Resten är historia

... och där satt avslutningen av en tio kapitel lång tråd med klimax i huvudstaden Tricilve. Faktiskt var nog detta hela romanens dramatiska höjdpunkt och jag är väldigt nöjd med hur saker kunde vävas samman. Nu till Palamux för att tämja ytterligare en tråd och sedan återstår mest uppstädning innan testläsning och redigering kan ta vid framåt sommaren. Det finns hopp mina vänner!

Trakorisk politik var inget som intresserade tuppen Koklai sedan han väl fått hämnd på den som slaktat honom. Under ödeslotteriets värsta uppståndelse pillade han upp den gyllene buren, växte färska fjäderpennor ur vingarna istället för dem som kmedulluprästerna stympat och flög sedan bort över staden i riktning mot Kronolaben. Den färgsprakande tempeltuppen väckte emellertid sådan uppståndelse att Koklai tvingades överge sina estetiska principer för att istället inta en mindre spektakulär fågel som redan fanns på plats i Septaviet.

Mondus Dikespryda var en suput och ett svin men han älskade sin gamla tupp, det enda arv han hade efter sin mor eftersom djuret var så magert att han inte lyckats sälja det för pengar till vin. Denna frihetsspelens första morgon sov Mondus ruset av sig under en promenadbro nära dammarna. Koklai krängde sig ur mannens grepp så snart han kommit i kött och knipsade med gudomlig näbbskärpa av den bronskedja som fjättrat djuret till dess herre. Han kände sig törstig och pickade på mannen tomma vinskinn tills han insåg att fågeln var lika alkoholiserad som husbonden och stålsatte sig mot begäret. Någon stund ägnade han åt att tvätta intorkade spyor ur fjädedräkten i ett dike innan han försiktigt närmade sig kronolaben via buskarna.

Den galna klockan vevade vildare än någonsin på sitt fundament. Så snart han såg den förstod Koklai problemets omfattning. Kronolabens trådar sträckte sig långt bortom Tricilve och var bokstavligt talat sammanvävda med den defekta, större väv som fågeln visste väntade på honom i staden Isakra. Han ruskade på sig, betraktade fyllefågelns klena vingar, insåg att de inte skulle bära långt och gick över i den förhatliga etern för att återvända till Miranda och Irminsulträdet.