Hur allt hänger ihop

Jag gillar verkligen att skildra missuppfattningar och inbillade mönster. I romanen Svavelvinter så blir överste Praanz da Kaelve helt övertygad om att akademikern Brior Brådfot i samarbete med shagulitersekten ligger bakom svavelkolonins fall. Från da Kaelves perspektiv stämmer alla iakttagelser med denna förklaring som också blir den officiellt trakoriska, vilket får stora politiska konsekvenser i den kommande uppföljaren. Romanens läsare vet emellertid att da Kaelves slutsatser är helt felaktiga och att varken Brådfot eller shaguliterna har något alls med saken att göra. Dessa försöker i sin tur förstå vad som händer med nya missförstånd som följd. Som Malek Mangus förklarar:

"Herr Brådfot, kanske förstår ni ändå inte situationens allvar? Digeta Longa har märkt oss båda som rikets främsta fiender och med sin saga om shaguliterna på ett trovärdigt sätt förklarat vad som hände svavelkolonin på Marjura. Stora politiska värden vilar nu på en sanning som ingen längre förmår ändra. Bortom den här dalen vore vi därför båda lika prisgivna som kackerlackor på ett dansgolv."

I nästa bok råkar Praanz da Kaelve, nu befordrad till general, ironiskt nog själv ut för ett liknande missförstånd som ger honom stora bekymmer.

* * *

De inbillade, skapade och ibland rentav felaktiga förklaringarna som varierar med perspektivet har för mig en betydelse också i själva skrivandet, nämligen när det gäller hur mina egna böcker ska tolkas och förstås av läsaren. Umberto Eco har som semiotiker funderat mycket över detta och myntar begreppet öppen text respektive sluten text. Den senare är linjär och har en redan färdig tolkning medan den förra låter sig tolkas på olika sätt av olika läsare genom att tillhandahålla vad man kunde kalla ett associationsfält. En klassisk allegori som Orwells "Djurfarmen" är en sluten text där det dels finns en faktiskt berättelse om hur djuren på en gård gör revolution mot människorna, dels en bestämd tolkning där händelserna speglar sovjetunionens tidiga historia. Det finns ett "rätt svar" för tolkningen såsom det ska göra i en allegori. Wikipedia uttrycker det som följer: Images and fictions with several possible interpretations are not allegories in the true sense.

Jag tycker emellertid att öppna tolkningar och tematiska associationer är intressantare än entydiga metaforer och allegorier. Det krav jag ställer på mina egna berättelser är därför (1) att de ska kunna läsas som en rak fantasiberättelse utan krav på förmåga eller intresse av att kunna avkoda anspelningar och dolda meningar, (2) att det ska finnas stora möjligheter att tolka, tematisera och associera runt texten och läsa den på olika sätt. Detsamma gäller mina beskrivningar av fantasilandet Trakorien där jag genom att antyda och lämna ofullständiga beskrivningar vill ge intrycket av en levande och närmast outtömlig kultur - ungefär samma känsla som jag själv får när jag läser "riktig" historia.

De inbillade och missuppfattade mönstren spelar för övrigt stor roll i Umberto Ecos egna romaner, exempelvis i "Rosens namn" där Sherlock-Holmes-klonen broder Willibald ser ett mönster i munkarnas död som visar sig vara felaktigt. Ännu tydligare blir det i "Foucaults pendel" där några akademikers lekfulla bygge av en världs- och historieomspännande konspiration i själva verket skapar den.

När min anatomipluggande dotter frågade mig varför stora nätet ligger mellan bukorganen och bukväggen måste jag svara att det inte finns något varför eller därför. Världen finns förmodligen men våra förklaringar, mönster och klassificeringar är skapade modeller.

Jorge Luis Borges exemplifierar godtyckligheten med följande systematiska indelning av djurriket från "The Celestial Emporium of Benevolent Knowledge":

"On these remote pages it is written that animals are divided into (a) those that belong to the Emperor, (b) embalmed ones, (c) those that are trained, (d) suckling pigs, (e) mermaids, (f) fabulous ones, (g) stray dogs, (h)those that are included in this classification, (I) those that tremble as if they were mad, (j) innumerable ones (k) those drawn with a very fine camel’s hair brush, (l) others, (m) those that have just broken a flower vase, (n) those that resemble flies from a distance."

Kroppsvätskor och klyschor

Jag bläddrar tillbaka i det jag redan skrivit nu när jag står inför det absolut sista kapitlet i uppföljaren till Svavelvinter. Boken inleds med en rundtur bland huvudpersonerna för att se var de hamnat nio månader efter Arhems fall och slutkapitlet blir ett liknande svep där avgörande saker inträffar på många ställen i samband med förljusningen. Som tidigare nämnts slutar boken med flera cliffhangers vilket innebär att bok tre kommer att börja med en rivstart i redan etablerade situationer.

Ett genomgående tema är manipulation, svek och undanröjande av konkurrenter inför konfluxen och inför det krig som tycks stå för dörren. Detta tar sig ofta ganska drastiska uttryck:

Apkroppen splittras momentant för att spridas i en bred kaskad över väggar och inventarier så att det som en gång var mästarens arbetsrum nu mer liknar ett vidunders drypande inre. Shagul förvånas själv över sin styrka men förstår att den vuxit ytterligare sedan han erövrat sitt namn. Han petar runt i de organiska resterna på golvet tills han hittar demonens stora hjärta. Det slår fortfarande även om rytmen är ojämn. Trollkarlen beslutar sig för att behålla det eftersom varelsen kan bli honom till nytta i framtiden. Tiden är inne att åter ta sig an mästaren.

Gandalfs råd blir ofta aktuellt: "“Do not meddle in the affairs of Wizards, for they are subtle and quick to anger". Det gäller inte bara Shagul utan också flera andra manipulativa magiker såsom Shaguls mästare och tvillingarna Kamalkus och Fundibéra vilka alla har en tendens att förbruka sina medvarelser för egna syften.

Boken är på sina ställen alltså ganska blodig, inte minst eftersom mördarsekten RhabdoRana fått en lång kandidatlista. Frågan uppstår då hur man ska beskriva dessa strider och mord. Några klagade på att slaget om Arhem i Svavelvinter skildrades för summariskt och det kanske är sant, men samtidigt är jag måttligt road av att beskriva strider. Eftersom vi ständigt matas med våld i filmer, deckare och TV-serier så är klyschorna många och trenden mot alltmer spektakulära avlivningssätt utbredd. Min linje i detta är att beskriva våldet på ett kliniskt sätt utan för många adjektiv enligt principen "less is more". Den veterinära bakgrunden ger mig fördelen att ganska väl kunna gissa vad som medicinskt faktiskt skulle hända, även när fantasivarelser är inblandade. Människor är exempelvis sköra och kan inte flyga fem meter in i en vägg utan att gå sönder.

Ännu knepigare är ett skildra sexscener varav det finns åtminstone en explicit i boken. Här är inte bara händelseförloppet i sig belastat såtillvida att många skrivna sexscener kunde hoppas över och ersättas med "Fantastisk sex, ver A" som alla redan läst om tidigare. Orden är i sig dessutom minerade och har antingen pubertal, plump eller moraliserande klang. Det jag försökt göra är att dels skriva in sexet i en kontext, där det erotiska (som jag inte har något emot i sig) ligger i situationen snarare än i anatomiska och fysiologiska redovisningar. Därtill hittar jag på nya ord som alla förstår men som saknar belastning. Exempel "allmannalag" istället för "gruppsex". Eftersom sex i Trakorien inte utgör något moralisk tabu så låter jag vidare personerna prata ganska sakligt om det:

Hon vände sig till kvinnan som Silkeshjärta skickat dem till hjälp, en erfaren prostituerad från Palatsstråken, så framgångrik att hon kunnat dra sig tillbaka och bara ställt sig till tjänst därför att eunucken och hon var gamla vänner.
”Har han druckit sin hornrot? Kom ihåg att han är stor och minst behöver dubbel dos,”
”Får han mer så ställer sig håret på ända.”

Återstår att se om det fungerar.

Namnen mellan floderna

Det har uppstått en diskussion om namnet Timatia på bloggen Piruett i samband med diskussion om det nya trakoriska rollspelet. Timatia har alltså så här långt varit namnet på kontinenten söder om Trakorien - "Europa". Det är emellertid inte publicerat ännu utan har mer karaktären av arbetsnamn. Tiamat var ursprungligen ett urmonster och salthav i mesopotamisk religion. I trakorisk religion har det en liknande betydelse men betecknar också kaos, utslocknande och tomhet. Några har problem med associationer runt namnet eftersom det också betecknar en drake ur gamla D&D - det första egentliga rollspelet, ett goth-band etc. Andra tycker att hela gudavärlden skulle döpas om till något mer trakoriskt unikt medan åter andra helt enkelt inte tycker att Timatia låter trakoriskt eller ens bra.

Min inställning är följande:

* Den Mesopotamiska mytologin är helt invävd i Trakorien, inte bara till namnet utan även vad gäller intrig och kosmologi, t.ex. det heliga sötvattnet Abzû, de gudomliga Me - höga språkets begrepp, gudinnan Inashtars (i sig en korsning mellan namnen Inanna och Ishtar) nedstigande till underjorden med Ghumgakk och RhabdoRana etc. Jag trivs bra i denna gudavärld och tänker varken lämna den eller byta namn.

* Att namn som Tiamat, Ishtar, Imhullu etc har förekommit i spel eller hollywoodfilmer tycker jag är irrelevant. Rollspel och dataspel har sedan starten dammsugit världens religioner efter monster och gudar. Ofta har man bara tagit namnet och några yttre attribut medan jag som sagt tycker mig ha använt de ursprungliga mesopotamiska koncepten mer konsekvent.

* Vad gäller själva klangen i ordet Timatia som namn på kontinenten söder om Trakorien så är jag mer villig att diskutera. Enligt skapelsemyterna skapades hela världen av Tiamats kropp så kanske är ordet bättre som namn på hela världen. Därmed skulle ett nytt namn behövas för kontinenten. Jag ska fundera över detta och kanske lägga upp alternativa namn för omröstning här på bloggen.


Ni får gärna tycka till. Däremot är det ingen större vits att ni föreslår alternativ eftersom detta är något jag själv måste föreslå, både av emotionella och upphovsrättsliga anledningar.

Rekapitulation

Jag listar arbetsnamnen på kapitlen i den nya boken så kan den nyfikne fundera över vad som döljer sig bakom beteckningarna. Nu blir det fler kapitel än så här i boken eftersom en del av dem kommer att delas - skulle gissa på 40-50 totalt, men några av namnen kommer säkert att finnas kvar:

Väckelsesång
Sjublommors afton
Sumbraträsken
Trehundra och trettio och tre
Fyra aspekter av eld
Skorpionens återkomst
Blodfot och Sparvhjärta
Det frusna hjärtat från Marjura
Runglerdunk
En natt på den kala klippan
DiFolterna
Det vandrande palatset
Vox Ranzina
Detta är bergen
Värdshuset Felirota
Jaktens herre
Stegos
Ondskan viskar i vänster öra
Bythos
Kvinna med tupp
Cirklar i sanden
Den pilske prelaten
Stenbåten
Uppmarsch
Förljusningen

Sinestan springer runt

En sinesta ("den man inte märker") är som alla vet en novis vid diFolternas fostrande teater i Skuger. Dessa mörkklädda och maskförsedda hjälpredor byter kulisser, bär skådespelare som ska flyga, sopar undan konstsnö, markerar moln eller hav på scenen etc. Utanför teatern passar de upp sina överordnade och för i största allmänhet en arbetsam tillvaro i hopp om att en dag stiga till tragöder vid teatern. Shaguliten Malek Mangus har hämtat sin mask från en sinesta vid diFolternas teater och bär tragödernas svartvioletta sjok.

Själv springer jag för tillfället runt just som en sinesta. Jag skriver på uppföljaren till Svavelvinter - flyttar ett berg här och ställer dit en stad längre in i scenen, ger scenanvisningar till personer som ofta inte alls gör som jag säger och korrigerar deras repliker. Det är nu bara tre kapitel kvar att skriva och vi har börjat diskutera omslagsbild med Martin Bergström som gjorde bilden till Svavelvinter.

Samtidigt pågår arbetet med det nya rollspelet där kanske femton medarbetarna är inblandade, senast i raden "Spelknepe" från erebaltor.se som förtjänstfullt hjälper oss med kartor. Texter levereras av våra skribenter och själv funderar jag över arketypiska äventyrarmodeller. Testspel pågår för fullt och reglerna uppdateras efter sådant som framkommer.

Dessutom har arbetet med pocketversionen av Svavelvinter kommit igång ordentligt. Man kan nu förhandsboka ett exemplar hos alla de stora nätbokhandlarna där priset tycks bli 45-60 kr och leverans utlovas till första december. Därtill tycks utsikterna vara goda att man förutom hos bokhandlare kan få se Svavelvinter här och där i de pocketstånd som man kan stöta på i mataffärer och på järnvägsstationer. Den kejserlige trakoriske rådsredaktören Fredrik Ström, en lika kompetent som skoningslös ordvandlare, ligger dagligen på mig med korrektur vilka kan handla om kommatering men lika gärna om tankeluckor och motsägelser.

Kort sagt: arbetsamt, förvirrande och ... alldeles, alldeles underbart! Tänk att en gång få komma till slottet och bli tragöd.

Tips från Tricilves turistråd

Om man vandrar nerför Paramyrgiets paradboulevard i Tricilve och svänger österut strax innan Bodâkens rådshus så hamnar man i Frihetsparken, ett populärt utflyktsmål för sysslolösa stadsbor av inte alltför hög samhällsställning. Först av allt uppsöker besökaren gärna Bestiatriet, en kringbyggd öppen plats där staden förevisar exotiska djur och ökända brottslingar i burar. Stämningen är vanligtvis hög med intensiv kommers av nötter, förfriskningar och kaststenar som måste vara så små att de passerar föreståndarens såll. Arrangemanget är ingalunda humanitärt, en sådan antydan skulle tvärtom vara förolämpande, utan man vill helt enkelt inte riskera bestående skador på de värdefulla attraktionerna. Tiggare med vanställande sjukdomar och spektakulär lyten, äkta eller spelade söker sig gärna till området och utgör ett pittoreskt inslag i parkmiljön.

Mer välbeställda gudinnans gunstlingar går naturligtvis inte bland pöbeln utan kan välja att åka den yttre rundan i en exotisk månghjulig bergvagn från Marjura dragen av en Klippkrälare, en idisslare med grova klor istället för klövar, eller kanske hellre vill dras i stridvagn efter en Sexbent Stäpphörning från Palamux. Med en lämplig muta driver kusken på djuret i anfallstempo så att besökare kastas åt höger och vänster till allmän förnöjelse.

Vi väljer emellertid att vandra denna vackra försommardag. Redan vid ingången gapar en uppstoppad Isterulk mot oss. Besten är egentligen en fredlig havets växtätare men parkföreståndaren har låtit montera vildsvinsbetar i dess gap och älghorn på huvudet för effektens skull. En härsken stank står beständigt runt kadavret men parfymörer utnyttjar olägenheten för att kränga sina väldofter. På en vägg mitt emot fisken sitter ett gröntonat människoskinn uppspänt vilket påstås komma från en Shagulit men egentligen stammar från en helkroppstatuerad slav. Strax intill erbjuder en taxidermist anställd av hinsideshandlare Homber av skuggorna sina tjänster för att bevara avlidna husdjur eller släktingar. Besökaren kan också låta sig avtecknas med armen om en uppstoppad Skecker, en av dessa barbariska vildar som föregick civilisationen på Paratorna.

Den första buren med levande djur håller några sorgligt surrande Kråkbromsar från Sumbraträsken vilka motvilligt flyger upp från sitt frukostkadaver när besökarna slår på gallren. I jagande flockar förmår dess jätteinsekter framkalla själslig ångest och rentav vansinne hos träskvandrare men en trumpetare står påpassligt beredd för att skrämma dem om de skulle återfalla i så publikovänligt beteende. Buren med Musteloner, de jättemårddjur som är farligast av Paratornas rovjägare, är fullproppad med växtlighet eftersom djuren dör av torgskräck såvida de inte kan dölja sig. Skötarna har hängt silversmycken och mynt i kedjor just utom räckhåll inne i buren och ett stående nöje bland stamgästerna är att vänta på farlänningar som försöker nå värdeföremålen för att istället bli av med ett finger eller två.

Invid fallberget har man tätat en djup klippskreva så att en ganska imponerande damm med grumligt vatten bildats. I dess ena kant har en Spindelranka planterats som besökare kan mata med levande kaniner bjudna till försäljning alldeles intill. Dammens huvudattraktion är annars en halvvuxen Välserkott även kallad hajsimpa. Monsterfisken syns förstås inte i sörjan men man har byggt en plattform över ytan varifrån man varje dag hänger en död get. Den som har tur får bevittna hur rovdjuret hoppar för att nå sitt byte och knipsar av bitar med en kraft i käkarna som saknar motstycke. Somliga betraktare liknar fiskens groteska huvud vid en storvårtig groda medan andra åter påminns om Kastykerkyrkans pelarfader i ceremonihuva. Välserkottens bett sägs utan problem kunna krossa kölbalken på en mindre fiskebåt lika lätt som en mås knäcker ett ägg i näbben. Några blinda Albadorer som utmönstrats från hertig Gombas zepelondpark vaggar i närheten i hopp om att bjudas matfisk eller rester av geten. De gigantiska fåglarnas vingar har förstås beskurits för att inte störa gästerna med sitt flaxande.

Bortsett från dessa mer exotiska djur finns i parken en bergskatt, några vargar och hjortar samt en illa slagen barnamördare som just inte roar någon längre. Parkförvaltarnas önskemål om att hysa någon form av demon, Raugoner eller en psykotisk Mefit har ännu inte fått gehör och så kommer det förmodligen att förbli såvida inte oanade mängder guldtrakiner byter ficka. Men även utan sådana världsfrämmande styggelser är Tricilves bestiatrium en spännande plats som varmt kan rekommenderas varje besökare.

Kvinna med tupp

sådan är arbetstiteln på kapitlet jag just skriver - låter mest som ett 1600-talsporträtt i klangen. Kapitlet handlar inte helt oväntat om en kvinna med en tupp. Djuret heter Koklai och säkert är bekant för somliga. Koklai var alltid en av mina favoritfigurer i de gamla spelen: en världsresenär och förste älskare som valt tuppens form därför att "det är den enda gestalt av någon som helst skönhet" i vår tillvaro. Nu är han förstås omskapt i romanen liksom de flesta andra varelser och företeelser, men han har fortfarande oanade egenskaper och jag försöker behålla hans osentimentala fåfänga. Koklai är emellertid inte bara en sidekick (sidecock?) utan kommer att visa sig ha stor betydelse för historien på både det ena och andra sättet. Han och kvinnan samtalar delvis på Det Höga Språket vilket jag noterar i texten med versal, kursiv och bestämd form. Problemet är som ni vet att normala människor inte kan höra det höga språket utan att alieneras från världen.

Eftersom jag fick ett nytt nummer av "Philosophy Now" igår så infinner sig genast frågan om huruvida sådan alienation är av godo eller ondo. Det förefaller i Trakoriens värld som om människor och andra varelser har skapats för att fylla en viss plats i gudarnas plan. Den som ser själva planen, till exempel genom att höra Det Höga Språket, har helt enkelt svårt för att spela med och ta den på allvar. De skapelsetrogna animisterna i Abzulvan menar att om människan nu äger sin existens bara som del i gudarnas plan så är det hennes plikt att spela sin roll snarare än att ifrågasätta manus. Shagul skulle svara att gudarna - berättarna - är lika förvirrade som vi och har förslavat oss för att kunna besätta rollerna i sin pjäs. Hela världen är deras distraktion mot Tiamat, samma isande meningslöshet och flyktighet som väntar både dem och oss. Å andra sidan kikade Silvia Miranda in bakom kulisserna och hon blev knappast lyckligare av det. I det nya numret av Philosophy Now skrev en person en hel artikel där han kontemplerar världens fåfänglighet ur ett buddistiskt perspektiv. Jag blev lite förvånad när det visade sig att författaren sitter på "Death Row" i Nevada.

Det givande med att läsa filosofi och andra mystiska tankar under skrivandet är att man hela tider finner genklang mot det man skriver. Jag stoppar alltså inte in djupa filosofiska referenser i texten allteftersom jag läser vilket kanske någon oroat sig för utan snarare så kan jag hitta nya perspektiv på det redan tänkta. Hela konfluxsviten handlar nog ytterst om individens förhållande till världen via språket i dess vidaste bemärkelse.

Sic transit gloria mundi - titta in bortom evigheten för de rätta svaren!