Kärlek till havs

Det ska bli intressant att höra era omdömen om det både bokstavligt och bildligt ångande kapitel jag som bäst färdigställer. 

Här ett smakprov:

"I det täta grenverket under Bladverk väckte vattnets stigande värme raugonerna ur deras dvala. Honans fångstarmar sträcktes ut och drogs åter in mot kroppen för att pröva lederna. Rörelsen frisatte smakämnen i vattnet som genast kallade tjänare till hennes sida. De närmade sig undergivet, med blottad buksida och skalets kitinsömmar glipande, men honan var inte hungrig. Så snart trälarna förstått att hon inte tänkte äta dem började de istället rengöra sin drottning från alger, mundelar spelande som harpolekares fingrar över slembelagda strängar, spröt och sköldstycken. Honan, vars intelligens var vida större, kände emellertid att avståndet till hordens kläckelse på ett avgörande sätt minskat i såväl tid som rum och fann ingen ro för ans när hennes kroppskanaler genomströmmades av en maning till förestående fortplantning. Känselhår utspridda över kroppens skaldelar berättade hur varje segment och lem förhöll sig till omvärlden efter dvalan. Utan att fästa avseende vid tjänarna, vilka i sitt rengöringsarbete instinktivt klängde kvar där de satt, försökte hon byta ställning. Trädets lemmar snärjde, men honan besatt avsevärd styrka. Käkarnas eggar var liksom benens skärande kanter oförändrat skarpa efter vilan så att hon lätt kunde frigöra sig. Med exakta snitt kom hon fri, vältrade runt, sköt bakdelen närmare ytan och lät tre signalrör längas ur kloaken så att de bröt havsytan inne bland Bladverks skira toppskott där honan visste att de skalfattiga människorna på ovansidan inte befann sig. Probernas känselhår rubbades inte av minsta bris sedan de torkat, filamenten i deras ljudkanaler sattes heller inte i svängning av lövens prasslande. Vindens avsaknad registrerades. Samtidigt var nattens fuktighet och temperatur ovan ytan så gynnsam att honan fastställde tiden som mogen för svärmning – inte som ett rationellt beslut, utan en följd av hormonell automatik, låst till honkroppens pilgrimslöfte. Körtlar sprack i hennes inre och innehållet förgasades på sin väg mot ytan för att ånga ur luftrören som ferromoner. Signalämnena kryddade den dimma som redan låg tung runt Bladverk, och det med sådan potens att de närmaste grenarnas blad krusades och saven droppade ur vecken."