lördag 18 februari 2012

Den stora berättelsen

Jag läser en bok om Jean-François Lyotard, fransk filosof med postmodern inriktning. Han gick bort 1998. Jag har läst om honom tidigare men anledningen till att jag intresserade mig på nytt är att han tillämpar Wittgensteins idéer om språkspel. Wittgenstein talar om språkspelen i "Filosofiska undersökningar", en bok som jag i det närmaste har läst klart och till min stora förvåning funnit ganska begriplig. (Wittgensteins "Tractatus Logico-Philosophicus" är däremot i stort sett obegriplig.) Wittgensteins tanke med språkspelen är att all mellanmänsklig aktivitet pågår som olika språkspel med definierade regler där varje aktivitet är att likna vid ett speldrag. Språket har för Wittgenstein bara mening just i sin användning och dynamik mellan människor inom dessa språkspel. Däremot saknar språket all objektiv giltighet - det finns så att säga ingenting bakom ytan, ingen idé som motsvarar "katt", inga essenser, ingen objektiv mening som kan mejslas fram. Detta står i skarp kontrast till Wittgensteins tidiga idéer liksom till stora delar av den klassiska filosofin.

Den trakoriska anknytningen är som ni vet att Uroboren / Shaguls mästare / Glasmannen som dyker upp i Slaktare små är modellerad på Wittgenstein, ser ut som honom och uttrycker hans idéer. Det specifika i Trakorien är dock att idéerna faktiskt HAR en objektiv giltighet i det höga språket och att kopplingen mellan språk och verklighet är mer påtaglig än i vår värld. Eller är det så? Mer om den saken i nästa bok.

Lyotard använder språkspelen när han talar om narrativer eller berättelser och specifikt identifierar två metanarrativer i vår kultur: (1) att utvecklingen med hjälp av forskning går framåt och kommer att lösa världens problem, (2) att kunskapen ska göra den enskilda människan fri. Lyotard menar att dessa två grundbultar sedan ett par hundra år sätter agendan för vad som anses vara rätt och viktigt - inte bara rent estetisk utan även vad gäller forskning etc. Människan är helt enkelt inbäddad i större föreställningsvärldar om hur allt hänger ihop. Lite påminner det om Bourdieu och hans fält där han talar om doxa som "det som tas för givet" i en kultur (Sedan anser Lyotard att metanarrativerna har brutit samman i och med postmodernismen men det lämnar jag därhän för tillfället.)

För mina romaner passar dessa tankar hur som helst alldeles utmärkt: I den trakoriska världen tycks själva gudarna driva världen som skådespel eller just metanarrativ, som det verkar i syfte att förströ sig i en tom evighet. Förströelsen kan därmed sägas vara människotillvarons mening. Oraklet Nastigast hävdar i Slaktare små att rening är syftet med DiFolternas teater. Det motsvarar synen på de klassiska grekiska tragediernas katarsis (och jag har lånat idén därifrån). Till skillnad mot övriga DiFolter har han dock kommit fram till att det är själva skådespelet som ska renas snarare än åskådaren/människan. Eller med andra ord: gudarnas metanarrativ måste skyddas till varje pris. Det är därför den femte konfluxen måste korrigeras - så att inte skådespelet ska falla sönder.

Shaguls drivkraft är som ni vet att frigöra sig från den redan skrivna rollen. Han vägrar vara "en aktör i en redan skriven berättelse" dvs han avvisar gudarnas metanarrativ. Hotet från Shagul kanske inte är att han tillskansar sig makt utan att hans frigörelse hotar själva existensen för tillvaron - själva berättelsens integritet. Är i så fall berättelsen densamma som den i mina romaner där Shagul och de andra faktiskt är aktörer i en redan skriven berättelse (nåja så småningom i alla fall)?

Intressanta frågor tycker jag och den stora utmaningen för mig är att framställa dem i form av ett spännande äventyr snarare än som en föreläsning.

Kanske kan jag lyckas.

Om inte Shagul saboterar alltsammans.

12 kommentarer:

Gustav sa...

Läser just om Slaktare små, och har ptrecis avslutat stycket med mötet mellan Shigela/Shagul och Uroboren. Detta, och även ditt blogginlägg, lockar mig att plocka fram min gamla kurslitteratur i idéhistoria för att friska upp mina bristfälliga kunskaper. Har Uroboren föresten någon enarmad bror som är musiker (jmfr Paul Wittgenstein)? Shopachinka kanske kunde komponera en malmbänkskonsert för vänster hand?

Erik Granström sa...

Gustav: he, he, bra idé! Vi får väl se vad som dyker upp. Jag måste i sammanhanget få påpeka att jag varken är skolad i idéhistoria, litteraturhistoria eller filosofi. Jag är inte ens särskilt bildad på dessa områden och hoppas ni inte tror att jag försöker framstå som sådan. Däremot är jag intresserad och läser mycket med sådan anknytning. Jag plockar upp det jag tycker är användbart och hoppar över sådant som jag tycker är irrelevant, obegripligt eller bara tråkigt. Eftersom jag dessutom har dåligt minne så blir det mycket kunskap ur hand i mun. Fördelen av att inte vara skolad kan kanske vara att jag heller inte har några färdiga åsikter om det jag läser utan kan associera fritt.

Gustav sa...

För övrigt är det väldigt kul hur Shagul får en Nietzschemustasch av sin pudervippa mitt under den filosofiska begreppsstriden med Uroboren.

Erik Granström sa...

Gustav: Vi gör vårt bästa för att lätta upp diskursen ;-)

Anonym sa...

Skulle tro att Shagul gillar rollspelet bättre än romanerna. Hans roll är liksom mindre given i det. Undrar om inte han hade ett finger med i spelet i perioden mellan Svavelvinter och Slaktare små. Får hoppas att han misslyckas i sitt uppsåt, så att dina romaner blir färdiga.
/Mats Å

Erik Granström sa...

Mats Å: Jag fick just en väldigt intressant idé som anknyter till det du säger ... he, he.

Anders Norén sa...

Jag väntar bara på att Shagul ska ge ut sin historia på eget förlag, för att slippa gå i redaktörers ledband.

Anonym sa...

Kan inte undgå att undra: vad händer den som tar sig ur den redan skrivna berättelsen? Blir den personen en gud?

Kommer också att tänka på den bibliska - och egentligen smått polyteistiska - berättelsen om gud och den fallne ängeln Lucifer. Kanske kan man se Lucifers fall som att han skrivs ut ur Guds berättelse. Man kan ju också undra vem som egentligen är den onde.

/Petter B

Erik Granström sa...

Petter: Det där är ju intressanta frågor av just det slag jag ämnar utforska i de två böcker som är kvar.

Vad gäller Bibeln, Gud och Lucifer så finns mycket att säga. Mycket har också sagts, exempelvis i en kul novell av Neil Gaiman där Lucifers fall är en "setup" av gud för att en ond motpol till honom är nödvändig. Problemet just rörande kristendomen och möjligheten att skriva ut sig ur berättelsen är väl att gud ska vara omnipotent och att inget därför kan falla vid sidan av.

Henrik von Lichtenstein sa...

Undrar om du hunnit lyssna på spanarna från bokmässan ännu. Det är verkligen en passande spaning. Svaret på hur du ska få Shagul att inte sabotera din färdiga berättelse är, verkar det som, att ta hänsyn till honom, visa honom tillbörlig respekt. Det vore ju inte schysst att ta kål på honom på slutet :-) Det skall man akta sig för säger vår verklighets siare.

Gud är lite kul, med tanke på hans påstådda omnipotens, så gillar han den personliga fighten mot en motståndare. Ta Leviathan, Lucifer eller för den del Jakobs kamp mot Gud... och sedan har vi ju theodicéproblemet...

Det senare brukar man ju till del förklara med människans fria vilja. Eller skylla det onda på satan.

Nu då till en fråga: Anses gudarna rent allmänt vara goda mot dem som dyrkar dem eller är de opålitliga och nyckfulla även för följeslagare i Trakorien. Attraheras man främst av vad guden kan göra för en (ex Kaskytes religion lämpad för rika) eller vad avgör vad trakoriern har för religion?

Erik Granström sa...

Henrik v L: Jag har inte lyssnat till spanarna, dvs inte sändningen från bokmässan för jag lyssnar på programmet ibland. Skickade du mig länken, för då har jag nog glömt bort det hela?

Teodicéproblemet är som jag ser det inget problem i Trakoriens universum eftersom ingen har hävdat att skapargudarna är allsmäktiga utan snarare att skapelsen ständigt är utsatt för hot i en pågående kamp.

Rörande trakorierns tro så kanske du såg följande inlägg: http://erik-granstrom.blogspot.com/2011/05/den-ende-och-hans-omvarld-3-trakorierns.html .

I korthet så ser trakorierna sina gudar som mäktiga varelser som kanske hjälper en om man smörjer dem. Variationen är dock stor och många animister har en mer genomgripande och mindre instrumentell tro.

Anspråk på att människans synd skulle vara orsak till världens ondska torde betraktas som en smula övermaga i Trakorien och framkalla ett och annat flin.

Henrik von Lichtenstein sa...

Angående spanarna lade jag nog upp länken på bloggen vid ett tidigare tillfälle.