lördag 13 maj 2017

Beröm och besvikelse



I en intervju beskrev Jonas Bonnier författande som ”en evig spiral av hybris och besvikelse”. Jag delade orden på nätet eftersom jag fann dem träffande och då frågade Johan Anglemark:
”Erik, hur bra är du på att ta åt dig av allt beröm och dina utmärkta försäljningssiffror och bortse från dem som har svårt för dina böcker? Det är ju en konst att balansera det där, att slicka i sig av berömmet och låta självkänslan stärkas, och att hantera negativ kritik på ett konstruktivt sätt (dvs ta åt sig det som är värt att ta åt sig, men att inte låta sig nedslås). Det är ju trots allt ditt urtagna hjärta som dinglar där på en krok.”

Frågan är både aktuell och intressant. Jag brukar ta upp ämnet på föreläsningar för aspirerande författare – oftast utan att riktigt få till det eftersom åhörarna ofta inte fått erfarenheten att diskutera just detta och jag själv famlar efter begreppen. Dock tycker jag att Freuds gamla koncept med Id – Ego – Superego beskriver saken ganska bra:

Id, eller detet är det lilla barnet i mig som vill ha allt nu! Det äter upp allt godis genast och lägger sig och skriker på golvet när det inte omedelbart får som det vill. Det är driftstyrt. Det är Donald Trump.

Superegot eller överjaget föreläser föraktfullt över vad som passar sig och är kutym, om moral och om vad mormor skulle säga. Det meddelar ”Den andres blick” för att tala med Sartre. På det hela taget säger superegot nej till Id:ets krav.

Egot eller jaget är förhandlaren fångad mellan de två andra, den rationellt vuxna och erfarna delen av mig som försöker hitta en fungerande kompromiss.

Författarens triad
Som författare lever jag i en pågående kamp mellan dessa tre aspekter. Superegot vet hur romaner borde skrivas, men klarar inte av att skriva några själv eftersom bara Id:et kan leva i scener, hata, älska och känna skräck med bokens figurer och sedan lystet smaka på de alternativa ord som erbjuder sig för att beskriva upplevelsen. Id:et saknar å andra sidan den planeringsförmåga och det omdöme som krävs för att sålla bland excesser och få till en begriplig berättelse som även andra kan uppskatta. Id:et intresserar sig för andra bara som instrument för den egna njutningen och plågan.
Egot är skrivandets administratör som sållar Id:ets flöde och på lagom distans sneglar mot superegot för att bedöma vad som är gångbart.

Som läsare och filmtittare är jag personligen ointresserad av fiktion utan Id:ets bakomliggande passion. Anar jag marknadsanpassning och publikfrieri som bakomliggande drivkraft blir jag direkt avtänd. Därmed inte sagt att jag har något emot kommersiellt framgångsrik fiktion, bara framgången kommer genom passion och vision snarare än via massiv marknadsföring, plagiering av tidigare framgångar eller manipulation. Därför ogillar jag exempelvis Star Wars men älskar Toy Story-filmerna.

Beröm och besvikelse
Åter till inlägget titel. Som författare har jag inte råd att stänga ute någon av de tre syskonen eftersom alla är livsviktiga för mitt arbete. Jag lägger Id:ets hela passion i mitt kreativa arbete; det är som Johan säger mitt urtagna hjärta som dinglar på kroken. Samtidigt kräver författande de två modererande aspekterna, särskilt under redigeringen. När jag får beröm respektive kritik, berättigad eller ej, så kommer alla tre delarna av mig att reagera:
  • Id om beröm: Jag är Gud! Genom mig har världen äntligen fått sin litterära frälsare. Fast vad fan menar käringen med sitt ”men” på rad tjugosex?
  • Id om kritik: Jag hatar dem! Jag ska gräva upp deras förfäders ben och pinka på dem! (Det här låter ganska mycket som draken Blatifagus slår det mig).
  • Superegot om beröm: Jaha, men det var tur att jag strök ner kapitel fjorton, annars hade det nog låtit annorlunda (superegot är inte så intresserat av beröm utan snarast förnärmat över att tvingas se Id:et flaxa av glädje)
  • Superegot om kritik: Vad var det jag sa? Tänker du lyssna på mig nu då?
  • Egot om beröm: *Suck!* ( av lättnad). Undrar vem den där franska författaren är som de säger att jag influerats av?
  • Egot om kritik: *Suck* (av uppgivenhet) Varför skriver jag egentligen? Fast de kanske har några berättigade poänger. Jag får ta till mig läxan. (Lyfter motvilligt pennan och ser med avsmak på den)
Personligen försöker jag hantera detta genom att släppa fram Id:ets omedelbara reaktion under en begränsad tid. Egot låter Id hållas men ser till så att det inte agerar i affekt. Id:et tröttnar snart och kan dessutom ganska lätt distraheras. Beröm är nästan farligare i sammanhanget än kritik eftersom det leder till berusning och omdömeslös förförelse. Samtidigt måste man låta unna sig den vilda glädjen under en tid efter allt arbete. Superegots snörpta mun kan lämnas därhän i båda tillstånden. Det får meddela sina synpunkter till egot i punktform och egot behandlar dem för att se om de innehåller någon substans när det finns tid och Id:et sover.

Sedan egot gjort sin bedömning kvarstår slutsatser för vad som kan göras annorlunda nästa gång liksom eventuell kvarstående kärlek respektive agg som i nyktert tillstånd ansetts vara berättigade. Då är det dags att ta sig an nästa projekt.



1 kommentar:

Erik Granström sa...

Det slår mig att de tre programledarna i den gamla fina TV-serien ”Fem myror är fler än fyra elefanter” ganska mycket representerade Id, Ego och Superego. Säkert ingen slump.