Nya tag

Nya tag i romanskrivandet! Äntligen har Symposions nyöversättning av ”Så talade Zarathustra” kommit ut så att jag slipper Wilhelm Peterson-Bergers hopplöst ålderdomliga version från 1913.

Jag läser för närvarande boken tillsammans med Plutarchos redogörelser för bröderna Tiberius och Caius Gracchus liv i Republiken Rom, Dessa berättelser kunde jag enkelt hämta i engelsk översättning från Projekt Gutenberg. På samma ställe finns Nietzsches Zarathustra i original så att jag kan jämföra enstaka meningar när jag vill citera.

Det slår mig hur fräscha Plutarchos texter känns liksom motsvarande av Titus Livius trots att de skrevs för nästan tvåtusen år sedan. Jag har läst ett antal sentida biografier om romarriket av författare som Tom Holland och Adrian Goldsworthy och det är påtagligt hur mycket dessa kunnat plocka direkt från de äldre källorna, inte minst när det gäller pikanta detaljer. En anekdot hos Plutarchos som känns väldigt trakorisk är när senatens diktator in spe, Lucius Opimius, utlyser en belöning i guld motsvarande vikten av Caius Gracchus huvud för den som levererar det. Prisjägaren karvar då ur Caius hjärna för att istället fylla håligheten med bly och därmed öka vinsten. Bluffen avslöjas emellertid och skojaren blir utan ersättning.

På samma sätt tyckte jag att Robert Graves romaner om kejsar Claudius hämtat väldigt mycket från Suetonius kejsarbiografier.

Vad har alltså Zarathustra och Graccherna med mitt skrivande att göra? Jo, jag har en (i min mening) väldigt kul idé där alla dessa personer dyker upp i vår samtid liksom för övrigt Hannah Arendt och Sancho Panza från Don Quijote. Miljön och det teoretiska sammanhanget har jag länge haft ganska klart för mig, och nu mejslar på är själva intrigen för att få en bra progress i romanen. Jag siktar på en ensam bok i mer normalt romanformat, en ganska vildsint historia som lutar åt magisk realism, komedi och samhällskritik på filosofisk grund. Mer följer!