Jag slänger som hastigt mellanspel in ett mail skickat till Henrik Bergendahl. Han frågade om animister, kafriler, Luvena och Fundibéra i samband med testspel av det nya rollspelet. Eftersom svaret kan ha visst allmänt intresse och hänger ihop med trakoriernas världsbild så får det haka på föregående inlägg. Mer om trakoriernas tro följer.
***
Animister är ett mycket brett begrepp i vilket jag lägger att man utövar magi i enlighet med skapelsegudarnas planer, eller åtminstone inte emot dem. 'Anima' betyder ju 'själ' eller 'liv' på latin, dvs man använder krafter i den besjälade tillvaron. Egen vinning är inget problem så länge man respekterar skapelsegudarna och håller sig inom deras ramar. Man skulle kunna kalla Silvia Miranda för animist i Svavelvinter även om hon klivit över skaklarna och betalar priset för det. Alla präster är inte animister utan det finns förstås rena teologer, predikanter, ceremoniker etc. Animister söker OFTA gå gudarnas ärenden vilket kanske faller sig naturligt om man respekterar dem som överhet och särskilt om man tillhör någon kyrka. Emellertid är ju inte skapelsen eller "naturen" alltid "god" - rovdjur fullgör också sin funktion och exempelvis drakar går skapelsegudarnas ärenden även om de inte alltid fattar det själva. Även egenintresse får ses som en drivkraft i skapelsen, kanske en av de viktigare.
Kafrilerna är animister från Mereld med en altruistisk övertygelse och dyrkar särskilt ljusguden Tigwalvan men även de andra skapelsegudarna. Alla animister är alltså inte kafriler. Kafrilerna kan därmed ha egna magigåvor men om man vill kan man komplettera med andra animistiska gåvor som passar.
Mångudinnan Luvena är en av skapelsegudarna men skapelsegudarna är sinsemellan inte alltid överens eller kompatibla - jfr med grekiskt eller nordiskt panteon. Skapelsegudar är de som fullgör någon slags funktion eller sköter en domän i skapelsen, inklusive krigsgudar och dödsgudar. Luvena och några andra av dem skulle kunna betecknas som rebelliska skapelsegudar som egentligen gärna skulle tippa skapelsen enligt sina egna preferenser men hålls i schack av de andra. Därmed har hon och andra gudar fått sekter som inte accepteras av renodlade animister och som jagas av Abzulvan - de skapelsetrogna kyrkornas inkvisition.
Vad gäller Fundibéra så är hon renodlad hedonist och feminist av ett ganska hänsynslöst slag. Hon har kommit i lag med sekterna på Bektar för att de besitter vissa kunskaper som hon vill åt och hon deltar i deras ritualer med nyfikenhet om inte övertygelse. Här ett litet relevant utdrag ur romanen:
”Man har sagt mig att ni nyligen invigts som månprästinna i Bektar bortom Laabnes askdalar, där ryktet viskar att människor offras och äts”, svarade Praanz da Kaelve. ”Hur går det ihop med er dyrkan av livet och skapandet?”
Fundibéra ställde med en road min ner soppskålen, borstade brödsmulor från fingrarna och mötte ogenerat generalens blick. Ögonen på rustsalens troféer glimmade just bortom bordets ljuskrets i det vida rummets dunkel. I Praanz da Kaelve väcktes en lika plötslig som ovälkommet påtaglig lust till kvinnan, född av den hunger, glädje, målmedvetenhet och grymhet hon utstrålade, som om han varit tillbaka på arenan, öga mot öga med en värdig motståndare.
”Jag vet hur människokött smakar”, sade baronessan lågt, ”det är sant, men även ni torde på slagfältet ha fått fallna fienders blod i munnen mer än en gång så i detta är vi lika. Det betyder inte att någon av oss slukar barn till frukost. Månprästerna på Bektare berg är barbarer, men de besitter vissa djupliggande kunskaper som man bara en invigd lemniscata kan delges. Jag var ute efter kunskap, inget annat, och en general från Digeta Longa är säkert införstådd med att ingående kunskap kan kräva såväl plågor som blodspillan. Kanske har ni hört DiFolternas devis att sann renhet bara kan uppnås genom lidande?”
måndag 28 februari 2011
fredag 25 februari 2011
Den ende och hans omvärld - 1. Paratornierns tillhörighet
Martin Karlsson frågade mig om vad en trakorier egentligen tror på till vardags, hur han ser sig själv i förhållande till omvärlden med dess värderingar, gudar, andar och annat. Det är en intressant fråga som inte har behandlats annat än indirekt. Gudavärlden och vidhängande religioner har vi pratat om men inte så mycket om den enskilde trakoriske medborgarens perspektiv. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta och mycket går förstås att plocka ur romaner och spel, men jag ska försöka belysa saken i ett par, tre blogginlägg. Detta första handlar INTE om andlighet utan om hur trakoriern upplever sin plats i samhället. (Bonuspoäng till den som avkodar inläggets rubrik)
Först av allt måste det klargöras att Trakoriska riket är just ett rike, dvs en makt bestående av flera nationer och folk varav de flesta inte ser sig som trakorier utan som oberoende eller ockuperade av krämokratin på Paratorna. Detta inlägg tar främst Tricilverbons perspektiv.
Folket på Paratorna ser sig själva som frihetssökande rebeller eftersom deras anfäder flydde det gamla stelnade moskoriska väldet på Palamux. Omvärlden ser trakorierna som skrupelfria förtryckare och imperialister, men den synen har de själva svårt att förstå. Mentaliteten liknar mycket den som en del innevånare i USA kan ha på sitt land, en slags vulstig, emotionell patriotism som framförallt blommar upp när man känner sig hotad eller illa behandlad men som till vardags får vika för det egna intresset. Eftersom Moskorien som man flydde från till stor del har förstörts genom rovdrift på skog och mark finns en viss naturromantik kopplad till patriotismen. Poesi och intellektuella sysslor hölls högt i ära på Palamux och föraktas därför av många på Paratorna. Politiskt är de flesta paratornier vad vi skulle kalla libertarianer vilka framförallt framhåller individens rätt när de själv gynnas av den.
Paratorniern har ingen föreställning om människors lika värde på principiell grund, men heller inget egentligt klasstänkande utan social rörlighet accepteras. Slavar används och även en fri man kan bli slav exempelvis genom att falla i skuld. Det trakoriska samhället är tämligen könsneutralt men inte på moralisk grund utan för att ett patriarkat aldrig har uppstått. Jämställdhet har därmed aldrig varit en stor fråga - förtryck är vanligt men inte baserat på kön. Främlingsfientlighet och rasism är normalt. Man talar om alla tillräckligt avvikande som "djuriska halvfolk", däribland vargmän, träskmän, tolgulder, skecker m.fl. Rasismen har ingen ideologisk grund utan man accepterar halvfolk i den mån man har instrumentell nytta av dem. Farsegels människor hånas ogenerat liksom deras hemländer, vanor och utseenden, men också här bara om man inte har nytta av dem. Svaghet och oduglighet föraktas ofta enligt maximen "Gudinnan Kastyke älskar den som älskar sig själv".
Det sociala samhället påminner om republiken Rom vid tiden strax före Caesar. Lagar garanteras av en stark författning - familjernas förbund - som ger vissa grundläggande rättigheter och förutsättningar, men som bara sätter ramar öppna för tolkning och manipulation. Lagvrängarna har därför en stark ställning, inte minst eftersom riket baseras på handel som ofta kräver avtal och juridiskt trixande. Staten, styrd av Bodâken, "riksdagen"/"senaten", utövar bara sin makt när så anses nödvändigt och den tillhandahåller få organ som hjälper medborgarna vilka därför är hänvisade till andra lösningar. Någon egentlig ordningmakt finns inte, utan särintressen håller sig med egna vakter och militären rycker bara in när så krävs eller Bodâken så beordrar och då ofta ganska brutalt. I hertigdömena upprätthålls Bodâkens funktioner av hertighusen, men vissa "federala" myndighetsområden finns. Det är mycket vanligt i Trakorien att man vänder ryggen till om något är besvärande. Dubbelmoral är accepterat.
Den enskilde medborgaren måste alltså söka sin trygghet hos andra instanser än hos staten. Några exempel:
* Klan, ätt, släkt, familj: Sammanhållning baserade på släktband är det vanligaste kittet mellan människor i alla samhällskategorier i Trakorien. Nepotism anses vara naturligt. Det finns en ömsesidig skyldighet att gynna och hjälpa de egna. Föraktet för svaga eller inkompetenta gäller inte inom släkten, dvs man hånar dem gärna men hjälper dem ändå.
* Beskyddare - klient: Detta är den klassiska italienska modellen som har praktiserats såväl i romarriket som under renässansen som i modern tid. Klienterna stöder en mäktig beskyddare som i sin tur hjälper dem. Detta är mycket vanligt på Paratorna, där många rika personer håller sig med egna styrkor, ämbetsmän och underhuggare, ofta i flera led. Ett särfall är "sockerpappor"/"sockermammor" som försörjer unga skönheter av båda könen mot sexuella tjänster.
* Gillen och skrån: Skråväsendet är mycket utbrett och står för nästan allt socialt stöd för yrkesmän: umgänge, pensioner, sjukvård, stöd till änkor m.m. Skrån präglar ofta egna mynt med egen lukt. Skråna har egna regler inom gruppen, administrerar lärlingssystem med gesäll- och mästarbrev, förhandlar om monopol och skattelättnader etc. Gillen är samma sak, men kan vara baserat på annat än yrkestillhörighet. Exempelvis går ofta utländska medborgare ihop i gillen för att kunna hävda sina intressen kollektivt.
* Handelshus: De stora handelshusen som sociala strukturer kan ses som hybrider mellan de tre ovanstående, dvs de ägs ofta av en stark familj med en ledande gestalt som fungerar som beskyddare av klientfamiljer. Samtidigt driver man en skråliknande verksamhet som täcker de egna näringarna och kommersen.
* By, kvarter: På landsbygden och i fattigare stadskvarter finns en viss sammanhållning beroende på att man bor på samma plats och delar samma vardag. Sammanhållningen är inte alltid så stark och mest användbar mot gemensamma hot och för gemensamma intressen. Hela stadsdelar eller arméer har ofta "folktribuner" eller "fälttribuner" som bevakar den lille mannens ('small people' för anställda inom BP) intressen vid sidan av gängse maktstrukturer. Tribunerna har ofta vetorätt och är okränkbara såtillvida att alla de representerar anses skyldiga att hämnas oförrätter mot dem.
* Välgörenhet anses på det hela taget föraktligt på gränsen till hädiskt mot gudinnan Kastyke. Animister från Tigwalvankyrkan på Mereld bedriver viss ideell fattigvård och sjukvård på Paratorna och ses ofta som farsegels dumskallar för detta. Bemedlade trakorier är emellertid sällan snåla eftersom snålhet (inte att förväxlas med gudi behaglig ocker och goda affärer) också ses på gränsen till hädiskt då rikedomar ska vara i rörelse och förmeras enligt gängse syn. Som välgörenhet fungerar därför ofta byte av tjänster, dvs rika paratornier betalar fattiga ganska väl även för enklare tjänster. Det är alltså OK att vara generös så länge det ser ut som om man får något i gengäld.
* I övrigt finns många sekter, ordnar och sällskap som ofta baseras på intressegemenskaper eller gemensamma värderingar. Mer om dessa någon annan gång.
Först av allt måste det klargöras att Trakoriska riket är just ett rike, dvs en makt bestående av flera nationer och folk varav de flesta inte ser sig som trakorier utan som oberoende eller ockuperade av krämokratin på Paratorna. Detta inlägg tar främst Tricilverbons perspektiv.
Folket på Paratorna ser sig själva som frihetssökande rebeller eftersom deras anfäder flydde det gamla stelnade moskoriska väldet på Palamux. Omvärlden ser trakorierna som skrupelfria förtryckare och imperialister, men den synen har de själva svårt att förstå. Mentaliteten liknar mycket den som en del innevånare i USA kan ha på sitt land, en slags vulstig, emotionell patriotism som framförallt blommar upp när man känner sig hotad eller illa behandlad men som till vardags får vika för det egna intresset. Eftersom Moskorien som man flydde från till stor del har förstörts genom rovdrift på skog och mark finns en viss naturromantik kopplad till patriotismen. Poesi och intellektuella sysslor hölls högt i ära på Palamux och föraktas därför av många på Paratorna. Politiskt är de flesta paratornier vad vi skulle kalla libertarianer vilka framförallt framhåller individens rätt när de själv gynnas av den.
Paratorniern har ingen föreställning om människors lika värde på principiell grund, men heller inget egentligt klasstänkande utan social rörlighet accepteras. Slavar används och även en fri man kan bli slav exempelvis genom att falla i skuld. Det trakoriska samhället är tämligen könsneutralt men inte på moralisk grund utan för att ett patriarkat aldrig har uppstått. Jämställdhet har därmed aldrig varit en stor fråga - förtryck är vanligt men inte baserat på kön. Främlingsfientlighet och rasism är normalt. Man talar om alla tillräckligt avvikande som "djuriska halvfolk", däribland vargmän, träskmän, tolgulder, skecker m.fl. Rasismen har ingen ideologisk grund utan man accepterar halvfolk i den mån man har instrumentell nytta av dem. Farsegels människor hånas ogenerat liksom deras hemländer, vanor och utseenden, men också här bara om man inte har nytta av dem. Svaghet och oduglighet föraktas ofta enligt maximen "Gudinnan Kastyke älskar den som älskar sig själv".
Det sociala samhället påminner om republiken Rom vid tiden strax före Caesar. Lagar garanteras av en stark författning - familjernas förbund - som ger vissa grundläggande rättigheter och förutsättningar, men som bara sätter ramar öppna för tolkning och manipulation. Lagvrängarna har därför en stark ställning, inte minst eftersom riket baseras på handel som ofta kräver avtal och juridiskt trixande. Staten, styrd av Bodâken, "riksdagen"/"senaten", utövar bara sin makt när så anses nödvändigt och den tillhandahåller få organ som hjälper medborgarna vilka därför är hänvisade till andra lösningar. Någon egentlig ordningmakt finns inte, utan särintressen håller sig med egna vakter och militären rycker bara in när så krävs eller Bodâken så beordrar och då ofta ganska brutalt. I hertigdömena upprätthålls Bodâkens funktioner av hertighusen, men vissa "federala" myndighetsområden finns. Det är mycket vanligt i Trakorien att man vänder ryggen till om något är besvärande. Dubbelmoral är accepterat.
Den enskilde medborgaren måste alltså söka sin trygghet hos andra instanser än hos staten. Några exempel:
* Klan, ätt, släkt, familj: Sammanhållning baserade på släktband är det vanligaste kittet mellan människor i alla samhällskategorier i Trakorien. Nepotism anses vara naturligt. Det finns en ömsesidig skyldighet att gynna och hjälpa de egna. Föraktet för svaga eller inkompetenta gäller inte inom släkten, dvs man hånar dem gärna men hjälper dem ändå.
* Beskyddare - klient: Detta är den klassiska italienska modellen som har praktiserats såväl i romarriket som under renässansen som i modern tid. Klienterna stöder en mäktig beskyddare som i sin tur hjälper dem. Detta är mycket vanligt på Paratorna, där många rika personer håller sig med egna styrkor, ämbetsmän och underhuggare, ofta i flera led. Ett särfall är "sockerpappor"/"sockermammor" som försörjer unga skönheter av båda könen mot sexuella tjänster.
* Gillen och skrån: Skråväsendet är mycket utbrett och står för nästan allt socialt stöd för yrkesmän: umgänge, pensioner, sjukvård, stöd till änkor m.m. Skrån präglar ofta egna mynt med egen lukt. Skråna har egna regler inom gruppen, administrerar lärlingssystem med gesäll- och mästarbrev, förhandlar om monopol och skattelättnader etc. Gillen är samma sak, men kan vara baserat på annat än yrkestillhörighet. Exempelvis går ofta utländska medborgare ihop i gillen för att kunna hävda sina intressen kollektivt.
* Handelshus: De stora handelshusen som sociala strukturer kan ses som hybrider mellan de tre ovanstående, dvs de ägs ofta av en stark familj med en ledande gestalt som fungerar som beskyddare av klientfamiljer. Samtidigt driver man en skråliknande verksamhet som täcker de egna näringarna och kommersen.
* By, kvarter: På landsbygden och i fattigare stadskvarter finns en viss sammanhållning beroende på att man bor på samma plats och delar samma vardag. Sammanhållningen är inte alltid så stark och mest användbar mot gemensamma hot och för gemensamma intressen. Hela stadsdelar eller arméer har ofta "folktribuner" eller "fälttribuner" som bevakar den lille mannens ('small people' för anställda inom BP) intressen vid sidan av gängse maktstrukturer. Tribunerna har ofta vetorätt och är okränkbara såtillvida att alla de representerar anses skyldiga att hämnas oförrätter mot dem.
* Välgörenhet anses på det hela taget föraktligt på gränsen till hädiskt mot gudinnan Kastyke. Animister från Tigwalvankyrkan på Mereld bedriver viss ideell fattigvård och sjukvård på Paratorna och ses ofta som farsegels dumskallar för detta. Bemedlade trakorier är emellertid sällan snåla eftersom snålhet (inte att förväxlas med gudi behaglig ocker och goda affärer) också ses på gränsen till hädiskt då rikedomar ska vara i rörelse och förmeras enligt gängse syn. Som välgörenhet fungerar därför ofta byte av tjänster, dvs rika paratornier betalar fattiga ganska väl även för enklare tjänster. Det är alltså OK att vara generös så länge det ser ut som om man får något i gengäld.
* I övrigt finns många sekter, ordnar och sällskap som ofta baseras på intressegemenskaper eller gemensamma värderingar. Mer om dessa någon annan gång.
söndag 13 februari 2011
Vox Ranzina
Jag har haft stiltje i redigerandet ett par dagar medan jag grubblat över Vox Ranzina, dvs. den profetia som det heliga berget Ranz viskat fram mycket långsamt till en särskild munksekt under flera sekler och som fullbordas i Slaktare små.
Ni som spelat spelen vet vad det rör sig om: fyrradiga, allitererade strofer enligt Fornyrdislag vilka kan tolkas lite lagom obskyrt. Vox Ranzinas första strof lyder som följer:
Lång väg gångar den vise
i ottan vandrar med ro hans fot
Den sent vakne får städse hasta
ränner otänkt till råds och blodhugg
I spelet så fick spelarna en sida med sådana strofer vilka utgjorde ledtrådar för att hitta "fyra orakel" som måste räddas. Därtill sade Vox Ranzina saker om Shagul som trollkarlen inte gillade och saker om Trakoriska riket som de inte gillade.
Ett dilemma har varit att jakten på de fyra oraklen inte återfinns i romanen, i alla fall inte i spelets form eftersom jag tyckte att en sådan jakt skulle bli för sekventiell à la Da Vinci-koden". Därmed fick jag känslan av att det som återstod av Vox Ranzina blev lite för simpelt och något av en plot device. Varför skulle ett levande berg prata under flera hundra år bara för att tipsa några människor om vad de ska göra?
Lyckligtvis fick jag efter en del grubblande en idé som ger profetian en större betydelse som man kommer att förstå fullt ut först i sista boken. Grejen är att de levande berg som förekommer i berättelsen: Ranz, Jagernathan, Store Stenfar och kanske något till dels är besläktade och dels är mycket angelägna om att skydda konfluxen av en speciell anledning. Jag kan inte berätta vad, men jag hoppas att det blir en snygg koppling som binder ihop Shagul, Crurerna, skaparboken, konfluxen, Shaguls mystiske mästare och Nominatorn ... och tuppen Koklai förstås. Den nya vinklingen kräver inte stora omarbetningar i det skrivna eftersom merparten av utvecklingen exponeras i de två återstående böckerna och ligger väl i linje med det redan planerade.
Scenariot just nu är alltså att det vackra berget Ranz länge varit en tillflyktsort för mer naturromantiskt lagda trakorier (det finns faktiskt några stycken). Vox Ranzina har för dem bestått i oförarglig naturlyrik, men nu visar det sig att en av de viskande grottorna, skuren i ett stråk av röd granit, har sagt helt andra saker med politisk sprängkraft. När profetian fullbordas låter Peatro Petralba offentliggöra alltsammans och därmed blir situationen pressad för munkarna.
Ni som spelat spelen vet vad det rör sig om: fyrradiga, allitererade strofer enligt Fornyrdislag vilka kan tolkas lite lagom obskyrt. Vox Ranzinas första strof lyder som följer:
Lång väg gångar den vise
i ottan vandrar med ro hans fot
Den sent vakne får städse hasta
ränner otänkt till råds och blodhugg
I spelet så fick spelarna en sida med sådana strofer vilka utgjorde ledtrådar för att hitta "fyra orakel" som måste räddas. Därtill sade Vox Ranzina saker om Shagul som trollkarlen inte gillade och saker om Trakoriska riket som de inte gillade.
Ett dilemma har varit att jakten på de fyra oraklen inte återfinns i romanen, i alla fall inte i spelets form eftersom jag tyckte att en sådan jakt skulle bli för sekventiell à la Da Vinci-koden". Därmed fick jag känslan av att det som återstod av Vox Ranzina blev lite för simpelt och något av en plot device. Varför skulle ett levande berg prata under flera hundra år bara för att tipsa några människor om vad de ska göra?
Lyckligtvis fick jag efter en del grubblande en idé som ger profetian en större betydelse som man kommer att förstå fullt ut först i sista boken. Grejen är att de levande berg som förekommer i berättelsen: Ranz, Jagernathan, Store Stenfar och kanske något till dels är besläktade och dels är mycket angelägna om att skydda konfluxen av en speciell anledning. Jag kan inte berätta vad, men jag hoppas att det blir en snygg koppling som binder ihop Shagul, Crurerna, skaparboken, konfluxen, Shaguls mystiske mästare och Nominatorn ... och tuppen Koklai förstås. Den nya vinklingen kräver inte stora omarbetningar i det skrivna eftersom merparten av utvecklingen exponeras i de två återstående böckerna och ligger väl i linje med det redan planerade.
Scenariot just nu är alltså att det vackra berget Ranz länge varit en tillflyktsort för mer naturromantiskt lagda trakorier (det finns faktiskt några stycken). Vox Ranzina har för dem bestått i oförarglig naturlyrik, men nu visar det sig att en av de viskande grottorna, skuren i ett stråk av röd granit, har sagt helt andra saker med politisk sprängkraft. När profetian fullbordas låter Peatro Petralba offentliggöra alltsammans och därmed blir situationen pressad för munkarna.
söndag 6 februari 2011
Shagul i Fontra Cilor
Nu kan jag stolt visa en ganska färdig version av omslagsbilden till Slaktare små. Konstnären är Martin Bergström som också gjorde omslagsbilden till Svavelvinter. Jag är själv mycket nöjd, inte bara med bildens kvalité utan också med hur den anknyter till den förra bilden med kung Ottar. Svavelvinterbilden gick i gult medan denna går mer i rött för att spegla sin titel.
Bilden föreställer Shagul i Fontra Cilor och det är följande scen som ligger till grund:
Utanför huset flöt Kafassafloden oförtrutet mot havet, av öknens sälta berövad allt liv bortsett från sådana spillror av förbrukade nöjen som diskret tillförts strömmen i de äldre stadsdelarna bortom Arantrabron. Någon kort stund efter att Shagul lämnats ensam lade en rundgattad snipa ut från kaj mellan husen i en av flodens närliggande sidokanaler. Den fördes med ljudlösa årtag genom blindvattnets stillastående ytslem, klöv ridån av honungsrankor i kanalens mynning och greps av huvudfårans tröga rörelse. Nordstadens triad vände sotade ansikten mot trollkarlen där han orörlig betraktade dem från furstinens balkong och de tyckte alla med sin samtanke att den högste viskarens ansikte lyste som fullmånen över deras värv. På durken invid aktertoften stod en hög amfora surrad av den typ i vilken ingástum, den dyrbara jästa fisksåsen från Luperuba, brukar fraktas över haven. Hade någon händelsevis lagt örat mot lergodset så kunde lyssnaren ha uppfattat svaga skrapande och klickande ljud av säreget farfrämmande natur. En trakorier hade nickat förnumstigt åt dessa läten eftersom han plötsligt hade tyckt sig förstå varför andningshål hade borrats i krukan medan minsta barn från Samkarnas djungelländer istället blivit panikslaget av ljuden och förmodligen hoppat i vattnet.
tisdag 1 februari 2011
Punkt. Igen..
Vadå, satte han inte punkt redan i november, invänder den uppmärksamme läsaren. Jodå, fast den ännu uppmärksammare ser att avsnitt fattades då, avsnitt som jag nu har fyllt i och det känns väldigt bra att all text nu finns i råformat. Det är för mig stor skillnad på att förbättra något som ändå finns mot att skriva nytt.
Det sista avsnittet som jag alltså blev klar med idag utspelar sig utanför världen i värdshuset Felirota - "Lyckans hjul" dit de hämningslösa kommer för en sista brakfest sedan de avlidit. Jag hade tänkt att texten kanske kunde ta några dagar att färdigställa, men när man väl sätter tänderna i ett konkret kapitel är det alltid svårare än man föreställt sig. Idéerna är klara liksom början och slutet. Jag vet vilka 'plot points' som ska framkomma i avsnittet, vilka personer som dyker upp (Fundibéra och Praanz da Kaelve i detta fall) och jag har lovande idéer rörande några scener. Man kan likna det vid att alla råvarorna till en maträtt ligger på bordet, men sedan börjar frågorna hopa sig hur man ska passa in saffran med curry, hur länge spenatblad ska fräsas och när köttet lämpligen steks för att bli färdigt samtidigt som sparrisen. Eller tänk orientering där hållpunkterna är givna men inte vägen mellan dem.
Efter det nya tillägget är manuskriptet 1335 000 tecken långt vilket motsvarar 580 boksidor att jämföra med Svavelvinters 515. Fortfarande hanterligt hoppas jag och dessa 580 sidor kommer att innehålla mycket.
Det sista avsnittet som jag alltså blev klar med idag utspelar sig utanför världen i värdshuset Felirota - "Lyckans hjul" dit de hämningslösa kommer för en sista brakfest sedan de avlidit. Jag hade tänkt att texten kanske kunde ta några dagar att färdigställa, men när man väl sätter tänderna i ett konkret kapitel är det alltid svårare än man föreställt sig. Idéerna är klara liksom början och slutet. Jag vet vilka 'plot points' som ska framkomma i avsnittet, vilka personer som dyker upp (Fundibéra och Praanz da Kaelve i detta fall) och jag har lovande idéer rörande några scener. Man kan likna det vid att alla råvarorna till en maträtt ligger på bordet, men sedan börjar frågorna hopa sig hur man ska passa in saffran med curry, hur länge spenatblad ska fräsas och när köttet lämpligen steks för att bli färdigt samtidigt som sparrisen. Eller tänk orientering där hållpunkterna är givna men inte vägen mellan dem.
Efter det nya tillägget är manuskriptet 1335 000 tecken långt vilket motsvarar 580 boksidor att jämföra med Svavelvinters 515. Fortfarande hanterligt hoppas jag och dessa 580 sidor kommer att innehålla mycket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
