Saklitteratur

Här listar jag sakböcker som jag har haft användning av under skrivandet - böcker som inte är skönlitterära alltså. Inlägget finns länkat från högerspalten och jag uppdaterar det löpande.


A Very Short introduction to

Oxford university press ger ut en serie böcker som alla heter A Very Short introduction to *ämne*. Denna serie är en pärla för all research. Varje bok är ett häfte på ca 120-150 sidor och perfekt om man vill orientera sig i ett ämne bortom det som står i en tidningsartikel eller på Wikipedia men ändå inte avser ägna det månader. Alla böckerna har en referenslista om man vill fördjupa sig och ett index så att man lätt kan slå upp begrepp man läst om. Författarna är alla akademiska experter inom sina områden. Jag blev exempelvis förvånad när jag såg att boken om Marx var skriven av Peter Singer. Om något ska kritiseras så är det väl att varje bok har en enda skribent som kan ha en specifik vinkling på ämnet och varierande förmåga att strukturera och uttrycka sig.

Jag äger för närvarande följande böcker i serien:
Reality
Free will
Capitalism
Marx
Existentialism
Agnosticism
Poststructuralism
Islam
Machiavelli
Spinoza
Shopenhauer
Kant
Hume
Hegel
Nietzsche
Wittgenstein
Barthes
Habermas
Foucault
Jung

Det ska påpekas att serien har andra kategorier också även om jag mest intresserat mig för filosofi och närliggande ämnen. Det finns idag ca 400 titlar totalt i serien.

Elegi för min flock

De sista fåren är borta. Görel och jag tog bort dem igår. Det är inte lätt att döda någon som litar på en och som man älskar men jag har gjort det förr och jag kommer antagligen att göra det igen. Det är trots allt en kärleksgärning att låta djur somna in när åldern gör vardagen svår att leva, ett omak man är skyldig dem. Vintern var på väg och gamla klövar har svårt att gå på tjälen.

Våra får har ändå haft det bästa liv som får kan tänkas ha. De har alltid gått lösa på stora områden med fri tillgång till mat, kunnat sova på halm inne i ladan, haft sällskap av varandra, fått lamm, kärlek och knäckebröd. Jag har fortfarande inte kunnat hitta uppgifter om hur gamla får kan bli eftersom få låter sina får leva tills de självdör, men sådär vid tolv års ålder tycks de börja tackla av. En sak har jag lärt mig och det är att får inte är så dumma som många tror. Få arter är lika listiga när det gäller att hitta det godaste att äta. Våra får är nog de enda som nämnts i den amerikanska affärstidningen Fortune. När jag intervjuades om MySQL fick jag avbryta därför att fåren hade rymt och åt upp tulpanerna. Detta beskrevs i tidningen som att "Erik Granstrom has management problems of his own."

Soso utan horn på bilden var min favorit och en av de sista som fick sin spruta sömnmedel igår. Jag födde upp henne med flaska eftersom mamman inte ville ha henne och sedan dess har hon alltid hellre följt mig än de andra fåren. Får ska vara de djur som bäst kan särskilja andra individer på lätet och flocken kände alltid igen min röst på håll och svarade. I sin ungdom hade Soso vanan att hoppa över staketen för att äta äpplen i trädgården på hösten. En dag blev hon påkörd av grannen och kunde inte tugga på en vecka. Då mixade jag maskrosblad och gräs i en hink till henne tills hon blev frisk. Oliver med horn är förebilden till geten Oliber i Svavelvinter.

Fåren var en viktig del i barnens uppväxt på gården. De hade förstås namn på alla och fick följa födslar, uppväxt och död på nära håll. Min äldsta dotter Emma som nu läser till läkare förlöste en tacka genom att rätta ett felläge redan som elvaåring. Ofta gick jag och hämtade barnen vid deras skola med ett par av fåren i koppel till allmän förtjusning.

Det är väldigt tråkigt att fåren är borta men samtidigt har de varit ett inslag i mitt liv som jag alltid kommer att minnas med glädje. Det har varit en ära att få känna er, mina vänner. Flaxa vidare bland himlens ulltottar!

Skönlitteratur

Reflektioner om romaner och noveller som inspirerat mig. Det här inlägget kommer att uppdateras allt eftersom och länkas från bloggens högerspalt.


The Hydrogen Sonata (sf)
och andra romaner om The Culture av Iain M Banks

Kulturen är en galaktisk federation långt in i framtiden vars innevånare inte bara består av biologiska varelser utan även av intelligenta robotar och skepp av Aniara-storlek. Det finns vissa drag gemensamt mellan romanerna: (1) de är välskrivna, (2) Kulturen är de goda och till skillnad från i många andra sf-scenarier så finns inget dolt mörker under idyllen utan alla har det ganska bra, (3) Kulturen hotas aldrig som sådan utan romanerna handlar om komplikationer i dess periferi, (4) intrigen rör sällan det goda mot det onda utan snarare olika synsätt och intressen, (5) Kulturen är alltid coolast och visar sig på slutet ha betydligt mer resurser och bättre koll än motståndarna trott, (6) människorna (eller deras ekvivalenter) är vanligtvis träiga kulissfigurer medan den stora behållningen är de excentriska rymdskeppen med namn som 'The Anticipation of a New Lovers Arrival', 'Falling Outside the Normal Moral Constraints' och 'Ravished by the Sheer Implausibility of that Last Statement'.

Detta är f.n. den enda skönlitterära serie jag följer och köper så snart delarna kommer ut. Den kan rekommenderas även om böckerna är ojämna. Excession, Surface Detail och Player of Games är i min smak de bästa hittills.

Jag tycker alltså inte att The Hydrogen Sonata var en av de bättre böckerna i serien. Handlingen kretsar kring Gzilt, ett folk som ska sublimera, dvs kollektivt försvinna in i ett förmodat högre mångdimensionellt lyckoliv, ett öde som brukar väljas när civilisationer i detta universum blir tillräckligt avancerade. Komplikationen är att hela Gzilts civilisation tycks vara byggd på ett religiöst skämt. Min första invändning är att Gzilt förefaller vara väldigt omogna och det ter sig för mig ytterst osannolikt att 99,99% av dem individuellt och under givna förutsättningar skulle välja att hoppa ner i ett hål ingen vet något om. För det andra påverkar egentligen inget som händer efter första kapitlet intrigen. Om allt hade stannat där så hade boken kunnat sluta på samma sätt. Alla visar sig egentligen vara överens och det är obegripligt att Kulturen sätter in så stora resurser på ett så taffligt sätt för att konstatera: 'Jaha, det var väl det vi trodde. Lycka till då!' Romanens själva titel har vad jag kan se heller inte mycket med innehållet att göra utan förefaller vara vald för att den låter cool, något som inte är ovanligt men enligt min mening trist.

Avråder jag alltså från att läsa 'The Hydrogen sonata'? Nädå, men börja hellre med någon bättre bok om The Culture för att se om ni gillar konceptet. Jag ställer helt enkelt höga krav på Iain M Banks som visat att han kan bättre.



Ancillary Justice (sf)
av Ann Leckie

(Spoilervarning)
Jag läste precis ut denna bok och är inte särskilt imponerad utan snarare förvånad över att romanen har vunnit så många priser. Det finns några riktigt spännande idéer, men genomförandet når på inget sätt upp till exempelvis Banks böcker ovan enligt min mening. Handlingen kan sammanfattas som "jag ska skaffa ett bra vapen och skjuta den som varit dum mot mig" - det är ungefär huvudpersonens plan - den är inte mer genomtänkt än så. Huvudpersonen är annars en av de roliga idéerna: ett rymdskepps AI laddas upp till en mängd "ancillaries", nedfrysta kroppar efter exempelvis krigsfångar som sedan de omprogrammerats fungerar ungefär som myrorna i en stack, en ser vad alla ser och alla gör vad de blir tillsagda på ett kompetent sätt. Huvudpersonen är den enda överlevande ancillarien, Breq, från ett sådant skepp som sprängts för att dölja något som avslöjas i bokens slut. Världen är på det hela taget ganska intressant där det dominerande rikets sociala struktur är starkt aristokratiskt med klient-patron-relation mellan familjer. Riket styrs av en klonad tyrann som finns i tusentals kopior.

På sin väg mot hämnden träffar Breq osannolika personer, gör osannolika saker och råkar ut för osannolika händelser som mest av en slump råkar leda till målet trots att oddsen är massivt emot detta, särskilt i några dramatiska scener. Ingen av personerna porträtteras särskilt levande, vilket i och för sig är ganska normalt i sf-sammanhang. Språket framstår som bruksprosa i sammanhanget. Något som retade mig efter ett tag var hur personer i boken ständigt signalerar förvåning / misstro genom "raising an eyebrow". Personligen förmår jag inte ens höja på bara ett ögonbryn, men oavsett min egen förmåga så vill jag inte läsa om det på var och varannan sida.

Författaren har ett nytt specifikt grepp som ligger i tiden: personers könstillhörighet signaleras otydligt och huvudpersonen Breq har till och med svårt att få det rätt. Det är lovvärt, men varken utvecklas eller bidrar särskilt mycket till själva historien sedan man väl vant sig vid greppet.

Sammanfattningsvis: Bra värld, simpel handling, enkla personer, OK språk med vissa irritationsmoment. Jag kommer inte att läsa fler delar i serien.

Mottaglighetens betydelse

Jag hörde något på radio idag som genast kändes vettigt. En av årets nobelpristagare i medicin och fysiologi, John Gurdon, citerade Louis Pasteur:

"Dans les champs de l'observation le hasard ne favorise que les esprits préparés."

Fritt tolkat: inom empirisk forskning gynnar slumpen bara den förberedde

Pasteur (och Gurdon) menade, efter vad jag förstår, att slumpen spelar en stor roll inom all forskning, men att bara den förberedde förstår betydelsen av sådana slumpfynd medan de passerar den mindre mottaglige förbi.

Om man nu ska försöka analysera skrivandets konst så kanske det förhåller sig på motsvarande sätt: en storm av idéer virvlar ständigt förbi och konsten är att se vilka av dem som leder framåt. Användbarheten hos en idé kan, men behöver inte, innebära att den är bra eller ens originell utan ofta att den utgör just den pusselbit som man letat efter, bryggan som kan förbinda två redan kartlagda områden. Jag tror det är fyndet av sådana bitar som får mig att gå upp på natten, slå på datorn och skriva ner några rader.

Som kuriosa tror jag att mottaglighet spelar roll inom även många andra livsområden. Mottagligheten är den frilagda slitsen där polletten tillåts ramla ner. Kanske är jag tråkig, men jag tror exempelvis att blixtförälskelse föregås av mottaglighet - att man medvetet eller omedvetet är beredd att låta det hända.

Sådant jag sett och läst

Om ni kikar i det gröna fältet här till höger så ser ni att jag har lagt till en rubrik: "Vad Erik har sett och läst". Där tänkte jag börja skriva kort om böcker och filmer jag har tagit del av och som inspirerat mig. Avsikten är inte i första hand att recensera utan att tipsa och kanske förklara hur mitt inhämtande av inspiration fungerar. Fast lite av recensioner blir det förstås ändå.

De fyra raderna under rubriken blir snart egna länkar till varsitt blogginlägg som kommer att fyllas på efter hand*. Jag kommer att separat anmäla Saklitteratur, Skönlitteratur, Filmer och serier, respektive Spel.

Saklitteratur (vilket låter mer korrekt än facklitteratur) innefattar alla böcker som inte är skönlitteratur: biografier, populär historia, språkböcker, filosofiböcker och liknande, vilket utgör merparten av det jag läser. Här är förstås syftet att lära och förstå men också att hämta inspiration till romanernas miljöer, detaljer och idéinnehåll.

Skönlitteratur är förstås just vad beteckningen säger. Jag läser inte så mycket skönlitteratur, främst av tidsskäl, dvs inte för att jag anser skönlitteratur vara slöseri med tid, tvärtom, utan för att det alltid finns annat som känns mer angeläget för mitt arbete. Skönlitteratur ger sällan så mycket inspiration till mitt eget skrivande - den kvoten är på något vis redan fylld sedan tidigare. Jag kan märka att vissa skönlitterära böcker har haft stor betydelse för mitt skrivande, men de är lästa för länge sedan.

Filmer och serier innefattar både spelfilm, TV-serier och grafiska serier medan Spel är både brädspel, rollspel och spel för konsoll och dator. Dessa företeelser konsumerar jag dels för rekreation, dels för intryck av ljud och bild såsom varande direktkanaler till mitt inre Wow!.

Mer snart alltså!


* Jag vet inte om ni någonsin tittar till länken "Recensioner" i högerspalten men den uppdateras på samma sätt såtillvida att jag lägger in recensioner allt eftersom jag ser dem.

Biblioteket i HOXOH

Här får ni ett helt nyskrivet smakprov från HOXOH. Svårigheten var att hålla tillbaka i skildringen, men jag städar senare.

"Trapporna förde dem varv efter varv ner i avgrunden och just som Pulcygnus kände låren skaka på sitt sista fann de sig stå i en hall varifrån korridorer strålade åt åtta håll. Luften var på inget sätt kall eller fuktig som man kunde vänta sig under jord utan besatt snarare akademisk torrhet och skärpa. I hallens mitt reste sig en sinad fontän kringgärdad av stenbänkar på vilka Vatorion och Pulcygnus kunde pusta medan Uroboren gick från den ena öppningen till den andra för att studera alternativen.
”Vi är i nivå med de allmänna boksalarna. Traktatet vi söker finns antagligen bland rariteterna ännu längre ner men jag är osäker på om bästa vägen dit går via avdelningen för purpurprosa eller om man snarare bör söka sig mot esotomer och allmänt koller. Förmodligen spelar det ingen roll. Korsrunan i min urbok är stadens hjärta så därför bör alla vägar leda dit. Mitt förslag är att unge Pulcygnus får välja väg i kraft av ungdomlig iver och de inföddas intuition.”

Villvävaren fann en tydlig ära i att leda expeditionen. Ett svagt ljud från en av passagerna väckte hans nyfikenhet och snart var de åter på väg längs mattor så slitna att varpen låg naken mot stengolvet. Komplexa mönster skurna i korridorens träpaneler viskade längs deras väg på språk bortom ynglingens kunnande men ville de säga honom något så gav han sig inte tid till att lyssna. Här och där bröts panelerna av alkover där läslystna kunnat slå sig ner i den tid då människor fortfarande funnits i biblioteket. Efter ett åttital dubbelsteg stod de inför stora portar in till den första boksalen, men bortom dörrens eke hördes märkliga ljud som fick Pulcygnus att tveka. Det var högljudda röster men också obestämbart buller som mest förde tanken till en marknadsplats. Uroboren stod för sin del i tankar så villvävaren tog mod till sig för att inte verka tvehågsen.

Dörren var så massiv att den föreföll adopterad från en fästning och dimensionerad att motstå en järnskodd belägring. Lärlingen fick lägga axeln mot för att alls rubba pjäsen men så snart han lyckats pressa upp en springa slog ett larm utan like emot honom. De såg in i en boksal där hyllrader överallt klättrade längs väggarna i flera etage. Så långt var allt normalt men märkligare var att böckerna i sin tur klättrade på hyllorna. Pulcygnus hade en gång följt sin mor till morbroderns fågelfarm utanför Kalkalda sedan mannen inte hörts av på flera dagar. De hade snart funnit sin släkting död med nacken bruten efter ett fall från en stege men villvävarens bestående minne var ändå fåglarna i gårdens stora voljärer. Ursinniga av hunger och törst hade de skrikit med tusen röster och rasat runt dem med kraften hos koloritöknarnas färgstormar i Traxilme.

Biblioteket uppvisade en liknande hysteri. Praktverk bläddrade i sig själva och fläkte relieftryck mot världen för att imponera medan tragedier under tyst lidande blödde svärta över lägre liggande hyllor. Monologer, dialoger, ja hela körer mässade på kontinentens alla språk – levande som döda. Drabbande skildringar kastade spetsiga formuleringar genom det litterära rummet mot mer slitna fraser som platta föll till marken för att landa i ett än svårare kaos. Där på golvet rullade klotband mellan pulpeterna i oväntade litterära riktningar, krossade bräckligare böcker till makulatur med klassikernas tyngd. Bokrullar slingrade genom halvt dekonstruerad pappersmassa utan hänsyn till genrebegränsningar. Över hela scenen svävade ett obestämt metanarrativistiskt töcken av obeslutsam nyans.

Ändå skulle det bli värre. Så snart böckerna upptäckte åskådarna i dörröppningen steg frenesin till nya höjder så att en hel bokflod kom vältrande. Ur volymerna reste sig en desperat spökarmé av litterära gestalter, många av dem bleknade till skuggor efter att alltför länge ha talat till döva ögon. Genrer sökte överflygla varandra. Spänningsromaner blottade oblygt sina slut för att dra till sig uppmärksamhet. Erotika lovade läsglädje utöver det vanliga.

Pulcygnus slet desperat i ekdörren för att stänga den men eftersom varken Uroboren eller Vatorion gjorde min av att hjälpa till så fick han in i det sista kämpa med de litterära greppen och segrade bara därigenom att motståndarna var så utslitna."

Entusiastens förbannelse

Återigen sitter jag här sedan klockan fem imorse för att huvudet under sömnen fylldes av idéer som jag kände mig tvungen att skriva ner på respektive plats innan de försvann. Rent praktiskt går det till så att jag för större sammanhang har hela planeringsstrukturen uppritad i programmet Scrivener som är bra på att hålla ordning på bitar. Mer omedelbara idéer hamnar i de blanka textfiler jag upprättat för alla kapitel jag kan överblicka i den pågående boken. Jag skriver då in lösa uppslag i respektive kapitelfil så att alla idéer finns på plats den dagen jag tar mig an kapitlet ifråga. De planerade kapitlen är organiserade efter huvudperson, så att jag exempelvis f.n. har tio kapitel om Praanz da Kaelve: från PdK 1. Ab'Omasi till PdK 10. Den bärande skölden.

Just idag rörde mina funderingar den ransardiska kvinnan Frimrinda Ab'Omasi, hon som dyker upp på sista sidan i Slaktare små, en kvinna vars öde sammanflätas med just Praanz da Kaelves på ett sätt som jag inte tror någon av er kan gissa. Kapitlen om PdK präglas av trakorisk realpolitik med många fula tjuvnyp och lister medan kapitlen om Arn Dunkelbrink medför mer direkta fysiska konfrontationer och de om Uroboren och Silvia Miranda istället innebär magiska förvecklingar i förhållande till gudarnas planer och konfluxen. Det jag skriver om för tillfället är Uroborens besök i spegelstaden HOXOH i sällskap med Pulcygnus och Vatorion.

Fri licens för gamla speltexter

Jag skrev just ett inlägg på Fria ligans forum med förslag om hur de gamla speltexterna kunde licensieras enligt så kallad Creative-Commons-licens. Det finns ingen anledning att upprepa det jag skrev där, men tyck gärna till nu innan något spikats.

Grundtanken är att de ursprungliga speltexterna ska kunna användas fritt av var och en under de förutsättningar som licensen medger.