Mitt i Trakoriska sjön ligger den förmörkade ön Stegos på vilken draken Blatifagus i Svavelvinter störtade med sina passagerare Arn Dunkelbrink och Jarmona av Gryningen. Jag skriver just nu om deras fortsatta öden på ön. Förutsättningarna är att ön bröt en helig ed för tvåhundra år sedan när den heliga staden Albarunzia hotades av en plundrande invasionsflotta. Istället för att försvara staden såsom stegoserna lovat gick de till havs för att hinna före fienden i plundring. Det var ingen bra idé för man retar inte upp sanningsguden Shamash, kanske den kraftfullaste guden i Trakorien, ostraffat. Shamashi överstepräst Shar Kishatin nedkallade gudens vrede över stegosernas flotta från en klippa över havet så att skeppen gick till botten utan en enda överlevande. Samtidigt lades Stegos under ett permanent mörker som nu har varat i två sekler. Ingen kan ta sig till eller från ön eftersom varken vatten eller luft längre bär farkoster eller ens fåglar - orsaken till att draken störtade.
När jag skriver är det lustigt, för att inte säga lustfyllt, hur berättelsen om livet på den mörka ön till stora delar skriver sig själv. Ni har säkert hört författare vittna om hur romanfigurer tar över och plötsligt går egna vägar som inte alls var planerade. Så är det förvisso ständigt men det ligger inget mystiskt i mekanismen vilket ofta antyds utan går så till att när man lagt fast A, B, C, D, E etc. så ger sig F, G, H, I osv mer eller mindre av sig självt. Därtill uppstår plötsligt en oförutsedd motsättning mellan B och G vilket i sin tur föder konflikten J som inte alls fanns i författarens föreställningsvärld. Man måste nu gå tillbaka och ändra Z och Y tre kapitel innan för att möjliggöra J. Det är en fantastisk om än omtumlande upplevelse där författarens största problem blir att hinna anteckna alltsammans innan det burit iväg utom synhåll.
Konkret så har jag i under dagens skrivande levt med stegoserna som utan min aktiva inverkan har visat sig vara oändligt uttråkade men ändå obotliga optimister. Inget nytt händer på ön, ingen vet om eller hur förbannelsen någonsin ska lyfta, men ingen metod lämnas heller oprövad och själva försöken till flykt underhåller det hopp som håller folket vid liv - lite som ett kroniskt spelberoende: "den här gången så ..."
Arn Dunkelbrink själv tvingas spela med i upprepade tragikomedier bara för att stävja massjälvmord bland befolkningen. Varje dag måste han berätta om hur solen eller träd ser ut eftersom folk vill höra honom säga det om och om igen. Man uppskattar hans berättelser så mycket att det till och med gått mode i att härma läspljudet i hans talfel. Så där byggs det hela på.
Fascinerande!
onsdag 26 maj 2010
onsdag 12 maj 2010
Ni blev varnade!
Planteringsdags i trädgården men också i det litterära. Tjechov sade att om ett gevär hänger på väggen i pjäsens första akt så måste det avfyras innan ridån faller. Att på så sätt antyda något i förbifarten vilket senare visar sig ha betydelse kallas i litterära sammanhang för plantering: "Ni blev varnade!"
Även jag inte alls håller med Tjechov när det gäller geväret vilket ni kan läsa om i inlägget öppen litteratur så älskar jag planteringar. Jag tycker i själva verket inte att en roman eller film kan bedömas på en linjär skala från ett till fem utan att olika variabler måste bedömas var för sig, ungefär som när man bedömer hästekipage vad gäller framåtbjudning, sits, gångarter och så vidare (jag skriver just om hästar vilket färgar tanken). Naturliga variabler att bedöma vad gäller romaner vore språk, originalitet och budskap men också intrigens koherens. I den senare kategorin kunde planteringar ingå.
När jag skriver eller läser ser jag löpande händelser och företeelser som berör varandra. Jag går dagligen tillbaka till redan skrivna kapitel och lägger in anspelningar på sådant som senare ska komma, tematiskt eller i klartext. Ser jag istället någon koppling till planerade kapitel så går jag till den oskrivna men skapade filen för kapitlet ifråga och lägger en minnesanteckning där för framtiden. Exempelvis skriver jag om två tvillingmagiker Fundibéra och Kamalkus vilka läsaren aldrig möter i samma kapitel eller på samma plats. När nu Fundibéra liknar människan vid en skål vars innehåll kan bytas ut så lät jag Kamalkus i ett tidigare kapitel använda samma metafor för ett annat sammanhang. Samtidigt fick han orda i postmodernistiska termer om att ett begrepp definieras av vad det INTE är snarare än av vad det är, närmare bestämt att en människa är de relationer och förhållande till omgivningen hon lever i snarare än en intakt enhet. Stackars Kamalkus har fått tillbringa femtio år på en väldigt otrevlig plats där han tycker sig ha omdefinierats som människa - dessvärre inte till det bättre i hans egna ögon.
De kapitel jag just skriver om en ödesdiger vistelse på slottet Helterhem skildrar i själva verket konsekvenserna av ett missförstånd i ett tidigare kapitel där läsaren knappast förstod vad som egentligen hände men förhoppningsvis kan se kopplingen nu. En bra plantering är rena nöjet att tillföra, särskilt som den oftast kommer i form av en AHA-upplevelse även för författaren, medan det stora arbetet alltid är själva skrivandet av ännu inte framvärkt text.
Mystiskt? Se det som en plantering.
Ointressant inlägg? Ni blev varnade.
Även jag inte alls håller med Tjechov när det gäller geväret vilket ni kan läsa om i inlägget öppen litteratur så älskar jag planteringar. Jag tycker i själva verket inte att en roman eller film kan bedömas på en linjär skala från ett till fem utan att olika variabler måste bedömas var för sig, ungefär som när man bedömer hästekipage vad gäller framåtbjudning, sits, gångarter och så vidare (jag skriver just om hästar vilket färgar tanken). Naturliga variabler att bedöma vad gäller romaner vore språk, originalitet och budskap men också intrigens koherens. I den senare kategorin kunde planteringar ingå.
När jag skriver eller läser ser jag löpande händelser och företeelser som berör varandra. Jag går dagligen tillbaka till redan skrivna kapitel och lägger in anspelningar på sådant som senare ska komma, tematiskt eller i klartext. Ser jag istället någon koppling till planerade kapitel så går jag till den oskrivna men skapade filen för kapitlet ifråga och lägger en minnesanteckning där för framtiden. Exempelvis skriver jag om två tvillingmagiker Fundibéra och Kamalkus vilka läsaren aldrig möter i samma kapitel eller på samma plats. När nu Fundibéra liknar människan vid en skål vars innehåll kan bytas ut så lät jag Kamalkus i ett tidigare kapitel använda samma metafor för ett annat sammanhang. Samtidigt fick han orda i postmodernistiska termer om att ett begrepp definieras av vad det INTE är snarare än av vad det är, närmare bestämt att en människa är de relationer och förhållande till omgivningen hon lever i snarare än en intakt enhet. Stackars Kamalkus har fått tillbringa femtio år på en väldigt otrevlig plats där han tycker sig ha omdefinierats som människa - dessvärre inte till det bättre i hans egna ögon.
De kapitel jag just skriver om en ödesdiger vistelse på slottet Helterhem skildrar i själva verket konsekvenserna av ett missförstånd i ett tidigare kapitel där läsaren knappast förstod vad som egentligen hände men förhoppningsvis kan se kopplingen nu. En bra plantering är rena nöjet att tillföra, särskilt som den oftast kommer i form av en AHA-upplevelse även för författaren, medan det stora arbetet alltid är själva skrivandet av ännu inte framvärkt text.
Mystiskt? Se det som en plantering.
Ointressant inlägg? Ni blev varnade.
söndag 25 april 2010
Fyra trakoriska produkter på gång
Jag hade i veckan ett möte med Jocke Bergström och Mattias Lilja från Järnringens förlag. Vi har nu fattat det (för mig i alla fall) mycket spännande beslutet att publicera inte mindre än fyra trakoriska produkter inom ett drygt år.
* Uppföljaren till romanen Svavelvinter är förstås en av dessa publikationer. Jag skriver under sommaren de avslutande kapitlen för att sedan ägna hösten åt ändringar och redigering tillsammans med Fredrik Ström som glädjande nog har förklarat sig villig att fortsatta samarbetet från Svavelvinter. Jag bedömer att omfånget blir ungefär detsamma som "Svavelvinter", dvs runt en miljon tecken eller femhundra boksidor.
* Den andra produkten är en pocketutgåva av Svavelvinter, vilket känns väldigt skönt eftersom boken har varit omöjlig att få tag på under flera år nu. Enda ändringen från originalet blir de korrekturfel som upptäckts efter utgivning (inte så många).
* För det tredje kommer ett trakoriskt rollspel som Mattias Lilja (Coriolis) håller i tillsammans med Tomas Härenstam och Thomas Johansson (Mutant Version noll). Jag planerar att lägga ut texterna från de gamla spelmodulerna under Creative-Common-licens i samma veva som bakgrundsmaterial även om det nya spelet mer kommer att följa romanerna.
* Den fjärde produkten får ni spekulera över så länge.
Annat på gång är att skissa Trakoriens omvärld vilket börjar kännas akut. Jag använder ju inte de gamla spelens kontinent Ereb i romanerna och därmed finns heller ingen anledning att följa de gamla kartorna. Vi har diskuterat att utforma kartan mer som en portolan, dvs det kartformat som användes under upptäcksfärdernas era (Exempel) där det mest var frågan om att hitta fram snarare än att vara exakt. Portolanen skulle då motsvara Trakoriens bild av omvärlden och där de saknar information finns inget att rita.
Vi kommer förmodligen också att öppna den specifika Svavelvinter / Trakorien- webbsiten igen under hösten.
* Uppföljaren till romanen Svavelvinter är förstås en av dessa publikationer. Jag skriver under sommaren de avslutande kapitlen för att sedan ägna hösten åt ändringar och redigering tillsammans med Fredrik Ström som glädjande nog har förklarat sig villig att fortsatta samarbetet från Svavelvinter. Jag bedömer att omfånget blir ungefär detsamma som "Svavelvinter", dvs runt en miljon tecken eller femhundra boksidor.
* Den andra produkten är en pocketutgåva av Svavelvinter, vilket känns väldigt skönt eftersom boken har varit omöjlig att få tag på under flera år nu. Enda ändringen från originalet blir de korrekturfel som upptäckts efter utgivning (inte så många).
* För det tredje kommer ett trakoriskt rollspel som Mattias Lilja (Coriolis) håller i tillsammans med Tomas Härenstam och Thomas Johansson (Mutant Version noll). Jag planerar att lägga ut texterna från de gamla spelmodulerna under Creative-Common-licens i samma veva som bakgrundsmaterial även om det nya spelet mer kommer att följa romanerna.
* Den fjärde produkten får ni spekulera över så länge.
Annat på gång är att skissa Trakoriens omvärld vilket börjar kännas akut. Jag använder ju inte de gamla spelens kontinent Ereb i romanerna och därmed finns heller ingen anledning att följa de gamla kartorna. Vi har diskuterat att utforma kartan mer som en portolan, dvs det kartformat som användes under upptäcksfärdernas era (Exempel) där det mest var frågan om att hitta fram snarare än att vara exakt. Portolanen skulle då motsvara Trakoriens bild av omvärlden och där de saknar information finns inget att rita.
Vi kommer förmodligen också att öppna den specifika Svavelvinter / Trakorien- webbsiten igen under hösten.
onsdag 21 april 2010
Magin och Jungs arketyper
Jag läser just en bok om psykologen och psykiatrikern Carl Gustav Jung, främst därför att jag bättre ville förstå hans tankar om psykologiska och kulturella arketyper. Med arketyper menar Jung att samma tankemönster och bilder tenderar att dyka upp i olika kulturer, tider och sammanhang som är helt oberoende av varandra. Han menar att arketyper finns inbyggda i alla människors hjärnor och är lika typiska för vår art som att vi har fem fingrar osv. Jung listar inte arketyperna eftersom han menar att de är närmast oändliga till antalet men några exempel är:
Arketypernas koppling till andra områden
Det intressanta är att tankar som påminner om Jungs arketyper dyker upp på flera andra områden:
Arketypernas koppling till magi
Tänk er nu en animistisk värld som Trakorien där allt är besjälat, om inte annat så genom sina bakomliggande runor skrivna på det höga språket. Där finns levande berg, moln, etc. Tänk er sedan att ALLT detta besjälade besitter arketyper, dvs kommer att bete sig på ett visst sätt efter vissa nyckelretningar. Företeelser som "järn", "eld", "ek", "ilska" och förstås allt levande skulle vara besjälat och besitta arketypiska mönster. Magi kunde då vara att lära sig förstå och tillföra dessa nyckelretningar som i sig kommer att utlösa företeelsernas arketypiska beteende, exempelvis få järn att smälta, ilska att växa etc. Detta vore alltså ett tankesätt lite annorlunda än att se magi som en kraft som tvingar tillvaron att bete sig onormalt. Det skulle också innebära en ganska tilltalande begränsning av magin där kraften snarare består i förståelse och förstärkning än i tvingande våld - lite liknande aikido.
I Trakorien kunde diFolternas maniska renande av essenser hos ting syfta till att renodla inbyggda arketyper för att medge manipulation av tingen. Järnets alkemiska förvandling till guld skulle exempelvis kunna bestå i att renodla metallens inneboende arketypiska strävan mot förädling. Jung var för övrigt inne på alkemi just i dessa sammanhang.
Arketypernas koppling till profetior
Trakorien styrs som ni vet till viss del av profetior som Vox Ranzina, inte minst i samband med konfluxen. I romanen som jag just skriver förklaras emellertid att profetior inte är förutsägelser utan möjligheter. För att förklara behövs ordet rekvisit. Med rekvisit menas komponenter som är nödvändiga men kanske inte ensamt tillräckliga för att något ska ske. Bensin + nyckel + förare kan exempelvis ses som rekvisit till bilkörning där inget av rekvisiten kan köra bilen utan att de andra föreligger.
Antag nu att även skeenden är besjälade enligt ovan, dvs att en förutbestämd utveckling redan ligger klar som ett möjligt spår genom tiden, men att den bara kommer att inträffa om nyckelretningen ges, dvs om rätt rekvisit föreligger vid rätt tidpunkt. Vill man utnyttja profetian så måste man se till att rekvisiten föreligger (de kan naturligtvis uppkomma spontant också). Vill man istället undvika att profetian slår in så får man se till att rekvisiten INTE uppfylles. Intressant tanke tycker jag och dessutom klart användbar i spel.
- Den vise gamle mannen, såsom Gandalf eller Obi Wan Kanobi
- Den ensamme hjälten som försöker utföra ett storverk för att fullborda sitt öde, känd från många böcker och filmer
- Livets cykel med utveckling, blomning, vittrande, död, återfödelse, en bild av årets gång som återfinnes hos Jesus, diverse fruktbarhetsgudar
- Skuggan såsom platsen dit man knuffar allt i sin person som man inte vill kännas vid
- Mandalan som fyrdelad karta över tillvaron etc.
Arketypernas koppling till andra områden
Det intressanta är att tankar som påminner om Jungs arketyper dyker upp på flera andra områden:
- Beteendevetenskap - där forskarna talar om Innate Releasing Mechanisms (IRL), dvs att beteenden ligger förprogrammerade i individer av en viss art och utlöses av nyckelsignaler helt oberoende av inlärning. Det tydligaste exemplet är kanske parningsdanser hos fåglar och liknande automatiska beteenden.
- Språkvetenskap - Noam Chomskys begrepp "Deep Structure" där han menar att alla mänskliga språk har en gemensam djup grammatik, förmodligen anpassad till vår hjärnas sätt att hantera signaler och abstraktioner.
- Antropologi - Lévi-Strauss dolda infrastrukturer som får människor att bygga samhällen och bilda sedvänjor på vissa likartade sätt.
Arketypernas koppling till magi
Tänk er nu en animistisk värld som Trakorien där allt är besjälat, om inte annat så genom sina bakomliggande runor skrivna på det höga språket. Där finns levande berg, moln, etc. Tänk er sedan att ALLT detta besjälade besitter arketyper, dvs kommer att bete sig på ett visst sätt efter vissa nyckelretningar. Företeelser som "järn", "eld", "ek", "ilska" och förstås allt levande skulle vara besjälat och besitta arketypiska mönster. Magi kunde då vara att lära sig förstå och tillföra dessa nyckelretningar som i sig kommer att utlösa företeelsernas arketypiska beteende, exempelvis få järn att smälta, ilska att växa etc. Detta vore alltså ett tankesätt lite annorlunda än att se magi som en kraft som tvingar tillvaron att bete sig onormalt. Det skulle också innebära en ganska tilltalande begränsning av magin där kraften snarare består i förståelse och förstärkning än i tvingande våld - lite liknande aikido.
I Trakorien kunde diFolternas maniska renande av essenser hos ting syfta till att renodla inbyggda arketyper för att medge manipulation av tingen. Järnets alkemiska förvandling till guld skulle exempelvis kunna bestå i att renodla metallens inneboende arketypiska strävan mot förädling. Jung var för övrigt inne på alkemi just i dessa sammanhang.
Arketypernas koppling till profetior
Trakorien styrs som ni vet till viss del av profetior som Vox Ranzina, inte minst i samband med konfluxen. I romanen som jag just skriver förklaras emellertid att profetior inte är förutsägelser utan möjligheter. För att förklara behövs ordet rekvisit. Med rekvisit menas komponenter som är nödvändiga men kanske inte ensamt tillräckliga för att något ska ske. Bensin + nyckel + förare kan exempelvis ses som rekvisit till bilkörning där inget av rekvisiten kan köra bilen utan att de andra föreligger.
Antag nu att även skeenden är besjälade enligt ovan, dvs att en förutbestämd utveckling redan ligger klar som ett möjligt spår genom tiden, men att den bara kommer att inträffa om nyckelretningen ges, dvs om rätt rekvisit föreligger vid rätt tidpunkt. Vill man utnyttja profetian så måste man se till att rekvisiten föreligger (de kan naturligtvis uppkomma spontant också). Vill man istället undvika att profetian slår in så får man se till att rekvisiten INTE uppfylles. Intressant tanke tycker jag och dessutom klart användbar i spel.
tisdag 6 april 2010
Brytpunkt? - åsikter efterfrågas
Jag skriver som ni vet fortsättningen på romanen Svavelvinter. Uppföljaren blir emellertid betydligt längre än den första boken och därför överväger jag att bryta den tidigare än tänkt och således göra två böcker av den. Idag skriven text motsvarar ungefär 80% av Svavelvinters längd och de sista 20% återstår hur som helst innan något slut kan nås.
Konkreta följder av att kapa tidigare än tänkt blir förmodligen:
* att bok två blir av ungefär samma omfång som Svavelvinter och att den kan komma ut "snart", dvs kanske till jul 2010 (lovar inget)
* att Svavelvinter äntligen kan ges ut som pocket såsom en teaser till bok två. Vi har känt av efterfrågan och själv har jag aldrig sett ett begagnat ex på marknaden
* att det kan bli en bra timing med rollspelet om Trakorien som just nu utvecklas
* att trilogin blir en kvadrologi vilket inte spelar mig någon roll - jag planerar hur som helst ingen oändlig serie utan är redan nu helt klar över hur det ska sluta.
* att bok tre kommer att krypa längre in i handlingen som var avsatt för avslutningsboken med själva konfluxen vilket inte är något problem för min del. Brist på material eller idéer har jag som sagt inte.
Fördelarna är förstås just att en bok faktiskt snart kan komma ut och att den blir hanterlig att läsa i exempelvis sängen snarare än en otymplig tegelsten. Många väntar uppenbarligen på fortsättningen vilket känns väldigt roligt och inspirerande.
Nackdelarna blir som jag ser det:
* att bok två ursprungligen var tänkt som ett enda intrigspann ( om än i flera parallella trådar). Det innebär att bok två bruten ofrånkomligt kommer att sluta mitt i cliffhangers inom de flesta trådar, men det finns ett ganska naturligt klipp med klimax inför utbrottet av det fjärde Ransarderkriget (ni som spelat spelet vet vad jag menar) vilket jag då kommer att använda. Någon mjuk avrundning blir det inte fråga om i bok två och bok tre kommer att börja med dramatiska händelser tämligen omgående. Vid jämförelse med Sagan om ringen så slutar ju bok två även där med en cliffhanger när Sam och Frodo ger sig av på egen hand medan Merry och Pippin förs bort så det borde kunna fungera. OM det skulle bli någon nyutgåva i framtiden så kan man välja att lägga samman bok två och tre såvida det verkar vara fördelaktigt.
* att bok två får karaktären av uppbyggnad på flera fronter där upplösningen sedan delvis hamnar i bok tre, dvs dramaturgiskt inte idealt. Bok två kommer också att introducera en mängd nya personer medan i stort sett inga nya tillkommer i bok tre (nåja - nypa salt med den saken)
* att bok två och tre knappast blir "fristående fortsättningar" utan måste läsas tillsammans.
Grejen att jag frågar är förstås att beslut om detta bör fattas ganska omgående. Om vi (jag och förlaget) bestämmer att bryta texten tidigare än tänkt så måste jag under de återstående avsnitten rikta in mig på detta. Jag ser inga stora problem med den saken.
Kort sagt så skulle jag uppskatta era åsikter. Jag kommer att läsa dem, fundera över dem och kommentera dem, men som ni kanske förstår ändå fatta beslutet själv tillsammans med förlaget.
Konkreta följder av att kapa tidigare än tänkt blir förmodligen:
* att bok två blir av ungefär samma omfång som Svavelvinter och att den kan komma ut "snart", dvs kanske till jul 2010 (lovar inget)
* att Svavelvinter äntligen kan ges ut som pocket såsom en teaser till bok två. Vi har känt av efterfrågan och själv har jag aldrig sett ett begagnat ex på marknaden
* att det kan bli en bra timing med rollspelet om Trakorien som just nu utvecklas
* att trilogin blir en kvadrologi vilket inte spelar mig någon roll - jag planerar hur som helst ingen oändlig serie utan är redan nu helt klar över hur det ska sluta.
* att bok tre kommer att krypa längre in i handlingen som var avsatt för avslutningsboken med själva konfluxen vilket inte är något problem för min del. Brist på material eller idéer har jag som sagt inte.
Fördelarna är förstås just att en bok faktiskt snart kan komma ut och att den blir hanterlig att läsa i exempelvis sängen snarare än en otymplig tegelsten. Många väntar uppenbarligen på fortsättningen vilket känns väldigt roligt och inspirerande.
Nackdelarna blir som jag ser det:
* att bok två ursprungligen var tänkt som ett enda intrigspann ( om än i flera parallella trådar). Det innebär att bok två bruten ofrånkomligt kommer att sluta mitt i cliffhangers inom de flesta trådar, men det finns ett ganska naturligt klipp med klimax inför utbrottet av det fjärde Ransarderkriget (ni som spelat spelet vet vad jag menar) vilket jag då kommer att använda. Någon mjuk avrundning blir det inte fråga om i bok två och bok tre kommer att börja med dramatiska händelser tämligen omgående. Vid jämförelse med Sagan om ringen så slutar ju bok två även där med en cliffhanger när Sam och Frodo ger sig av på egen hand medan Merry och Pippin förs bort så det borde kunna fungera. OM det skulle bli någon nyutgåva i framtiden så kan man välja att lägga samman bok två och tre såvida det verkar vara fördelaktigt.
* att bok två får karaktären av uppbyggnad på flera fronter där upplösningen sedan delvis hamnar i bok tre, dvs dramaturgiskt inte idealt. Bok två kommer också att introducera en mängd nya personer medan i stort sett inga nya tillkommer i bok tre (nåja - nypa salt med den saken)
* att bok två och tre knappast blir "fristående fortsättningar" utan måste läsas tillsammans.
Grejen att jag frågar är förstås att beslut om detta bör fattas ganska omgående. Om vi (jag och förlaget) bestämmer att bryta texten tidigare än tänkt så måste jag under de återstående avsnitten rikta in mig på detta. Jag ser inga stora problem med den saken.
Kort sagt så skulle jag uppskatta era åsikter. Jag kommer att läsa dem, fundera över dem och kommentera dem, men som ni kanske förstår ändå fatta beslutet själv tillsammans med förlaget.
måndag 5 april 2010
Om öppen litteratur
Jag publicerar ett brev som jag skickade till Anders Allander efter hans första kommentarer till boken Svavelvinter. Brevet ger en liten inblick i hur jag ser på romanprojektet vilket kanska kan vara av intresse.
"Hej Anders och tack för dina kommentarer.
Det ska bli spännande att höra dina slutomdömen. Att Svavelvinter är en krävande bok som inte alla orkar med är jag redan medveten om - jag tänker mig den ibland som outspädd saft vilket även du antyder med förslaget att den kanske kunde delas upp och just "späs ut" för att bli mer lättläst. Komplexiteten ligger delvis redan i materialets natur och omfattning men min ambition är heller inte främst att berätta en historia till läsarens bekväma förströelse (sådana böcker tycker jag redan finns i mängd). Snarare vill jag tillhandahålla en intrig och miljö för läsaren att dissekera och gå på upptäcksfärd i - jag läser själv hellre krävande böcker där jag kan acceptera, ja faktiskt uppskatta, att bara delvis eller inte alls förstå helheten så länge jag under läsningen tillförs värden och utmaningar för tanken.
Den gängse förväntningen på romaner och kanske i synnerhet på fantasy och deckare är att när läsaren kommer till slutet så ska hon kunna innesluta hela boken i sin tankevärld och referensvärld, uppleva ett definitivt "The end" där alla ledtrådar knutits samman och mysterier förklarats. Jag tycker att detta är ett begränsande och på inget sätt objektivt givet perspektiv. Berättelser förklarar sig sällan helt i verkligheten (exempel: mordet på Olof Palme eller historien med eventuella miniubåtar i Stockholms skärgård där vi hänvisas till spekulationer med otillräckliga eller överväldigande fakta). Jag vill därför experimentera med att skriva icke-helt-avkodningsbar litteratur där jag hellre jämför texten med icke-programmatisk bildkonst och musik eller kanske med verklig historia såtillvida att man kan återvända för att göra en ny tolkning ur ett annat perspektiv eller vid ny läsning slås av detaljer som man tidigare inte upptäckt eller kunnat sätta i sitt sammanhang. Jag arbetar därför mycket med mönster och teman som återkommer i boken på olika ställen liksom med att allt inte förklaras utan ofta bara antyds.
Det underbara är att landet Trakorien i viss mån redan fungerar på det sättet i spelsammanhang där avancerade spelare fortfarande tjugo år efter att landet först presenterades ofta använder det i olika sammanhang, med tillägg och anpassningar - ett sant postmodernistiskt projekt där läsarna / användarna själva skapar vidare från ramen. I själva verket vill jag se romanerna som en förlängning av samma projekt med nya vinklingar och detaljer om samma företeelse - mycket riktigt så har romanen Svavelvinter redan letat sig in i diverse spelprojekt.
Din koppling till modern nyliberalism stämmer helt med mina intentioner. Eftersom huvudön Paratorna har en kommersiell religion så finns det goda möjligheter att häckla nutidens företeelser. Trakorierna är ju heller inte direkt goda utan ganska rasistiska, småsinta och manipulativa. Jag kan inte påstå att jag har en agenda med böckerna utan snarare en undersökande och kommenterande ambition."
"Hej Anders och tack för dina kommentarer.
Det ska bli spännande att höra dina slutomdömen. Att Svavelvinter är en krävande bok som inte alla orkar med är jag redan medveten om - jag tänker mig den ibland som outspädd saft vilket även du antyder med förslaget att den kanske kunde delas upp och just "späs ut" för att bli mer lättläst. Komplexiteten ligger delvis redan i materialets natur och omfattning men min ambition är heller inte främst att berätta en historia till läsarens bekväma förströelse (sådana böcker tycker jag redan finns i mängd). Snarare vill jag tillhandahålla en intrig och miljö för läsaren att dissekera och gå på upptäcksfärd i - jag läser själv hellre krävande böcker där jag kan acceptera, ja faktiskt uppskatta, att bara delvis eller inte alls förstå helheten så länge jag under läsningen tillförs värden och utmaningar för tanken.
Den gängse förväntningen på romaner och kanske i synnerhet på fantasy och deckare är att när läsaren kommer till slutet så ska hon kunna innesluta hela boken i sin tankevärld och referensvärld, uppleva ett definitivt "The end" där alla ledtrådar knutits samman och mysterier förklarats. Jag tycker att detta är ett begränsande och på inget sätt objektivt givet perspektiv. Berättelser förklarar sig sällan helt i verkligheten (exempel: mordet på Olof Palme eller historien med eventuella miniubåtar i Stockholms skärgård där vi hänvisas till spekulationer med otillräckliga eller överväldigande fakta). Jag vill därför experimentera med att skriva icke-helt-avkodningsbar litteratur där jag hellre jämför texten med icke-programmatisk bildkonst och musik eller kanske med verklig historia såtillvida att man kan återvända för att göra en ny tolkning ur ett annat perspektiv eller vid ny läsning slås av detaljer som man tidigare inte upptäckt eller kunnat sätta i sitt sammanhang. Jag arbetar därför mycket med mönster och teman som återkommer i boken på olika ställen liksom med att allt inte förklaras utan ofta bara antyds.
Det underbara är att landet Trakorien i viss mån redan fungerar på det sättet i spelsammanhang där avancerade spelare fortfarande tjugo år efter att landet först presenterades ofta använder det i olika sammanhang, med tillägg och anpassningar - ett sant postmodernistiskt projekt där läsarna / användarna själva skapar vidare från ramen. I själva verket vill jag se romanerna som en förlängning av samma projekt med nya vinklingar och detaljer om samma företeelse - mycket riktigt så har romanen Svavelvinter redan letat sig in i diverse spelprojekt.
Din koppling till modern nyliberalism stämmer helt med mina intentioner. Eftersom huvudön Paratorna har en kommersiell religion så finns det goda möjligheter att häckla nutidens företeelser. Trakorierna är ju heller inte direkt goda utan ganska rasistiska, småsinta och manipulativa. Jag kan inte påstå att jag har en agenda med böckerna utan snarare en undersökande och kommenterande ambition."
söndag 21 mars 2010
Rollspelet tar form
I förrgår kväll så träffades återigen Tomas Härenstam, Thomas Johansson, Mattias Lilja från Järnringen och jag för ett nappatag med reglerna till det nya trakoriska rollspelet. Vi är alla överens om att det särskiljande i spelet ska vara spelupplevelsen, berättelsen, med de speciella typer av miljöer, detaljer och intriger som karaktäriserar Trakorien. Detta snarare än tonvikt på något slags tävlingsmoment eller regeloptimerande. Av denna anledning har vi tänkt spelet som bestående av två delar: detaljspel på gruppnivå respektive skuggspel på politisk, mytologisk och metafysisk nivå. Den stora utmaningen är att hitta kopplingen mellan dessa spel så att båda blir intressanta och påverkar varandra på ett smidigt sätt.
Detaljspelets grund känns ganska färdig och behöver mest finslipningar och kompletteringar. Om jag förstått nomenklaturen rätt så är det av dice-pool-typ i likhet med Burning Wheel och Mouse Guard. Tomas testspelar för närvarande systemet med en grupp som kör den klassiska Svavelvinterkampanjen. Något jag är väldigt förtjust i är att färdigheter och annat som kan åberopas är personliga egenskaper kort formulerade av spelaren snarare än hämtade från en standardlista. Definitionen och åberopandet av dessa egenskaper är i mycket en förhandlingsfråga där spelledaren, "berättaren", har vetorätt och där det viktigaste blir hur väl egenskapen passar sammanhanget. Åberopande av mer udda egenskaper betalas med vunna tärningar. Dessa ödestärningar finns i begränsad mängd och spelarna tävlar i ett nollsummespel med berättaren och varandra om att erövra dem.
Vad gäller skuggspelet så har vi några olika vinklingar. Sannolikt så kommer ett par, tre olika spelsätt att beskrivas inklusive att inte använda skuggspelet alls. Detta känns helt motiverat för vi är inne på att scenariot / kampanjen ska vara det definierande och då kan olika spelsätt passa olika typer av äventyr. Vi tänker oss också att ett speciellt scenario/kampanj kan ha unika tilläggsregler. Själv är jag mycket förtjust i tanken på ett taktiskt brädspel parallellt med rollspelet där skuggspelets aktuella ställning påverkar förutsättningar, viktning av lokala tärningsslag och tillgängliga resurser i detaljspelet. Jag har sneglat på en kombination av det gamla datorspelet "Balance of Power" och brädspelet "Diplomacy" där spelplanen skulle vara en Trakorienkarta på vilken drag utförs per geografiskt område. Tomas är mer inne på ett abstraktare skuggspel och båda sätten har sina fördelar och nackdelar.
Spelet kommer förmodligen att tryckas som en grundbok efter förhandsbeställning eller print on demand med mycket kringresurser, äventyr och uppdateringar som pdf:er på nätet - gärna från fristående källor. Ambitionen är att ge ut en ganska kondenserad bok med grundmaterial utan att det blir för yvigt: hellre korta bra texter än långa, fluffiga haranger. Vi siktar i dagsläget inte på någon kommersiell franchise utan mer på ett levande projekt som används och utvecklas vidare av det trakoriska nätfolket. Upplägget i grundboken blir förmodligen: (1) inspirationstexter av typen "Brior Brådfots reseberättelse" men från olika fiktiva källor, (2) regler för detaljspel, (3) regler för skuggspel, (4) artiklar med osminkade fakta exempelvis om RhabdoRana / maktspel i Tricilve / Ranziner, (5) något startäventyr och tips om hur originalkampanjen kan spelas med de nya reglerna och (6) index. Därtill kommer kartor och illustrationer som vi just arbetar med, bland annat en omritad karta över Tricilve hämtad från "Arkiprojektet" vilken jag själv utgått från under romanskrivandet. Förmodligen kommer de gamla spelens texter samtidigt att läggas ut som fria pdf:er på nätet under Creative-Commons-licens.
Spelet kommer att utgå från romanernas värld som är något annorlunda än de gamla spelens, men ambitionen är att man med enkla anpassningar ska kunna spela även i originalstuk. Jag har berättat för de andra i gruppen vad som skiljer och även givit illustrationsförslag.
Den som redan nu vill se en recension av spelet kikar lämpligen på Dimfrosts blogg "Den Raljerande Nanoapan". Hans fiktiva bild stämmer förbluffande väl med vår egen syn på saken.
Detaljspelets grund känns ganska färdig och behöver mest finslipningar och kompletteringar. Om jag förstått nomenklaturen rätt så är det av dice-pool-typ i likhet med Burning Wheel och Mouse Guard. Tomas testspelar för närvarande systemet med en grupp som kör den klassiska Svavelvinterkampanjen. Något jag är väldigt förtjust i är att färdigheter och annat som kan åberopas är personliga egenskaper kort formulerade av spelaren snarare än hämtade från en standardlista. Definitionen och åberopandet av dessa egenskaper är i mycket en förhandlingsfråga där spelledaren, "berättaren", har vetorätt och där det viktigaste blir hur väl egenskapen passar sammanhanget. Åberopande av mer udda egenskaper betalas med vunna tärningar. Dessa ödestärningar finns i begränsad mängd och spelarna tävlar i ett nollsummespel med berättaren och varandra om att erövra dem.
Vad gäller skuggspelet så har vi några olika vinklingar. Sannolikt så kommer ett par, tre olika spelsätt att beskrivas inklusive att inte använda skuggspelet alls. Detta känns helt motiverat för vi är inne på att scenariot / kampanjen ska vara det definierande och då kan olika spelsätt passa olika typer av äventyr. Vi tänker oss också att ett speciellt scenario/kampanj kan ha unika tilläggsregler. Själv är jag mycket förtjust i tanken på ett taktiskt brädspel parallellt med rollspelet där skuggspelets aktuella ställning påverkar förutsättningar, viktning av lokala tärningsslag och tillgängliga resurser i detaljspelet. Jag har sneglat på en kombination av det gamla datorspelet "Balance of Power" och brädspelet "Diplomacy" där spelplanen skulle vara en Trakorienkarta på vilken drag utförs per geografiskt område. Tomas är mer inne på ett abstraktare skuggspel och båda sätten har sina fördelar och nackdelar.
Spelet kommer förmodligen att tryckas som en grundbok efter förhandsbeställning eller print on demand med mycket kringresurser, äventyr och uppdateringar som pdf:er på nätet - gärna från fristående källor. Ambitionen är att ge ut en ganska kondenserad bok med grundmaterial utan att det blir för yvigt: hellre korta bra texter än långa, fluffiga haranger. Vi siktar i dagsläget inte på någon kommersiell franchise utan mer på ett levande projekt som används och utvecklas vidare av det trakoriska nätfolket. Upplägget i grundboken blir förmodligen: (1) inspirationstexter av typen "Brior Brådfots reseberättelse" men från olika fiktiva källor, (2) regler för detaljspel, (3) regler för skuggspel, (4) artiklar med osminkade fakta exempelvis om RhabdoRana / maktspel i Tricilve / Ranziner, (5) något startäventyr och tips om hur originalkampanjen kan spelas med de nya reglerna och (6) index. Därtill kommer kartor och illustrationer som vi just arbetar med, bland annat en omritad karta över Tricilve hämtad från "Arkiprojektet" vilken jag själv utgått från under romanskrivandet. Förmodligen kommer de gamla spelens texter samtidigt att läggas ut som fria pdf:er på nätet under Creative-Commons-licens.
Spelet kommer att utgå från romanernas värld som är något annorlunda än de gamla spelens, men ambitionen är att man med enkla anpassningar ska kunna spela även i originalstuk. Jag har berättat för de andra i gruppen vad som skiljer och även givit illustrationsförslag.
Den som redan nu vill se en recension av spelet kikar lämpligen på Dimfrosts blogg "Den Raljerande Nanoapan". Hans fiktiva bild stämmer förbluffande väl med vår egen syn på saken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
