Rådslag – hjälp mig

Jag står inför ett ganska knepigt kapitel där ett dussintal personer i romanen samlas till möte på Clusta Noba för att besluta om hur man bör gå vidare. Jag vet redan vad som ska sägas och vad man kommer fram till i detalj, men det svåra är att dramatisera scenen så att den inte blir ett sammelsurium. Mötet kan jämföras med Tolkiens rådslag i Rivendell, eller möjligen med Nya Sfärens möte i Slaktare små. Skillnaden mot det senare mötet är att alla deltagare redan är kända för läsaren.

Exposition är som ni säkert vet när författaren behöver förmedla vital information till läsaren, något som kan göras smidigt eller klumpigt, med "Berätta mer, professorn!" som exempel på klumpigt handlag. Det aktuella mötet rör emellertid inte i första hand exposition eftersom läsaren redan känner till det som avhandlas. Snarare pusslas bitar samman i nya konstellationer och i vissa fall uppstår med säkerhet oväntade samband även för läsaren. Knepigheten består i att personerna i berättelsen inte känner till, inte accepterar eller missförstår fakta och rykten. Mycket blir därför en fråga om hur de reagerar och fogar in ny information i vad de redan vet och vill, samt hur man når en slags konsensus som sätter fart på fortsättningen.

Rent praktiskt går jag så till väga att jag lägger ut alla lösa bitar och personer på bordet, sneglar på vad alla har för agendor, försöker gruppera sådant som hänger ihop, söker logiska följder i hur saker bör avhandlas under mötet, sätter mig in i hur olika personer reagerar på viss information, försöker skjuta diskussioner till andra kapitel etc. Allt för att få ett naturligt flöde i scenen.

Det vore intressant att höra era tankar om dylika kapitel och om ni har några förslag och råd! Även vad ni tycker kan gå snett.


Illustrationen visar ett rådslag ur den indiska, mer än 2000 år gamla skriften Mahabharata. Observera bildbevis för att Kettlebells härstammar från Indien.

Syntaldens språkskola

På begäran kommer här en kort språkskola med korrekt uttal av trakoriska namn. Observera att detta bara är ETT av många möjliga uttal eftersom Trakoriens språk är en blandning av minst fyra helt olika tungomål. Ni kan läsa mer om språken i detta inlägg. Dessutom lägger sig trakorier ofta till med personlig stavning och uttal för att göra sig märkvärdiga. Inget uttal är därför att betraktas som fel, utan se inlägget som en vägledning till hur berättaren personligen brukar säga - kanske motsvarande uttalet i huvudstaden Tricilve. Som regel uttalas flerstaviga namn i Tricilve med grav accent och betoning på näst sista stavelsen.

("Tomten" - han som kommer till jul = grav accent. "Tomten" - den man ställer hus på = akut accent)

Lektion 1 - Personnamn

På förekommen anledning och för att undvika diplomatiska förvecklingar 

bör det påpekas att uttalet Shagúl är det gängse i Vumbra.

Lektion 2 - Begrepp

Observera att syntalden uttalar namnet "Ebharing" felaktigt, sannolikt beroende på otillräcklig muta.

Lektion 3 - Ortsnamn

Talböcker

Nu har Vredesverk gjort de två tidigare delarna sällskap som talbok i MTMs regi - Myndigheten för tillgängliga medier. Romanen finns på Legimus. Jag blev lite förvånad över ett email där myndigheten erbjöd sig att skicka ett exemplar. När Svavelvinter lästes in, vilket i och för sig var tio år och säkert ett par omorganiseringar sedan, så nekade man mig en kopia eftersom jag inte tillhörde behovsgruppen. Naturligtvis har jag fått talböckerna ändå på annan väg inklusive Vredesverk, vilket jag också berättade för myndigheten (nä, jag avslöjade inte varifrån), men det känns rimligt att faktiskt ha en fullt laglig kopia av sina egna böcker i alla tillgängliga format. Jag ringde alltså MTM och nu ska CD-skivor vara på väg med alla tre romanerna. Återstår att leta lyssningsprogram på nätet.

De tre böckerna har lästs in av olika personer, nu senast Anna Döbling som har en mycket artikulerad röst, lite påminnande om radioröster från min ungdom. Det är inte fråga om dramatiseringar och ska inte så vara, utan tydligheten är vägledande. Inte mycket att säga om det.

Läsarnas lösa trådar

Jag skriver som ni vet på Vanderland, sista delen i konfluxsviten och skulle behöva er hjälp.

När serien ska avslutas så vill jag inte lämna några besvärande lösa trådar hängande från väven. Därför skulle jag vilja att ni, läsare, påpekar sådant ni vill se förklarat innan slutet.

Större skeenden, såsom konfluxens avlöpande och huvudpersonernas öden har jag bra koll på, men det finns en mängd mindre trådar som jag själv lätt kan glömma bort. Typexempel: Hur var det egentligen med Shaguls bror Shurgan?

Jag skulle vilja att ni påpekade sådant som ni själva funderat över i berättelsen så här långt, gåtor och obegripligheter som skulle fortsätta att klia om ni inte fick det förklarat.

Jag kan inte lova att alla önskemål tillgodoses - det kan ju finnas skäl till att somt inte förklaras - men å andra sidan kan ni inte klaga i efterhand om ni missar chansen att påverka!

Clusta Noba vaknar

Berättelsen i Vanderland har till sist, i det nionde kapitlet, hamnat på Clusta Noba öster om Marjura. Den lilla ön nämndes i Svavelvinter som platsen dit folk flydde från Arhem när kung Ottars folk invaderade staden, men inga egentliga scener utspelades där utan det var mer frågan om en redovisning av efterläget. Så blir det inte i den avslutande boken där en hel del händer på ön. Bilden visar min arbetskarta över Clusta Noba där jag kommer att rita in platser eftersom.

Planeringen vägleder mig fortfarande, men än en gång hände mig det intressanta att situationen egentligen blev verklig först när jag själv kom till platsen. Det slog mig att här har vi en liten klippig holme, nio kilometer lång i kargt klimat, dit kanske tusen flyktingar anlänt. Man kan knappt odla på ön och något villebråd finns heller inte att tala om med så mycket folk. Samtidigt är det så farligt att jaga på närliggande Marjura med de kringvandrande vandöda att man i princip är hänvisad till fiske. Slutsatsen blev att det förmodligen råder halvsvält och misär på ön - lite som i moderna flyktingläger där hjälpsändningar blir viktiga. Plötsligt blev mötet med de första gästerna något annat än vad jag tänkt:

Flera av de medföljande soldaterna och munkarna lade hand på hjalt vid mannens ord vilka de uppfattade som hotfulla, men kvinnan i delegationen steg genast emellan med ett skratt som klingade renare än vapen och mer avväpnande än tolgulders sköldjärn.

”Besinna er, kära gäster, överse med obygdens rättframma tal!” ropade hon högt. ”Hildur Ornetand utmanar ingen. Han menar bara att fiender gives i övermått bland de vandöda på Marjura för den som vill strida. Låt mig ikväll bjuda era ledare till gille i felikernas fäste även om maten av nödvändighet blir mager och alls inte i nivå med vår välviljas önskan. Mycket finns att förtälja och alla människor bör i dessa de yttersta tider ty sig till varandra!”

Kvinnan som talat bar en märklig tunika sammansydd av olikfärgade pälsar. Ett halvdussin katthuvuden, från överkäken och uppåt, klädde hennes axlar med ögon och tänder bevarade eller ersatta med stenar av samma fason så att de blängde unisynt på alla hon mötte. Hon var storväxt och rundlagd, med välanlagda skrattgropar och barnsligt vänliga ögon satta i ett moget och väderbitet ansikte. Aveva Sinombra gick fram för att gnugga halsens båda sidor mot kvinnans så att de uppstoppade katthuvudenas öron veks under hans korta skägg.

”Var hälsad syster Peregend! Jag bär en kurirväska med skrivelser från sommarståndets ordenskapitel i Balgumél. Som alltid spinner syskonen lovsånger över er gärning uppe i norden.”

”Ni är alltför vänlig lugal Sinombra”, fnittrade kvinnan, förtjust som hade gästen kittlat henne. ”Ändå är jag rädd att mycket litet finns att spinna över på Clusta Noba i dessa dagar. Vi lever i armod, med undergången hängande bara ett stenkast från vår strand. Låt mig visa er och era vänner runt på ön så kommer ni snart att förstå vår belägenhet! Vår förhoppning står till att ni vill bistå oss, ty här kommer vapenmakt bara alltför snart att tarvas.”

Grotebelia och Demens

Se här en purfärsk bild av Daniel Falck föreställande Grotebelia och dolken Demens sedan de utmanat Robur Rödvad på smickelbräde i romanen Svavelvinter.

Förebilden till Grotebelia är ett gammalt foto på min yngsta dotter Maja. Hon är också min egen förebild till Grotebelia i romanerna. Maja klämde dit Like nr 1500 på Fria ligans Facebook-sida och som belöning föreslog jag denna bild till spelets nya världsbok som kommer i november. Ligan köpte idén och bilden blev riktigt bra tycker jag.

Demens baseras på en 4000 år gammal statyett från Sumer.

Kärlek till havs

Det ska bli intressant att höra era omdömen om det både bokstavligt och bildligt ångande kapitel jag som bäst färdigställer. 

Här ett smakprov:

"I det täta grenverket under Bladverk väckte vattnets stigande värme raugonerna ur deras dvala. Honans fångstarmar sträcktes ut och drogs åter in mot kroppen för att pröva lederna. Rörelsen frisatte smakämnen i vattnet som genast kallade tjänare till hennes sida. De närmade sig undergivet, med blottad buksida och skalets kitinsömmar glipande, men honan var inte hungrig. Så snart trälarna förstått att hon inte tänkte äta dem började de istället rengöra sin drottning från alger, mundelar spelande som harpolekares fingrar över slembelagda strängar, spröt och sköldstycken. Honan, vars intelligens var vida större, kände emellertid att avståndet till hordens kläckelse på ett avgörande sätt minskat i såväl tid som rum och fann ingen ro för ans när hennes kroppskanaler genomströmmades av en maning till förestående fortplantning. Känselhår utspridda över kroppens skaldelar berättade hur varje segment och lem förhöll sig till omvärlden efter dvalan. Utan att fästa avseende vid tjänarna, vilka i sitt rengöringsarbete instinktivt klängde kvar där de satt, försökte hon byta ställning. Trädets lemmar snärjde, men honan besatt avsevärd styrka. Käkarnas eggar var liksom benens skärande kanter oförändrat skarpa efter vilan så att hon lätt kunde frigöra sig. Med exakta snitt kom hon fri, vältrade runt, sköt bakdelen närmare ytan och lät tre signalrör längas ur kloaken så att de bröt havsytan inne bland Bladverks skira toppskott där honan visste att de skalfattiga människorna på ovansidan inte befann sig. Probernas känselhår rubbades inte av minsta bris sedan de torkat, filamenten i deras ljudkanaler sattes heller inte i svängning av lövens prasslande. Vindens avsaknad registrerades. Samtidigt var nattens fuktighet och temperatur ovan ytan så gynnsam att honan fastställde tiden som mogen för svärmning – inte som ett rationellt beslut, utan en följd av hormonell automatik, låst till honkroppens pilgrimslöfte. Körtlar sprack i hennes inre och innehållet förgasades på sin väg mot ytan för att ånga ur luftrören som ferromoner. Signalämnena kryddade den dimma som redan låg tung runt Bladverk, och det med sådan potens att de närmaste grenarnas blad krusades och saven droppade ur vecken."