Kartorna till tryck

Idag gick färgkartorna till tryck och därmed är alla komponenter ivägskickade för att färdigställa romanen Vanderland. Efter lite diskussion så bestämde jag och Ola Wallin att lägga ön Clusta Noba på ena pärmens insida och Marjura på den andra – båda i nyritade versioner av Tobias Tranell. Trakorienkartan kunde också ha platsat, men den har ju visats i de tidigare böckerna och alternativet var att ha den svartvit i själva inlagan.

På bilden ser ni ett utsnitt från kartan över Clusta Noba, den lilla holme på Marjuras ostsida dit de vandöda crurerna ännu inte lyckats ta sig.

Rökaren i Clusta Noba

Tävlingen om att befolka Clusta noba är avgjord! Jag och Jerry Lasota, som just skriver spelmodulen om den femte konfluxen, har läst igenom alla de femton inskickade bidragen. Bland många utmärkta alster har vi enats om en vinnare som vi tycker dels fyller sin funktion, dels har en omisskänneligt trakorisk klang med udda idéer:  
Freke Räihäs "Brosk och rökdimma"
Freke har alltså ett signerat exemplar av spelmodulen att vänta när den dyker upp senare i år. Grattis! Ett utdrag:

"För innevånarna på Clusta Noba är han därför känd endast som 'Rögen'. I hemtrakterna är han sedan decennier bortglömd och hans egendom splittrad som vite för obetalda skulder. På ön försörjer han sig endast genom att rökkonservera de få liv som kan fiskas ur de kringliggande vattnen och som fiskarna själva inte tar hand om. Mäster Rögen är minst sagt färgad av sitt yrke. Han löper en dryg famn från sina blötkängor men rör sig krokigt och vajande som en giftorm. Efter flera livstider betraktande den särskilda process som sker i rökstugan har även mäster själv konserverats så till den grad att han tycks bestå endast av segt, inrökt brosk."

Bortsett från det vinnande bidraget inkom många goda idéer varav flera kommer att användas i spelmodulen. Några passar inte på Clusta Noba men väl på Marjuras storland. Jag har lämnat till Jerry att välja ut och passa in såsom han finner för gott sedan vi tillsammans diskuterat uppslagens användbarhet. Därvid kommer han att ändra och omforma efter behag – om någon misstycker till detta så säg till redan nu. Alla som bidragit med idéer som faktiskt används kommer att nämnas i modulen som tack.

Jag fick lite dåligt samvete eftersom flera bidrag var utmärkta men inte passar in riktigt på Clusta Noba såsom byn framställs romanen, medan de exempelvis kunde ha platsat i Trakorien. Detta beror delvis på att ingen annan än jag själv (och Jerry och några till) tagit del av framställningen ännu, så det var inte så gott för er att veta. Jag hoppas att ingen blir gramse för den sakens skull utan hade nöje av att fabulera ändå. Tack ska ni ha!

Jag återkommer förmodligen med den sedvanliga tävlingen när publicering av Vanderland närmar sig.

Befolka byn Clusta Noba!

Byn Clusta Noba med omnejd

Flera kapitel i den kommande romanen Vanderland utspelar sig i byn Clusta Noba på holmen med samma namn, belägen i en bukt på Marjuras ostsida. Fria ligan har bett mig rita en detaljskiss över byn till den kommande modulen till spelet Svavelvinter. Ovan ser ni min skiss såsom den ser ut just nu. På kartan nedan ser ni var byn är belägen på holmen.

Ett antal platser är utsatta i byn, varav några omtalas i romanen, men fler ska till. Då fick jag idén att be er om hjälp! Jag utlyser alltså en tävling till den som levererar den mest inspirerande platsen, familjen, företeelsen eller kanske rentav deläventyret till kartan. Använd gärna befintlig bebyggelse som inte redan tingats. Vinnaren får en signerad modul när denna dyker upp, förmodligen till hösten 2016. Andra vars alster hamnar i byn kommer att omnämnas i modulen. Några garantier för att inskickade förslag verkligen används kan inte ges, för det beror förstås på helheten.

Tips: Clusta Noba är inte Tricilve utan en gudsförgäten plats långt uppe i norden där folk lever under knappa omständigheter av fiske och jakt. Klimatet är bistert, att jämföra med Islands. Håll igen lite med det spektakulära och tänk mer "Briggen Bluebird av Hull" än "Willy Wonka" om ni förstår hur jag menar. Skriv heller inte för omfattande eftersom mycket annat ska in. Ett stort antal flyktingar från Marjuri storland har anlänt byn och bor där de ges plats eller i tältläger (finns utsatta på skissen). Halvsvält råder – man kan inte odla på Clusta Noba och jakt på själva Marjura är riskabel pga crurernas närvaro. Vore kul att få både lokalbefolkning och flyktingar med backstory, eller varför inte en acklimatiserad orghinsk pirat?

Ni kan maila förslag till trakorien@hotmail.se / annan adress ni har till mig, eller skicka PM på Facebook. Låt oss sätta deadline för själva tävlingen till sista januari 2016.

Här är de förklaringar till siffrorna på skissen som gäller för tillfället. Platser markerade med * kan ni gärna använda / utveckla medan övriga inte bör röras pga romantexten.

1. Värdshuset Svinhugg (drivs av Hildur Ornetand)

2. Tingshällen

3. Sillsaltarens gård, där fisk rensas, saltas och jäses.

4. Ravin

5. Varma källor (och ohälsosam gas)

6. *Tältläger med flyktingar från Marjura

7. Podium för auktioner och framträdanden

8. Felikermunkarnas hus i byn

9. *Anxalistempel

10. Lebemund – admiratan Vemsicas flaggskepp

11. Batrellan – Vemsicas snabbseglare

12. *Hamnkiken med signaleld

13. *Hinefall – Havsutkik med signaleld. Här kastar sig ibland olyckliga i havet.

14. Hinaåsen – delvis skogsklädd ås vars träd lämnats som vindfång mot havet

15. *Abzakällan – bästa färskvattenkällan, tillägnad Enki.

16. *Rökeri

17. Marknadstorg

18. *Tulhalans skeppsvarv (”tula” är det lokala ordet för furu)

19. Harkan – naturgasfyr som flammar upp var fyrtionde sekund

20. *Gistvallen – område med stöttor där man syr och lagar nät

21. *Grostes kräleri – Groste sköter byns fyra klippkrälare och vagnar

22.*Jorgaskuggan – husen i detta område har köpts av rika bönder från Ollach.

23. *Frisalen – ”Folkets hus” för möten och fester.

24. *Dregan – slaktplats för valar och större fiskar

25. *Fara-Mallas tingebod – byns enda handelskvinna för farsegels saker.

26. *Drollertshus. Ödegård som anses hemsökt efter en familjetragedi

27. *Hinadäld – gravplats med litet kapell till Ereshkigals ära. Ingen präst.

Skissens läge på ön Clusta Noba

Ny illustratör till konfluxen

Illustrationen ni ser är gjord av Gustaf Ekelund, etablerad concept artist som bland annat arbetat med trailers till dataspelet Dragon Age Inquisition vilket jag själv spelat. Han kommer att göra ett antal bilder till Svavelvinterspelets konfluxbok.

Scenen ovan föreställer de vandöda crurernas försök att ta sig över sundet från Marjura till Clusta Noba – de levande människornas sista fäste i trakten. Crurerna bygger en bro mellan öarna genom att tålmodigt bära sten och släppa i vattnet mitt i bild. Som av en händelse skriver jag just om detta i romanen för tillfället.

Byggnaden ni ser till vänster är felikermunkarnas kloster på Clusta Noba. Detta är inte slutversionen eftersom det är människorna som beskjuter de vandöda istället för tvärtom, men missen är inte illustratörens fel eftersom han fick fel instruktioner. I alla händelser blir eldkulorna effektfulla mot den olycksbådande himlen.

Jag är väldigt förtjust i Ekelunds illlustrationer och tycker att ljussättningen är fantastisk i bilden. Har också sett andra utkast från glaciärmiljö liksom svärdet jag tidigare lade ut vilket utarbetats ytterligare. Allt ser lovande ut och jag återkommer med mer.


* Uppdaterad bild med korrigerade kastbanor:

Sånger i norden

Lite nyskriven (oredigerad) sentimentalia:

Barden Arvor Salmello hade ett månvarv tidigare plockats upp av galeassen Almerlaak i Tricilves hamn sedan han invigt huvudstadens frihetsspel, skändats av åskådarna och satts på en flotte att driva mot havet. Den natten hade varit mycket varm, ändå hade skalden efter händelsen slagits av en feber så svår att han ställts på de översta stegen av dödsrikets trappa som bara leder neråt. Eftersom Almerlaak varit den trakoriska flottans stolthet höll man sig med en egen läkare, en kunnig mereldiska som i kunnande var vida överlägsen örlogsfartygens sedvanliga näbbkvackare och fältskärer. Trots ett fullödigt medicarium fyllt av dekokter, dämpande kristaller och pulvriserade reliker blev kvinnan inte klok på sångarens sjukdom, vilken hon till sist betecknade som ett själsligt tillstånd, en förlorad tilltro till mänskligheten. Många av Almerlaaks sjömän var upprörda över trakoriernas svek mot den känslige barden och motsatte sig att den sjuke skulle sättas iland bland dem som spottat honom ifrån sig. Kapten Vergarda insåg att indignationen lät besättningen ta avstånd från det land man tidigare tjänat och borsta de sista resterna av skam från axlarna så han lät barden följa med. Antingen skulle mannen dö eller så kanske han hämtade sig och kunde då ge glädje med sin musik.

Halvvägs till Marjura steg verkligen Arvor Salmello till allas lättnad ur sin koj, men han var mycket svag och svimmade ett par gånger under den improviserade festmåltid som anordnades på sovdäck. När man lade ett instrument i hans knä grät han och kunde inte förmå sig att röra det. Barden återfick emellertid något av sin livskraft när han fick höra vart man var på väg. Han erinrade sig den inbjudan han fått av trollkarlen Kamalkus gäst på Gatves klippa, mannen som kallat sig Shagul, berömt hans musik och givit honom ett stycke guld. Hade inte välgöraren bjudit honom just till Marjura att spela inför en tusenhövdad publik? Han strök sitt långa ljusa hår ur pannan, kände hur solkigt det var efter febern och beslutade säga till om ett bad. Insikten kom att han genast måste börja öva inför mötet med den väntande mecenaten. Försiktigt knäppte han på instrumentets strängar. Det var inte på långa vägar lika skönklingande som lyran man ryckt från honom i Tricilve, men heller inte helt oanvändbart och publiken jublade trots att han bara slagit an ett enkelt arpeggio. Livet kanske inte var helt meningslöst trots allt och han skulle kunna köpa ett bättre instrument när man anlände destinationen. Barden visste inte riktigt var Marjura låg, men trodde att det var någon av de mindre öarna runt Montorba.

Ankomsten till den yttersta norden hade kommit Salmello som en chock. Ingen musikälskare väntade på Clusta nobas grova stenkaj och någon instrumentmakare syntes heller inte till i byn. Tillvaron mörknade åter, men som barden nu fått fart på fingrarna omsatte han besvikelsen i musik. Han hade tillåtits gå iland från Almerlaak och när han spelade flockades människor klädda i primitiva pälsar och ylletrasor runt honom. Först blev han rädd, men sedan såg han deras ansikten och förstod att de aldrig tidigare hade hört musik spelas av kunniga fingrar. Redan samma dag bjöds han att bo på värdshuset Svinhugg för att fortsätta lyfta de eländiga flyktingarnas mod med sitt spel. Lagd åt sjösjuka hade han med glädje accepterat Hildur Ornetands inbjudan.

Rådslag – hjälp mig

Jag står inför ett ganska knepigt kapitel där ett dussintal personer i romanen samlas till möte på Clusta Noba för att besluta om hur man bör gå vidare. Jag vet redan vad som ska sägas och vad man kommer fram till i detalj, men det svåra är att dramatisera scenen så att den inte blir ett sammelsurium. Mötet kan jämföras med Tolkiens rådslag i Rivendell, eller möjligen med Nya Sfärens möte i Slaktare små. Skillnaden mot det senare mötet är att alla deltagare redan är kända för läsaren.

Exposition är som ni säkert vet när författaren behöver förmedla vital information till läsaren, något som kan göras smidigt eller klumpigt, med "Berätta mer, professorn!" som exempel på klumpigt handlag. Det aktuella mötet rör emellertid inte i första hand exposition eftersom läsaren redan känner till det som avhandlas. Snarare pusslas bitar samman i nya konstellationer och i vissa fall uppstår med säkerhet oväntade samband även för läsaren. Knepigheten består i att personerna i berättelsen inte känner till, inte accepterar eller missförstår fakta och rykten. Mycket blir därför en fråga om hur de reagerar och fogar in ny information i vad de redan vet och vill, samt hur man når en slags konsensus som sätter fart på fortsättningen.

Rent praktiskt går jag så till väga att jag lägger ut alla lösa bitar och personer på bordet, sneglar på vad alla har för agendor, försöker gruppera sådant som hänger ihop, söker logiska följder i hur saker bör avhandlas under mötet, sätter mig in i hur olika personer reagerar på viss information, försöker skjuta diskussioner till andra kapitel etc. Allt för att få ett naturligt flöde i scenen.

Det vore intressant att höra era tankar om dylika kapitel och om ni har några förslag och råd! Även vad ni tycker kan gå snett.


Illustrationen visar ett rådslag ur den indiska, mer än 2000 år gamla skriften Mahabharata. Observera bildbevis för att Kettlebells härstammar från Indien.

Clusta Noba vaknar

Berättelsen i Vanderland har till sist, i det nionde kapitlet, hamnat på Clusta Noba öster om Marjura. Den lilla ön nämndes i Svavelvinter som platsen dit folk flydde från Arhem när kung Ottars folk invaderade staden, men inga egentliga scener utspelades där utan det var mer frågan om en redovisning av efterläget. Så blir det inte i den avslutande boken där en hel del händer på ön. Bilden visar min arbetskarta över Clusta Noba där jag kommer att rita in platser eftersom.

Planeringen vägleder mig fortfarande, men än en gång hände mig det intressanta att situationen egentligen blev verklig först när jag själv kom till platsen. Det slog mig att här har vi en liten klippig holme, nio kilometer lång i kargt klimat, dit kanske tusen flyktingar anlänt. Man kan knappt odla på ön och något villebråd finns heller inte att tala om med så mycket folk. Samtidigt är det så farligt att jaga på närliggande Marjura med de kringvandrande vandöda att man i princip är hänvisad till fiske. Slutsatsen blev att det förmodligen råder halvsvält och misär på ön - lite som i moderna flyktingläger där hjälpsändningar blir viktiga. Plötsligt blev mötet med de första gästerna något annat än vad jag tänkt:

Flera av de medföljande soldaterna och munkarna lade hand på hjalt vid mannens ord vilka de uppfattade som hotfulla, men kvinnan i delegationen steg genast emellan med ett skratt som klingade renare än vapen och mer avväpnande än tolgulders sköldjärn.

”Besinna er, kära gäster, överse med obygdens rättframma tal!” ropade hon högt. ”Hildur Ornetand utmanar ingen. Han menar bara att fiender gives i övermått bland de vandöda på Marjura för den som vill strida. Låt mig ikväll bjuda era ledare till gille i felikernas fäste även om maten av nödvändighet blir mager och alls inte i nivå med vår välviljas önskan. Mycket finns att förtälja och alla människor bör i dessa de yttersta tider ty sig till varandra!”

Kvinnan som talat bar en märklig tunika sammansydd av olikfärgade pälsar. Ett halvdussin katthuvuden, från överkäken och uppåt, klädde hennes axlar med ögon och tänder bevarade eller ersatta med stenar av samma fason så att de blängde unisynt på alla hon mötte. Hon var storväxt och rundlagd, med välanlagda skrattgropar och barnsligt vänliga ögon satta i ett moget och väderbitet ansikte. Aveva Sinombra gick fram för att gnugga halsens båda sidor mot kvinnans så att de uppstoppade katthuvudenas öron veks under hans korta skägg.

”Var hälsad syster Peregend! Jag bär en kurirväska med skrivelser från sommarståndets ordenskapitel i Balgumél. Som alltid spinner syskonen lovsånger över er gärning uppe i norden.”

”Ni är alltför vänlig lugal Sinombra”, fnittrade kvinnan, förtjust som hade gästen kittlat henne. ”Ändå är jag rädd att mycket litet finns att spinna över på Clusta Noba i dessa dagar. Vi lever i armod, med undergången hängande bara ett stenkast från vår strand. Låt mig visa er och era vänner runt på ön så kommer ni snart att förstå vår belägenhet! Vår förhoppning står till att ni vill bistå oss, ty här kommer vapenmakt bara alltför snart att tarvas.”