onsdag 29 oktober 2014

Rådslag – hjälp mig

Jag står inför ett ganska knepigt kapitel där ett dussintal personer i romanen samlas till möte på Clusta Noba för att besluta om hur man bör gå vidare. Jag vet redan vad som ska sägas och vad man kommer fram till i detalj, men det svåra är att dramatisera scenen så att den inte blir ett sammelsurium. Mötet kan jämföras med Tolkiens rådslag i Rivendell, eller möjligen med Nya Sfärens möte i Slaktare små. Skillnaden mot det senare mötet är att alla deltagare redan är kända för läsaren.

Exposition är som ni säkert vet när författaren behöver förmedla vital information till läsaren, något som kan göras smidigt eller klumpigt, med "Berätta mer, professorn!" som exempel på klumpigt handlag. Det aktuella mötet rör emellertid inte i första hand exposition eftersom läsaren redan känner till det som avhandlas. Snarare pusslas bitar samman i nya konstellationer och i vissa fall uppstår med säkerhet oväntade samband även för läsaren. Knepigheten består i att personerna i berättelsen inte känner till, inte accepterar eller missförstår fakta och rykten. Mycket blir därför en fråga om hur de reagerar och fogar in ny information i vad de redan vet och vill, samt hur man når en slags konsensus som sätter fart på fortsättningen.

Rent praktiskt går jag så till väga att jag lägger ut alla lösa bitar och personer på bordet, sneglar på vad alla har för agendor, försöker gruppera sådant som hänger ihop, söker logiska följder i hur saker bör avhandlas under mötet, sätter mig in i hur olika personer reagerar på viss information, försöker skjuta diskussioner till andra kapitel etc. Allt för att få ett naturligt flöde i scenen.

Det vore intressant att höra era tankar om dylika kapitel och om ni har några förslag och råd! Även vad ni tycker kan gå snett.


Illustrationen visar ett rådslag ur den indiska, mer än 2000 år gamla skriften Mahabharata. Observera bildbevis för att Kettlebells härstammar från Indien.

10 kommentarer:

Fredrik Kjällbring KAp sa...

Spontant kommer jag att tänka på filmen Amadeus, när Mozart skall förklara handlingen i Figaros bröllop för kejsaren. "Sexton röster samtidigt, det är bara i en opera det går" är det väl vad han säger. Nu skall du nog inte göra kapitlet som en opera, men jag kunde inte låta bli att dela min tanke.

Kristoffer Nåhem sa...

Hej Erik,

Några kommentarer:

Risken för missförstånd ökar exponentiellt med antalet deltagare.

Vidare kan en del personer med stark vilja driva igenom saker som är nästan obetydliga och köra över personer somär svagare i diskussion men har väldigt bra och sunda syften.

Det vore roligt om någon sprätt i detta rådslag helt körde över se huvudsyften som man hoppas mest på som läsare skall gå igenom...gärna underbyggt av ett par radikala missförstånd.

Erik Granström sa...

Kristoffer: Bra poäng. Jag är själv ganska förtjust i hur missförstånden har florerat tidigare i romanerna.

Bara för att folk träffas och pratar sig samman är det heller inte slut på varken ränker eller missförstånd, så mycket kan jag lova.

Morgan Dexter sa...

Går man till levande livet är det alltid någon fräsare som trycker ner andra sen finns det alltid nån äldre som trycker ner storfräsaren i lugn saklig ton och ger de andra mod att säga något.. Angreppen på storfräsaren blir alltmer fientlig och sammanhållningen emot honom ökar i kraft.. Två läger uppstår och kan lätt övergå i handgemäng En svag talman låter det ske En stark O.sv (Morgan Granström är mitt namn ursprung dalarna)

Joel Haglund sa...

Kompetensen i politiskt och retoriskt finlir, är säkert varierande bland mötets deltagare, liksom deltagarnas mängd tålamod.

Någon kanske flippar ur, havererar, och dundrar därifrån, varpå någon annan, slugare, använder den chockerande tystnaden som retorisk kairos, och försöker driva igenom något helt oväntat i samband med förvirringen...

Random idé, bara.

Anonym sa...

Med så pass många viljor tror jag att det vore bra med några förmöten så att läsarna får klart för sig ungefär vilka olika partier som står mot varandra. En viss gruppering är nog bra utan att tulla för mycket på nyanserna. Sen är det ju alltid kul om det, när samtalet kör fast och tonen blir brysk, kliver fram en lågmäld person som släpper bomben som ställer allt på ända, får de andra att tappa andan och samtalet att ta en helt ny vändning.

Jonatan

Erik Granström sa...

Tack ska ni ha för era förslag! Jag ska ta era dem i beaktande när jag skriver. Det är lite svårt att gå in på detaljer utan att spoila, men ni får ju se resultatet så småningom.

Anonym sa...

För att inte göra det rörigt - har du möjlighet att utgå från en persons upplevelse av mötet. Förslagsvis den vi känner minst av mötesdeltagarna. Då kan vi tänka oss vad de vi redan känner bra tänker i sitt inre medan vi får uppleva själva situationen från nya ögon. Du kan växelvis låta personen direkt citera det hen hör för att senare i samtalet lite mer övergripligt redogöra för vad som händer; oj, nu käblar de om det där igen, kanske personen låter tankarna vandra och hör knappt vad som sagts på en stund, men så ryter någon till och allt får en ny vändning, personen blir orolig, åt vilket håll barkar det egentligen, vad vill han hon, borde inte jag säga något nu, varför går de med på det där...

/Werner

Anonym sa...

Var också inne på liknande tankar som ovanstående men att mötet beskrivs av en agent/spion (klon?) som närvarar vid mötet och sedan avger rapport till någon överordnad. Analyser och slutsatser av observationerna kan vara mer eller mindre korrekta.

/Birke

Erik Granström sa...

Sådär, då var det kapitlet också skrivet i grovformat. Tyckte jag fick fram det mesta i böljande dialogform där det ena följer på det andra. En hel del grovstädning att göra men det lämnar jag till senare.