och rensade ut fiender i staden genom att utfärda proskriptioner som gjorde dem fredlösa och gjorde det möjligt att beslagta deras egendomar. Sedan avgick han till allas överraskning som diktator, drog sig tillbaka till en lantegendom och dog ett år senare.

Den subjektiva historieskrivningen
Det jag fann märkligt är att författarna Telford och Holland är ganska överens om händelserna, men att de beskriver dem helt olika och drar helt olika slutsatser om Sulla. Det är här adjektiven och adverben kommer in.

Exempel: 6000 samniter (krigsfångar) huggs ihjäl medan Sulla talar till senatorerna

Telfords beskrivning:
"His speech was disturbed by the sound of people being killed not far away, and when the senators expressed alarm, Sulla merely replied that a number of criminals were being punished. <...> Most of the people killed <...> were people he had already found a good many reasons to dislike and distrust. <...> Sulla dealt with it in the only way possible for it to be dealt with at that time, which was in the Roman way. If those people could not live contently under the protection of Rome, enjoying all the benefits that their newly granted citizenship gave them, then no further time could be wasted on them."

Hollands beskrivning:
"As Sulla launched into his address, describing his victory over Mithridates, the senators began hearing the muffled sounds of shrieking from the Samnite prisoners. Sulla continued, apparently oblivious to the screams, until at last he paused and ordered the senators not to be distracted from what he had to say. ´Some criminals are receiving their punishment', he explained dismissively. <...> The symbolism was shocking and obvious: Sulla rarely made any gesture withiout a fine calculation of its effects. <...> In its blending of superstition with the flaunting of naked power this was a vintage Sullan performance."

För mig känns dessa två beskrivningar, vars ton divergerar lika mycket i resten av texterna, närmast som propaganda från två motsatta politiska läger och om ni läser noggrant lägger ni snart märke till de försåtliga adjektiv, adverb och detaljer som tippar beskrivningarna åt varsitt håll. Vilken människa Sulla egentligen var kan jag inte bedöma eftersom jag är hänvisad till texter som dessa. Jag saknar kunskap, ambition och möjlighet att göra egna, djupare efterforskningar. Mitt syfte är i alla händelser uppnått eftersom det finns gott om frågeställningar att fundera över. Läxan får bli: (1) lita aldrig på en författare, (2) "realism" är den försåtligaste formen av fantasi.


Stephen King
Var kommer Stephen Kings bok in i sammanhanget då? Jo jag läste även "Att skriva" nyligen eftersom den fanns på bokrean och jag stött på så många kommentarer om den, de flesta positiva. Somligt i boken var förstås tänkvärt samtidigt som jag inte alls höll med om en del - jag får återkomma om detta. På det hela taget fann jag framställningen pratig och lite för anekdotisk för min smak - jag påmindes om den amerikanska managementlitteratur jag läste för något tiotal år sedan och som jag verkligen inte saknar.

Att jag tar upp boken här beror på att jag under läsningen ofta tyckte mig finna samma försåtlighet i Kings framställning som i böckerna om Sulla. King påpekar ofta att det som sägs är hans erfarenheter och åsikter, men som den dramatisör han är kan han inte låta bli att krydda sin anrättning. King avråder exempelvis från planering av berättelser, och vill hellre börja skriva utifrån en vision, en scen eller en person och se vart det bär. Han menar att våra verkliga liv inte har någon planerad intrig (vilket jag kan hålla med om) och att planering av en berättelse förtar spontaniteten i skrivandet. Personligen anser jag detta vara ett riktigt uselt råd till andra även om det säkert fungerar för honom, eftersom jag sett många påbörjade projekt som strandat när de inte längre haft styrfart och kurs.

Det försåtliga kommer i Kings val av formuleringar: "...tror jag att en intrig och den spontanitet som äkta skapande förutsätter inte går att förena". Och på motsatt sida: "Intrigen är enligt min uppfattning den duktiga författarens sista utväg och tråkmånsens första."

Notera hur King i båda dessa synpunkter tror och tycker enligt sin uppfattning. Gott så. Å andra sidan kan han inte avstå efterslängen att just hans metod implicerar "äkta skapande" och att den som inte delar hans uppfattning är en "tråkmåns. Så påtvingas läsaren en verklighet - men inte min verklighet och jag känner mig heller inte träffad av hans historias adjektiv.
Pilutta dig, Stephen King!

5 kommentarer:

Tobias sa...

Det finns mycket man kan beundra Stephen King för, bl a hans otroliga förmåga att skriva så mycket på kort tid, ofta skrivandes på flera böcker parallellt. Det kräver ju en del disciplin. Men det finns ju de som skulle anse att en person som sitter och skriver 10-12 timmar dagligen själv lär vara lite träaktig. Jag gillar flera av hans böcker (måste ha läst 20 av dem), men definitivt inte alla. I synnerhet tycker jag i likhet med många andra att han är riktigt dålig på att få till ett bra slut på sina böcker. Många av hans slut känns lite antiklimax för mig, lite grann som om han fick ta till någon slags nödlösning för att hinna till en viss deadline. Kanske är dessa faktorer en konsekvens av hans skrivmetod. Han kommer snabbt igång och skriver på stundens ingivelse, men då det saknas en uttänkt ram från början..., ja det kanske bidrar något till ett inte helt tillfredsställande resultat. Vissa böcker kan jag inte fatta hur han har orkat skriva. Jag tycker t ex att Knackarna var enbart jobbig och ångrar nästan att jag tvingade mig att plöja igenom denna tegelsten när jag var tonåring. Jag tycker också att lite för många av hans böcker och noveller har fått bli film.

Det är inget tvivel om att mannen behärskar konsten att realisera sina idéer och han har ju definitivt fått lön för mödan. Som framgångsrik författare har han ju givetvis makt att påverka andra med sina personliga åsikter. Man får väl ta till sig det som funkar för en själv och strunta i annat.

Henke sa...

"planering av en berättelse förtar spontaniteten i skrivandet"

Är inte speciellt förvånad över att King tycker såhär. De flesta av de filmer jag sett som är baserade på hans böcker har en riktigt intressant och spännande början, men slutar ofta med ett platt fall (t.ex. It, The Langoliers, The Storm of the Century och The Stand).

Erik Granström sa...

Min egen metod för att bevara spontanitet i skrivandet OCH planera intrigen är att fastslå glesa hållpunkter som jag vandrar mellan, men att lämna fritt för fabulerande längs vägen - lite som en orienterare faktiskt.

Andreas Eriksson sa...

Hej! Jag är gymnasielärare i historia och som sådan letar man alltid efter intressanta texter om historia. Det här är en sådan. Vi jobbar en hel del med källkritik i skolan och din jämförelse mellan två författares syn på en historisk person visar på precis de problem jag försöker beskriva för mina elever. Historia kan inte bara berättas, man måste själv tolka och dra slutsatser. Det här är svårt och blir svårare ju mer komplicerat källäget är. En mer nyanserad bild av Sulla än vad vi vanligtvis matas med är helt klart nödvändig och jag ska definitivt läsa Lynda Telford.

Med din tillåtelse skulle jag gärna använda dina jämförelser mellan böckerna i undervisningssyfte. Man kan då både lyfta fram den källkritiska aspekten och prata om historiebruk. Vill författarna säga något med sina skildringar? Vilka konsekvenser får det om vi förstår respektive fördömer Sullas (och mäns som han) ageranden?

Slutligen vill jag bara säga att jag just har börjat läsa Svavelvinter och är tämligen förälskad. Allt är så levande och nära i den boken. Tack!

Erik Granström sa...

Hej Andreas,

självklart får du använda mina jämförelser i undervisningssyfte - det skulle snarare vara en ära. Tom Hollands avsnitt om Sulla i "Rubicon" är av naturliga skäl mycket kortare än Telfords text, men om du läser hans avsnitt innan du ger dig på Telfords bok så tror jag att du kan hitta ett antal liknande exempel eftersom dessa två författare verkligen drar åt varsitt håll i diktatorn. Jag hade ett par till på lager men begränsade mig för att inte blogginlägget skulle bli så långt. Sedan vet jag som sagt inte sanningen. Det var mer principen jag ville visa. Riktigt intressant blir det att extrapolera till vår egen tid där jag är övertygad om att vi har ännu svårare att beskriva personer och skeenden sakligt. Jag har fått intrycket att historieundervisningen i skolan på senare år ska prioritera 1900-tal och framåt vilket jag tycker är synd just eftersom den politiska laddningen där är så stark. Jag tycker att man lära väl så mycket om samtiden genom att läsa om äldre tider där diskussionen kan svalla mer öppet och ogenerat. Mekanismerna är trots allt ganska lika genom historien som de tycks. Sedan kan förstås akademiker, som i detta fall, käbbla om synen även på äldre tider. Den typen av bråk tycker jag kan förstås med Pierre Bourdieus modeller om det sociala rummet, vilka kan appliceras på ankdammar av allehanda slag.

Kul att du gillar Svavelvinter och jag hoppas att du fortsätter med Slaktare små och Vredesverk som kommer nu om ett par veckor! Hör gärna av dig för ytterligare diskussioner. Jag har en gmailadress baserad på mitt namn enligt gängse form.