lördag 28 januari 2017

Ett recept på politisk thriller






Jag har just läst ut boken ”Leviathan Wakes” av James Corey – första boken bakom TV-serien ”The Expanse”, vars andra säsong snart kommer på Netflix.

Det slog mig att denna och liknande politiska thrillers följer ett i grunden ganska likartat recept:
1. En politisk instabil situation med konkurrerande makter på randen till öppen konflikt.
2. En akut kris av helt oväntad och ny natur, som egentligen inte har med det politiska läget att göra, men som hotar att eskalera denna till öppet krig eller fullständigt sammanbrott för civilisationen, mänskligheten eller universum.
3. Ett antal personer eller varelser som dras in från olika håll i krisen. De är ofta udda och osams med olika lojaliteter, men tvingas till slut att samarbeta i en ohelig allians för att inte allt ska falla samman runt dem. Inom gruppen finns också personligt hat, vänskap och kärlek. Det är dessa personer vi följer genom berättelsen.
4. Plotten innefattar diverse misstroenden, missförstånd och svek som hänger samman med den politiska situationen.
5. När den akuta krisen är löst ligger den gamla ordningen delvis i rykande ruiner samtidigt som ett vagt hopp om förnyelse kan skönjas liksom en ny maktordning med nya komplikationer vid horisonten.

Förutom i ”The Expanse” tycker jag mig se detta mönster i exempelvis Tom Clancy's böcker, Dune, filmen ”Sarajevo” om första världskrigets utbrott vilken jag såg häromdagen, och inte minst i min egen svit om den femte konfluxen.

Jag tilltalas mycket av upplägget och det är förstås anledningen till att jag själv använt det. Tolkiens ringentrilogi är för mig något av en hybridform, där de politiska makterna delvis utgörs av agerande personer och varelser. Det man missar med ett sådant upplägg är att det mer abstrakta politiska spelet måste manipuleras inom dess egna ramar snarare än påverkas eller kuvas. En personifierad ond makt, exempelvis Voldemort i Harry Potter-böckerna, måste besegras eller neutraliseras, men saknar systemets komplexitet. Marvels universum och Star Wars må simulera politik, men ligger för mig på samma nivå som Harry Potter i det avseendet, där ”aristokratiska” hjältar och skurkar egentligen är de enda som räknas och de enda som kan påverka läget. För mig är sådana miljöer och sammanhang ointressanta.

Rollspelskonstruktion
Jag tror, eller vill gärna tro, att det var den bakomliggande politiska nivån i min egen rollspelsserie Svavelvinter med efterföljare som tilltalade många, dvs att man ställdes inför konkreta äventyr, men att dessa hade en större kontext som påverkades av gruppens agerande. Det är inte ovanligt att den politiska nivån helt saknas i rollspelsäventyr eller att den är helt statisk och närmast oberoende av spelarnas agerande, dvs det finns en förtryckande kyrka etc, men den har mer funktionen av hinder – ungefär som en besvärlig skog. Maktbalansen kanske ändras, men sällan genom spelarnas agerande utan mer genom externa händelser. Mitt råd till rollspelskonstruktörer blir därför: Pröva att följa receptet ovan och se vart det tar er!

Boken Leviathan Wakes
Jag gillade verkligen boken liksom serien ”The Expanse” vilka utspelar sig i vårt solsystem om kanske tvåhundra år. Den politiska situationen är mycket bra utformad, med spänningar mellan vår gamla jord som en tung men bekväm makt, det koloniserade Mars som Sparta och astroidbältet som ett proletärt gruvdistrikt där folk fått avvikande fysionomi pga uppväxt i låg gravitation. Även den akuta krisen var mycket spännande och överraskande, i alla fall för mig och jag ska inte spoila den. Språket i böckerna liksom karaktärsteckning och logik är enligt min mening något sämre men inte dåliga, motsvarande en trea på en femgradig skala. Sammantaget skulle jag ge betyget fyra av fem.


5 kommentarer:

Tobias Robinson sa...

Tack för tipset, och jag håller med om att det finns oftast bra och dåligt inom alla genrer (tidigare blogginlägg). Man ryser när man tänker på tonårens krav på att man ska "välja sida" i någon påhittad konflikt mellan t ex synth och hårdrock eller vad det kan vara för tillfället.

Erik Granström sa...

Tobias: Absolut! Det är ju både roligare och mer givande att försöka hitta pärlorna i så många genrer som möjligt och att försöka förstå sådana man inte begriper sig på.

Jag hade en gäst här i natt (hyste en gammal vän till min syster), en polsk antropolog som talar svenska men är bosatt i Japan sedan många år. Vi kom fram till ungefär samma sak vad gäller kulturer: att de många synsätten är en skattkista att ösa fritt ur. För att vara konkret kan jag jämföra min barndoms enahanda husmanskost med de många råvaror och mattraditioner som nu finns tillgängliga.

Tobias Robinson sa...

The Expanse var bra även om de föll in i lite scabloner som t ex "den cyniske snuten" (spelad av Thomas Jane). Ännu mer konspiratorisk var Ascension som också går som serie på Netflix. Netflix har också en annan serie som heter Black Mirror vars första avsnitt var en riktigt bra film-novell om riskerna med att låta sociala medier dominera våra liv.

Erik Granström sa...

Tobias: Jag har sett ett par avsnitt av serierna du nämner och de var helt OK, även om Ascension kändes mig lite konstruerad.

Vad gäller The Expanse, så ballar dessvärre böckerna ur från den första som jag tyckte var riktigt bra. Man faller ner i denna ständiga amerikanska-serie-fälla att det mest intressanta konceptet inte förklaras. Man väljer istället att bara älta på med nya sidospår och mystifikationer och hålla själva godiset hemligt tills serien läggs ner.

SPOILER Expanse nedan




Jag tyckte att hela idén med ett slags interstellärt virus som programmerats att använda vadhelst biologiskt det påträffar till att bygga något förprogrammerat är mycket spännande. I serien har utomjordingar skickat astroiden Phoebos med virus att infektera jorden medan planeten bara bebos av bakterier, men astroiden råkar fångas in av Jupiter och förblir i omloppsbana tills människorna två miljarder år senare råkar hitta den.

Gillade detaljer som att exempelvis människorna inte tål vilken acceleration som helst* och att planeter kallas gravity wells. Att sedan det utomjordiska struntar i fysikens lagar när det passar får man väl svälja. Så där i efterhand kan man undra varför utomjordingarna inte skickade portalen som viruset ska bygga redan färdigsnickrad till jorden. Känns enklare än att gå vägen runt viruset etc. Ja, ja …

* att jämföra medexempelvis Iron Man som jag slötittade på en stund igår. Han kan flyga rakt in i en vägg med tvärstopp och skyddas av sin rustning trots att hjärnan och alla andra saker i den borde ha blivit mos genom sin egen rörelseenergi oavsett hur mycket skalet tål.

Tobias Robinson sa...

Jo, Ascension hade en hel del brister. framför allt att de resande borde under 50 år ha behövt göra något slags reparationer eller andra arbeten på raketens utsida och skulle då ha avslöjat hela bluffen.

Spoilern undviker jag att läsa. :-)