Clusta Noba vaknar

Berättelsen i Vanderland har till sist, i det nionde kapitlet, hamnat på Clusta Noba öster om Marjura. Den lilla ön nämndes i Svavelvinter som platsen dit folk flydde från Arhem när kung Ottars folk invaderade staden, men inga egentliga scener utspelades där utan det var mer frågan om en redovisning av efterläget. Så blir det inte i den avslutande boken där en hel del händer på ön. Bilden visar min arbetskarta över Clusta Noba där jag kommer att rita in platser eftersom.

Planeringen vägleder mig fortfarande, men än en gång hände mig det intressanta att situationen egentligen blev verklig först när jag själv kom till platsen. Det slog mig att här har vi en liten klippig holme, nio kilometer lång i kargt klimat, dit kanske tusen flyktingar anlänt. Man kan knappt odla på ön och något villebråd finns heller inte att tala om med så mycket folk. Samtidigt är det så farligt att jaga på närliggande Marjura med de kringvandrande vandöda att man i princip är hänvisad till fiske. Slutsatsen blev att det förmodligen råder halvsvält och misär på ön - lite som i moderna flyktingläger där hjälpsändningar blir viktiga. Plötsligt blev mötet med de första gästerna något annat än vad jag tänkt:

Flera av de medföljande soldaterna och munkarna lade hand på hjalt vid mannens ord vilka de uppfattade som hotfulla, men kvinnan i delegationen steg genast emellan med ett skratt som klingade renare än vapen och mer avväpnande än tolgulders sköldjärn.

”Besinna er, kära gäster, överse med obygdens rättframma tal!” ropade hon högt. ”Hildur Ornetand utmanar ingen. Han menar bara att fiender gives i övermått bland de vandöda på Marjura för den som vill strida. Låt mig ikväll bjuda era ledare till gille i felikernas fäste även om maten av nödvändighet blir mager och alls inte i nivå med vår välviljas önskan. Mycket finns att förtälja och alla människor bör i dessa de yttersta tider ty sig till varandra!”

Kvinnan som talat bar en märklig tunika sammansydd av olikfärgade pälsar. Ett halvdussin katthuvuden, från överkäken och uppåt, klädde hennes axlar med ögon och tänder bevarade eller ersatta med stenar av samma fason så att de blängde unisynt på alla hon mötte. Hon var storväxt och rundlagd, med välanlagda skrattgropar och barnsligt vänliga ögon satta i ett moget och väderbitet ansikte. Aveva Sinombra gick fram för att gnugga halsens båda sidor mot kvinnans så att de uppstoppade katthuvudenas öron veks under hans korta skägg.

”Var hälsad syster Peregend! Jag bär en kurirväska med skrivelser från sommarståndets ordenskapitel i Balgumél. Som alltid spinner syskonen lovsånger över er gärning uppe i norden.”

”Ni är alltför vänlig lugal Sinombra”, fnittrade kvinnan, förtjust som hade gästen kittlat henne. ”Ändå är jag rädd att mycket litet finns att spinna över på Clusta Noba i dessa dagar. Vi lever i armod, med undergången hängande bara ett stenkast från vår strand. Låt mig visa er och era vänner runt på ön så kommer ni snart att förstå vår belägenhet! Vår förhoppning står till att ni vill bistå oss, ty här kommer vapenmakt bara alltför snart att tarvas.”