Glada äggatider!

Jag hälsar Glad påsk från Trakorien med ett litet oredigerat smakprov som jag just skrev.

En konvulsion riste under några ögonblick den gamla tuppens kropp varpå han från undergumpen lyfte ett ägg mot Silvia Miranda. Det vilade lätt fuktigt på vingens fjäderbädd, oansenligt som ett hönsägg om än grått och med en klippas mönstring i skalet.
”I en av Solunas fjärran öknar mötte jag en regnbågsödla vars färgkaskader överträffade till och med min egen stjärtplyms fyrverkeri”, sade Koklai. ”Jag blev omedelbart förälskad. Serenader och sporrdans lämnade min krälande skönhet oberörd men slutligen vann jag hennes hjärta med en bukett kolorerade skinnbaggar, så sensuellt sammanlagda att själva kompositionen uttryckte allt som behövde sägas oss emellan. Jag kallade henne - Pertelote!”
Tuppen lät namnet fylla näbben med vällusten hos en vinkännare öppnad för aromerna från en trippeljäst querdisk rosenvolmare.
”Tillsammans betraktade vi under en flyktig timme solnedgången genom koloritöknarnas feberdimma. Mätt av skinnbaggar lät hon mig därefter bestiga henne. Sällan har min kloak varit så fylld och min kam stått lika reslig! Aldrig har väl mitt galande så gällt attackerat skyn! Det var en magisk stund”, suckade han.
”Varför gjorde du henne inte till din maka om hon var så underbar?” undrade Silvia Miranda med ett ofrivilligt leendes ryckningar i läpparna.
”Därför att det fördömda kräldjuret visade sig vara tvekönat så att jag blev dräktig istället för hon. Tuppägget jag anförtror dig är frukten av vår förening.”
Vindhäxan kunde inte behärska sig längre utan brast ut i ett för henne sällsynt och svårhejdat skratt.
”Ja kraxa du, läppnäbba, men i ägget finns min avkomling Wafna”, kacklade tuppen och knyckte på nacken. ”Om du tar hand om honom sedan han kläckts ska han ty sig till dig och vara dig behjälplig. Kom också ihåg en sak: Den som förmår kläcka ett mindre ägg kan kläcka ett större!”
Silvia Miranda tog emot gåvan som verkligen föreföll vara av sten.
”Jag ska behålla ägget, Koklai, om inte annat som minne av vår tid tillsammans och lovar att ta hand om allt som kan komma ur det.”