Barmhärtighet i Vond

”Desire of the Endless” av Khrymson-Taibhsean på Deviantart

Här kommer ett utdrag ur novellen Barmhärtighet i Vond (eng. Mercy in Vond) som jag just skriver på till Fria ligans rollspel ”Forbidden Lands”. Demonen Merigall är inspirerad av figuren Desire of the Endless i Neil Gaimans Sandman, och är liksom denne/a en vacker könlös varelse. Texten är ännu inte slutredigerad.

”Merigall sträckte ut armen i mörkret, men bäddens andra halva låg tom. Rostbröderna måste ha fört bort sängkamraten minst någon timme tidigare eftersom lakanen mötte fingrarna svalfuktigt döda. Ynglingen kunde varken ha gjort motstånd eller försökt väcka Merigall, antagligen för att prästerna viskat hur varje ohörsamhet skulle dra straff till hans hemby. Rostbröderna fruktade Merigall, men än mer fruktade de hungrige Krasylla, till vilken pojken nu förts för ett sista möte.

Demonen steg upp för att korrigera sitt ansikte i en liten silverspegel. Dragen hade flutit ut såsom de brukade göra under tung sömn, men Merigall stramade dem viljemässigt till sedvanlig skönhet, valde för dagen ett strikt och mörkt, könlöst anlete över färgfria kläder som passade humöret. Ögonen förblev som alltid kattgula.

Utanför sovgemakets kvalm låg fästet Vonds kalla stenkorridorer öde. Ingen vågade hålla vakt utanför Merigalls kammare och ingen vakt behövdes heller. Demonen hade intagit dvärgfurstens tidigare kvarter högt på bergssluttningen för eget bruk sedan människokungen Algavard erövrat Vond trehundrafemtio år tidigare och sedan lämnat trakten för att marschera mot nya krig. Kromberdvärgarnas klanmärke fanns ännu inhugget i varje dörr, men saknade sedan länge innebörd.

Nattvararens dimma bäddade fortfarande in den stigande solen. Dagen lovade ändå skärpa vad gällde såväl kyla som utblick och vackra vyer mot Hargas förbrända dalmarker öppnade sig för ögat där demonen gick. Passagen utför berget löpte längs balustraden över en av gudinnan Hemes plågoplatser. Några präster utstyrda i rostiga masker över ockradraperade kåpor bugade tyst när Merigall passerade, men demonen kände inte igen dem bakom järnet och besvarade heller inte deras hälsning. En blick ner mot innergården berättade att kyrkans offerfångar var på upphällningen, för en ensam gamling stod fjättrad vid pålarna, mager som en gallget. Kanske var han redan död, reagerade inte alls när vitmålade dödsskuggor i sin dans drog blodsränder med klorna över hans eländiga kropp. Den förvridna trästam som representerade gudinnan Heme såg också mest uttråkad ut.

De enda dörrarna in till Krasyllas kammare var satta i roterande trummor med fördröjningsmekanism. Den som knuffades eller valde att själv gå in blev kvar under flera minuter, ögonblick som tillhörde Krasylla och lät honom förfara med gästerna såsom han önskade. Merigall tvekade emellertid inte utan pressade dörren framför sig och hörde sedan droppande kvicksilver börja mäta ut audienstiden inifrån väggen. Salen var varm och stinkande som en slaktplats i jämförelse med den kalla, rena luften utanför. Rummet var rymligt, men upptogs likväl till hälften av Krasyllas utflutna massa. Merigall såg genast sina föraningar bekräftas, ty den kropp som förfarna fingrar smekt bara timmar tidigare satt till hälften inbäddad i Krasylla, vars stora, kloförsedda hand kramade bålen, varken kärleksfullt eller för att hålla den på plats, utan som när mjölkerskan kramar kons spene för att tömma den på innehåll.”

Kristalltjuren som poddspel

Äntligen dags igen!

Vi spelar rollspel återvänder till Trakorien för att ta sig an Kristalltjuren. Följ Francus Gyllenhane och hans statister i Bythos!

Francus! Vad gör du vid mitt tangentbord?

Ravland kickstartar

Alldeles nyss öppnade kickstartern för Fria Ligans spel ”Forbidden Lands”. Jag har arbetat en hel med spelet under våren och sommaren: hittat på settingen liksom alla platser och personer, skrivit världshistorien och hittills konstruerat nio äventyrsplatser. Spelet kommer att tryckas i en svensk och en engelsk version. Den svenska arbetstiteln är för närvarande ”Ärans väg”.

Det har varit väldigt spännande att, åtminstone tillfälligt, lämna Trakorien och hitta på något helt nytt och annorlunda. Utgångspunkten har varit Nisse Gullikssons teckningar från 1980-talets klassiska utgåvor av Drakar och Demoner. Idén till spelet uppstod som en spinoff till konstboken med Nisses teckningar, och de som backade boken kommer därmed gratis att få spelet som pdf. Denna kickstarter handlar om en tryckt utgåva i kartong med inbundna regelböcker!

Orch av Nisse Gulliksson

Det var alltså givet att spelmiljön förutom människor skulle innehålla orcher, alver, dvärgar, levande döda, mytiska bestar etc, men ambitionen var att göra något nytt av dem utan att för den skull gå för långt ifrån det förväntade. Själv tycker jag att det fungerat mycket bra, att hotande spretighet och klichéer istället känns som en fräsch helhet. Exempelvis inspirerades jag av Nisses flinande, kaxiga bild av en rese och gjorde resarna till anarkistiska järnåldershårdrockare med ett säreget ursprung som avslöjas i spelet.

En annan förutsättning var att spelet skulle vara så öppet som möjligt och därför är alla äventyrsplatser fristående, samtidigt som de kan knytas samman till en kampanj om spelbordet så önskar. Min ambition har varit att varje plats ska innehålla bakomliggande, dolda konflikter, där spelarna kan välja sida. De bestämmer vad de vill göra och hur, ofta i konkurrens med andra.

Slavhandlarnas by Korpehåla / Ravenhole, ritad av Niklas Brandt

Ytterligare en förutsättning var att spelarna inte ska behöva plugga in världen på förhand utan kunna grabba en äventyrsplats och sätta igång utan stora förberedelser. Lösningen blev här att världen (egentligen ett landområde stort som mellansverige, där eventuella expansioner kommer att kartlägga grannländer) legat under en mystisk blodsdimma under de senaste tvåhundra åren. Möjligheten att resa har varit mycket begränsad, men nu har dimman oförklarligt (?) lyfts.

Äventyrarna kommer alltså att upptäcka världen parallellt med spelarna. Ravlands bakomliggande, tolvhundraåriga historia som lett till dagens situation kommer att framgå bit för bit under äventyrandet, liksom de kvarstående problemen, att angripa för den som känner sig så hågad.

Jag ser verkligen fram emot spelets lansering. Grunden känns solid även om mycket detaljer och krydda ska till under tiden fram till publicering.

Spelet ska släppas i juni 2018, samtidigt i engelsk och svensk version.

Simulacrum

Yul Brynner

Anthony Hopkins är en mycket skicklig skådespelare. Vi har alla sett honom.
Eller har vi det? Jag har personligen aldrig sett Anthony Hopkins, utan bara färgmönster på skärm och papper som jag förmodar sammanfaller med det jag skulle se om jag verkligen mötte honom. På samma sätt har jag inte hört hans röst utan bara elektroniska inspelningar som jag antar representerar hans verkliga röst även om ljudet säkert har lagts tillrätta.
Kanske är han en konstruktion, vad vet jag?

Senast såg jag (förmodligen) Anthony Hopkins i TV-serien ”Westworld”, vars första säsong jag avslutade igår. Serien, liksom boken och filmen, handlar om en westernmiljö befolkad av konstgjorda människor. Dit åker rika för att bete sig som svin utan efterräkningar. Liksom filmerna ”Blade Runner” och ”Ex Machina” och den svenska TV-serien ”Äkta människor” handlar Westworld om skillnaden mellan människor och nästan mänskliga maskiner – frågeställningar som blir alltmer akuta.

En intressant fråga i sammanhanget är var gränsen går bortom vilken avbilden – simulacrum – kan accepteras som original. Mer specifikt: när ska intelligenta maskiner behandlas som medvetna individer och vilka rättigheter ska de då ges? Vissa skulle kanske säga att en maskin aldrig kan utveckla mänskligt medvetande, men serien Westworld, liksom mer seriösa tänkare, menar att det spelar ingen roll. Det räcker med att något simuleras som inte längre kan skiljas från medvetande.

Film i sig har uppenbarligen redan passerat gränsen för accepterat simulacrum eftersom vi anser oss ha sett och hört Anthony Hopkins trots att vi egentligen bara har sett och hört hans avbild. Intressant nog förekommer Anthony Hopkins i ungdomlig upplaga i Westworld. Vi förstår visserligen – än så länge – att det rör sig om en datorsimulerad version, men accepterar den ändå eftersom den visar stora likheter med ett original vilket vi heller aldrig sett. På samma sätt hade Peter Cushing en ganska stor roll i senaste Star Wars-filmen trots att han varit död sedan 1994.

Westworld har viktiga saker att säga om förhållandet mellan äkta och konstgjorda människor.
Eller har den det? Jag tycker mig på senare år ha sett simuleringskonsten utvidgas även till tankegods – det kan röra politik, debatt, kultur eller förmenta djupsinnigheter på det hela taget, där det viktiga inte är att autentiska visdomar sägs utan att något vist förefaller sägas. Låter något klokt och plausibelt så kan det ofta uppfattas som klokt och plausibelt. Detsamma gäller val av ämne: en film, pjäs eller artikel kan handla om exempelvis invandring, HTBQ, medicinsk forskning eller andra brännande frågor utan att för den skull tillföra något vettigt till ämnet.

HBO, Netflix och liknande producenter av TV-serier har på senare år blivit mycket bra på att producera förment känslomässigt och intellektuellt djup. Både Westworld och True Detective tycker jag är fantastiska produktioner med skarp dialog och suveränt skådespeleri, men i båda fallen har jag funderat över vad det hela tankemässigt mynnade ut i och mest sett en suffle. Ett användbart verktyg för att skilja det kloka från det förment kloka är att beakta upphovsmännens intresse. Politiker vill att vi ska rösta på dem och HBO att vi ska titta så att de kan tjäna pengar, medan exempelvis Wittgenstein brann för det han gjorde och dessutom är död så att han inte längre har några intressen alls att försvara, liksom Hannah Arendt brann för sin kontroversiella syn på nazismen som banalitet trots att den var mycket impopulär bland hennes egna.

Kanske är det med simulerade visdomar som med de datoranimerade versionerna av Anthony Hopkins och Peter Cushing – att de ännu inte riktigt håller måttet rent tekniskt? Man kan bäva för dagen när artificiella intelligenser simulerar klokskap som inte längre kan skiljas från äkta vara, fast å andra sidan kommer vi den dagen definitionsmässigt inte att märka något.

Trakorisk Chili

Chilipeppar från växthuset

Jag har experimenterat lite med att göra en chiligryta och eftersom jag blandat från olika källor tänkte jag skriva ner receptet någonstans. Varför inte här? Grytan kanske inte är klassisk, men riktigt god och bra att frysa in för vinterbruk.

* Två kilo högrev putsas och skäres i stora tärningar, stek i omgångar för yta och ner i stor gryta
* Stek ett par gula hackade lökar och häll i.
* Lägg i en hel vitlök med skalet kvar (ta bort blast och löst skal och skär av toppen)
* Ta bort stjälk och kärnor ur torkade chilifrukter: en ancho, en chiptotle, en guajillo. Koka dem i lättsaltat vatten 15 min och låt svalna. Slå bort vattnet. Grovhacka chilin och lägg i grytan. (Chili är starkt. Akta er för kokångan och peta er inte i ansiktet de närmaste timmarna)
* Finhacka två färska jalapeños och en spansk peppar och lägg i (ta bort skaft och kärnor först). Dessa hade jag från egen odling.
* Slå på en halv liter ljus öl
* Lägg i kryddor: 3/4 msk spiskummin, 1/2 tsk mald korianderfrö, 1 krm mald kanel, 1,5 msk rökt paprikapulver, 2 msk torkad oregano
* Lägg i tre buljongtärningar / konc fond
* Lägg i två msk tomatpure, 1 msk muskovadosocker, 1 msk nescafepulver (eller lite starkt kaffe)

– Blanda och koka tre timmar. Rör då och då försiktigt.

– Med en timme kvar:
* blanda i en halv dl grovt polentamjöl (ger simmighet)
* Blanda i ett kilo blandade bönor (avrunnen mängd)

– Med tio minuter kvar:
* blanda i 40g mörk choklad eller en msk kakao

– När det är klart:
Smaka och salta – tror det blev 1,5 tsk salt för min del.
Ta upp vitlöken och låt den svalna. Krama ur innehållet ner i grytan och rör om. Kasta skalet.

Serveras till exempel med en klick gräddfil, nachos och guacamole gjord på färska avogadros.

Rost och Heme

Så här i sommarmånaderna skriver jag äventyr till Fria ligans retrorollspel byggt på Nisse Gullikssons klassiska spelbilder. En av illustratörerna är Niklas Brandt som skissat på två avgudabilder.

Gudaparet Rost och Heme är inte särskilt trevliga eftersom de hängivna rostbröderna offrar både djur och människor till dem. Gudarna representerar järn och trä, de ämnen som människorna tillverkar sina verktyg av och vilka därigenom låter dem härska över landen. Den vridna träfiguren av Heme har som vissa kanske anar hämtat inspiration från Vildhjärtas figurer. Mer till hösten!

Nya tag

Nya tag i romanskrivandet! Äntligen har Symposions nyöversättning av ”Så talade Zarathustra” kommit ut så att jag slipper Wilhelm Peterson-Bergers hopplöst ålderdomliga version från 1913.

Jag läser för närvarande boken tillsammans med Plutarchos redogörelser för bröderna Tiberius och Caius Gracchus liv i Republiken Rom, Dessa berättelser kunde jag enkelt hämta i engelsk översättning från Projekt Gutenberg. På samma ställe finns Nietzsches Zarathustra i original så att jag kan jämföra enstaka meningar när jag vill citera.

Det slår mig hur fräscha Plutarchos texter känns liksom motsvarande av Titus Livius trots att de skrevs för nästan tvåtusen år sedan. Jag har läst ett antal sentida biografier om romarriket av författare som Tom Holland och Adrian Goldsworthy och det är påtagligt hur mycket dessa kunnat plocka direkt från de äldre källorna, inte minst när det gäller pikanta detaljer. En anekdot hos Plutarchos som känns väldigt trakorisk är när senatens diktator in spe, Lucius Opimius, utlyser en belöning i guld motsvarande vikten av Caius Gracchus huvud för den som levererar det. Prisjägaren karvar då ur Caius hjärna för att istället fylla håligheten med bly och därmed öka vinsten. Bluffen avslöjas emellertid och skojaren blir utan ersättning.

På samma sätt tyckte jag att Robert Graves romaner om kejsar Claudius hämtat väldigt mycket från Suetonius kejsarbiografier.

Vad har alltså Zarathustra och Graccherna med mitt skrivande att göra? Jo, jag har en (i min mening) väldigt kul idé där alla dessa personer dyker upp i vår samtid liksom för övrigt Hannah Arendt och Sancho Panza från Don Quijote. Miljön och det teoretiska sammanhanget har jag länge haft ganska klart för mig, och nu mejslar på är själva intrigen för att få en bra progress i romanen. Jag siktar på en ensam bok i mer normalt romanformat, en ganska vildsint historia som lutar åt magisk realism, komedi och samhällskritik på filosofisk grund. Mer följer!

Läsning under lupp

Nu har Svavelvinter avhandlats akademiskt. Den inte obekante Daniel Lehto har skrivit en B-uppsats i litteraturvetenskap vid Umeå universitet där han jämför berättande i rollspel och roman. Eftersom Svavelvinter finns både som roman och som (två) rollspel tyckte han att berättelsen lämpade sig väl för en sådan jämförelse.

Uppsatsen heter ”När läsaren blir fokalisator” och den intresserade kan läsa den här.

Förutom att använda facklitteratur intervjuade Daniel mig under gång, konversationer som finns återgivna i uppsatsen. En springande punkt är hur jag som spelkonstruktör kan skriva en proto-historia vars handling jag själv inte kontrollerar. Romanförfattaren styr ju handlingen in i minsta detalj (nåja). Dock vill jag framhålla att även en romanförfattare använder liknande tekniker som en rollspelskonstruktör genom att berättelsen egentligen inte uppstår förrän i läsarens huvud. Därmed måste läsarens lämnas utrymme att tolka och fylla i även en romantext så att inte heller den litteräre författaren egentligen kontrollerar sitt verk.

Jag får erkänna att jag aldrig hade hört ordet fokalisator tidigare. Skulle jag tvingats gissa hade jag satsat på en överstepräst i någon obskyr framtida sekt, men det rör sig här om vem som berättar historien i ett verk, vems ögon vi använder så att säga.

De slutsatser Lehto drar är att det är stor skillnad mellan formaten och att det inte finns särskilt mycket gjort rörande rollspelen på området. Han ser därför sin uppsats som en förstudie inför djupare forskning på området.

Beröm och besvikelse

I en intervju beskrev Jonas Bonnier författande som ”en evig spiral av hybris och besvikelse”. Jag delade orden på nätet eftersom jag fann dem träffande och då frågade Johan Anglemark:

”Erik, hur bra är du på att ta åt dig av allt beröm och dina utmärkta försäljningssiffror och bortse från dem som har svårt för dina böcker? Det är ju en konst att balansera det där, att slicka i sig av berömmet och låta självkänslan stärkas, och att hantera negativ kritik på ett konstruktivt sätt (dvs ta åt sig det som är värt att ta åt sig, men att inte låta sig nedslås). Det är ju trots allt ditt urtagna hjärta som dinglar där på en krok.”

Frågan är både aktuell och intressant. Jag brukar ta upp ämnet på föreläsningar för aspirerande författare – oftast utan att riktigt få till det eftersom åhörarna ofta inte fått erfarenheten att diskutera just detta och jag själv famlar efter begreppen. Dock tycker jag att Freuds gamla koncept med Id – Ego – Superego beskriver saken ganska bra:

Id, eller detet är det lilla barnet i mig som vill ha allt nu! Det äter upp allt godis genast och lägger sig och skriker på golvet när det inte omedelbart får som det vill. Det är driftstyrt. Det är Donald Trump.

Superegot eller överjaget föreläser föraktfullt över vad som passar sig och är kutym, om moral och om vad mormor skulle säga. Det meddelar ”Den andres blick” för att tala med Sartre. På det hela taget säger superegot nej till Id:ets krav.

Egot eller jaget är förhandlaren fångad mellan de två andra, den rationellt vuxna och erfarna delen av mig som försöker hitta en fungerande kompromiss.

Författarens triad
Som författare lever jag i en pågående kamp mellan dessa tre aspekter. Superegot vet hur romaner borde skrivas, men klarar inte av att skriva några själv eftersom bara Id:et kan leva i scener, hata, älska och känna skräck med bokens figurer och sedan lystet smaka på de alternativa ord som erbjuder sig för att beskriva upplevelsen. Id:et saknar å andra sidan den planeringsförmåga och det omdöme som krävs för att sålla bland excesser och få till en begriplig berättelse som även andra kan uppskatta. Id:et intresserar sig för andra bara som instrument för den egna njutningen och plågan.
Egot är skrivandets administratör som sållar Id:ets flöde och på lagom distans sneglar mot superegot för att bedöma vad som är gångbart.

Som läsare och filmtittare är jag personligen ointresserad av fiktion utan Id:ets bakomliggande passion. Anar jag marknadsanpassning och publikfrieri som bakomliggande drivkraft blir jag direkt avtänd. Därmed inte sagt att jag har något emot kommersiellt framgångsrik fiktion, bara framgången kommer genom passion och vision snarare än via massiv marknadsföring, plagiering av tidigare framgångar eller manipulation. Därför ogillar jag exempelvis Star Wars men älskar Toy Story-filmerna.

Beröm och besvikelse
Åter till inlägget titel. Som författare har jag inte råd att stänga ute någon av de tre syskonen eftersom alla är livsviktiga för mitt arbete. Jag lägger Id:ets hela passion i mitt kreativa arbete; det är som Johan säger mitt urtagna hjärta som dinglar på kroken. Samtidigt kräver författande de två modererande aspekterna, särskilt under redigeringen. När jag får beröm respektive kritik, berättigad eller ej, så kommer alla tre delarna av mig att reagera:

• Id om beröm: Jag är Gud! Genom mig har världen äntligen fått sin litterära frälsare. Fast vad fan menar käringen med sitt ”men” på rad tjugosex?
• Id om kritik: Jag hatar dem! Jag ska gräva upp deras förfäders ben och pinka på dem! (Det här låter ganska mycket som draken Blatifagus slår det mig).
• Superegot om beröm: Jaha, men det var tur att jag strök ner kapitel fjorton, annars hade det nog låtit annorlunda (superegot är inte så intresserat av beröm utan snarast förnärmat över att tvingas se Id:et flaxa av glädje)
• Superegot om kritik: Vad var det jag sa? Tänker du lyssna på mig nu då?
• Egot om beröm: *Suck!* ( av lättnad). Undrar vem den där franska författaren är som de säger att jag influerats av?
• Egot om kritik: *Suck* (av uppgivenhet) Varför skriver jag egentligen? Fast de kanske har några berättigade poänger. Jag får ta till mig läxan. (Lyfter motvilligt pennan och ser med avsmak på den)

Personligen försöker jag hantera detta genom att släppa fram Id:ets omedelbara reaktion under en begränsad tid. Egot låter Id hållas men ser till så att det inte agerar i affekt. Id:et tröttnar snart och kan dessutom ganska lätt distraheras. Beröm är nästan farligare i sammanhanget än kritik eftersom det leder till berusning och omdömeslös förförelse. Samtidigt måste man låta unna sig den vilda glädjen under en tid efter allt arbete. Superegots snörpta mun kan lämnas därhän i båda tillstånden. Det får meddela sina synpunkter till egot i punktform och egot behandlar dem för att se om de innehåller någon substans när det finns tid och Id:et sover.

Sedan egot gjort sin bedömning kvarstår slutsatser för vad som kan göras annorlunda nästa gång liksom eventuell kvarstående kärlek respektive agg som i nyktert tillstånd ansetts vara berättigade. Då är det dags att ta sig an nästa projekt.

Hilsen fra Danmark

Jacob iförd formell Kastykerstass inför studiebesök i Tricilves affärskvarter

Jag bad min purfärske danske översättare Jacob Hedegaard Pedersen att presentera sig här på bloggen. Detta må vara hans första översättningsprojekt, men han är själv publicerad fantastikförfattare i Danmark och jag tycker att det ska bli väldigt spännande! En av mina trogna redaktörer, Robin Iversen, är därtill halvdansk och dubbelspråkig, så det är upplagt för ett nordisk-trakoriskt smörgåsbord med såväl smørrebrød och råtta-på-spett som sotare, syrade langocker och ”en lille en”.

Välkommen till Trakorien, Jacob! Gå inte för nära vattnet på sydstränderna och betala inget i Tricilve innan du inspekterat och faktiskt håller det i händerna! 

Nödvändig utrustning på plats inför expeditionen till Vulferveden

Hej

Mit navn er Jacob Hedegaard Pedersen. Jeg er dansk forfatter og forlægger, som nu har kastet sig over arbejdet med at oversætte 'Svavelvinter' fra svensk til dansk.

Jeg glæder mig meget til arbejdet, der er min debut som oversætter. Som forfatter mestrer jeg i al beskedenhed det danske sprog til fulde, hvilket gør det til en sjov og inspirerende leg at oversætte de svenske gloser til brugbare danske fortællinger. 'Svavelvinter', som jeg tænker, kommer til at hedde 'Svovlvinter' på dansk, er en fantastisk fortælling, der pirrede mig, da jeg læste den. Jeg tænkte straks, at dette her var den skandinaviske udgave af 'Game of Thrones.'

Da jeg var et ungt menneske, spillede jeg en del rollespil. Vi byggede en hel verden op, som havde forskellige magtstrukturer i de forskellige lande og et farverigt persongalleri – alt sammen med et nordisk præg. Det var derfor lidt som at komme hjem at sidde og læse om Trakorien.

Som forfatter har jeg skrevet en række horrorromaner, der inspirerede af Stephen King og Dean R. Koonz, henvender sig til voksne læsere. Min første udgivelse, novellesamlingen 'Dyret' (1995), fik både en fin og forfærdelig modtagelse – men blev bemærket bl.a. i Norge. Siden udkom fire horrorromaner uden stor bevågenhed.

I 2001-05 skrev jeg en fantasyserie for børn og unge, 'Dværgenes Krønike', der byggede på de rollespil, jeg var med til at spille som ung. Noget, jeg kan forstå, også gør sig gældende for fortællingen om den femte konfluks. Ikke noget under, at det at læse 'Svavelvinter' var som at komme hjem.

Sidenhen har jeg været med til at stifte Dansk Horror Selskab, der arbejder på at løfte horrorgenren til en mondæn og mainstream-genre, som flere vil læse. I sommeren 2015 udgav jeg romanen 'Skrevet i Sneen', der er delvist autobiografisk.

Derudover har jeg undervist på forskellige forfatterskoler for børn og unge i Danmark. Jeg har også været med til at grundlægge og ejer en del af forlaget DreamLitt, som også er det forlag, der udgiver 'Svavelvinter' og resten af serien på dansk.

Arbejdet med 'Svavelvinter' kommer til at forløbe hen over sommeren og efteråret 2017, og med udgivelse i foråret 2018. Og egentlig har jeg kun et spørgsmål, før jeg rigtig kan komme i gang med arbejdet:

Erik, kan du lære mig at spille smickelbräde?

Vanderland snart på fickan

Min förlagsredaktör Ola Wallin meddelar att pocketversionen av Vanderland idag går till tryck. Den processen ska enligt honom vara snabb så att färdiga böcker är att vänta inom ett par-tre veckor.

Boken är densamma som den inbundna förutom att ett tjugotal korrfel rättats sedan de påpekats av mina uppmärksamma läsare Martin Andersson och Mikael Svanberg. Jag bifogar rättelserna nedan om någon är nyfiken på hur detta går till.

Japaner japaner

L'Uomo Vitruviano av Leonard da Vinci

Lite kuriosa i sant trakorisk anda.

För någon månad sedan härbärgerade jag en gammal vän till min storasyster Eva, en polskfödd men kosmopolitisk antropolog vid namn Marek Kaminski. Han disputerade vid Göteborgs universitet redan 1980 med en avhandling om romska flyktingar och pratar flytande svenska. Nu bor han sedan många år i Japan – vi diskuterade bland annat metal eftersom hans dotter är professionell hårdrocksångerska.

Denne rörlige man är också rådgivare och inspiratör i Toshibas ledningsgrupp för Research and Development, där man just håller en seminarieserie om kreativt tänkande. Nu har material om Trakorien och konfluxsviten delats ut i gruppen under tre möten. Marek tyckte uppenbarligen att min brokiga bakgrund i data-, veterinär- och spelbranschen i kombination med författandet var ett bra exempel på modernt renässanstänkande. Seminariegruppen är tänkt att stimulera det korskulturella så att den japanska ledningsgruppen bättre ska förstå hur västerlänningar fungerar.

Det är mig förstås en lika stor ära som förunderlig kuriositet att figurera som västerländsk renässansmänniska inför Toshibas ledning. Därtill räknar trakoriska krämare redan hem fördelaktiga Jih-punska kontrakt.

Marek ”Obi Wan” Kaminski och författaren.
I bakgrunden dolken Demens över mjölk.

Nisseland

Nisseland är mitt eget arbetsnamn på Fria ligans nya rollspel med Nils Gullikssons bilder som bas – tror inte att det blir spelets slutliga namn. Världen jag mejslar ut artar sig på ett intressant sätt, med enkel grund men stor komplexitet att gräva i för den som så vill. Här lite inspiration jag använt:

Zytera skissad i kol av barden Merigall

Tiggaren vid elden

Omkring tiggarn från Varassa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om gångare och vargmän och om fruktansvärda ting,
om sin fruktan sjöng han hela natten lång:

”Det är något bortom bergen, bortom skriken bortom dimman,
det är något inom slöjor, bakom kalla hjärtans sår.
Hören — något går och viskar, går och lockar er och kvider:
'Kom till oss, ty denna jorden skall beständigt bliva vår!'”

Efter Dan Andersson

Bild av Leonardo da Vinci 

Svovlvinter

Plötsligt händer det! Idag har jag skrivit avtal om översättning av konfluxsviten till danska. Min agent Brandt New Agency har förtjänstfullt förhandlat med det danska förlaget DreamLitt som nu kommer att översätta och publicera serien på danska. Avtalet gäller alla fyra delarna i serien.

Det ska bli intressant att följa hur den danska översättaren tar sig an detta inte helt triviala uppdrag och jag räknar med att vara behjälplig i den mån vederbörande så önskar och behöver.

Det känns verkligen som en lättnad att ett utländskt förlag äntligen har visat intresse och vem vet, kanske kan det bli fler så småningom. Tillsammans med förra veckans publicitet i Svenska dagbladet ger detta mig rejäl uppmuntran inför fortsatt skrivande.

(Huruvida första romanen verkligen kommer att heta Svovlvinter eller om det ens låter bra på danska vet jag förstås inte.)

William Blake och hans glada gäng

William Blakes egen bild av urmannen Albion

Per Israelson identifierade ett citat från William Blake i Vanderland när han skrev sin understreckare i gårdagens Svenska dagbladet. Stycket han syftar på innehåller inte mindre än tre referenser från tre århundraden och är ganska typiskt för hur jag blandar och leker med lånegods. Det gör jag inte för att framstå som lärd – det är lätt att framstå som lärd när man själv får välja ämnen och frågor – utan för att det roar mig att baka in saker som jag just läser eller råkar associera till. Anspelningarna kan ofta tillföra texten någon konnotation, men jag försöker alltid placera in citaten så att läsaren ska kunna läsa förbi dem utan att behöva märka dem. Roligast är att använda ett citat i fel sammanhang och i en annan betydelse än den ursprungliga.


Här är det aktuella stycket ur Vanderland med noter:

”Jag är en sten. Jag är en ö. Prata inte om kärlek (1)!” röt trollkarlen, tycktes genast ångra utbrottet som tecken på svaghet. ”Jag är medveten om att någon berättelse måste föregå vårt handlande, men skriver hellre dramat själv än tilldelas en roll”, fortsatte han. ”Jag måste skapa ett system eller förslavas av någon annans vilja. Jag varken argumenterar eller jämför – min uppgift är att skapa (2). Men det jag gör blir aldrig förstått, bara prisat eller klandrat”(3).

1. Simon and Garfunkel, I am a Rock, 1965:
”I am a rock. I am an island. Don't talk of love …”
2. William Blake: Jerusalem The Emanation of The Giant Albion, 1757:
”I must Create a System, or be enslav'd by another Mans. I will not Reason & Compare: my business is to Create”
3. Friedrich Nietzsche: Den glada vetenskapen, avsnitt 264, 1887.
”Was wir thun, wird nie verstanden, sondern immer nur gelobt und getadelt.”

Det kan tilläggas att Shaguls allra sista repliker i Vanderland är hämtade från Albert Camus bok Le Mythe de Sisyphe, 1942, vilket förstås heller inte är någon slump. Jag ser Shagul som ärke-existentialist. Han använder ofta citat från just Nietzsche som i mycket är hans förebild. Trollkarlen Uroboren är på motsvarande sätt Ludwig Wittgenstein.

Romanerna och rollspelen i SvD

Per Israelson skriver en helsida i Svenska Dagbladet om konfluxsviten och kopplingen till rollspel. Mycket trevligt fast man får läsa det ett par gånger för att hänga med.

Ett recept på politisk thriller

Jag har just läst ut boken ”Leviathan Wakes” av James Corey – första boken bakom TV-serien ”The Expanse”, vars andra säsong snart kommer på Netflix.

Det slog mig att denna och liknande politiska thrillers följer ett i grunden ganska likartat recept:
1. En politisk instabil situation med konkurrerande makter på randen till öppen konflikt.
2. En akut kris av helt oväntad och ny natur, som egentligen inte har med det politiska läget att göra, men som hotar att eskalera denna till öppet krig eller fullständigt sammanbrott för civilisationen, mänskligheten eller universum.
3. Ett antal personer eller varelser som dras in från olika håll i krisen. De är ofta udda och osams med olika lojaliteter, men tvingas till slut att samarbeta i en ohelig allians för att inte allt ska falla samman runt dem. Inom gruppen finns också personligt hat, vänskap och kärlek. Det är dessa personer vi följer genom berättelsen.
4. Plotten innefattar diverse misstroenden, missförstånd och svek som hänger samman med den politiska situationen.
5. När den akuta krisen är löst ligger den gamla ordningen delvis i rykande ruiner samtidigt som ett vagt hopp om förnyelse kan skönjas liksom en ny maktordning med nya komplikationer vid horisonten.

Förutom i ”The Expanse” tycker jag mig se detta mönster i exempelvis Tom Clancy's böcker, Dune, filmen ”Sarajevo” om första världskrigets utbrott vilken jag såg häromdagen, och inte minst i min egen svit om den femte konfluxen.

Jag tilltalas mycket av upplägget och det är förstås anledningen till att jag själv använt det. Tolkiens ringentrilogi är för mig något av en hybridform, där de politiska makterna delvis utgörs av agerande personer och varelser. Det man missar med ett sådant upplägg är att det mer abstrakta politiska spelet måste manipuleras inom dess egna ramar snarare än påverkas eller kuvas. En personifierad ond makt, exempelvis Voldemort i Harry Potter-böckerna, måste besegras eller neutraliseras, men saknar systemets komplexitet. Marvels universum och Star Wars må simulera politik, men ligger för mig på samma nivå som Harry Potter i det avseendet, där ”aristokratiska” hjältar och skurkar egentligen är de enda som räknas och de enda som kan påverka läget. För mig är sådana miljöer och sammanhang ointressanta.

Rollspelskonstruktion
Jag tror, eller vill gärna tro, att det var den bakomliggande politiska nivån i min egen rollspelsserie Svavelvinter med efterföljare som tilltalade många, dvs att man ställdes inför konkreta äventyr, men att dessa hade en större kontext som påverkades av gruppens agerande. Det är inte ovanligt att den politiska nivån helt saknas i rollspelsäventyr eller att den är helt statisk och närmast oberoende av spelarnas agerande, dvs det finns en förtryckande kyrka etc, men den har mer funktionen av hinder – ungefär som en besvärlig skog. Maktbalansen kanske ändras, men sällan genom spelarnas agerande utan mer genom externa händelser. Mitt råd till rollspelskonstruktörer blir därför: Pröva att följa receptet ovan och se vart det tar er!

Boken Leviathan Wakes
Jag gillade verkligen boken liksom serien ”The Expanse” vilka utspelar sig i vårt solsystem om kanske tvåhundra år. Den politiska situationen är mycket bra utformad, med spänningar mellan vår gamla jord som en tung men bekväm makt, det koloniserade Mars som Sparta och astroidbältet som ett proletärt gruvdistrikt där folk fått avvikande fysionomi pga uppväxt i låg gravitation. Även den akuta krisen var mycket spännande och överraskande, i alla fall för mig och jag ska inte spoila den. Språket i böckerna liksom karaktärsteckning och logik är enligt min mening något sämre men inte dåliga, motsvarande en trea på en femgradig skala. Sammantaget skulle jag ge betyget fyra av fem.

Tillbaka till rötterna!

Orvar Säfström publicerade i slutet på 2016 en bok med Nisse Gullikssons skisser och bilder till Äventyrsspels ursprungliga rollspel. Boken gavs ut av Fria ligan, firman bakom Svavelvinterspelet, och finansierades genom Kickstarter. Eftersom man drog in en hel del pengar, så nådde man extramålet att ge ut ett rollspel i bildernas anda.

Jag har nu blivit inbjuden till produktionen av detta spel och sitter som bäst och funderar på världens utformning. Det är riktigt roligt att komma in på ett så tidigt stadium där väldigt lite ännu är spikat – exempelvis titeln.

Det här ska bli ett fantasyrollspel i den gamla traditionella skolan ganska långt från Trakoriens mer sofistikerade renässansvärld, men miljön är mig mycket bekant eftersom det var där jag själv började.

Min ambition kan sammanfattas med Viktor Sjklovskijs ord från 1917: ”att främmandegöra det alltför bekanta” – dvs att hitta nya, skruvade stigar genom välkänd terräng.

Lägesrapporter kommer!

Poesins omöjlighet

Igår bläddrade jag i TS Eliots samlade verk på jakt efter en referens. Som en del av er säkert har märkt innehåller mina konfluxböcker många referenser till Eliots dikt The Hollow Men – inte minst är romanernas dödsrike modellerat efter framför allt följande strof:

In this last of meeting places
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river

En annan dikt som spelat stor roll är Richard Demels Verklärte Nacht, som jag själv fick översätta från tyskan och som ligger till grund för Schönbergers musiksvit med samma namn. Dialog från dikten finns bland annat med när Gistaki och Didra Damagi ror från skeppet Nattvinge till Skuger på sidan 326 i Slaktare små. Isdruidens sång på sidan 235 i Svavelvinter är parafraserad från Harry Martinssons Aniara. Dessutom finns i böckerna en hel del material från Shakespeare, från låttexter och förstås från sumerisk diktning.

Ändå läser jag inte poesi.

Jag har funderat över detta. Jag tycker om och återvänder gärna till flera dikter, men jag läser inte poesi såtillvida att jag köper och läser diktsamlingar eller går på läsningar. De dagliga uppläsningarna av dikt i radio tycks mig ofta manierade och pretentiösa. Ändå älskar jag ju att utforska språkets möjligheter och framför allt vad som kan sägas mellan orden. Jag borde helt enkelt gilla poesi. Min förklaring till oviljan så här långt har varit att jag ännu inte är mogen att läsa dikt mer koncentrerat, att där finns något att upptäcka som ännu återstår för mig att finna – en ganska trevlig tanke.

En ny fundering slog mig häromdagen: Det är själva beteckningen poesi jag inte gillar eller genrebeteckningar över huvud taget. Jag kan förälska mig i ett specifikt verk utan att för den skull intressera mig för genren som helhet, för formen eller ens för annat från samma upphovsman. Detta synsätt kan även förklara hur jag lyssnar på musik, nämligen att jag hittar favoriter i vitt olika genrer: klassiskt, skillingtryck, rock, experimentell musik, jazz, psalmer, dansband och nu senast extreme metal. Inför mitt samarbete med Christian Älvestam insåg jag att jag inte alls begrep tung metal, men lyssnade om och om igen och letade efter det som jag ju vet att många gillar. Nu spelar jag vår preproduktionsskiva Mörkrets Tid dagligen bara därför att jag tycker att den är så jäkla bra, och det efter att ha inlett morgonen med Mozarts Requiem och lite argentinsk tango.

Poesi och musik är så rika företeelser att de enskilda dikterna och låtarna helt enkelt varken ryms eller kan fångas i samlande begrepp. Det är ett ganska hoppfullt synsätt tycker jag och öppnar en värld av möjligheter snarare än inhägnar en bekant trädgård.

Jag och Mig

Jag läser för närvarande den avbildade, mycket givande boken av Michele Crossley. Min dotter Maja studerar psykologi i Göteborg och jag snappar upp en del inspiration när jag får se uppsatser och annat hon arbetar med. Bland annat skrev jag till ett par av hennes gästföreläsare och fick en hel del tips från dem. Psykologi är, inte helt oväntat, ett ämne som berör alla och kanske har särskilt mycket att ge oss författare*. Just Crossleys bok har jag funnit föredömligt klar och kortfattad, med många tips om fördjupad läsning.

Narrativ psykologi handlar om hur vi bygger våra jag och vår förståelse av omvärlden som berättelser. Jag har själv länge sett sökandet efter mönster som en av människans främsta särarter. Det är ju heller ingen slump att gudarna kallas ”berättare” i konfluxsviten eller att mina böcker i serien i mycket handlar om bokfigurernas förhållande till vävens framvältrande historia.

Crossley går igenom olika skolor med koppling till narrativ psykologi, från det rent postmoderna som tenderar att offra individen för teoribildning till det ivrigt fenomenologiska som istället offrar omvärlden för att romantisera individens subjektiva upplevelser.

Blogginläggets titel kommer av indelningen i ”jag” och ”mig”, där jag är det som upplever, reagerar och gör saker, medan mig (alltså objektsform av jag) innebär att jaget reflekterar över sig självt, värderar och sätter sig i relation till omvärlden. Jag associerar till Sartres ”Den andres blick”, där en person plötsligt skäms eller gläds åt sitt agerande när denne plötsligt ser sig genom en fiktiv åskådares ögon.
Exempel: ”Jag dricker kaffe", där jag dricker och njuter av smaken, medan mig tänker att jag kanske inte borde dricka så mycket kaffe för då kommer jag inte att kunna sova. Kanske är mig, förmågan till självreflektion, rentav det som skiljer oss från andra djur.

Många narrativa psykologer menar att jaget konstruerar sig som en del i en berättelse och att det rentav inte kan existera utan att infoga sig som del av en berättelse.


Crossleys bok ger mig många bra uppslag därför att min påbörjade roman handlar om hur narrativen bryter samman och vad som då händer. Det fanns exempelvis en utläggning om hur staplandet av händelser till en berättelse förutsätter tankar om tidens utsträckning: att nuet egentligen bara existerar som en sammanknytning av den redan genomlevda historien om oss själva till förväntningarna på framtiden.

Påpekandet fick mig att associera till Immanuel Kants syn på tiden som en nödvändig grundbult för tänkande överhuvud taget. (Jag har ett komplicerat förhållande till Kant. Den som intresserar sig för filosofi kan inte ignorera Immanuel Kant, men jag har haft svårt att begripa honom. Med jämna mellanrum snör jag på mig boxhandskarna och pucklar på honom. Ett par timmar senare kastar jag handskarna ifrån mig, svettigt flåsande och med en och annan svullnad som jag tillfogat mig själv. Kant står kvar, oberört leende. Man säger att han var en utmärkt föreläsare och antagligen en trevlig karl, men han är en ursinnig ordningsman som i sant tysk anda hittar på egna termer och klassifikationer när de gamla inte duger. Jag har helt enkelt svårt att hänga med i hans finter och parader. Följande citat från Stanfords webbplats ger viss tröst: ”Given Kant’s reputation for developing difficult, not to say obscure, philosophical views, it will also not surprise the reader to learn that there is no consensus on how Kant’s conception of space and time ought to be characterized and explicated.”)


Nu undrar kanske den bekymrade läsaren hur detta abstrakta grubbel alls ska kunna bli en läsbar roman. Låt mig då lugna med att ambitionen är att skriva en inte bara läsbar utan underhållande skröna där funderingar som de ovan bara finns med som skelett och bakomliggande tema. Inte desto mindre är det viktigt att skelettet håller samman för den som avser dansa.

Varför då alls bry sig om psykologiska narrativer? Jo, därför att i en tid när Donald Trump väljs till president och våra apotek privatiseras så intresserar det mig VARFÖR det blev så. Händelserna är i sig inte ointressanta, men många andra ägnar sig redan åt dem. Jag vill gräva i de bakomliggande mekanismerna.



* Det kan tyckas självklart att psykologi angår en författare, men samtidigt är få ord så missbrukade i sammanhanget. När något påannonseras som ”en psykologisk thriller” betyder det ofta inte mer än att handlingen är svårbegriplig och att någon våndas utan att omedelbart skjuta eller slå på det som bekymrar. Vad jag här menade var att psykologi som vetenskap är ett ganska bra verktyg för en författare. Att sedan psykologin i sin tur har problem med att vilja vara vetenskap är en annan diskussion.