Järnlåset

 

Mondefort av Terova

I natten faller regn över Järnlåset. Det regnar så kraftigt att en främmande betraktare kunde ängslas över hur låsets järn ska rosta ihop för all framtid och aldrig mer kunna öppnas. Sådana omtankar är emellertid bortkastade eftersom Järnlåset är en mur som saknar både lås och port. Muren är rest mot en bergvägg och vid dess fot börjar Ravland som en benbeströdd sluttning inne i en ravin. En människokropp som kastas utför muren hinner uppleva ytterligare sex hjärtslag innan både kropp och hjärta krossas mot stenarna nedanför. Andra tilldöms mildare förvisning från Alderland, och det enda som möjligtvis kunde rosta på Järnlåsets mur är den kran med vinsch som sänker ned dem. Oaktat straffets mildhet åläggs alla fredlösa en livslång fördrivelse. Kranen och vinschen hålls väloljade. De kommer därför inte att rosta ens i regn.

Den här natten klamrar en liten flicka vid sin fars ben på murkrönet. Hon skakar av gråt, av köld och av skräck, men hans hand stryker henne lugnt över håret.
”Marozia, har du betänkt en sak? Vi kommer att se sådant i Ravland som inte ens kungen i Brodelmarg känner till!”
Fingret pekar ut mot mörkret där det egentligen inte finns något att peka på. Vatten dryper från rockärmen liksom från mannens skägg.
”Var är mamma?” piper barnet.
Hans hand på hennes hjässa stannar för ett ögonblick, fingrarna kröks lätt som ville de bli klor ägnade att söka grepp i tillvaron, och flickan blir rädd att hon än en gång har sagt fel saker. Snart stryker faderns fingrar igen.
”Mamma kan inte följa med. Hon måste stanna med Berden och katterna, men hon lovade att komma till avsked.”

När flickan vill fråga mer, drar fadern henne intill sig, för att värma och trösta och kanske för att tysta henne. Tillsammans stirrar de från murkrönet ut i Ravlands natt. Han har tidigare stått på samma plats när han övervarat andras förvisning, det var medan han fortfarande hade en upphöjd ställning vid hovet. Även under ljusan dag och utan regn skulle inget annat än en benbeströdd bergsklyfta finnas att se långt därnere. Det vet han.

En officer från De tysta söker parets uppmärksamhet, men säger förstås inget eftersom tystnadslöftet är strängt och livslångt. Mannen håller fram ett timglas i ena handen och en pil i den andra, vilket betyder att de förvisade har samma tid på sig att lämna Järnlåsets närhet sedan de sänkts ner i Ravland, som det tar för sanden att rinna genom timglaset. När sanden förrunnit skjuter vakterna såvida de fördrivna fortfarande är inom skotthåll. Fadern har sett flera förvisade medvetet stanna och låta sig genomborras till döds hellre än att söka sig ut i det fredlösa Ravland, men det ödet är inget han planerar för sig och för dottern.

”Sänk ned oss redan nu under natten!” säger han.

Den tyste låter handen med timglaset beskriva en båge över sig och visar därmed att de dömda har rätten att vänta på soluppgången, men fadern insisterar. Officeren irriteras, eftersom männen därmed berövas den spänning i tristessen som det innebär att söka pricka flyktingarna med sina pilar. Många andra nöjen gives inte vid gränsen, men han kan inget göra – den fredlöse har varit en betydande person i Alderland och har förmodligen kontakter man vill hålla sig väl med. Fadern vet för sin del att han och dottern får mer tid på sig att att lämna Järnlåset om det är mörkt runt dem. Barnet är redan utmattat och kan därför inte springa eftersom de har varit på resa mot norr under två dygn i en obekväm fångvagn. Skulle rovjur vänta på dem därnere i klyftan så löper de istället ökad risk att skadas, men fadern, vilken under en tid tjänstgjorde som heraldisk minister, är van vid att bedöma givna alternativ och har alltid satt en heder i att fatta omedelbara beslut. Officeren nickar bistert innan han går till sina förberedelser.

En morgon i Uppsala

Gunilla Fulvia och Cornelia Gracchia Africana

Av skäl som jag ska senare ska återkomma till skriver jag för tillfället på ett kapitel längre fram i min roman, dvs jag har tvingats hoppa fram en bit i handlingen. Här får ni ett purfärskt (och därmed oredigerat) avsnitt som jag skrivit idag.

Morgonen hade inte hunnit långt längre när en ensam elscooter vinglade uppför backen mot Uppsala slott halvannan kilometer norrut från slagfältet. Fanns vakter utposterade på slottskullen så vilade de eller satt i valven för morgonvard, ty klockarhjonet stod ensam med hand på Gunillaklockans rep för att prick klockan sex ringa natten ur vård. Uppdraget var givet i förtroende av någon som hellre sov, ett förtroende som likväl snart skulle svikas. Den unge mannen sneglade upp längs klockstapelns resning när han inte följde sekundernas lopp mot nollpunkten på sin mobiltelefon. Därför märkte han heller inte scootern förrän den studsade mot ett par av slottsfontänens kantstenar, fortsatte ner i vattnet och tvärdog. Klockan var snart sex. Hjonets blick hoppade nervöst mellan räkneuret och den livlösa kroppen i bassängen tills han släppte repet och sprang till undsättning. Klockstapeln skulle denna morgon förbli tyst.

Snart kallades prinsgemålen Gunilla Fulvia ut ur slottet i sällskap med Cornelia Gracchia och gladiatorn Welam Brutus Carnifex. Fulvia gick fortfarande klädd i sin aftondräkt av ljusblått siden eftersom kvinnorna hade fortsatt samtalet om sin gemensamme älskare hela natten och in mot gryningen, med korta avbrott för sömn på divanerna i prinsens bibliotek. Cornelia hade med solen hunnit byta om till jeans och tunika.

”Vem är fyllot? Hur kom han ända hit?” krävde Fulvia och spände ögonen i klockarhjonet som satt invid den blödande och blöta kropp han nyss bärgat ur fontänen. Cornelia Gracchia bleknade.
”Det är en av Clodius liktorer”, sade hon.
Fulvia smälte informationen och började sedan skaka livet både i och ur den halvt medvetslöse där han låg.
”Var? Var? Vad har hänt?” krävde hon.

Ett par minuter senare åkte kvinnorna söderut längs Dag Hammarskjölds väg i Gustav Vasas gamla germanska paradlimousin av märket Irminsul. Åket, en leasingbil från Hansan vilken senare överlämnats som gåva, kallades i folkmun 'Slagskepp Nord' och var tungt som en kartagisk elefant med pansarplåt, skottsäkra fönster och en kulspruta som kunde vevas upp ur taket. Den gamle kungen hade ständigt fruktat attentatsmän sedan han låtit plundra guden Frejs tempel med hänvisning till att denne var av vanerstam och därför ingen äkta asagud. Den egentliga anledningen till stölden var förstås majestätets brist på guld i kombination med templets övermått.

Gunilla Fulvia drack ursinnigt konjak direkt ur limousinens kristallkaraff medan hon och Cornelia spanade ut genom varsitt fönster från bakre sätet. Carnifex upptog hela dynan mitt emot dem och roade sig med att gruffa militära kommandon till de röststyrda rutorna som lydigt åkte upp och ned. Det hjälpte nu inte – såpvattnet rann ändå längs glasen och grumlade utsikten eftersom chauffören redan i gryningen hade ställt ut åket i mening att tvätta och polera lacken. Så gjorde han varje tisdag oaktat om bilen skulle användas, en för honom helig stund som normalt inte fick avbrytas ens av kungligheter. Prinsgemålens vrede hade emellertid varit sådan att alla protester dött redan i halsen när hon krävt skjuts.

Ingen behövde tveka över var striden stått. När ekipaget nådde grindstugan, strax intill avfarten mot Ångströmlaboratoriet, var vägen översållad med påkar, kroppar, blod och sönderbrutna elcyklar.

Höstspel – ett första smakprov

Jag har börjat skriva en ny roman med arbetsnamnet Höstspel*. Här får ni ett första smakprov om än oredigerat och i tidigt utkast.

Ljuskäglan stannade på utskriften som Punke stolt hängt över skrivbordet: romerska säkerhetstjänstens inloggningssida med den trehövdade örnen och ’SPQR’ i purpurrött.

”Tunnelprotokollet …?”

”Jo, datatunnlar och kryptering lär vara bra så länge ingen står längs vägen och jämför metadata”, svarade Åtta. ”Jag kan inte själv de tekniska detaljerna, men något i den stilen har man sagt mig.”

”Ni kan inte anklaga mig för något! Jag har aldrig stulit romerska hemligheter. Jag har inte läckt dem och vi är i Sverige. Ni kan inte bara bryta er in för att …”

Åtta tystade honom med handen höjd i en klassisk hälsning. Samtidigt föll blickens temperatur till en strängare årstid.

”Hör på nu Simon Punke, alias Lumberjock7, alias TheoThor: jag kan göra vad jag vill med dig. Jag kunde kasta dig naken till lejonen på Colosseum. Med vårt utlämningsavtal kunde jag tvinga den svenska ambassadören att först gnida in dig med kattmynta om jag så ville.”

Han lät hotet sjunka in några sekunder och fortsatte sedan.

”Ändå reser jag inte ända till Hyperborien för att fiska samma sorgliga sardiner jag kan kroka i Ostia. Vad jag just nu behöver är en datakunnig slav på plats i Uppsala, någon med scrotum stadigt i mitt grepp. Förstår du? Händelser hotar och jag har användning för en lokal agent omgående. Du valde dig själv genom din klumpighet och nu halar jag in dig. Från och med inatt arbetar du för mig, för Digeta longa och för SPQR – senaten och folket i Rom.”

Åttas gester satte rummets halvfossilerade damm i rörelse. Han hostade, svor, trevade sig över golvbråten fram till källarfönstret, slet med ett ryck bort den fasttejpade svarta plasten och dess slöjor av spindelväv varpå han öppnade rutan för att släppa in lite faktisk luft. Simon kisade instinktivt mot ljuset som hotade vilket var helt onödigt eftersom oktobernatten fortfarande låg mörk bortom glaset.

”Du borde titta ut ibland!” sade Åtta sedan han dragit ett par djupa andetag. ”Vad ser du?”

Punke bara tomgapade mot frågan.

”Tala om vad du ser – slav!”

”Mörker … kanske några stjärnor.”

Romaren betraktade honom med avsmak.

”Visa lite respekt! Du talar om stjärnorna utan den pietas de förtjänar. Vet du inte att samma stjärnor en gång ledde vår gemensamma förfader Ruricus från den kalla norden så att han kunde grunda Rom sedan Trojas murar fallit? Ser du de tre stjärnorna? Det är Orions bälte. Den galne jägaren hotade döda jordens alla djur så att jordamodern fick avliva honom istället och freda världen. Nu säger mig augurerna att Orion förändras. Musklerna spänns åter, blicken hårdnar och bågens sträng dras mot kind. Ser du jägarens vänstra axel? Det är stjärnan Betelgeuse. Den brukade pulsera med Orions andning, men stannade för ett par år sedan. Nu håller jägaren stilla och siktar mot stordåd eller illdåd. Inget vet.”

Bilden föreställer Ciceros angrepp på Catalina i romerska senaten, av Hans Schmidt 1913. Jag har faktiskt den här bilden i form av en gammal skolplansch i mitt sovrum. Cicero figurerar för övrigt i romanen liksom många andra romare.
* Höstspel är inte den slutliga titeln.

Barmhärtighet i Vond

”Desire of the Endless” av Khrymson-Taibhsean på Deviantart

Här kommer ett utdrag ur novellen Barmhärtighet i Vond (eng. Mercy in Vond) som jag just skriver på till Fria ligans rollspel ”Forbidden Lands”. Demonen Merigall är inspirerad av figuren Desire of the Endless i Neil Gaimans Sandman, och är liksom denne/a en vacker könlös varelse. Texten är ännu inte slutredigerad.

”Merigall sträckte ut armen i mörkret, men bäddens andra halva låg tom. Rostbröderna måste ha fört bort sängkamraten minst någon timme tidigare eftersom lakanen mötte fingrarna svalfuktigt döda. Ynglingen kunde varken ha gjort motstånd eller försökt väcka Merigall, antagligen för att prästerna viskat hur varje ohörsamhet skulle dra straff till hans hemby. Rostbröderna fruktade Merigall, men än mer fruktade de hungrige Krasylla, till vilken pojken nu förts för ett sista möte.

Demonen steg upp för att korrigera sitt ansikte i en liten silverspegel. Dragen hade flutit ut såsom de brukade göra under tung sömn, men Merigall stramade dem viljemässigt till sedvanlig skönhet, valde för dagen ett strikt och mörkt, könlöst anlete över färgfria kläder som passade humöret. Ögonen förblev som alltid kattgula.

Utanför sovgemakets kvalm låg fästet Vonds kalla stenkorridorer öde. Ingen vågade hålla vakt utanför Merigalls kammare och ingen vakt behövdes heller. Demonen hade intagit dvärgfurstens tidigare kvarter högt på bergssluttningen för eget bruk sedan människokungen Algavard erövrat Vond trehundrafemtio år tidigare och sedan lämnat trakten för att marschera mot nya krig. Kromberdvärgarnas klanmärke fanns ännu inhugget i varje dörr, men saknade sedan länge innebörd.

Nattvararens dimma bäddade fortfarande in den stigande solen. Dagen lovade ändå skärpa vad gällde såväl kyla som utblick och vackra vyer mot Hargas förbrända dalmarker öppnade sig för ögat där demonen gick. Passagen utför berget löpte längs balustraden över en av gudinnan Hemes plågoplatser. Några präster utstyrda i rostiga masker över ockradraperade kåpor bugade tyst när Merigall passerade, men demonen kände inte igen dem bakom järnet och besvarade heller inte deras hälsning. En blick ner mot innergården berättade att kyrkans offerfångar var på upphällningen, för en ensam gamling stod fjättrad vid pålarna, mager som en gallget. Kanske var han redan död, reagerade inte alls när vitmålade dödsskuggor i sin dans drog blodsränder med klorna över hans eländiga kropp. Den förvridna trästam som representerade gudinnan Heme såg också mest uttråkad ut.

De enda dörrarna in till Krasyllas kammare var satta i roterande trummor med fördröjningsmekanism. Den som knuffades eller valde att själv gå in blev kvar under flera minuter, ögonblick som tillhörde Krasylla och lät honom förfara med gästerna såsom han önskade. Merigall tvekade emellertid inte utan pressade dörren framför sig och hörde sedan droppande kvicksilver börja mäta ut audienstiden inifrån väggen. Salen var varm och stinkande som en slaktplats i jämförelse med den kalla, rena luften utanför. Rummet var rymligt, men upptogs likväl till hälften av Krasyllas utflutna massa. Merigall såg genast sina föraningar bekräftas, ty den kropp som förfarna fingrar smekt bara timmar tidigare satt till hälften inbäddad i Krasylla, vars stora, kloförsedda hand kramade bålen, varken kärleksfullt eller för att hålla den på plats, utan som när mjölkerskan kramar kons spene för att tömma den på innehåll.”

Vanderland, ver 5

Återigen har jag gått igenom den avslutande delen i krönikan om den femte konfluxen från början till slut, denna gång gisslad av färska synpunkter från Robin Iversen och Fredrik Fisher. Mest har det rört sig om korrigeringar av tempo, dvs trimning av segare partier, fördelning av spänning, delning av alltför långa förklaringar samt mer stråkar och spänning där så varit påkallat. Nu börjar texten komma i läsbart skick.

Vanderland, version 5 är 1165 000 tecken lång och 54 kapitel, ungefär lika lång som Svavelvinter med andra ord. Nu har romanen skickats till Ylva Spångberg och Jerry Lasota för färska synpunkter medan jag tillsammans med Roney Lundell och Axel Henriksson åter börjar från början för att trimma formuleringar mening för mening.

Jag har letat lämpliga smakprov att lägga ut här på bloggen, men faktum är att det är svårt att hitta textavsnitt utan spoilers, eftersom det i många fall är avslöjande bara att säga vilka personer som befinner sig på en viss plats. Här ändå något:

"Allt sedan vinddemonen Pazuzus förbannelse hade vindhäxan varit rädd för att gå i eterform eftersom hon utan luftvarelsernas beskydd vore utlämnad till skuggvärldens rovjägare. Ändå ville hon genast komma iland på Clusta Noba för att läsa av landet. Hon stod ute på en av Bladverks sidostammar och spanade mot land i mörkret, smekte närhängande löv snarare än såg dem, levde sig närmare deras väsen. I Shaguls grav hade hon lärt sig singla som ett löv; att bli lätt nog för vindarna att bära henne, och nu återkallade hon känslan. Tyngd lämnade henne, andningen lättade och kroppen kändes alltmer graciös. Vindhäxan tog spjärn mot trädets allra minsta grenar och kunde snart häva sig från underlaget nästan utan att kvistarna böjdes. 

Hennes avsikt hade varit att kalla Imhullu som bärare, men innan hon hunnit anropa ondvinden blev hon varse hur ett par fasettögon betraktade henne från vattenytan. En raugon såg på henne, men den skrämde inte utan motstrålade kärlek och tjänstvillighet av främmande slag, känslor skilda från allt hon tidigare erfarit men ändå omisskännerligt genuina. Insekterna hade alltså följt skeppet på avstånd trots allt. Silvia Miranda sökte framkalla en hälsning och förvånades över de märkliga klickanden och svaga pip som trängde ur hennes kropp. Varelsen hävde sig som på kommando ur djupet och välte sig på rygg inför henne i lövskvalpet med två benpar vickande i små små rörelser, som när en kattunge vill bli kelad. Försiktigt sträckte vindhäxan fingrarna mot insektens närmast klo. Raugonen blev stilla och när hon rörde vid den vällde intryck av underkastelse och tilltro mot henne, överväldigande och äcklande distanslösa. Den bjöd henne att befalla, ville vara hennes skugga, bjöd henne att äta delar av den om hon blivit hungrig. Vagt mindes Silvia Miranda hur hon tilltalat en raugon på det höga språket under sina första förvirrade dagar på Bladverk. Hon hade sagt sig vara Honan och i samma stund blivit djurets befallerska."

Till havs

Idag har jag inlett andra redigeringsrundan av Vanderland. Själva skrivandet påbörjades den nionde mars 2014, och den dagen lade jag ut romanens första meningar här på bloggen. Nu får ni dem igen tillsammans med lite till:

1. Klons ände

Horndemonens lädervingar dundrade som trumskinn var gång de lyftes mot regnet. Oändligt fler droppar störtade direkt i Nordhavet vars vågkrön sträckte sig efter inkräktaren när den flög förbi. Bestens röda ögonglober utgjorde två ensamma ljuspunkter över ett annars ändlöst, svart hav. De stirrade in i färdriktningens mörker utan att blinka, användes emellertid bara för närorientering och registrerade heller inga intryck under flykten – destinationen låg istället orubbligt låst i varelsens sinnen för jordmagnetism, stjärnaffekter och astral tektoni. I famnen bar horndemonen sin herre Gobrugda fastspänd mellan benfingrarna likt en buksidans galjonsfigur. Mellan vingarna på ryggen satt homunkeln surrad, den som shaguliten odlat fram ur Shaguls avhuggna hand. Varelsen visade sällan livstecken och gjorde heller inga ansatser att fly, så Gobrugda hade lämnat träfängslet i Trakorien när de två dygn tidigare lämnat Glachland på östra Trinsmyra med kursen satt rakt norrut. Konstruktionen var hur som helst för tung att bära över havet. Vart skulle varelsen förresten fly.

Demonens syrafyllda kräva skvalpade som en vandrares vattenlägel mot Gobrugdas ländrygg med varje vingtag, fylld av en jäsande värma som shaguliten ledde vidare till sin egen kropp. Blodet flöt stilla genom hans ådror, levererade på somatrofisk väg minimala ransoner till varje köldpinad lem. Homunkelns behov frågade Gobrugda inte efter utan räknade med att varelsen sög livskraft från trollkarlen Shaguls väsen och därigenom höll sig vid liv.

Ösregnet hamrade dem hela natten, men sedan raseriet falnat under morgontimmarna krängde horndemonen ut sin tunga i vinden, lät organet fyllas med luft och kunde därefter blåsa svaga dofter av tång och tallbarr över sina nässlitsar. Varelsens sinnesförnimmelser blev en väckelse levererad direkt till Gobrugdas medvetande så att hans puls vaknade. Snart skingrade strandlukterna morgonmisten så att en mager och klippig arkipelag kunde öppna sina vyer under dem. Flygarna hade nått de Orghinska utöarna, en ogin trakt där blåhudingar sliter liv med fiske och säljakt när de inte seglar som pirater. Öarna ligger som en näve klippor, slumpmässigt utkastade av en jättes hand från Orghins solidare landmassa. De möter den trakoriske skeppare som halvvägs till Marjura låter sig falla av för långt mot öster, ett misstag han sällan får tillfälle att upprepa. Shaguliterna hade länge odlat vänskap med några byar som smugglade dem udda förnödenheter, och Gobrugda dirigerade horndemonen mot Fardamanna by på Västgetalandet, en bosättning han själv besökt några år tidigare.

Karlarna i byn, knappt fler än tjugo till antal, stod mangrant samlade runt ett långskeppsbygge för att byta sina spretande synpunkter mot bifall eller hånmälen allt efter den talandes ålder, vett och ställning. Trots att omdömen föll hårda fördes diskussionen med blåklanernas eftertänksamma hemmalugn vilket står i stark kontrast mot deras raseri på plunderstråt. Gott virke var beständigt svårvunnet i dessa trädlösa trakter. Varje planka tilldelades därför sin plats först efter allvarsamt övervägande och till högtidlig galderläsning sedan beslut väl fattats. Just när Gobrugda landade dryftade man den dyrbaraste delen av dem alla, ett rotstycke av gran hämtat ända från Anorghin, den trädetalj som skulle formas till stävens framhäl och binda samman skrovets långbord med förstocken. Framhälen ansågs utgöra skeppets själva farhjärta och kunde bara formas av den sega övergången mellan rot och stam från ett träd som visat egen längtan till havet.

Många händer vred och vände på granroten som var tillbytt mot svältdrivande mängder fisk. Man luktade och knackade i avsikt att höra sprickor, rispade på prov för att se var kåda av rätt nyans rann fram ur såren. Männen var så inne i arbetet att ingen märkte besökaren förrän några barn gömda bakom isboden började gråta. Då vände sig alla mangrant mot främlingen och hans demon som landat bara ett par replängder ifrån gruppen. En kall föraning av vintern drev i samma stund in från havet.

”Jag är Gobrugda av grönmännens brödraskap. Jag har flugit från Trakorien för att på min väg mot Marjura besöka er hövding som sed bjuder”, sade shaguliten på öarnas inhemska tunga samtidigt som han visade fram ett par gulnade handflator till fredstecken.

Karlarna såg på varandra under buskade ögonbryn, sneglade misstroget mot besökaren tills en ung man steg fram i breda kliv.

”Jag är Ondéraga Storfolksvän, tillika nyskuren hövding av Fardamanna by!” sade han med hög röst och satte skägget i vädret med en knyck.

Gobrugda kisade mot ynglingen vilken han aldrig tidigare hade sett. Samtidigt märktes hur de äldre i gruppen slog ned blicken med munnar muttrande som om morgonen smakade dem illa.

”Vid mitt senaste besök språkade jag med Togra av Kalfa”, sade shaguliten avvaktande. ”Vilar er gamle hövding alltså redan i havets famn?”

Brunaktigt slem droppade ljudligt på strandklippan från horndemonens nedre käkvinkel, ett tecken på att besten var hungrig efter färden och hade känt köttvittring från den av männen som rivit sår mot en såg längs underbenet. Ondéraga steg tillbaka vid anblicken och drog svärd ur skidan, ett vapen så långt att det bara lät sig lockas i dag sedan grepp och omgrepp tagits runt stålet. Röd i ansiktet höll han klingan framför sig till allas beskådande.

”Namnet Togra klingar dessa dagar illt i Fardamanna by”, röt han. ”Togras vänner är heller inte våra. Förra sommaren tog nidingen silver för att pina sjukt folk till döds på Marjura. Jag satte ärans värn mot hans fegmannadåd och bymännen steg till min sida. Isjättarnas konung gav mig till löning klingan jag nu lagt mellan oss som tecken på min hövdingavärdighet. Vet att detta vapen är sagans Blåbite som äger skärpa från själva vinterkylan!”

Det svärd ynglingen höll fram var anfrätt med flera hack i eggen efter att jätten Esimund under många år använt vapnet som bruksdolk. Var det lyft ur en saga så hade berättelsen knappast blivit sämre av förlusten. Ytterligare svärd fanns inte bland båtbyggarna, men andra grep verktyg eller påkar och slöt upp bakom sin anförare även om de äldre i gruppen istället gjorde sig ärende på bortsidan skeppsskrovet som för att pinka.

”Grönmän är inte längre välkomna i Fardamanna by!” ropade Ondéraga och hötte med klingan. ”Hör mina hövdingaord! Järntornets makt är bruten på Marjura. Min far och hans far före honom jagade godasäl i nordfarda Kergis. Vid Stenhands hamnar reste de gamla sitt läger där det alltjämnt står, men fångstmän sökta nordvart med isbrytningen vittnar om hur vandrande lik intagit Marjuras stränder för att kväva allt levande. Det var du och dina gelikar som solkade Togras heder med silver. Grönmännen fick honom att skända Kmordatemplet och nu söker de döda hämnd. Nordleden är oss stängd, och många goda jaktmarker på isen med den, men orghinernas flotta har istället seglat mot Trakorien för att rena öarna från vekare folkstammar. Hövding Ondéraga hade själv ridit härtågets främsta våg om inte Togras klanfränder fegt stulit byns skepp för att fly undan vår hämnd. Nu bygger vi ett nytt och seglar snart till ärorik örlog!”

”Må er resa också skänka guld och lycka varhelst hågen bär”, svarade Gobrugda trött, samtidigt som han formellt tecknade välönskan med fingrarna efter landets sed. ”Själv behöver jag vila på marken, fast inte längre än ett par timmar. Jag tar gärna lite fårlever, saltsill och öl till färdkost, men min bärare nöjer sig med vad rens från fisk eller djur ni kan avvara.”

”Kanhända har dina öron vissnat med din kropp, gulman!” ropade den unge hövdingen och blängde med rödflammande ögon. ”Här på öarna är shaguliternas klan inte längre välkommen och inget har du heller att hämta i Fardamanna by! Hellre gåve jag hundarna de rester du ber om än kastade jag dem för dig ens om du satt tiggande vid mitt bord med knäna i golvspånen medan jag själv päste och rapade av övermättnad.”

De yngre män som följt sin hövding grimaserade åt kaxandet och hoppade hoande upp och ner på orghiners vis. Någon vågade kasta en tjärad drevhärva åt shagulitens håll, om än noga med att inte träffa. Bifallet reste ytterligare kammen på Ondéragas huvud, fick honom att svälla som en kalikontupp och ta ett par steg mot besökaren med svärdet lyft till hot. Därmed klev han horndemonen för nära och översköljdes med syra ur odjurets kräva, en ångande och gulstinkande vätska, riklig i mängd och stark i verkan eftersom besten så länge fått gå hungrig. Hövdingen vrålade men skriken blev snart gällare i tonen och utfylldes av gurglanden efter bara ett par andetag. Kanske hade Ondéragas skägg och ansikte ändå kunnat räddas om kamraterna genast slängt honom i havet, men de som inte flytt platsen stirrade som förhäxade på ynglingadragens snabba sönderfall, hur åldrande fortgick där ögonblick blev till år.

Gobrugda lät sig lyftas mot himlen av horndemonen. När shaguliten talade ur odjurets famn högt över dem, var det knappt någon som längre lystrade.

”Orghinska kroppar bjuder redan måsarna föda i Trakoriska sjön. Jag hörde själv männen skrika som barn i böljorna, klamrande vid stormslitna skeppsplank. Segla i flottans kölvatten den som vill bärga virke, men någon ära frågar inte blåmännen efter där de driver döda i vattnet. Ingen ära finns heller att hämta söderöver.”

Adgurbog slog med vingarna för att vinna ytterligare höjd och vände sedan ut över havet på kurs mot Marjura i nordväst.

Inför finalen

Efter att ha rensat i planeringen har jag kommit fram till att tolv kapitel återstår att skriva av konfluxsviten. För att demonstrera hur det drar ihop sig så får ni här ett smakprov i form av texten jag skrev nu på morgonen. Oredigerat då.

Ur kapitel 38. Kadaverdisciplin

Svagt ledljus från Tricilves efternatt trängde in genom gallerfönstren när Jarmona av Gryningen vaknade i sviten på Holdershus. Hon uppfattade Trinibel Talberinas parfym redan innan kvinnans fingrar lades över hennes mun, doften omisskännelig genom att Jarmona själv avstod alla tilldofter eftersom den rena människans naturliga lukt anses vara sanningsguden Shamash behagligast. Furstessan gled ner jämsides i bädden, lättade prövande på handen men höll upp ett finger till tystnad inför prästinnans ansikte.

”Fröken Talberina”, viskade Jarmona, andningen så oregelbunden av förskräckelse att den knappt lyckades forma orden. ”Fröken Talberina, jag är svuren till Shamashi avhållsamhet och i alla händelser olagd för kärlek kvinnor emellan...”

Till svar tryckte furstessan munnen mot Jarmonas halsgrop så att prästinnan måste vrida sig och pipa av kittel, sedan förstod hon att den andra kvinnan kvävde ett skratt mot hennes kropp.

”Kära, dumma barn, jag avser inte förföra er utan har kommit för att rädda er”, viskade Talberina när hon samlat sig igen. ”Jag ger mig av inatt tillsammans med Goba da Grummi. Ni och fader Bryndegol kan följa oss, men det måste ske nu genast. Jag är ledsen att jag inte kunnat inviga er i planerna tidigare, men ni förstår att hela flykten är ett vågspel – det vore ändå farligare att stanna i detta dårhus under en galen kejsares rovskugga. Till morgonen spikas listor upp på rostrum, proskriptioner över rikets förrädare vilka därmed blir fredlösa och deras egendom förverkad. Goba da Grummi är ett av namnen som straff för hennes koppling till Praanz da Kaelve, men en grupp kallad Naglarna från säkerhetstjänsten Digeta longa har kommit till hennes undsättning. Vägen ut ur staden ligger för ett kort ögonblick öppen och vi avseglar redan inatt från en ödslig fiskehamn närmare kusten. Ni kan därifrån återvända till er hemö eller följa oss till Staden O, vilket helst ni föredrar. Det vore en ära att hysa er som gäst och jag försäkrar att ni kan komma och gå som ni behagar i min familjs hägn.”

Jarmonas tanke var ännu inte helt vaken. Hon snubblade ur sängen, letade bäringar i rummet och fick syn på fader Bryndegols bleka ansikte vid dörren, varifrån det lyste orörligt som fullmånen genom dunklet.

”Fader, tänker ni också resa?” frågade hon.

”Beslutet är ert, livbärerska. Jag är blott sanningsgudens tjänare och ni hans utvalda”, svarade åldringen.

”Hur blir det med vårt skepp i hamnen och våra män?”

”Vi kan bara hjälpa er två”, sade Trinibel Talberina.

Jarmona tänkte och såg mot fader Bryndegol utan att finna vägledning i hans minspel.

”Det vore en förolämpning mot trakorierna att resa”, sade hon sedan. ”Jag är här för att plantera en varaktig vänskap mellan länderna och är säker på att kejsaren ska förstå gåvan när vi återövrat Soblak åt dem från kondottiären Gaddagormgald.”

”Vistelsen kan bli mycket farlig om allt jag hört är sant”, anmärkte fader Bryndegol. ”Vi kunde resa hem för att återvända senare när anspänningen i landet dämpats.”

”Vi borde kanske ha väntat, men nu när vi är här vore det en skymf och ett misstroende att fly i lönndom. Mitt liv är oviktigt i sammanhanget. Jag stannar”, sade prästinnan och tillade när hon såg prästens besvikna min: ”Ni kan resa med furstessan Talberina om ni så vill, fader. Jag kommer varken att akta eller älska er mindre för det.”

”Skulle läraren överge sin elev?” skrattade fader Bryndegol tyst. ”Mitt liv har varit långt och rikt. Inte mycket mer finns att se fram emot och jag misstänker att ni kan behöva mina råd mer än någonsin under den närmaste tiden. Jag väljer att stanna vid er sida.”

De tog ett hastigt men hjärtligt farväl av Trinibel Talberina, innan furstessan skyndade bort i sällskap med en man de tidigare trott vara tjänare i huset. Kvar dröjde doften av hennes parfym i nästan spöklik närvaro och saknad.

Flight of the Bumblebee

Ytterligare ett smakprov översatt till engelska av Dominic Hinde. Denna gång ur Vredesverk, så viss SPOILERVARNING om ni inte läst boken än. Illustrationen är en målning av Nicholas Roerich, en av mina inspiratörer.

Like mice scratching and scraping in the walls in the small hours, strange sounds emanated from the furthest corners of the palace. Heneguya knew that the most eager of the plunderers from Tricilve had reached them. Crashes echoed and the sound of splitting wood could be heard, though slightly muffled by the walls in between. Laughter, running feet and loud cries could be made out in passages where until recently groups of high-born aristocracy had paced in earnest conversation. The Empress watched and listened, keeping distance from the events like the audience in a theatre – even if she would soon be forced to take to the stage herself. Suddenly someone tried the lock on the door to the throne room and she involuntarily jolted up, awoken from a dream already exhausted. She was inclined to confront the intruders, for she had been a formidable regent, but managed to suppress the impulse. How many years had she worked and negotiated for these people’s betterment in the place of her unfit spouse? How many years trying to help the same people who would now defile and destroy her world? To what end?

The palace was soundly constructed and the Chalkland guards had barricaded the entrances as well as they could in the few hours given them, but neither the doors nor the walls were designed to withstand an attack. It was only a question of time until the plebs found their way in. The Empress lifted her age-old ancestral pendant from her neck band, opening the front to look at the silver ring and its fragile chain. The pressure in the room rose, a sign that the air spirit Basenanji was ready to carry out whatever she might order. He had always been there, powerful but invisible to all. Maybe the being could protect her. In her youth the bards of Trastamara had sung ballads telling of how these slaves of generations had gone into battle for her ancestors, crushing armies under flying blocks of stone and blowing whole armadas to splinters. Air spirits were strange creatures that nobody really understood, but through the years she had been left with the impression that Basenanji was a peaceful sort who reluctantly showed his violent power only at her behest. He was perhaps even a touch melancholy in these older years of his thralldom. She did not have any great desire to sully this servant who had obeyed her and her ancestors for hundreds of years with the blood of thousands of people. Even if she could escape, where would she go? Neither Chalkland nor Trachoria, nor any of her other old friends would want anything to do with her. No, she was a Trastamara and would not be humiliated. Her old combat tutor had told her that the Knights of Bansikan could never be beaten; only crushed as a single intact entity. Should she, an Empress of the oldest blood, fare any worse?

“Basenanji”, she said as tools were put to work on the door to her sanctuary.

“Basenanji, we require a final and great effort on your part, our servant. In exchange you may then rest for as long as you should like, in a place and manner which suits you at your leisure.”

A low murmur whistled through the room, a sign that that air spirit was listening attentively.

“We have always desired to meet the clouds eye to eye, just as you yourself met them when you were young and free, but we shall travel as befits us with our entire palace. Can you manage it?”

It became so oppressively silent for a moment that even the looters outside the door stopped what they were doing. Then the whole building began to shake. The empress rocked back and forth on her throne, afraid she had asked too much. Then everything levelled out again and she felt a weight push her stomach down into her hips. Out in the corridor cries could be heard, but this was not the Empress’ concern. Heneguya stepped dignifiedly down from the throne and over to the largest of the room’s stained glass windows. It was impossible to open but the empress took hold of a poker from the fireplace and beat out the glass and lead frame. She and her palace were in the heavens, the warm wind of the mountains flowing into the room as a surprised albador looped by. Far below she could see the Coimatri River weaving its ways east, clear as a mirror until it reached the great waters of Lake Malossi. There was only the odd cloud to be seen in the sky, which was perhaps the reason Basenanji had been hesitant, but a tiny cluster glided towards them, barely larger than a haystack. It thudded softly against the palace walls, at which point the air spirit turned the building so that the empress could reach it from the window. The cloud felt cool and fluffy to her touch, and she had a sudden urge to climb out onto it and to see if it would hold, sweeping over the earth for all time up where nobody could touch her. In the meantime though she had other plans.

“Basenanji, turn the palace so that we can see the city!”

At once the world around them rotated so that her head would have been sent swimming had she not been used to the movements of the building. A few people, presumably having clung to an outer staircase, fell screaming to the ground far below. She did not command the air spirit to rescue them though, for they had come to plunder and had only themselves to blame.

Heneguya had to shield her face against the afternoon sun with her palm in order to glimpse the capital city as never before. Tricilve seemed tiny from above, and not even the imperial palace on its little mound could impress any more, though she knew how much the craftsmanship had cost as a gift in kind for the privileges granted them by Radassabar. The street kitchens must already have begun preparing for their evening diners judging by the sickly yellow colour hanging over the city. The empress toyed with the idea of ordering Basenanji to direct the palace over Tricilve to bid a final royal farewell to her subjects, but lost the urge, perhaps because from that height the place seemed so small and poky. She felt endlessly wearied by it all, as if the perspective gained by such a view had reduced in importance her life and everything she cared about. A familiar shaking of the walls indicated Basenanji’s powers were waning and the air spirit would soon need to rest; despite his strength he was aged. Heneguya walked over to the toolbox her guards had borne in at her request before disappearing and drew out a heavy pair of pliers. She sat on the throne and opened up the pendant with the silver-link chain shackling the air spirit. It must have been cast at least five hundred years before, yet the metal resisted more than she expected. Only by clasping both levers of the pliers firmly in her hands could she muster the force to clip through it.

“You are free, Basenanji! Thank you for everything!” she shouted as the bonds were broken. Then all she could do was laugh as she was struck by weightlessness, kicking off of the throne and floating in the middle of the room. “Look Basenanji, I am free too!” she cried. I am a floating cloud!”

From the deck of the Chalklandian stanelast, Legate Ludenbrand had watched the air spirit lift the palace higher and higher into the sky, until the people standing at its windows, or clinging to its doors balconies and climbing plants, became impossible to make out. He held perhaps a vague hope that the empress and her home would float away out of reach of the plebs, but also a foreboding knowledge deep inside of how the flight would end. In any event, he howled in terror as the chain was cut and Basenanji departed from service, leaving the building to fall. By that point the vessel had made enough progress out into the bay that no screams could be heard. The palace seemed to fall so slowly that the crew could not take the whole thing seriously, until they heard the roar of impact roll out over the water a few seconds later and a dust cloud surged up into the sky. Pik Tambra, where the building made landfall, was an overgrown sandbank, but the sheer height of the drop meant what lay beneath was of little importance. Ludenbrand sunk to his knees against the balustrade with a copy of Retribution jerked closed in his lap – his closest companion in mourning.

“Justice shall be done”, he whispered over and over. Just an ounce of shame accompanied the thought that his chronicle might now contain a climactic conclusion.

Smakprov på engelska

Översättaren Dominic Hinde har översatt fem smakprov ur de tre konfluxromanerna till engelska. Nedan finns en av dessa texter för påseende, en bekant scen ur Brimstone Sleep, kapitel 31. Min agent, Brandts New Agency, kommer att ta med texterna till Londonmässan senare under april och visa dem för intresserade förlagsrepresentanter från andra länder. Notera att det alltså inte rör sig om avsnitt ur en fullständig översättning utan just om fristående smakprov.

De stycken som översatts är:

Svavelvinter
Kapitel 29 Eld från himlen
Scenen när Trodax tar sig ur gruvan. (Scenen fanns redan översatt av Martin Andersson och har redigerats.)

Kapitel 31. Mannen utan öde
Scenen när Silvia Miranda vaknar i Shaguls grav.

Slaktare små
Kapitel 3. En blå Meridian
En enda sida om när Grisselhår och Perrima seglar tillbaka till Trakorien.

Kapitel 39. Den pilske prelaten
När Didra och Robur samtalar och kramas.

Vredesverk
Kapitel 10. De åldriga ödlornas arv
När draken attackerar magillernas styrkor

Kapitel 43. Humlans flykt
Om kejsarinnan Heneguyas död

A man without fate

 Silvia Miranda the wind witch was awoken by a faint draught across her face, the remnants of a foreign breeze, odorous and until now reticent to come so close to a human. Deprived of her ether she could neither understand nor identify it, but she knew she was not dead at any rate – in the underworld there is no wind at all.

Her limbs were leaden, as if her body had been emptied of blood and her arteries occupied by thick quicksilver. Her thoughts were clear though. Fear of the unknown is something every conjurer must suppress from the first tears of childhood to avoid being crushed upon fathoming the endless possibilities their art can grant.

She lay in the damp half-dark, on a stone table covered with dead rustling leaves. Over her stretched naked branches that had surrendered their bark to the soil long ago, but beyond them there was no sky, only vaulted stone. The shadows of sprawled limbs patterned the walls in perfect but lifeless arrangement, carved in an unmoving blue light as if the whole scene was drowned in set glass. Underground. Sealed off. Still.

A procession drew slowly closer, its steps revealed by the still rustle of feet moving leaves. The sound reached an audible level thanks only to the contrasting silence. The weak breeze that had visited her immediately petered out into nothing. A man moved into her field of vision; she recognised him immediately from their disturbing ethereal meeting at the basin in the underworld. This time he came as one person, not three, but he had the same round, bare head as his projections. His green eyes looked down in cold assessment, the eyes of an executioner in powerful sockets. The man felt her lame body, not with desire but as to assure himself of the solidity of her substance. He placed his hand on her stomach and let it rise and fall in time with her breathing.

“Warmth”, he said slowly and lay down next to her on the stone altar, turning his cheek to her left breast as if to relive a lost, primal memory.

Another hand, yellowed and withered with its bones sticking out like newly hatched insects at the extremities of the ring and middle finger, suddenly stretched toward her. The man batted it away, irritated.

“Master Honsula! You cannot touch everything simply because you lack eyes. Be mindful of your privileges, I can just as easily bury you again whenever I like – and keep you conscious in your grave.”

With great effort Silvia Miranda turned her heavy head and saw three, no four, figures standing silently at the end of the altar – dead, contorted and ravaged by time but animated by the stranger’s necromancy.

The reprimanded Master Honsula withdrew his hand without a trace of disappointment. She saw his eyes had been sewn shut with a rough black thread. The dead figure next to him had its mouth tacked closed in the same manner. Honsula, where had she heard the name Honsula? “Our guest was until recently a man”, the living one informed his companions. “Does that perhaps dampen your enthusiasm?”

A lunatic. Silvia Miranda tried to study him from the corner of her eye. He pulled himself up on his elbows and into her line of sight when he noticed her efforts, chatting slowly as he lay with a finger caressing her chin like a sated lover.

“Your sleep revealed your name to me and I already know you better than you could imagine. Until it was decided otherwise you were a man by the name of Ramilard. The Narrators - I prefer calling them that as Gods is such an overblown word – it was the Narrators who changed you, removed bits and rewrote others so that now you have always been a woman. I had nothing to do with it myself but for my part I can say that I find you much more agreeable like this. Though your love I cannot perhaps count on, rather… mutual respect and a crumb of warmth. One does not apply any value to warmth until the alternative is apparent. It can be hard to fathom the Narrators of our world. They do not want us to understand, robbing a snake of its legs when it tries to help us to knowledge, punishing us with challenges and eternal travails when we reach for the forbidden fruit. They want us to worship them and play our roles, to be born, live and to die. But they no longer exert that kind of power over me, and I can offer you your salvation even if you are willingly enslaved to the God of Storms. Think it through calmly! Here there really is no urgency to anything.”

A dry leaf settled in the hollow of her throat. He plucked it up and held it against the blue light.

“This was a strong and hardy tree, chosen for its ability to grow underground, but the leaves are more beautiful dead, you can see all of the veins. I appreciate a beauty that does not change. They merely molder imperceptibly slowly. When plants are alive you always worry about them withering and crumpling, is that not so? I used to collect chicks as a boy, but they always died as soon as I had developed an attachment – as unpredictable in their vitality as women are in their love. When I was young I liked the idea that every leaf was unique, that two leaves have nothing more in common than the label we have given them for quite practical reasons. In those days I was fond of wandering in the forest below the mountains. Now though I know the truth. The lack of any one unique form detracts somewhat from the experience. A leaf is a leaf is a leaf, the same tiresome reproduction of the same tiresome idea, their name. Did you know that if you changed the Narrator’s written word for ‘leaf’, the real one that only exists in one single place, all of the leaves would vanish? Not because it is within my power to do so, but if you could delete that one word then none of the leaves would ever have existed. All those songs about greenery and girls with wreaths in their hair would change at a stroke. Who knows what you would sing about? Perhaps the poets would extol the virtues of… the gut instead?”

Silvia Miranda tried to collect herself. She had apparently been captured by a necromancer, in connection with the unearthly predator she had encountered at the temple of Kmorda. But where was she and with what purpose? Underground, yes, but where? She was under his control, but her aura could not be kept out forever – it would collect and give her back her power if she was given time. Who was he? Had he lost his mind? It was not unusual for powerful magicians, especially illusionists, to lose all perspective and vanish into their art. It was said that in Coro Partena they dug up an old master magician when they were building a carp dam. The man was sealed in a copper urn from an ancient civilisation. Pale and mushy like a tape worm, he turned to steam in the sun without anybody being able to understand who he was or make sense of his flat and increasingly desperate babble.

“See these small, tiny holes along the edge of the leaf?”, continued the man, pinching her cheek sharply when he saw she had stopped paying attention. “My princess made them all with a tiny pin – it must have been between her nineteenth and twenty-first years in here – long ago now. She catalogued and marked all of the leaves, thirteen thousand, five-hundred and eighteen. With three hundred and fifty three holes in each if I remember correctly. A lot of holes. You can see that the holes are slightly bigger on the later leaves as the pin was worn down and the tip widened. The imperceptible resistance of a thin leaf membrane can in time blunt a bronze needle. It gives you a certain respect for the patience involved that you could hardly imagine beforehand. Is it not a beautiful thought that a princess of noble blood year after year should punch patterns into dead leaves? Yet her work was never completed, for I was forced to take her needles away from her. She tried to kill herself with them by piercing those same tiny holes in her skin above her arteries, so she could open them up before I had a chance to stop her. She was too eager though and punctured a blood vessel prematurely. I saw the blood and healed her, and in thanks she poured Kargomitic curses upon me, ugly but impotent words.”

Suddenly he got up from her view, but after almost a minute’s silence, when she thought he had gone, his voice spoke from over the top of her head.

“You are strong, but I knew that as soon as I saw you down there amongst the dead at the river. Your power could be significant if only you freed yourself from the curses of your sullied name. I understand your innermost feelings. You can be sure that I am the man to restore you. Now I deign to lift a weight from your body so that you might move. As your liberator I do not wish to admonish you, but I ask you to exercise judgement and carefully consider my offer. Know that my name is Shagul, and I bid you welcome to my tomb!”

Krau-Ki

Under glaciären på Marjura ligger de vandöda crurernas förlorade huvudstad Krau-Ki* dit berättelsen nu är på väg. Som inspiration har jag studerat bilder, bland annat de ni ser från isländska Kverkfjöll - isgrottor som mejslats fram genom jökelälvars flöde och jordens vulkaniska värme underifrån.

Faktiskt uppstod Marjura efter en sommar jag upplevde på Island under mina studier till veterinär. Jag åkte omkring med en veterinär i Höfn på öns sydöstra del och vi besökte bland annat Vatnajökull, dvs Kmorda. Resan till Höfn gick genom det flodgenomsatta landskapet söder om glaciären vilket blev jökellandet runt Ollach på Marjura.

"En gigantisk isgrotta bredde ut sig inför mannens ögon, drypande av glaciärtakets tårar. Allt skimrade för blicken; isvalv och pelare tycktes lysa liksom de fallande dropparna, vilka glödde som störtande svärmar av eldflugor. Genom gnistregnet anade han märkliga formationer, ruiner av form och resning han tidigare aldrig sett. Han märkte nu att grottan inte var ett enda rum utan en serie sammanhängande kaverner uppburna av mellanrest is och berg. Vid synhorisonten, säkert ett fullt pilskott bortom klippan där han klängde, rann smältfloden åter i dagen för att bilda en vattenansamling i grottans lägsta del, kokande av strömmar, av liv eller av underjordens värme. Berget och grottans tak steg istället utom synhåll bortom ett isöverhäng dit han inte kunde se utan att klättra ytterligare."

* Cruriska namn var ofta delade på detta sätt och uttalades med vassa harklande ljud. Cruri var ursprungligen Kru-Hri medan staden Isakra i Trakorien anlades som Esach-Rha.

Marherdas kruka

Jag kan inte låta bli att lägga in små, ofta makabra, sidoanektoter i berättelsen. Här ett nyskrivet exempel ur Vanderland.

”Jag känner till bronsurnan Lunane talar om”, sade Uroboren. ”Dess trolldom bevarar vadhelst man stoppar i den. Behållaren göts i äldre tider åt prinsessan Marherda som sov med den runt sitt huvud för att under sömnen bevara sin ungdom. En morgon lyckades hon inte trä den över hakan. Man sade att huvudet växt av fåfänga under natten, men min egen tro är att gudarna på detta sätt ville straffa hennes övermod. Läkare sökte smörja henne med ister, de lirkade och värmde metallen för att vidga den tills prinsessan vrålade av hettan. Slavhorder offrades tillsammans med vita tjurar och silkesapor, allt till ingen nytta. Efter tre veckor blev hennes fader konungen så utled på flickans ylanden att han beordrade att hon skulle dödas, men inte ens sedan huvudet avskiljts med svärd tystnade hennes skrik eftersom urnan höll det vid liv. Man tvingades karva ut henne bit för bit och först därefter fick alla frid.”

Stenfars bakgrund

Eftersom gensvaret på hur det växande slottet Store Stenfar ser ut och växer blev så överväldigandet så har ni gjort er förtjänta av en tidig julklapp: ett citat (oredigerat som oftast) där Uroboren berättar om slottets tillblivelse. Mild SPOILERVARNING för den känslige.

Bara några minuter senare återkom Nastigast i sällskap med vindhäxan, vars lemmar synbart skakade under klättringen ner till akterplattformen där Uroboren väntade. Hon gick direkt fram till glasmannen och gav honom en örfil. När han inte reagerade klöste hon och slog honom sedan igen och igen.

”Har ni besinnat er?” sade trollkarlen när kvinnan inte längre orkade höja armarna utan satte händerna för ansiktet i vredestårar.

”Nej, jag bara hämtar kraft”, svarade Silvia Miranda och torkade sedan ansiktet där vätan redan sinat. ”Vilket slags monster är ni egentligen?”

”Det är varken er eller någon annan människas sak att döma mig och det vet ni”, svarade Uroboren utan varje rörelse i rösten. ”Vi två gör vad vi måste göra med de bästa avsikter. Att sedan världen inte behagar vrida sig runt våra förhoppningar är en beklaglig omständighet.”

Vindhäxan och rätade rygg och ansiktsdrag.

”Vad var det ni ville visa mig?”

Havskvinnan Aldrun klättrade samtidigt ner till de andra, lugn men ändå vaksam och frågande inför den spända sinnesstämningen.

”Jag har funnit någon som jag vagt mindes, en varelse som kan förklara ett och annat. Se här!”

Uroboren vek några luftrötter åt sidan och blottade en människohand, blek och stel som tillhörde den ett blodtömt lik. Själva kroppen doldes inne i rothärvorna där den måste ha suttit snärjd under minst ett århundrade för att bäddas in så fullständigt. Alla tog instinktivt ett steg tillbaka, men Aldrun, som trott sig bekant med trädets varje fiber drogs snart närmare av nyfikenhet.

”Det är en staty!” anmärkte hon och knackade på stenhanden varvid även Nastigast blev nyfiken och grävde bland revorna. Silvia Miranda däremot mindes Nekromorbus, den levande skulptur som ett år tidigare följt efter henne mot Marjura. Hon backade tills rotmattorna fjädrade mjukt mot ryggen. Kanske övervägde hon att hoppa överbord dit stenmannen inte skulle kunna följa.

”I sanning är det en staty!” svarade Uroboren och slet med rötterna så att ett skulpturerat, skäggigt ansikte kunde anas långt därinne. ”Jag övervakade en gång utmejslandet och befann mig på platsen både när den restes och när den avtäcktes till ett jubileum. Stoden föreställer den förste Peatro Petralba av det talande berget Ranz och är huggen ur den vita klippan invid berget. De första ranzinermunkarna reste till Paratorna just från Stegos. Statyn skickades tillbaka till hemön för att hedra deras ursprung när Vox Ranzinas fyra första kapitel fullbordats för tvåhundrafemtio år sedan. Detta var alltså innan mörkret. Monumentet restes med stora hedersbetygelser invid Irminsulträdet på Stegosi sydöstra strandklippa, samma träd som nu är vårt skepp. Statyn måste ha fallit omkull redan under Stegosi tidiga förmörkelse. Kanske grävde man ner den i skam. Hur som helst har den under lång tid bäddats in bland trädets rötter.”

Snart vågade sig också Silvia Miranda fram för att undersöka stenhanden lika varsamt som tillhörde den hennes älskare.

”Är det verkligen möjligt?” viskade hon och Uroboren log förnöjt åt de av hennes tankar han kunde utläsa.

”Visst är det möjligt!” svarade han. ”Statyn och trädet har älskat varandra alltsedan de sammanfördes. Frukten som trädet bär, fröet som draken stal, det ofödda väsen som kallar sig Store Stenfar, är berget Ranz avkomma med Irminsulträdet. Berättade inte tuppen Koklai att det rör sig om en stenfrukt besläktad med öarnas levande berg, en varelse tillbliven genom kärlek över elementens gränser?”

Sånger i norden

Lite nyskriven (oredigerad) sentimentalia:

Barden Arvor Salmello hade ett månvarv tidigare plockats upp av galeassen Almerlaak i Tricilves hamn sedan han invigt huvudstadens frihetsspel, skändats av åskådarna och satts på en flotte att driva mot havet. Den natten hade varit mycket varm, ändå hade skalden efter händelsen slagits av en feber så svår att han ställts på de översta stegen av dödsrikets trappa som bara leder neråt. Eftersom Almerlaak varit den trakoriska flottans stolthet höll man sig med en egen läkare, en kunnig mereldiska som i kunnande var vida överlägsen örlogsfartygens sedvanliga näbbkvackare och fältskärer. Trots ett fullödigt medicarium fyllt av dekokter, dämpande kristaller och pulvriserade reliker blev kvinnan inte klok på sångarens sjukdom, vilken hon till sist betecknade som ett själsligt tillstånd, en förlorad tilltro till mänskligheten. Många av Almerlaaks sjömän var upprörda över trakoriernas svek mot den känslige barden och motsatte sig att den sjuke skulle sättas iland bland dem som spottat honom ifrån sig. Kapten Vergarda insåg att indignationen lät besättningen ta avstånd från det land man tidigare tjänat och borsta de sista resterna av skam från axlarna så han lät barden följa med. Antingen skulle mannen dö eller så kanske han hämtade sig och kunde då ge glädje med sin musik.

Halvvägs till Marjura steg verkligen Arvor Salmello till allas lättnad ur sin koj, men han var mycket svag och svimmade ett par gånger under den improviserade festmåltid som anordnades på sovdäck. När man lade ett instrument i hans knä grät han och kunde inte förmå sig att röra det. Barden återfick emellertid något av sin livskraft när han fick höra vart man var på väg. Han erinrade sig den inbjudan han fått av trollkarlen Kamalkus gäst på Gatves klippa, mannen som kallat sig Shagul, berömt hans musik och givit honom ett stycke guld. Hade inte välgöraren bjudit honom just till Marjura att spela inför en tusenhövdad publik? Han strök sitt långa ljusa hår ur pannan, kände hur solkigt det var efter febern och beslutade säga till om ett bad. Insikten kom att han genast måste börja öva inför mötet med den väntande mecenaten. Försiktigt knäppte han på instrumentets strängar. Det var inte på långa vägar lika skönklingande som lyran man ryckt från honom i Tricilve, men heller inte helt oanvändbart och publiken jublade trots att han bara slagit an ett enkelt arpeggio. Livet kanske inte var helt meningslöst trots allt och han skulle kunna köpa ett bättre instrument när man anlände destinationen. Barden visste inte riktigt var Marjura låg, men trodde att det var någon av de mindre öarna runt Montorba.

Ankomsten till den yttersta norden hade kommit Salmello som en chock. Ingen musikälskare väntade på Clusta nobas grova stenkaj och någon instrumentmakare syntes heller inte till i byn. Tillvaron mörknade åter, men som barden nu fått fart på fingrarna omsatte han besvikelsen i musik. Han hade tillåtits gå iland från Almerlaak och när han spelade flockades människor klädda i primitiva pälsar och ylletrasor runt honom. Först blev han rädd, men sedan såg han deras ansikten och förstod att de aldrig tidigare hade hört musik spelas av kunniga fingrar. Redan samma dag bjöds han att bo på värdshuset Svinhugg för att fortsätta lyfta de eländiga flyktingarnas mod med sitt spel. Lagd åt sjösjuka hade han med glädje accepterat Hildur Ornetands inbjudan.

Kapitel sexton

Skrivandet går framåt i rasande fart. Jag påbörjar nu kapitel sexton! Så här slutade femtonde kapitlet. Vem hittar först citatet?

Aldrun och Silvia Miranda stod kvar i den vissnande bersån på Bladverk.

”Han vet inte hur rätt han har”, sade havskvinnan, gråare till synes än någonsin.

”Stenfrukten må ha räckt oss båda offerkalken”, svarade vindhäxan. ”Ändå bär jag hopp om en tid bortom prövningarna. Under min tid hos vävaren Philobus i Mynd Mazuldre hörde jag ofta Ilibauriens DiFolter tala om lidandet som enda vägen till insikt och varaktig renhet. En enda sak är säker och det är tidens gång; att allting vänder åter och allting börjar om.”

”Kanske får ni rätt. Kanske finner sommaren åtminstone er”, svarade Aldrun. 

”Jag tar oss tillbaka till sundet”, tillade hon och gick undan.

Clusta Noba vaknar

Berättelsen i Vanderland har till sist, i det nionde kapitlet, hamnat på Clusta Noba öster om Marjura. Den lilla ön nämndes i Svavelvinter som platsen dit folk flydde från Arhem när kung Ottars folk invaderade staden, men inga egentliga scener utspelades där utan det var mer frågan om en redovisning av efterläget. Så blir det inte i den avslutande boken där en hel del händer på ön. Bilden visar min arbetskarta över Clusta Noba där jag kommer att rita in platser eftersom.

Planeringen vägleder mig fortfarande, men än en gång hände mig det intressanta att situationen egentligen blev verklig först när jag själv kom till platsen. Det slog mig att här har vi en liten klippig holme, nio kilometer lång i kargt klimat, dit kanske tusen flyktingar anlänt. Man kan knappt odla på ön och något villebråd finns heller inte att tala om med så mycket folk. Samtidigt är det så farligt att jaga på närliggande Marjura med de kringvandrande vandöda att man i princip är hänvisad till fiske. Slutsatsen blev att det förmodligen råder halvsvält och misär på ön - lite som i moderna flyktingläger där hjälpsändningar blir viktiga. Plötsligt blev mötet med de första gästerna något annat än vad jag tänkt:

Flera av de medföljande soldaterna och munkarna lade hand på hjalt vid mannens ord vilka de uppfattade som hotfulla, men kvinnan i delegationen steg genast emellan med ett skratt som klingade renare än vapen och mer avväpnande än tolgulders sköldjärn.

”Besinna er, kära gäster, överse med obygdens rättframma tal!” ropade hon högt. ”Hildur Ornetand utmanar ingen. Han menar bara att fiender gives i övermått bland de vandöda på Marjura för den som vill strida. Låt mig ikväll bjuda era ledare till gille i felikernas fäste även om maten av nödvändighet blir mager och alls inte i nivå med vår välviljas önskan. Mycket finns att förtälja och alla människor bör i dessa de yttersta tider ty sig till varandra!”

Kvinnan som talat bar en märklig tunika sammansydd av olikfärgade pälsar. Ett halvdussin katthuvuden, från överkäken och uppåt, klädde hennes axlar med ögon och tänder bevarade eller ersatta med stenar av samma fason så att de blängde unisynt på alla hon mötte. Hon var storväxt och rundlagd, med välanlagda skrattgropar och barnsligt vänliga ögon satta i ett moget och väderbitet ansikte. Aveva Sinombra gick fram för att gnugga halsens båda sidor mot kvinnans så att de uppstoppade katthuvudenas öron veks under hans korta skägg.

”Var hälsad syster Peregend! Jag bär en kurirväska med skrivelser från sommarståndets ordenskapitel i Balgumél. Som alltid spinner syskonen lovsånger över er gärning uppe i norden.”

”Ni är alltför vänlig lugal Sinombra”, fnittrade kvinnan, förtjust som hade gästen kittlat henne. ”Ändå är jag rädd att mycket litet finns att spinna över på Clusta Noba i dessa dagar. Vi lever i armod, med undergången hängande bara ett stenkast från vår strand. Låt mig visa er och era vänner runt på ön så kommer ni snart att förstå vår belägenhet! Vår förhoppning står till att ni vill bistå oss, ty här kommer vapenmakt bara alltför snart att tarvas.”

Kärlek till havs

Det ska bli intressant att höra era omdömen om det både bokstavligt och bildligt ångande kapitel jag som bäst färdigställer. 

Här ett smakprov:

"I det täta grenverket under Bladverk väckte vattnets stigande värme raugonerna ur deras dvala. Honans fångstarmar sträcktes ut och drogs åter in mot kroppen för att pröva lederna. Rörelsen frisatte smakämnen i vattnet som genast kallade tjänare till hennes sida. De närmade sig undergivet, med blottad buksida och skalets kitinsömmar glipande, men honan var inte hungrig. Så snart trälarna förstått att hon inte tänkte äta dem började de istället rengöra sin drottning från alger, mundelar spelande som harpolekares fingrar över slembelagda strängar, spröt och sköldstycken. Honan, vars intelligens var vida större, kände emellertid att avståndet till hordens kläckelse på ett avgörande sätt minskat i såväl tid som rum och fann ingen ro för ans när hennes kroppskanaler genomströmmades av en maning till förestående fortplantning. Känselhår utspridda över kroppens skaldelar berättade hur varje segment och lem förhöll sig till omvärlden efter dvalan. Utan att fästa avseende vid tjänarna, vilka i sitt rengöringsarbete instinktivt klängde kvar där de satt, försökte hon byta ställning. Trädets lemmar snärjde, men honan besatt avsevärd styrka. Käkarnas eggar var liksom benens skärande kanter oförändrat skarpa efter vilan så att hon lätt kunde frigöra sig. Med exakta snitt kom hon fri, vältrade runt, sköt bakdelen närmare ytan och lät tre signalrör längas ur kloaken så att de bröt havsytan inne bland Bladverks skira toppskott där honan visste att de skalfattiga människorna på ovansidan inte befann sig. Probernas känselhår rubbades inte av minsta bris sedan de torkat, filamenten i deras ljudkanaler sattes heller inte i svängning av lövens prasslande. Vindens avsaknad registrerades. Samtidigt var nattens fuktighet och temperatur ovan ytan så gynnsam att honan fastställde tiden som mogen för svärmning – inte som ett rationellt beslut, utan en följd av hormonell automatik, låst till honkroppens pilgrimslöfte. Körtlar sprack i hennes inre och innehållet förgasades på sin väg mot ytan för att ånga ur luftrören som ferromoner. Signalämnena kryddade den dimma som redan låg tung runt Bladverk, och det med sådan potens att de närmaste grenarnas blad krusades och saven droppade ur vecken."

Isakra adjö

Nytt kapitel klart! Det har tagit lite tid eftersom yngsta dottern flyttade till Göteborg för en vecka sedan med alla praktiska bestyr och funderingar som sådant för med sig.  Detta är förmodligen romanseriens sista besök i staden Isakra. Ni får ett smakprov från en duell i Fanborgen som råkar ha samma planlösning som ett Cluedobräde, med arenan i mitten.

Härnäst förmodligen till en plats långt bort för länge sedan...

Ögonblicket därefter slog Sheinaf handen mot ansiktet där tre färska snitt skurits över kinden utan att någon förstod hur. Munken stod obegripligt nära, iförd en handske med groteska, vässade stålnaglar.

”Där har ni tre blod eller bara ett – ni får själv välja”, sade han.

Översten baddade ansiktet och betraktade sin sölade handflata.

”Tekniskt sett räknas detta som ett enda blod, men låt mig gengälda er väns tidigare storsinthet och bjuda på det sista”, svarade han, lade armen mot egen spjutspets och ristade själv det sår som avgjorde duellen. Dagen hade stannat, både på arenan och läktarna. Bara blickar förmådde ännu röra sig.

”Jag gillar er!” log harkamoren och klappade Bodonius kind blodig.

Värmebörjan

Idag är tredje dagen på rad med 32 graders värme, ändå framskrider arbetet mycket bra just nu. Ovan ser ni Daniel Falcks bild på en rovtrana, en strutsliknande rovfågel som under klavykernas glansdagar importerades till Palamux som en märkvärdighet men snart rymde och fann sig tillrätta på de varma slättlanden. Fågelns förebilder är Titanis Walleri och Kelenken Guillermoi som sprang runt på jorden för några miljoner år sedan. Rovtranan hör till Svavelvinterspelets nya världsbok som kommer i höst och är bara en av varelserna man kan stöta på under introduktionsäventyret I Blodvadarens fotspår. Överhuvud taget fylls boken av nytt material i en mycket högre utsträckning än jag hade trott, inte minst tack vara Jerry Lasotas imponerande och aldrig sinande förråd av roliga detaljer. Tre städer kartläggs som bäst och idag testspelar Simon Engqvist äventyret med några spelare som får ratta de färdiga karaktärerna, däribland Prins Hakamars Poncilia, hertig av Hedermundland, och crutaexperten Langurra Korbo – ”Svarta nian”.

Vad gäller romanen Vanderland så har jag idag skrivit färdigt bokens första kapitel, Klons ände, som jag tyckte blev både spännande och groteskt och som jag skulle tro bjuder på en del oväntade vändningar både för läsarna och de medverkande varelserna. Härnäst till Stegos där sinavanermunkarna får berätta om sitt märkliga ursprung för Arn Dunkelbrink. Redan tidigare har jag skrivit det kapitel från Stegos som ska ingå i spelets världsbok och berättar om ransardernas öden.

Speltexter

Här ett par smakprov från texterna till Svavelvinterspelets nya världsbok.

Vitvinge av den flygande sanden

(Intronovell och även ett framtida kapitel i Vanderland)

Vad gjorde gumman här?

Mardigan lät budbäraren leda väg genom stadens rökfyllda inferno, kryddat av lukter så blandade i nattvinden att de enskilda ingredienserna bara med svårighet kunde urskiljas: oset från tjäran i husens timmerstommar, stekt läder och avsvett hår, allt mot den fond av glödgade malmer som var stadens egen. Frågan följde honom i sin tur.

Varför hade mirandan av Arda kommit till Gaaz Ulul så snart? Striderna måste rimligtvis fortfarande rasa på östra Saphyna.

Från himlen hade bränderna tett sig avgränsade, rentav vackra, levande blomsterarrangemang utbredda över det svarta berget, vagt arrangerade längs grändernas sträckning. Att vandra genom förödelsen på marken var däremot en mardröm utan hopp om morgon. Den ranske stamledaren hostade åter och skyggade i nästa ögonblick inför hettan från ett brinnande träkolsmagasin.

”Lugal agoranni, vi kommer snart fram till en bro där luften blir klarare”, ursäktade sig vägvisaren. Hans egen stad brann, ändå gladdes hjärtat. Mannen var uppväxt här på Saphyna, men av utspätt sardiskt blod, sprungen ur en av dessa lågsläkter som stannat kvar för att blidka gudinnan Subarda när trakorierna invaderat ön hundrafemtio år tidigare. Nu var gudinnans folk hemma igen, starkare än någonsin. Aldrig mer skulle man låta sig fördrivas från västra moderjorden.

Mardigan avskydde stadsgyttret, tyckte över huvud taget inte om att gå på marken, Subarda eller ej. Ändå måste hans grip Krasnipera få vila efter två dygns oupphöriga strider. Han hade lämnat djuret med höljda vingar bland artfränderna på den högåker som valts för myllans ålder, och sedan nöjt konstaterat hur ingen av de andra flygarna vågat närma sig sig hästkadavret som bjöds förrän Krasnipera ätit de bästa bitarna, detta trots att alla griparna skränade av hunger.

Blodvadarens fotspår

 (Intro till äventyret)

Jag gick i fält för Blodvadaren ända till slutet – tolv år inalles blev det, även fast jag sällan gitter räkna tal bortom fingrarnas mängd numera. Vad jag själv heter kan likaså kvitta för ingen lär sjunga sånger över mitt minne sedan jag dött. Låt istället vem som gitter skuffa mig ner i närmsta skreva som en annan uttjänt gammelgalt vartill ingen har aptit. Alltsedan barna mina gick åt i rödsoten har fingrarna ändå mist glädjen runt svärdsgreppet. När ingen finns kvar att svinga morsgummans klinga efter mig kan ävenså detta kvitta. Barna dog medan vi fritog södra handelsleden över Korald, aln för aln i leran den regniga sommaren efter trevintern - må de små fröjdeligt leka på annersides ängder. Min Omermynda gick undan till en skog med sin sorg och ingen har sett henne efterledes.