Speltexter

Här ett par smakprov från texterna till Svavelvinterspelets nya världsbok.

Vitvinge av den flygande sanden

(Intronovell och även ett framtida kapitel i Vanderland)

Vad gjorde gumman här?

Mardigan lät budbäraren leda väg genom stadens rökfyllda inferno, kryddat av lukter så blandade i nattvinden att de enskilda ingredienserna bara med svårighet kunde urskiljas: oset från tjäran i husens timmerstommar, stekt läder och avsvett hår, allt mot den fond av glödgade malmer som var stadens egen. Frågan följde honom i sin tur.

Varför hade mirandan av Arda kommit till Gaaz Ulul så snart? Striderna måste rimligtvis fortfarande rasa på östra Saphyna.

Från himlen hade bränderna tett sig avgränsade, rentav vackra, levande blomsterarrangemang utbredda över det svarta berget, vagt arrangerade längs grändernas sträckning. Att vandra genom förödelsen på marken var däremot en mardröm utan hopp om morgon. Den ranske stamledaren hostade åter och skyggade i nästa ögonblick inför hettan från ett brinnande träkolsmagasin.

”Lugal agoranni, vi kommer snart fram till en bro där luften blir klarare”, ursäktade sig vägvisaren. Hans egen stad brann, ändå gladdes hjärtat. Mannen var uppväxt här på Saphyna, men av utspätt sardiskt blod, sprungen ur en av dessa lågsläkter som stannat kvar för att blidka gudinnan Subarda när trakorierna invaderat ön hundrafemtio år tidigare. Nu var gudinnans folk hemma igen, starkare än någonsin. Aldrig mer skulle man låta sig fördrivas från västra moderjorden.

Mardigan avskydde stadsgyttret, tyckte över huvud taget inte om att gå på marken, Subarda eller ej. Ändå måste hans grip Krasnipera få vila efter två dygns oupphöriga strider. Han hade lämnat djuret med höljda vingar bland artfränderna på den högåker som valts för myllans ålder, och sedan nöjt konstaterat hur ingen av de andra flygarna vågat närma sig sig hästkadavret som bjöds förrän Krasnipera ätit de bästa bitarna, detta trots att alla griparna skränade av hunger.

Blodvadarens fotspår

 (Intro till äventyret)

Jag gick i fält för Blodvadaren ända till slutet – tolv år inalles blev det, även fast jag sällan gitter räkna tal bortom fingrarnas mängd numera. Vad jag själv heter kan likaså kvitta för ingen lär sjunga sånger över mitt minne sedan jag dött. Låt istället vem som gitter skuffa mig ner i närmsta skreva som en annan uttjänt gammelgalt vartill ingen har aptit. Alltsedan barna mina gick åt i rödsoten har fingrarna ändå mist glädjen runt svärdsgreppet. När ingen finns kvar att svinga morsgummans klinga efter mig kan ävenså detta kvitta. Barna dog medan vi fritog södra handelsleden över Korald, aln för aln i leran den regniga sommaren efter trevintern - må de små fröjdeligt leka på annersides ängder. Min Omermynda gick undan till en skog med sin sorg och ingen har sett henne efterledes.