Freke Räihä har skrivit en akademisk uppsats vid Linköpings universitet betitlad: Skurkens utanförskap i Erik Granströms Konfluxsvit. Uppsatsen, som jag funnit mycket tänkvärd och underhållande, handlar framförallt om Shagul och Melealina - två av de viktigaste personerna i den ursprungliga spelsviten - och i synnerhet om likheter och skillnader mellan de två.
Räihä kontaktade mig redan före sommaren för en intervju i samband med uppsatsskrivandet men fick rådet av sin handledare att inte blanda in mig som författare. Jag tror att det var helt rätt eftersom han därmed kunde göra en oberoende analys.
Utöver att ge en bra beskrivning av personerna ur ett litteraturhistoriskt perspektiv så gör Räihä reflektionen att Shagul och Melealina båda karaktäriseras av sitt utanförskap. De visar många likheter men har valt en ond respektiv god väg. Utanförskapet gör dem båda mer eller mindre oberörbara, de har följeslagare som signalerar val av sida etc.
Det intressanta med Räihäs slutsats är att jag själv kommit att betrakta hela romanbygget som en studie i utanförskap eftersom samtliga huvudpersoner är särlingar som mer eller mindre självförvållat hamnat utanför alla gemenskaper. Det gäller förstås Shagul själv som emellertid har en annan dimension i böckerna eftersom han där ser sig mer som rebell mot gudarnas färdigskrivna öde än som blivande världshärskare. Därav kapitelnamnet "Mannen utan öde" i Svavelvinter vilket förstås anspelar på Imre Kertes bok där huvudpersonen just vägrar se sig som ett offer för förintelsen eftersom det skulle ta ifrån honom hans individualitet. Arn Dunkelbrink är udda eftersom han fått höra det höga språket av draken Blatifagus och därmed fått en osund insyn i skapelsens bakomliggande strukturer - lite som Adam och Eva med äpplet alltså. Vindhäxan Silvia Miranda har själv ställt sig utanför alla sammanhang genom att försöka fly vad hon uppfattade som tillvarons fängelse men som kanske visat sig vara gudarnas skyddande kokong mot kaos. Även Praanz da Kaelve är en enstöring i sin gammeldags lojalitet mot huvudstaden helt bortsett från att han tycks ha problem med känslomässiga relationer i största allmänhet. Alltsammans bottnar förmodligen i min egen känsla av utanförskap - inget påtvingat eller ens särskilt sorgligt utan konsekvensen av ett ohejdbart existentiellt grubblande. Många delar säkert känslan som knappast minskas av samtidens tvärsäkra påståenden om tillvarons beskaffenhet.
Freke har också lärt mig uttrycket Ergodisk litteratur. Se engelska Wikipedi om Ergodic Literature. (Svenska Wikipedia föreslår att jag istället ska läsa om "erotisk litteratur" - den svenska synden förnekar sig inte!). Ordet Ergodisk kommer av grekiska "Ergon" - "arbete" och "Hodos" - "stig", dvs litteratur som kräver arbete av läsaren utöver att vända sida och fundera över intrigen. Urspungligen myntades uttrycket om Hypertext, dvs hoppandet via länkar där slutresultatet blir beroende av läsarens val - någon minns kanske soloäventyren "Ensamma vargen" och liknande. Strikt talat är väl mina romaner om konfluxen inte ergodisk litteratur, men genom kopplingen till ursprungsspelen, påbyggnader via olika nätforum och varierande gestaltning av intrigen i spelade kampanjer så skulle jag vilja påstå att det samlade trakoriska ödet är just ergodiskt. Tankegången ger också en intressant postmodern koppling där läsarna / spelarna är medskapare genom dekonstruktion och nytolkning.
Kanske undslipper Shagul till sist sin stora skräck, den att bara vara en fiktiv person i en redan färdigskriven berättelse.
onsdag 19 augusti 2009
lördag 1 augusti 2009
DiFolter och animister
DiFolterna är som bekant det apotekargille som i mycket styr Ilibaurien även om de inte har någon formell makt. De har en väsentlig roll i romanen med en helt egen agenda. Övergripande är deras önskan att rena Ilibaurien från opiandermissbruket. Denna uppgift ser de som bot för en arvssynd efter grundaren Astrumal diFolt, mannen som förstörde landet.
diFolterna kallas ofta "alkemister" men det är en beteckning de själva ALDRIG använder. Istället kallar de sig "spagyriker" (myntat IRL av Paracelsus). Alkemi innebär att transformera, något som diFolterna på en filosofisk nivå inte tror är möjligt. Spagyriker är istället en som sliter isär och sammanfogar. DiFolterna är besatta av renhet och hävdar att renhet bara kan uppnås genom lidande. De hävdar till och med att renhet uppnådd utan lidande är falsk. Renhet ska i deras bemärkelse inte ses som ökad godhet utan just som frihet från det ovidkommande, ett sökande efter varje företeelses ogrumlade inneboende essenser - det kan gälla medicinska extrakt, karaktärsegenskaper, poesi, skönhet eller ondska. Från de rena essenserna sätter de sedan samman komplexa och i många fall aldrig tidigare skådade kombinationer, elixir, företeelser och till och med varelser. De hålles därför allmänt för trollkarlar. De är skickliga läkare och kemister och hade ett yrkesmässigt samarbete med shaguliterna på Marjura innan denna sekt bannlystes och försvann.
Berömda är diFolternas tragedier, skådespel med vilka de söker rena folket till enande tankar och värderingar.
diFolterna tror att allt fysiskt är uppbyggt av essenserna från triaden svavel, kvicksilver och salt, något som gör dem naturligt intresserade av Marjura där dessa ämnen dominerar och uppträder i nästan ren form. Crurernas uppvaknande tolkas av dem som del av öns iscensatta lidande, vilket kommer att frambringa en överessens som ska rena hela Nordhavet i samband med den femte konfluxen. Svavel står för det flyktigas, brinnandet och gasformens principer, kvicksilver för vätskans, flytandets och sammanhållandets principer, salt för det fasta och oföränderliga. Med detta tretal är diFolterna fiender till de Mereldiska animisternas fyrtaliga världssyn enligt nedan.
Förutom med shaguliterna har diFolterna traditionellt nära samband med illusionisterna i HOXOH eftersom de delar ett ursprung. Storsyntalden Oklam Hussler på HOXOH leder phenomernas skola, en slags bildspagyriker som dekonstruerar det vi varseblir genom eidetisk reduktion för att sedan plocka ihop bitarna till önskade illusioner. Mer om illusionisterna senare.
Animisterna på Mereld står främst i skapargudarnas tjänst medan diFolterna visserligen accepterar gudar men inte underställer sig dem utan tror på människans eget ansvar och sökande. Animisterna ärar alltså Shamash som ursprungsordens herre, Enki som livets, vattnets och vishetens skapare och Tigwalwan som det livgivande ljusets herre. De respekterar även hela det panteon som dessa gudar representerar. Därtill håller de alla representationer av jordemodern för heliga, i vilken form dessa än må uppträda, främst hos naturfolk. Jordemodern ses dock inte som en varelse utan som hela skapelsens samlade liv och livsbetingelser.
Animisterna tror att allt har fyra aspekter och varje aspekt fyra underaspekter etc. - tankegångar som gör dem benägna att tänka världen som uppbyggd i fraktaler. Ser man inte fyra aspekter så har man ännu inte nått full insikt. diFolterna ses i detta som extremt förstockade.
Här en text sedan tidigare om animisternas heliga fyrtal (som motsats mot diFolternas tretal):
Humoralteorin omskriven som fyra blod är väl ganska bekant. Merelderna tänker sig de fyra bloden framställda som hörnen i en tetraeder med den typiska människan belägen i mitten och exempelvis vargmän placerade nära "skogsblodets/vattenblodets" hörn. Denna det biologiskt levandes tetraeder är bara spetsen på en större pyramid där exempelvis levande stenvarelser som berget Ranz, Store Stenfar och Jagernathan finns mot "stenblodets" extremer, medan levande moln och efriter är extremer av "luftorienterat" blod. Därtill speglas tetraedern i varje spets gentemot andra existenser och världar, så att dödsriket (kanske ett av flera dödsriken) är en speglad tetraeder där "själarna" passerar från de levandes tetraeder in till de dödas.
Nu säger jag alltså inte att det "ÄR" på detta sätt ens i Trakorien, utan föreställningen om tillvaron som speglade tetraedrar där varje varelse har en distinkt position härstammar från animisterna på Mereld, vilka använder kristalltetraedrar som heliga symboler. Jag modellerar löst merelderna på Mayakulturen, och den smala passagen mellan tetraedrarna passar bra med mayaföreställningen om underjordiska sjöar - "cenotes" - som portar till dödsriket. "Cenotes" passar i sin tur med min föreställning om det heliga "Abzu", den mesopotamiska guden Enkis underjordiska sötvattenhav. För övrigt är ju hela konfluxidén tänkt som ett historiens timglasöga, där timglaset kan liknas vid två tetraedrar ställda spets mot spets, där tiden rinner från det förflutna in i framtiden. Man kan vidare tänka sig att vissa varelser själva speglas med sin tetraeder så att de befinner sig i flera världar samtidigt, dvs man får olika "manifestationer" av exempelvis demonen Ebharing eller Store Stenfar enligt spelen. Möjligheterna är obegränsade.
diFolterna kallas ofta "alkemister" men det är en beteckning de själva ALDRIG använder. Istället kallar de sig "spagyriker" (myntat IRL av Paracelsus). Alkemi innebär att transformera, något som diFolterna på en filosofisk nivå inte tror är möjligt. Spagyriker är istället en som sliter isär och sammanfogar. DiFolterna är besatta av renhet och hävdar att renhet bara kan uppnås genom lidande. De hävdar till och med att renhet uppnådd utan lidande är falsk. Renhet ska i deras bemärkelse inte ses som ökad godhet utan just som frihet från det ovidkommande, ett sökande efter varje företeelses ogrumlade inneboende essenser - det kan gälla medicinska extrakt, karaktärsegenskaper, poesi, skönhet eller ondska. Från de rena essenserna sätter de sedan samman komplexa och i många fall aldrig tidigare skådade kombinationer, elixir, företeelser och till och med varelser. De hålles därför allmänt för trollkarlar. De är skickliga läkare och kemister och hade ett yrkesmässigt samarbete med shaguliterna på Marjura innan denna sekt bannlystes och försvann.
Berömda är diFolternas tragedier, skådespel med vilka de söker rena folket till enande tankar och värderingar.
diFolterna tror att allt fysiskt är uppbyggt av essenserna från triaden svavel, kvicksilver och salt, något som gör dem naturligt intresserade av Marjura där dessa ämnen dominerar och uppträder i nästan ren form. Crurernas uppvaknande tolkas av dem som del av öns iscensatta lidande, vilket kommer att frambringa en överessens som ska rena hela Nordhavet i samband med den femte konfluxen. Svavel står för det flyktigas, brinnandet och gasformens principer, kvicksilver för vätskans, flytandets och sammanhållandets principer, salt för det fasta och oföränderliga. Med detta tretal är diFolterna fiender till de Mereldiska animisternas fyrtaliga världssyn enligt nedan.
Förutom med shaguliterna har diFolterna traditionellt nära samband med illusionisterna i HOXOH eftersom de delar ett ursprung. Storsyntalden Oklam Hussler på HOXOH leder phenomernas skola, en slags bildspagyriker som dekonstruerar det vi varseblir genom eidetisk reduktion för att sedan plocka ihop bitarna till önskade illusioner. Mer om illusionisterna senare.
Animisterna på Mereld står främst i skapargudarnas tjänst medan diFolterna visserligen accepterar gudar men inte underställer sig dem utan tror på människans eget ansvar och sökande. Animisterna ärar alltså Shamash som ursprungsordens herre, Enki som livets, vattnets och vishetens skapare och Tigwalwan som det livgivande ljusets herre. De respekterar även hela det panteon som dessa gudar representerar. Därtill håller de alla representationer av jordemodern för heliga, i vilken form dessa än må uppträda, främst hos naturfolk. Jordemodern ses dock inte som en varelse utan som hela skapelsens samlade liv och livsbetingelser.
Animisterna tror att allt har fyra aspekter och varje aspekt fyra underaspekter etc. - tankegångar som gör dem benägna att tänka världen som uppbyggd i fraktaler. Ser man inte fyra aspekter så har man ännu inte nått full insikt. diFolterna ses i detta som extremt förstockade.
Här en text sedan tidigare om animisternas heliga fyrtal (som motsats mot diFolternas tretal):
Humoralteorin omskriven som fyra blod är väl ganska bekant. Merelderna tänker sig de fyra bloden framställda som hörnen i en tetraeder med den typiska människan belägen i mitten och exempelvis vargmän placerade nära "skogsblodets/vattenblodets" hörn. Denna det biologiskt levandes tetraeder är bara spetsen på en större pyramid där exempelvis levande stenvarelser som berget Ranz, Store Stenfar och Jagernathan finns mot "stenblodets" extremer, medan levande moln och efriter är extremer av "luftorienterat" blod. Därtill speglas tetraedern i varje spets gentemot andra existenser och världar, så att dödsriket (kanske ett av flera dödsriken) är en speglad tetraeder där "själarna" passerar från de levandes tetraeder in till de dödas.
Nu säger jag alltså inte att det "ÄR" på detta sätt ens i Trakorien, utan föreställningen om tillvaron som speglade tetraedrar där varje varelse har en distinkt position härstammar från animisterna på Mereld, vilka använder kristalltetraedrar som heliga symboler. Jag modellerar löst merelderna på Mayakulturen, och den smala passagen mellan tetraedrarna passar bra med mayaföreställningen om underjordiska sjöar - "cenotes" - som portar till dödsriket. "Cenotes" passar i sin tur med min föreställning om det heliga "Abzu", den mesopotamiska guden Enkis underjordiska sötvattenhav. För övrigt är ju hela konfluxidén tänkt som ett historiens timglasöga, där timglaset kan liknas vid två tetraedrar ställda spets mot spets, där tiden rinner från det förflutna in i framtiden. Man kan vidare tänka sig att vissa varelser själva speglas med sin tetraeder så att de befinner sig i flera världar samtidigt, dvs man får olika "manifestationer" av exempelvis demonen Ebharing eller Store Stenfar enligt spelen. Möjligheterna är obegränsade.
torsdag 30 juli 2009
Fontra Cilor
Jag har just avslutat ett romankapitel som utspelar sig helt i staden Fontra Cilor på Palamux. Därmed har jag fått fundera mer över hur staden ser ut. Jag gillar Fontra Cilor liksom jag gillar Tricilve, förmodligen för att städerna blivit mer levande genom många detaljer och dessutom är helt olika.
Tricilve är som antikens Rom med drag av Italienska renässansstäder som Venedig, Florens och Ferrara.
Fontra Cilor är som ett förfallet Babylon.
I Tricilve är folk liksom romarna mycket drivande, entusiastiska och hänsynslösa men med någon slags grundlojalitet som i alla fall omfattas av Praanz da Kaelve. De vet att alla grannar hatar staden och får därigenom en sammanhållning som inte hindrar dem från att lura varandra. Geografiskt ligger staden på lera invid havet, utan berg i närheten, men med god livsmedelsförsörjning från de bördiga slätterna.
Fontra Cilor var huvudstad i det Klavykiska rike som föregick "Trakorien" - oftast synonymt med riket på Paratorna. Innevånarna är melankoliskt lagda, av åldriga men fattiga familjer som vårdar minnet av sin storhet. Övriga stadsmedborgare kan liknas vid grändråttor som försöker hanka sig fram bland ruinerna i de näringar som står till buds. Mer än hälften av stadens byggnader är förfallna och obebodda så att vem helst i princip kan slå sig ner där det är ledigt. Detta är förstås ett eldorado för obskyra sekter. Någon central administration finns inte även om adeln har ett råd där man mest ägnar sig åt gräl och förtal. Det händer att munkarna från Nastrôl i norr blir så upprörda över tillståndet i staden att de utrustar ett slags mikrokorståg för att röja upp det värsta. Sådana initiativ slutar nästan alltid med deprimerade återtåg där inte mycket har ändrats.
Fontra Cilor ligger några mil från havet vid den stora floden Kafassa (omdöpt från spelen av skäl som jag någon gång ska berätta) och präglas av ett onaturligt varm klimat. Värmen kommer som bekant från Fokalerslätten där solljus speglas ner i en krater av en jättelik glaserad bergvägg. En gång i tiden var hela Moskorien blomstrande men genom oförsiktig konstbevattning har slätten försaltats så att den nu är mycket karg.
Jag funderade så sent som idag över varför inte värmen på Fokalerslätten stiger rakt upp och snarare suger in sval havsluft från öster än blåser ut längs marken i motsatt riktning över Fontra Cilor. Ett möjligt svar ges i det nyskrivna avsnittet nedan. Hur som helst sköljer varm luft ut över Moskorien och stiger brant först när den når havet. Resultatet blir närmast permanent kustnära åska med piskregn vilket ofta tränger tillbaka in över Fontra Cilor. Jag tycker att vädret passar väl in med stadens tropiska karaktär (tropik som bekant av tropos - vända med betydelsen "det varma och obehagliga område där resenären bör vända om). En enligt min mening mycket bra idé som jag fick är att Fontra Cilor kläs av växer från vår världs Karbontid, dvs jättelika lummer och fräkenväxter som växer samsidigt kottepalmer och modernare träd som eukalyptus. Det förstärker intrycket av ålder och osunt tät grönska. Sådan växtlighet finns annars främst nere i Melukhas omgivningar.
Stadsplaneringen fortsätter. Jag skriver härnäst ytterligare två kapitel i Fontra Cilor. Bland annat beskrivs återinvigningen av det förfallna palats där Shagul tillbringade sin ungdom. "Sweet home Moskoria!"
---
Utdrag ur nyskrivet kapitel (redigering och ändringar återstår)
I Fontra Cilors hamn riste lummerträd och jättefräken av ett oväntat vinddrag som från en osynlig titan. En kottepalm utanför Viscerons paviljong exploderade i svärta när flockar av kackerlackor drevs ur sin nattvila. Trollsländan som var deras rovgranne sög emellertid redan safterna ur en rosenduva och fällde bara vingarna tätare längs kroppen. Natten var som alltid varmare och fuktigare än på alla andra platser i Trakorien eftersom hettan från Fokale i Palamoxi inre söker sitt utlopp över Moskoriens slätter för att stiga mot höjden först ute till havs.
Enligt myterna slungade gudarna i urtiden en himlasten mot landet Woddam och så att den runda Fokalerslätten formades, omgiven av lodräta bergväggar i alla väderstreck utom öster. Den oändligt höga Kargomväggen i norr förglasades av hettan så att den allt sedan Woddams domedag speglar solljuset ner över slätten och föder landets tropiska klimat.
Lärda män och kvinnor har i alla tider grubblat över varför värmen inte stiger över bergen utan väljer att krypa österut längs marken. Dessa lärda grundade omsider en skola vid stadens akademi och kallade sig meteorologer efter mytens himlasten. Ingen av dem lyckades emellertid förklara fenomenet bättre än prästerna vid stormherren Marduks tempel ute i floddeltat. Gudamännen hävdar att hetvindarna i Fokale ter sig så främmande att landets egna moln och vindar vägrar beblanda sig med dem. Istället jagas de till havs där luftvarelsernas territorier är mer flytande. Över floden Kafassas delta mot havet jäser ständig åska där de kuvade och rasande hetvindarna äntligen släpps fria för att strida om virvelplats med oceanens högluft. Bland denna eviga åska sägs guden Marduk ha sin världsliga hemvist i Ravhall, molnfästet som sägs vandra över världen på sina ben av ljusviggar.
Bonusfråga: Varför Ravhall?
Tricilve är som antikens Rom med drag av Italienska renässansstäder som Venedig, Florens och Ferrara.
Fontra Cilor är som ett förfallet Babylon.
I Tricilve är folk liksom romarna mycket drivande, entusiastiska och hänsynslösa men med någon slags grundlojalitet som i alla fall omfattas av Praanz da Kaelve. De vet att alla grannar hatar staden och får därigenom en sammanhållning som inte hindrar dem från att lura varandra. Geografiskt ligger staden på lera invid havet, utan berg i närheten, men med god livsmedelsförsörjning från de bördiga slätterna.
Fontra Cilor var huvudstad i det Klavykiska rike som föregick "Trakorien" - oftast synonymt med riket på Paratorna. Innevånarna är melankoliskt lagda, av åldriga men fattiga familjer som vårdar minnet av sin storhet. Övriga stadsmedborgare kan liknas vid grändråttor som försöker hanka sig fram bland ruinerna i de näringar som står till buds. Mer än hälften av stadens byggnader är förfallna och obebodda så att vem helst i princip kan slå sig ner där det är ledigt. Detta är förstås ett eldorado för obskyra sekter. Någon central administration finns inte även om adeln har ett råd där man mest ägnar sig åt gräl och förtal. Det händer att munkarna från Nastrôl i norr blir så upprörda över tillståndet i staden att de utrustar ett slags mikrokorståg för att röja upp det värsta. Sådana initiativ slutar nästan alltid med deprimerade återtåg där inte mycket har ändrats.
Fontra Cilor ligger några mil från havet vid den stora floden Kafassa (omdöpt från spelen av skäl som jag någon gång ska berätta) och präglas av ett onaturligt varm klimat. Värmen kommer som bekant från Fokalerslätten där solljus speglas ner i en krater av en jättelik glaserad bergvägg. En gång i tiden var hela Moskorien blomstrande men genom oförsiktig konstbevattning har slätten försaltats så att den nu är mycket karg.
Jag funderade så sent som idag över varför inte värmen på Fokalerslätten stiger rakt upp och snarare suger in sval havsluft från öster än blåser ut längs marken i motsatt riktning över Fontra Cilor. Ett möjligt svar ges i det nyskrivna avsnittet nedan. Hur som helst sköljer varm luft ut över Moskorien och stiger brant först när den når havet. Resultatet blir närmast permanent kustnära åska med piskregn vilket ofta tränger tillbaka in över Fontra Cilor. Jag tycker att vädret passar väl in med stadens tropiska karaktär (tropik som bekant av tropos - vända med betydelsen "det varma och obehagliga område där resenären bör vända om). En enligt min mening mycket bra idé som jag fick är att Fontra Cilor kläs av växer från vår världs Karbontid, dvs jättelika lummer och fräkenväxter som växer samsidigt kottepalmer och modernare träd som eukalyptus. Det förstärker intrycket av ålder och osunt tät grönska. Sådan växtlighet finns annars främst nere i Melukhas omgivningar.
Stadsplaneringen fortsätter. Jag skriver härnäst ytterligare två kapitel i Fontra Cilor. Bland annat beskrivs återinvigningen av det förfallna palats där Shagul tillbringade sin ungdom. "Sweet home Moskoria!"
---
Utdrag ur nyskrivet kapitel (redigering och ändringar återstår)
I Fontra Cilors hamn riste lummerträd och jättefräken av ett oväntat vinddrag som från en osynlig titan. En kottepalm utanför Viscerons paviljong exploderade i svärta när flockar av kackerlackor drevs ur sin nattvila. Trollsländan som var deras rovgranne sög emellertid redan safterna ur en rosenduva och fällde bara vingarna tätare längs kroppen. Natten var som alltid varmare och fuktigare än på alla andra platser i Trakorien eftersom hettan från Fokale i Palamoxi inre söker sitt utlopp över Moskoriens slätter för att stiga mot höjden först ute till havs.
Enligt myterna slungade gudarna i urtiden en himlasten mot landet Woddam och så att den runda Fokalerslätten formades, omgiven av lodräta bergväggar i alla väderstreck utom öster. Den oändligt höga Kargomväggen i norr förglasades av hettan så att den allt sedan Woddams domedag speglar solljuset ner över slätten och föder landets tropiska klimat.
Lärda män och kvinnor har i alla tider grubblat över varför värmen inte stiger över bergen utan väljer att krypa österut längs marken. Dessa lärda grundade omsider en skola vid stadens akademi och kallade sig meteorologer efter mytens himlasten. Ingen av dem lyckades emellertid förklara fenomenet bättre än prästerna vid stormherren Marduks tempel ute i floddeltat. Gudamännen hävdar att hetvindarna i Fokale ter sig så främmande att landets egna moln och vindar vägrar beblanda sig med dem. Istället jagas de till havs där luftvarelsernas territorier är mer flytande. Över floden Kafassas delta mot havet jäser ständig åska där de kuvade och rasande hetvindarna äntligen släpps fria för att strida om virvelplats med oceanens högluft. Bland denna eviga åska sägs guden Marduk ha sin världsliga hemvist i Ravhall, molnfästet som sägs vandra över världen på sina ben av ljusviggar.
Bonusfråga: Varför Ravhall?
tisdag 7 juli 2009
Magikerna och månen
Varning: det här blir ett inlägg mest för de som redan är insnöade i Trakorien.
Ni minns kanske tvillingmagikerna Kamalkus och Fundibéra på Gatves klippa? De beskrevs i spelmodulen Oraklets fyra ögon och kommer att spela en viss roll i uppföljaren till romanen Svavelvinter. Kamalkus är traumatiserad efter en ofrivillig exil i Gombitakles slemdjungler under flera decennier. Han har blivit en ensling som aldrig lämnar den ö syskonen äger. Fundibéra är istället mycket social och främst en livsnjutare. Hon ordnar dels baler på Gatves klippa och rör sig också mycket i omvärlden. Eftersom hon kan skifta form så är det ingen som egentligen vet hur hos ser ut. I och med romanskrivandet uppstod frågan om fördjupning av dessa personer och deras koppling till berättelsen.
Min inriktning har redan från början varit att det inte finns EN slags trolldom i Trakorien utan att alla former av paranormalt kraftutövande benämns magi och ofta har olika grund. Bortsett från vardagsmagi, såsom försäljning av hemmasnickrade talismaner, så tänker jag mig en handfull mer eller mindre mäktiga trollkarlar som alla har olika inriktning och som jag vill variera. I dagsläget finns följande magiker av betydelse för intrigen:
Shagul - med förmågan att tala med avlidna i dödsriket vilket gör honom mycket välinformerad. Han kan också behärska andras medvetanden och kroppar, bemästrar en del språkmagi (däribland användningen av den gudomliga boken), kan styra sin egen kropp exempelvis till kloning m.m.
Shaguls mästare - som jag av spoilerskäl inte pratar så mycket om men som är av annat ursprung än övriga. Han är främst språkinriktad. Eftersom den trakoriska världen är uppbyggd av det höga språket så får sådan magi direkt inflytande på tillvaron.
Shaguliterna, däribland Gobrugda och Grafficanus, som ägnade sig åt demoner och kroppskontroll men som ju är i det närmaste utplånade.
Silvia Miranda hade sökt skydd hos stormguden Marduk. Hennes makt låg främst i förmågan att ta hjälp av luftens varelser såsom vindar och moln. Vindhäxans öde är ännu obekant.
Animisterna på Mereld, däribland Sambarsynd Coria, vilka är att betrakta som munkar i skapargudarnas tjänst. De kan formförändra sig och avläsa vad som händer i omvärlden via heliga kristaller.
Illusionisterna i HOXOH som mest ser sig som artister intresserade av att fullända sin konst.
DiFolterna ser sig inte som magiker utan som alkemister vilka söker rena världens komponenter och sätta samman dem till något bättre.
Tvillingmagikerna
Vad göra med dessa syskon alltså?
Mina behov för intrigen var att göra Kamalkus till en mer traditionell elementarmagiker med koppling till det kalla blå ljuset hos elektricitet och natten. Fundibéra ville jag göra till en modern häxa, dvs inte den grodkokande, vårtiga modellen utan mer som kung Arthurs syster Morgaine, livsbejakande och inspirerad av den moderna religionen Wicca. Eftersom de två är syskon borde de vidare ha en koppling. Den minsta gemensamma nämnare jag hittade hos tvillingarna är månen. I Wicca dyrkar man den tredubbla gudinnan jungfrun-kvinnan-gumman som motsvarar månens faser: ny-full-nedan samt den behornade guden - hanvarelsen som befruktar gudinnan och dör på hösten för att återuppstå på våren. Den cykliskt levande/döde fruktbarhetsguden är en gammal arketyp som ses i många religioner, inte minst anas den i kristendomens bild av Jesus, och den passar väl med handlingen.
Trakorisk måndyrkan bygger på att honvarelser står för världens kontinuitet medan männen mest är ett nödvändigt ont och marionetter att utnyttja. Fundibéra är gudmor åt många mäktiga döttrar i Trakorien, besöker dem oannonserad och sägs med trolldom hjälpa dem att njuta av livet och att lösa problem, särskilt sådana där kärlek, mödraskap, misshandel och män är inblandade. Hon är dock knappast någon ljuv fé från sagorna om askungen eller Oz utan snarare en fruktad kvinnokraft att jämföras med Trinity, Margareth Thatcher och Lisbeth Salander. Det ryktas att Fundibéra har vigts som Lemniskata under mångudinnan Luvena bland de sågtandade kannibalkvinnorna på Bektare berg, extiterna som varje vår rituellt sliter män i stycken under vilda orgier. Ingen vet om detta är sant.
Enligt Kamalkus så är den kalla blå elektriciteten inget annat än kondenserat månljus. Det samlas av molnen och vattnet om nätterna varifrån den kunnige kan locka fram det i sin tjänst.
Även Didra Damagi har en koppling till måndyrkan liksom de flesta kargomitiska kvinnor.
Ni minns kanske tvillingmagikerna Kamalkus och Fundibéra på Gatves klippa? De beskrevs i spelmodulen Oraklets fyra ögon och kommer att spela en viss roll i uppföljaren till romanen Svavelvinter. Kamalkus är traumatiserad efter en ofrivillig exil i Gombitakles slemdjungler under flera decennier. Han har blivit en ensling som aldrig lämnar den ö syskonen äger. Fundibéra är istället mycket social och främst en livsnjutare. Hon ordnar dels baler på Gatves klippa och rör sig också mycket i omvärlden. Eftersom hon kan skifta form så är det ingen som egentligen vet hur hos ser ut. I och med romanskrivandet uppstod frågan om fördjupning av dessa personer och deras koppling till berättelsen.
Min inriktning har redan från början varit att det inte finns EN slags trolldom i Trakorien utan att alla former av paranormalt kraftutövande benämns magi och ofta har olika grund. Bortsett från vardagsmagi, såsom försäljning av hemmasnickrade talismaner, så tänker jag mig en handfull mer eller mindre mäktiga trollkarlar som alla har olika inriktning och som jag vill variera. I dagsläget finns följande magiker av betydelse för intrigen:
Shagul - med förmågan att tala med avlidna i dödsriket vilket gör honom mycket välinformerad. Han kan också behärska andras medvetanden och kroppar, bemästrar en del språkmagi (däribland användningen av den gudomliga boken), kan styra sin egen kropp exempelvis till kloning m.m.
Shaguls mästare - som jag av spoilerskäl inte pratar så mycket om men som är av annat ursprung än övriga. Han är främst språkinriktad. Eftersom den trakoriska världen är uppbyggd av det höga språket så får sådan magi direkt inflytande på tillvaron.
Shaguliterna, däribland Gobrugda och Grafficanus, som ägnade sig åt demoner och kroppskontroll men som ju är i det närmaste utplånade.
Silvia Miranda hade sökt skydd hos stormguden Marduk. Hennes makt låg främst i förmågan att ta hjälp av luftens varelser såsom vindar och moln. Vindhäxans öde är ännu obekant.
Animisterna på Mereld, däribland Sambarsynd Coria, vilka är att betrakta som munkar i skapargudarnas tjänst. De kan formförändra sig och avläsa vad som händer i omvärlden via heliga kristaller.
Illusionisterna i HOXOH som mest ser sig som artister intresserade av att fullända sin konst.
DiFolterna ser sig inte som magiker utan som alkemister vilka söker rena världens komponenter och sätta samman dem till något bättre.
Tvillingmagikerna
Vad göra med dessa syskon alltså?
Mina behov för intrigen var att göra Kamalkus till en mer traditionell elementarmagiker med koppling till det kalla blå ljuset hos elektricitet och natten. Fundibéra ville jag göra till en modern häxa, dvs inte den grodkokande, vårtiga modellen utan mer som kung Arthurs syster Morgaine, livsbejakande och inspirerad av den moderna religionen Wicca. Eftersom de två är syskon borde de vidare ha en koppling. Den minsta gemensamma nämnare jag hittade hos tvillingarna är månen. I Wicca dyrkar man den tredubbla gudinnan jungfrun-kvinnan-gumman som motsvarar månens faser: ny-full-nedan samt den behornade guden - hanvarelsen som befruktar gudinnan och dör på hösten för att återuppstå på våren. Den cykliskt levande/döde fruktbarhetsguden är en gammal arketyp som ses i många religioner, inte minst anas den i kristendomens bild av Jesus, och den passar väl med handlingen.
Trakorisk måndyrkan bygger på att honvarelser står för världens kontinuitet medan männen mest är ett nödvändigt ont och marionetter att utnyttja. Fundibéra är gudmor åt många mäktiga döttrar i Trakorien, besöker dem oannonserad och sägs med trolldom hjälpa dem att njuta av livet och att lösa problem, särskilt sådana där kärlek, mödraskap, misshandel och män är inblandade. Hon är dock knappast någon ljuv fé från sagorna om askungen eller Oz utan snarare en fruktad kvinnokraft att jämföras med Trinity, Margareth Thatcher och Lisbeth Salander. Det ryktas att Fundibéra har vigts som Lemniskata under mångudinnan Luvena bland de sågtandade kannibalkvinnorna på Bektare berg, extiterna som varje vår rituellt sliter män i stycken under vilda orgier. Ingen vet om detta är sant.
Enligt Kamalkus så är den kalla blå elektriciteten inget annat än kondenserat månljus. Det samlas av molnen och vattnet om nätterna varifrån den kunnige kan locka fram det i sin tjänst.
Även Didra Damagi har en koppling till måndyrkan liksom de flesta kargomitiska kvinnor.
måndag 27 april 2009
Skapelsen - Metafysik 2
Jag skrev redan 1989 artikeln "Den lille Metafysikern - en handbok för amatörgudar" i tidningen Sinkadus nr 17. Lustigt nog har det mesta från den artikeln levt kvar i min föreställning om Trakoriens övervärld. Visst är texten lite yvigt skriven men på det hela taget blev artikeln ganska innehållsrik och därmed ett av mina mer lyckade alster. Språket som grund för världen har har jag avhandlat tidigare och mer kommer om den saken. Det höga och det låga språket fanns faktiskt inte med i ursprungsartikeln men jag tänkte ta upp några andra metafysiska aspekter på min fantasivärld och uppdatera sådan som jag utvecklat eller ändrat från artikeln. Mycket kommer som ni vet från Mesopotamiska källor.
Om någon är intresserad så har jag hela originalartikeln som textfil och kan lägga ut den här som ett eget inlägg. Det blir i så fall ganska långt. Alltså:
Skapelsen
Utgångspunkten är Tiamat - en stor tidlös tomhet i vilken många medvetanden flyter runt utan något att göra, vi kan kalla dem urgudar. Passiviteten är okomplicerad och vacker för somliga medan andra blir uttråkade. De uttråkade slår sig samman för att bygga en skapelse - universum - som i och för sig inte har någon mening men som åtminstone kan ge förströelse ett bra tag. Man spänner upp den linjära tidens båge, skapar materia, tänder solar och befolkar ett antal världar allt efter preferens. De gudar som föredrog det kaotiska lugnet, kaosgudar, irriteras och försöker sabotera skapelsen i stort och smått men skapelsen står kvar eftersom de enade skapargudarna är fler och samarbetar. Däremot är de långt ifrån överens sinsemellan och därför fylls även skapelsen internt av motsättningar. Ingen har egentligen något emot detta eftersom motsättningarna gör världen mer intressant. Teohedoner kallas de världsliga sekter som anser att människans högsta plikt är att roa gudarna. Särskilt ängsliga teohedoner tror till och med att världen aktivt kommer att utplånas om den blir gudarna för tråkig.
Trakoriens världsklot
Världen där Trakorien ligger är rund även om en del inte tror på det och de allra flesta struntar i vilket. Enligt myterna levde en samling eldvarelser, furianerna, glada dagar ute i rymden. Deras larm störde grannarna som började kasta meteorer för att få tyst. Furianerna drog då lott och utsåg en av hundra att stenvandlas till en s.k tekton. Tektonerna inneslöt furianersläktet med sina sköldar så att ett pansarklot bildades. På denna boll samlades med tiden vatten och skrufs till hav och skogar och det är på den som människor och andra varelser lever. Ibland flyttar sig tektonerna, också kallade jorddragare, så att överlandets positioner rubbas. Då uppstår vulkaner och jordbävningar i skarvarna mellan tektonernas sköldar. Nya Sfärens ordensmedlemmar på Paratorna kallas sköldbärare för att symbolisera hur de likt tektoner skyddar den ömtåliga kommersen med sina sköldar.
Skapargudarnas hierarki
Urgudarna orkade inte besvära sig med det praktiska bygget av universum utan skapade för själva konstruktionen undergudar som i sin tur skapade tjänare osv. i en lång hierarki. Urgudarnas planer nedtecknades ganska summariskt och ritningarna har sedan skickats neråt i makthierarkien med tillägg, ändringar och ibland felaktiga tolkningar. Därför är själva världen bara en ofullständig och sämre kopia av gudarnas höga planer (jämför "viskleken"). Förhållandet är dock fortfarande sådant att om en ändring görs i ritningen så ändras därmed också verkligheten. Nominatorn i Bythos är en skapargud av lägsta rang. Oförmögen att skapa egna tjänare tog han i ett svagt ögonblick hjälp av människor som genast stal hans verktyg. Därmed uppstod en hel del av de problem som ger intrigen runt den femte konfluxen. Eftersom Nominatorn som gud anser sig vara ofelbar så kan han inte reda ut stölden själv eller ens erkänna att något är fel.
De gamla världarna
Myten säger att gudarna först skapade en värld med få men mäktiga innevånare, däribland Woddamiterna. Dessa gjorde snabbt uppror i lag med några lägre kaosgudar varpå skapargudarna valde att utplåna allt liv i världen och börja om. De enda varelser som sägs ha överlevt nystarten är drakarna därför att gudarna tyckte att de var för klena för att slösas kraft på och dessutom kunde ges vissa uppgifter. Därför är drakarna de enda varelser som förstår Det Höga Språket - det språk med vilket gudarnas världsritningar formulerats.
Konfluxerna
Världen fungerar alltså hjälpligt enligt gudarnas förvanskade ritningar men ofta tvingas lägre tjänare att lappa, laga och skyla över skavanker. Till slut blir lapptäcket så omöjligt att underhålla så att man tvingas till en större revision. Då inträffar en konflux som så att säga nollställer alla parametrar igen (jämför när version 3.23 patch M13 av en datorapplikation ersätts med version 4.0). Konfluxer inträffar vid ett speciellt tillfälle på en speciell plats och det som råkar påverka konfluxen kommer att sätta sin prägel på den kommande tiden. I sviten står vi alltså inför den femte konfluxen.
Om någon är intresserad så har jag hela originalartikeln som textfil och kan lägga ut den här som ett eget inlägg. Det blir i så fall ganska långt. Alltså:
Skapelsen
Utgångspunkten är Tiamat - en stor tidlös tomhet i vilken många medvetanden flyter runt utan något att göra, vi kan kalla dem urgudar. Passiviteten är okomplicerad och vacker för somliga medan andra blir uttråkade. De uttråkade slår sig samman för att bygga en skapelse - universum - som i och för sig inte har någon mening men som åtminstone kan ge förströelse ett bra tag. Man spänner upp den linjära tidens båge, skapar materia, tänder solar och befolkar ett antal världar allt efter preferens. De gudar som föredrog det kaotiska lugnet, kaosgudar, irriteras och försöker sabotera skapelsen i stort och smått men skapelsen står kvar eftersom de enade skapargudarna är fler och samarbetar. Däremot är de långt ifrån överens sinsemellan och därför fylls även skapelsen internt av motsättningar. Ingen har egentligen något emot detta eftersom motsättningarna gör världen mer intressant. Teohedoner kallas de världsliga sekter som anser att människans högsta plikt är att roa gudarna. Särskilt ängsliga teohedoner tror till och med att världen aktivt kommer att utplånas om den blir gudarna för tråkig.
Trakoriens världsklot
Världen där Trakorien ligger är rund även om en del inte tror på det och de allra flesta struntar i vilket. Enligt myterna levde en samling eldvarelser, furianerna, glada dagar ute i rymden. Deras larm störde grannarna som började kasta meteorer för att få tyst. Furianerna drog då lott och utsåg en av hundra att stenvandlas till en s.k tekton. Tektonerna inneslöt furianersläktet med sina sköldar så att ett pansarklot bildades. På denna boll samlades med tiden vatten och skrufs till hav och skogar och det är på den som människor och andra varelser lever. Ibland flyttar sig tektonerna, också kallade jorddragare, så att överlandets positioner rubbas. Då uppstår vulkaner och jordbävningar i skarvarna mellan tektonernas sköldar. Nya Sfärens ordensmedlemmar på Paratorna kallas sköldbärare för att symbolisera hur de likt tektoner skyddar den ömtåliga kommersen med sina sköldar.
Skapargudarnas hierarki
Urgudarna orkade inte besvära sig med det praktiska bygget av universum utan skapade för själva konstruktionen undergudar som i sin tur skapade tjänare osv. i en lång hierarki. Urgudarnas planer nedtecknades ganska summariskt och ritningarna har sedan skickats neråt i makthierarkien med tillägg, ändringar och ibland felaktiga tolkningar. Därför är själva världen bara en ofullständig och sämre kopia av gudarnas höga planer (jämför "viskleken"). Förhållandet är dock fortfarande sådant att om en ändring görs i ritningen så ändras därmed också verkligheten. Nominatorn i Bythos är en skapargud av lägsta rang. Oförmögen att skapa egna tjänare tog han i ett svagt ögonblick hjälp av människor som genast stal hans verktyg. Därmed uppstod en hel del av de problem som ger intrigen runt den femte konfluxen. Eftersom Nominatorn som gud anser sig vara ofelbar så kan han inte reda ut stölden själv eller ens erkänna att något är fel.
De gamla världarna
Myten säger att gudarna först skapade en värld med få men mäktiga innevånare, däribland Woddamiterna. Dessa gjorde snabbt uppror i lag med några lägre kaosgudar varpå skapargudarna valde att utplåna allt liv i världen och börja om. De enda varelser som sägs ha överlevt nystarten är drakarna därför att gudarna tyckte att de var för klena för att slösas kraft på och dessutom kunde ges vissa uppgifter. Därför är drakarna de enda varelser som förstår Det Höga Språket - det språk med vilket gudarnas världsritningar formulerats.
Konfluxerna
Världen fungerar alltså hjälpligt enligt gudarnas förvanskade ritningar men ofta tvingas lägre tjänare att lappa, laga och skyla över skavanker. Till slut blir lapptäcket så omöjligt att underhålla så att man tvingas till en större revision. Då inträffar en konflux som så att säga nollställer alla parametrar igen (jämför när version 3.23 patch M13 av en datorapplikation ersätts med version 4.0). Konfluxer inträffar vid ett speciellt tillfälle på en speciell plats och det som råkar påverka konfluxen kommer att sätta sin prägel på den kommande tiden. I sviten står vi alltså inför den femte konfluxen.
måndag 6 april 2009
Från Arenan
Imorgon ska jag träffa en samling kufar (bland vilka jag inräknar mig själv) under Upsalafandoms 148:e pubmöte. Sådana möten går av stapeln den första tisdagen i varje månad på Williams pub i Uppsala och är alltid mycket intressanta eftersom man aldrig vet vem man kommer att träffa eller vad man kommer att prata om. Det gemensamma för deltagarna är att de är entusiaster när det gäller fantastik. Den enda regel jag har lyckats urskilja är att man stjäl stolen för någon som lämnar den för att uppnå viss cirkulation i umgänget.
Jag har ett särskilt gott öga till entusiaster, särskilt de som brinner för sina intressen på långt avstånd från medialjus, mässor, estrader och stora arvoden. Mina hjältar publicerar essäer i obskyra tidsskrifter, leder ungdomskörer, driver specialbutiker, spelar engelsk horn i orkester, dansar bakom stjärnorna, översätter poesi, ägnar sig åt barnteater eller performance art i Borås. Kanske samlar de rekvisita från pilsnerfilmer eller autografer av vänsterhänta skulptörer på fritiden.
När jag tar del av på kulturprogrammen i riksmedia möter jag sällan dessa mina närmaste utan matas istället med det förväntade och uppburna, såsom det framförs av de etablerade. Oftast blir det bestående värdet begränsat och det av flera skäl:
(1) Fokus hos de etablerade har vanligtvis sedan länge flyttats från idé och verk till personkult, status och pengar,
(2) Konstens roll är att ge nya oväntade perspektiv snarare än att befästa det kända och sanktionerade. Förlag satsar av företagsekonomiska skäl mer på sådant de tror kommer att sälja, dvs sällan på det oprövade och nyskapande. Mer av samma för dock sällan tanken framåt.
(3) De etablerade tenderar att ängslas över förlusten av sin gynnade ställning och föredrar status quo framför nytänkande och förändring.
(4) Min tro på Bourdieu låter mig alltför tydligt tolka den tidsbundna symbiosen mellan Fält och Habitus för att kunna respektera förment objektiva bedömningar av konstnärlig kvalitet.
(5) *Infoga valfri käpphäst*
Till SVT:s försvar ska jag medge ett undantag. Kanske någon minns serien "Hjärtats hjältar" som porträtterade just några av dessa hopplösa kufar på ett inträngande och respektfullt sätt.
Ibland lyckas faktiskt entusiasterna vilket alltid värmer mitt hjärta. Varken Baudelaire, Kafka eller Schubert levde lätta liv men nådde åtminstone posthum berömmelse. Nobelpristagaren i medicin 1983, Barbara McClintock, tillfrågades om hur hon orkat kämpa med sina försök om mobila gener under årtionden medan alla kollegor skrattade åt henne och svarade lakoniskt: "Jag visste ju att jag hade rätt." Den polske klassiske kompositören Górecki var i stort sett okänd tills hans tredje symfoni om förintelsen plötligt toppade listorna i England och det utan marknadsföring eller någon annan för mig begriplig förklaring. I jämförelse med framgångar framkrystade via de bombmattor av reklam som läggs av företag som Disney, Sony eller stora svenska bokförlag, ter sig sådana prestationer som skönhetsupplevelser i sig och betydligt mer angelägna.
Den verklighet aktiva inom författande, teater, forskning, dans och annan kreativ verksamhet lever i innebär ju för det stora flertalet en ständig kamp och ett olönsamt slit med något man brinner för. Ni som kämpar har alla min respekt oavsett om ni lyckas eller ej.
För de dagar när tungsinnet lägger sig över slitet och när tvivlandet på den egna förmågan gnager själen vill jag lämna några ord som alltid fått mig på gott kamphumör:
The Man in the Arena
Teodore Roosevelt, 1910
"It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat."
Jag har ett särskilt gott öga till entusiaster, särskilt de som brinner för sina intressen på långt avstånd från medialjus, mässor, estrader och stora arvoden. Mina hjältar publicerar essäer i obskyra tidsskrifter, leder ungdomskörer, driver specialbutiker, spelar engelsk horn i orkester, dansar bakom stjärnorna, översätter poesi, ägnar sig åt barnteater eller performance art i Borås. Kanske samlar de rekvisita från pilsnerfilmer eller autografer av vänsterhänta skulptörer på fritiden.
När jag tar del av på kulturprogrammen i riksmedia möter jag sällan dessa mina närmaste utan matas istället med det förväntade och uppburna, såsom det framförs av de etablerade. Oftast blir det bestående värdet begränsat och det av flera skäl:
(1) Fokus hos de etablerade har vanligtvis sedan länge flyttats från idé och verk till personkult, status och pengar,
(2) Konstens roll är att ge nya oväntade perspektiv snarare än att befästa det kända och sanktionerade. Förlag satsar av företagsekonomiska skäl mer på sådant de tror kommer att sälja, dvs sällan på det oprövade och nyskapande. Mer av samma för dock sällan tanken framåt.
(3) De etablerade tenderar att ängslas över förlusten av sin gynnade ställning och föredrar status quo framför nytänkande och förändring.
(4) Min tro på Bourdieu låter mig alltför tydligt tolka den tidsbundna symbiosen mellan Fält och Habitus för att kunna respektera förment objektiva bedömningar av konstnärlig kvalitet.
(5) *Infoga valfri käpphäst*
Till SVT:s försvar ska jag medge ett undantag. Kanske någon minns serien "Hjärtats hjältar" som porträtterade just några av dessa hopplösa kufar på ett inträngande och respektfullt sätt.
Ibland lyckas faktiskt entusiasterna vilket alltid värmer mitt hjärta. Varken Baudelaire, Kafka eller Schubert levde lätta liv men nådde åtminstone posthum berömmelse. Nobelpristagaren i medicin 1983, Barbara McClintock, tillfrågades om hur hon orkat kämpa med sina försök om mobila gener under årtionden medan alla kollegor skrattade åt henne och svarade lakoniskt: "Jag visste ju att jag hade rätt." Den polske klassiske kompositören Górecki var i stort sett okänd tills hans tredje symfoni om förintelsen plötligt toppade listorna i England och det utan marknadsföring eller någon annan för mig begriplig förklaring. I jämförelse med framgångar framkrystade via de bombmattor av reklam som läggs av företag som Disney, Sony eller stora svenska bokförlag, ter sig sådana prestationer som skönhetsupplevelser i sig och betydligt mer angelägna.
Den verklighet aktiva inom författande, teater, forskning, dans och annan kreativ verksamhet lever i innebär ju för det stora flertalet en ständig kamp och ett olönsamt slit med något man brinner för. Ni som kämpar har alla min respekt oavsett om ni lyckas eller ej.
För de dagar när tungsinnet lägger sig över slitet och när tvivlandet på den egna förmågan gnager själen vill jag lämna några ord som alltid fått mig på gott kamphumör:
The Man in the Arena
Teodore Roosevelt, 1910
"It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat."
onsdag 1 april 2009
Trakorisk teknologi
Min erfarenhet är att älskare av fantasy ofta är konservativa när det gäller teknologi även om gränserna luckrats upp på senare år. Förmodligen bottnar normerna i någon form av riddarromantik, kanske stadfäst genom Tolkiens beskrivningar. Faktum är att jag första gången själv beskrev Trakorien som feodalt - det var i inledningen till speläventyret Svavelvinter från 1987. När beskrivningen av Trakorien sedan blommade ut i ett eget häfte så fanns dock inte mycket kvar av det feodala eftersom mina egna intressen lutar mer åt renässans - upplysningstid.
Jag har försökt att anpassa teknologin jämfört med vår egen värld efter trakoriska förutsättningar men är som ni vet inte renlärig på något sätt. Vore jag det så skulle jag förmodligen försöka skriva autentiska historiska romaner istället.
Religion och tolerans
Min första aspekt är att Trakorien är polyteistiskt och därför tvingas tolerera många olika angreppsvinklar vad gäller världssyn och teori. I vår egen historia lade ju kristna dogmer ganska länge en kvävande hand över alternativt tänkande vilket i sig kan förefalla lite märkligt eftersom Bibeln vad jag vet inte innehåller så många beskrivningar av världens beskaffenhet om man bortser från skapelseberättelserna. Jag är ingen expert på ämnet men mycket av den forna kristendomens världsbild tycks härstamma från grekiskt tänkande snarare än från Bibeln. Märkligt är också att Islamska länder historiskt tycks ha varit mer toleranta än kristna grannar trots att Koranen ska vara Guds oförvanskade ord medan Bibeln snarare utgörs av människors vittnesbörd. Kanske säger Koranen inte så mycket om hur världen fungerar rent tekniskt?
Nu är trakorier ingalunda toleranta i sig utan det är snarare avsaknaden av en dominerande religiös dogm som tillåter mångfalden i tanke. Trakorier är helt enkelt rasistiska, intoleranta och förtryckande mot sina medmänniskor utan hänsyn till ras, tro, färg eller för den delen nationalitet, sexuell läggning eller politisk övertygelse. Alla som avviker från den egna gruppen är enligt trakoriern kvalificerade att förtryckas.
Sjöfart och handel
Trakorien är ett handelsrike där sjöfart dominerar som transportmetod. De karaveller och karacker som beskrivs i romanen Svavelvinter är hämtade från Colombus expedition medan galärer påminner om venetianska skepp. Jag har också lagt till lite mer exotiska farkoster såsom katamaraner.
Eftersom den dominerande ön Paratorna har en kommersiell religion och är helt inställd på handel så har jag låtit dem utveckla mer avancerad ekonomi än motsvarande period i vår egen historia. Man handlar alltså med såväl aktier som optioner och har inga problem med att ta ränta på utlånade medel. Ekonomin tillför kommersiell krydda i intrigen och låter mig också driva med vår egen giriga samtid.
Krut och vapen
Krut - i Trakorien "Cruta" - har alltid varit ett känsligt kapitel inom fantasy. Under 80- och 90-talen så var många allergiska till att införa krut i fantasy men samtiden torde vara mer tolerant. Eftersom Trakorien till stor del baserar sin rikedom på ett svavelmonopol så föreföll det naturligt att införa krut. Så var det INTE i de urspungliga spelen där svavlet bara användes för vinsvavling. Läget i böckerna är alltså att man just upptäckt krut men inte riktigt förstått vad man kan ha det till. Minering är känd men inte skjutvapen. I boken jag nu skriver på har man också just upptäckt destillering av brännvatten men använder det mest som teknisk sprit vid framställning av just krut. Eftersom Praanz da Kaelve har en viss insyn i Arsenalens kruttillverkning så har han märkt att drängarna dricker de starka dropparna för att bättre kunna uthärda sitt farliga arbete. Därför har han investerat i ett bränneri med tanken att kunna lansera spriten bland Tricilves levnadsglada ungfolk.
Flygning
Drakar flyger, så även hippogriffer och vissa demoner och magiska varelser. Alltså behövs ett luftförsvar. Jag föreställer mig kraftfulla kastvapen där missilerna består i metalltyngder sammankedjade med primitiv taggtråd som snor in sig i och river sönder vingar. Jag har också låtit trakorierna upptäcka varmluftsballonger även om dessa är opålitliga och sällsynta. Adelsmannen Klamender Gomba använder i uppföljaren till Svavelvinter en zepelond - en pumpaformad varmluftsballong som dras av dresserade albadorer. För lyftkraft används sylvoleum - den lättflyktiga lampoljan som utvinnes ur oljepilträd.
Under min rollspelstid fick jag de största protesterna när jag lät en äventyrare flyga en slags arkimedisk helikopter. Propellerskruven vevades för hand och farkosten drevs i önskad riktning genom att vinden leddes in i ett råsegel via trattar. Det hjälpte inte att jag förklarade att helikoptern aldrig skulle kunna flyga av egen kraft utan bara fungerade därför att en gud förbarmat sig över den vimsiga uppfinnaren.
Magisk teknologi
I en värld med trollkarlar borde förstås magin i första hand användas som tekniskt hjälpmedel. Så är emellertid inte fallet. I Trakorien är magi lynnig, ofta obegriplig och på det hela taget illa sedd. Det är snarare en nackdel för hantverkare och skrån att förknippas med magi.
Jag har försökt att anpassa teknologin jämfört med vår egen värld efter trakoriska förutsättningar men är som ni vet inte renlärig på något sätt. Vore jag det så skulle jag förmodligen försöka skriva autentiska historiska romaner istället.
Religion och tolerans
Min första aspekt är att Trakorien är polyteistiskt och därför tvingas tolerera många olika angreppsvinklar vad gäller världssyn och teori. I vår egen historia lade ju kristna dogmer ganska länge en kvävande hand över alternativt tänkande vilket i sig kan förefalla lite märkligt eftersom Bibeln vad jag vet inte innehåller så många beskrivningar av världens beskaffenhet om man bortser från skapelseberättelserna. Jag är ingen expert på ämnet men mycket av den forna kristendomens världsbild tycks härstamma från grekiskt tänkande snarare än från Bibeln. Märkligt är också att Islamska länder historiskt tycks ha varit mer toleranta än kristna grannar trots att Koranen ska vara Guds oförvanskade ord medan Bibeln snarare utgörs av människors vittnesbörd. Kanske säger Koranen inte så mycket om hur världen fungerar rent tekniskt?
Nu är trakorier ingalunda toleranta i sig utan det är snarare avsaknaden av en dominerande religiös dogm som tillåter mångfalden i tanke. Trakorier är helt enkelt rasistiska, intoleranta och förtryckande mot sina medmänniskor utan hänsyn till ras, tro, färg eller för den delen nationalitet, sexuell läggning eller politisk övertygelse. Alla som avviker från den egna gruppen är enligt trakoriern kvalificerade att förtryckas.
Sjöfart och handel
Trakorien är ett handelsrike där sjöfart dominerar som transportmetod. De karaveller och karacker som beskrivs i romanen Svavelvinter är hämtade från Colombus expedition medan galärer påminner om venetianska skepp. Jag har också lagt till lite mer exotiska farkoster såsom katamaraner.
Eftersom den dominerande ön Paratorna har en kommersiell religion och är helt inställd på handel så har jag låtit dem utveckla mer avancerad ekonomi än motsvarande period i vår egen historia. Man handlar alltså med såväl aktier som optioner och har inga problem med att ta ränta på utlånade medel. Ekonomin tillför kommersiell krydda i intrigen och låter mig också driva med vår egen giriga samtid.
Krut och vapen
Krut - i Trakorien "Cruta" - har alltid varit ett känsligt kapitel inom fantasy. Under 80- och 90-talen så var många allergiska till att införa krut i fantasy men samtiden torde vara mer tolerant. Eftersom Trakorien till stor del baserar sin rikedom på ett svavelmonopol så föreföll det naturligt att införa krut. Så var det INTE i de urspungliga spelen där svavlet bara användes för vinsvavling. Läget i böckerna är alltså att man just upptäckt krut men inte riktigt förstått vad man kan ha det till. Minering är känd men inte skjutvapen. I boken jag nu skriver på har man också just upptäckt destillering av brännvatten men använder det mest som teknisk sprit vid framställning av just krut. Eftersom Praanz da Kaelve har en viss insyn i Arsenalens kruttillverkning så har han märkt att drängarna dricker de starka dropparna för att bättre kunna uthärda sitt farliga arbete. Därför har han investerat i ett bränneri med tanken att kunna lansera spriten bland Tricilves levnadsglada ungfolk.
Flygning
Drakar flyger, så även hippogriffer och vissa demoner och magiska varelser. Alltså behövs ett luftförsvar. Jag föreställer mig kraftfulla kastvapen där missilerna består i metalltyngder sammankedjade med primitiv taggtråd som snor in sig i och river sönder vingar. Jag har också låtit trakorierna upptäcka varmluftsballonger även om dessa är opålitliga och sällsynta. Adelsmannen Klamender Gomba använder i uppföljaren till Svavelvinter en zepelond - en pumpaformad varmluftsballong som dras av dresserade albadorer. För lyftkraft används sylvoleum - den lättflyktiga lampoljan som utvinnes ur oljepilträd.
Under min rollspelstid fick jag de största protesterna när jag lät en äventyrare flyga en slags arkimedisk helikopter. Propellerskruven vevades för hand och farkosten drevs i önskad riktning genom att vinden leddes in i ett råsegel via trattar. Det hjälpte inte att jag förklarade att helikoptern aldrig skulle kunna flyga av egen kraft utan bara fungerade därför att en gud förbarmat sig över den vimsiga uppfinnaren.
Magisk teknologi
I en värld med trollkarlar borde förstås magin i första hand användas som tekniskt hjälpmedel. Så är emellertid inte fallet. I Trakorien är magi lynnig, ofta obegriplig och på det hela taget illa sedd. Det är snarare en nackdel för hantverkare och skrån att förknippas med magi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
